Familjen Considines förbannelse

Familjen Considines förbannelse av Gareth P. Jones

Jag läste Tvillingarna Thornthwaites testamente med stor behållning när den kom (se här vad jag har skrivit om den) och blev glad när jag såg att Jones hade skrivit en ny bok som lite liknade Tvillingarna... - på framsidan i alla fall. Men hoppsan så besviken jag blev. Den här är inte alls lika bra.

Själva idén är bra: en hel släkt som har en förbannelse och som sluter sig samman mot yttervärlden både för att skydda sig själva och sin hemlighet och för att de faktiskt bara har varandra. Men problemet är att det räcker inte till en bok - eller åtminstone har inte författaren fått idén till att räcka. För vad förbannelsen består i anar man redan typ tio sidor in i boken när huvudpersonen hör talas om "vilddjuret i Wilderdale". Åh nej, tänker jag, så torftigt fantasilöst kan det väl ändå inte vara. Men jo, precis så torftigt och fantasilöst är det.

Och då, när man redan vet vad förbannelsen består i, så blir boken bara en enda lång stampande och tråkig transportsträcka mot det oundvikliga slutet. Visst, slutet skulle kunna ses som en twist - men om man har en IQ på högre än ett träds nivå så har man anat vad som ska hända ganska långt innan det verkligen händer. Redan på sidan 98 kommer första ledtråden för där får man veta att namnet på det gamla släkthuset, "Louvre house" egentligen betyder "där vargarna bor".

Det är farligt nära en dödskallemärkning. Men trots allt läste jag ju ut boken för jag ville veta hur den slutade och så ville jag se om de vuxna skulle fortsätta med att vara outsägligt korkade och blinda boken igenom (huvudpersonens mamma är värst och blir bara mer och mer dum). De är de - med ett enda undantag.

Well. Så här är det: Mariel och hennes mamma bor i Australien - mamma har skurit av kontakten med sin familj i England. Men nu får hon ett samtal som gör henne upprörd. Det är hennes lillebror som ringer och säger att deras mamma - Mariels mormor - är död. Vadå lillebror, undrar Mariel, för mamma har alltid sagt att hon var enda barnet utan syskon. Nu visar det sig att mamma har fem bröder. Och att Mariel har ett gäng kusiner. Mariel undrar förstås varför mamma inte har sagt något om sin familj på alla år (och det undrar jag också) men mamma bara undviker att svara. Mariel och mamma åker till England för att gå på begravningen - och där möter Mariel sina kusiner för första gången. De står på kyrktrappan i en tät ring med huvudena ihop och pratar lågt. Och när Mariel närmar sig dem så får hon inget varmt välkomnande direkt. Först tycker de att hon ska gå för "detta är en privat begravning". Sen förstår de att hon är deras kusin, men hon "är ju ingen Considine" så hon har ju inte där att göra i alla fall. Näst minsta kusinen börjar genast spotta ur sig elaka hotelser mot Mariel och det håller hon väl i princip på med genom hela boken (alternativt med att försöka ta livet av henne i praktiken också). Äldsta kusinen är tystlåten och varierar enbart repliken "du borde inte vara här - försvinn härifrån om livet är dig kärt" på ungefär 15 olika vis boken igenom.

Mariel och mamma skulle egentligen bo på hotell under Englandsvistelsen, för det blir nog bäst när nu saker och ting är som de är med släkten säger mamma först. Låter ju spännande, tycker jag. Men sen blir det platt fall med det för det behövs bara en mindre övertalning av bröderna (jamen varför bor du på hotell? Bo hos oss i stället! Nja. Nja. Jag vet inte. OK då.) så vips avbokas hotellet och Mariel och mamma bor hos morbröderna och deras familjer i stället. Och också vips så krympte hotet av den där förbannelsen lite och kändes inte så farligt.

Och tro det eller ej så är det resten av bokens handling mer eller mindre, detta att Mariel och mamma nu ska bo hemma hos de fem olika bröderna, två nätter hos varje. Mariel tvingas umgås med den ena kusinen märkligare än den andra och komma underfund med vari förbannelsen ligger (och som sagt, det är det man trodde från början). Hon försöker förklara för sin mamma att hennes kusiner "inte är normala" men mamma vill inte lyssna som vanligt. De blir nog bättre när du har lärt känna dem, tycker hon snusförnuftigt. Mariel vill inte lära känna dem bättre överhuvudtaget, hon vill bara därifrån och hem till Australien. Men vi tuggar på. Sida upp och sida ner. Från den ena gästsängen till den andra.

Det kanske låter rätt spännande och ganska kul när jag kokar ner bokens handling till det ovan - men tro mig - den är långtråkig och förutsägbar. Och en besvikelse.

För vem? 10 - 14 år