Tvillingarna Thornthwaites testamente

Tvillingarna Thornthwaites testamente av Gareth P. Jones

Jag passar på att skriva om den här nu när jag precis sågat Familjen Considines förbannelse. (läs här vad jag skrev om den) För den här tycker jag om.

Jag trodde först att den här skulle vara ungefär som syskonen Baudelaire, lite svartsint torr humor och konstiga människor. Men den utvecklar sig till att bli en mycket invecklad deckargåta, där alla människor är misstänkta och där alla mer eller mindre samlas i samma rum på slutet när allt ska avslöjas. Det är mycket underhållande att läsa, och man bara måste veta hur det går. Det kräver dock en rätt van läsare, för det är ganska komplicerat att hålla isär personerna efter ett tag – vem som nog hade ihjäl vem eller är mamma till vem och varför. De enda man egentligen håller koll på boken igenom är tvillingarna själva.

 Tvillingarnas situation är så skruvad och dyster så jag faller direkt – jag älskar att läsa sådana här överdrivet eländiga skildringar. Och när jag sen får läsa vidare om de utstuderat tillkrånglade metoder tvillingarna använder för att försöka ha ihjäl varandra blir jag fortsatt lycklig. Alla pusseldeckare – släng er i väggen. Hur kan man ens komma på något sånt här? Vilken fantasi!

 Tvillingarna Ovid och Lorelli är föräldralösa. När de var mycket små dog deras far oväntat efter en god middag. Kort därefter dog även mamman när blixten slog ner i telefonen hon talade i. Sedan dess har tvillingarna vuxit upp på sin herrgård med tjänstefolket som familj. Butlern Alfred och sjuksystern Griddle är deras lärare – de går aldrig i vanlig skola och de går överhuvudtaget aldrig ner till byn. Eftersom de har sorg efter sina föräldrar så har butlern och tjänstefolket bestämt att det ska vara dämpat i huset. . Ingen glödlampa är på starkare än 40W, för att skapa en respektfull stämning. Tvillingarna får inte spela någon glad musik, bara äta enkel och okryddad mat, får absolut inte titta på TV eller använda någon dator. Och de får bara använda svart kläder.

 Och så är det ju den där lilla detaljen att tvillingarna så länge de kan minnas har försökt ta livet av varandra – med en förvisso enorm uppfinningsrikedom men märkligt nog utan att aldrig lyckas. Egentligen vet de inte varför, eller vem som började. Men nu, när de ska fylla 13 så bestämmer de att de samtidigt ska sluta upp med mordförsöken. För att det ska bli riktigt säkert ändrar de testamentet efter sin far till att om någon av dem dör arv innan de fyller 16 så får inte den andra ut arvet. Men fast de har lovat varandra så dyrt och heligt så fortsätter ändå mordförsöken. Till stor fröjd för läsaren, kan man tillägga. Ta som exempel det här: Ovid är ute och cyklar. I en nedförsbacke går det inte att bromsa cykeln och han gör en våldsam vurpa, skrapar upp händerna och stukar ena foten rejält. När han undersöker cykeln ser han att bromsledningen är avskuren och att någon lossat skruven som hållit framhjulets nav på plats. Elakt, förvisso, men inte likt Lorelli, tycker han eftersom hon brukar vara mer utstuderad. Fast cykelsabotaget är bara inledningen. Ovid känner nämligen en söt doft vid cykeln och upptäcker att hela stålramen är fylld med honung. Och ut ur skogen promenerar just då – som av en händelse – en stor brunbjörn. Där ligger Ovid med – som av en händelse – stukad fot och kan inte ta sig någonstans alls.

 Att tvillingarna ändrar på testamentet sätter igång en hel del – det är inte bara fortsatta mordförsök. Nu avslöjas hemligheter från det förflutna på löpande band och tvillingarna tvingas inse att ingen och inget är som de trodde. Och möjligen att deras liv kanske inte riktigt varit som andra barns liv hittills.

För vem? 11 - 16 år