Detta är andra boken om Esme och Igor jag läser - den första som finns översatt till svenska heter Esme och Igor - Tredje timmen efter midnatt. Den blev jag glatt överraskad av: två smarta barn i hyper-dansk miljö. Esme och Igor är kusiner och bor i varsin lägenhet i samma hyreshus där alla lägenheterna tillhör en storfamilj som alltid lagar middag tillsammans. Esme har koreanskt påbrå och älskar att använda koreanska svordomar blandat med underliga ord hon fattar tycke för (ordet "bisarrt" är ett av hennes favoriter och det säger hon i var och varannan mening). Igor hatar kyla och att vistas utomhus. Då tar han på sig tjock dunjacka och en stor rysk pälsmössa, helst även termobyxor. Han ses ofta vid datorn och Wikipedia samt spelandes trombon. Det är rappt och roligt berättat och deckar"fallet" de blir inblandade i är också bra - det börjar med att de kommer i kontakt med en lajv-klubb i och med att de hittar en väska med ett svärd och rustningsdelar.
Alltså såg jag fram emot att läsa den här andra boken om Esme och Igor. Men nu blir jag inte lika förtjust. Jag har liksom läst allt redan, mysryst över storfamiljens middagar, skrattat åt Igor och liksom Esme fascinerats över vissa ord. Men Esme använder fortfarande ordet bisarrt i var och varannan mening och hon svär fortfarande "shibal" i diverse situationer. Hon kunde gott hittat nya ord nu, tycker jag. Och sen så springer jag rätt in i en vägg i inledningen av boken som får mig avogt inställd till den: den refererar till den föregående boken Tredje timmen efter midnatt. Inte bara kort, utan gång på gång de första sidorna så återges de viktigaste handlingarna och slutuppgörelsen i den boken. Detta räknar ju kallt med att läsaren redan har läst den och vill påminnas om vad som hände. Idiotiskt. En deckarserie ska aldrig referera till hur fallet löstes i föregående bok - tänk om man inte har läst den, vilken onödig spoiler det blir. En deckare ska liksom börja på nytt i varje del. Samma personer, nya förutsättningar. Sen kan ju personerna utvecklas från bok till bok, det är OK. De kan också träffa personer igen som de träffat förut, med en kort referens till "kommissarie Si och Så som vi lärde känna när vi löste fallet med IT-miljardärens kidnappade dotter". Men inte som här återberätta de viktigaste delarna av vad som hänt. Då måste jag ju när barnen frågar säga att "den här serien måste läsas i ordning".
Själva storyn är inte lika spännande heller. Esme och Igor kommer en ficktjuvsliga på spåren och förstår ganska snart att det handlar om kidnappade barn från Ryssland som tvingas till att gå ut på gatorna och stjäla. När de försöker berätta för polisen så vet de redan om det hela och har ficktjuvarna och deras ledare under spaning för att om möjligt kunna sätta fast herr Stor-skurk som bestämmer över allt och har kopplingar till ryska maffian. Polisen ber Esme och Igor att hålla sig utanför, vilket de förstås inte gör för de vill skriva om det i sin skoltidning. Ja, och så dras de mer och mer in i det hela och hamnar till slut i livsfara. En helt OK deckarstory, visst, men inte lika smart och annorlunda och spännande som den i första boken.
Det finns fler böcker om Esme och Igor på danska. Hoppas serien tar sig igen och blir lika bra som i första boken, och att Esme hittar några andra ord än "bisarrt" och "shibal".
För vem? 9-12 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar