Underverk

Underverk av Brian Selznick

Jag hade stora förväntningar på den här boken, för jag tyckte väldigt mycket om En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret (se här vad jag skrev om den) Och, visst, förväntningarna infriades, men inte riktigt så som jag hade trott. Bildberättandet används på ett annat sätt i Underverk och det blir två olika berättelser som så småningom flätas samman på ett ganska överraskande sätt. Men precis som i Hugo Cabret så är det fantastiska miljöer (mest New York) och nya kunskaper man liksom får på köpet. I Hugo Cabret fick man veta mycket om filmens tidigaste historia - här är det en del om stumfilm men också om museum och om kommunikation för och med döva människor. Lite oväntade kombinationer men det fungerar och blir väldigt bra. Det känns som att Selznick har lagt ner mycket jobb på research för den här boken, och att han har gått och tänkt på den länge, till och med innan Hugo Cabret skrevs? Jag bara spekulerar, men boken känns som ett riktigt hantverk med alla dessa illustrationer.

Men jag kan inte bara godkänna och tycka om en bok som är ett bra hantverk - den måste beröra mig också och ha en berättelse som fängslar mig på något sätt. Och som väl är så har Selznick inte glömt det i all miljö- och faktainstudering.

Det är två olika berättelser som berättas. Först får vi läsa om Ben som lever i Minnesota på 1970-talet. Han har bott med sin mamma och aldrig lärt känna sin pappa, han vet inte ens vem pappa är. För en kort tid sedan dog hans mamma i en trafikolycka, och sedan dess bor han hos sin moster och morbror och måste dela rum med sin kusin. De bor i huset intill det som Ben och hans mamma delade, men Ben har sedan mamma dog inte velat gå in i sitt gamla hus - det gör för ont. Ben är döv på ena örat sedan födseln men har klarat sig bra ändå. Fast nu blir det katastrof, för när han till sist vågat sig in i sitt eget hus och ska ringa ett viktigt telefonsamtal (han tror han har hittat sin pappa) - så slår blixten ner i huset och telefonen och går rätt igenom Ben. Han överlever men blir döv även på andra örat. Rätt var det är hittar vi honom i New York dit han rymt från sjukhuset - nu bara ska han hitta sin pappa, kosta vad det kosta vill. Fast det går åt skogen direkt, förstås. Han är inte gammal, han är döv, han känner ingen och han har väl varit i New York i 20 minuter när han blir rånad på alla sina pengar.

Parallellt med Bens berättelse får vi följa Rose som lever i Hoboken utanför New York, fast på 1920-talet. Rose berättelse berättas enbart i bilder men är förfärande tydlig ändå. Vad man direkt förstår är att Rose, som kanske är i 10-årsåldern, är en olycklig flicka som bor i ett stort hus med utsikt över vattnet mot New York. Man förstår också att hon beundrar en filmstjärna som heter Lillian Mayhew och klipper ut allt hon ser om henne i tidningar och sätter in i en klippbok. Efter ett par bildsvep om Rose så förstår man också att hon är döv, och absolut inte vill lära sig kommunicera med hörande genom att läsa på deras läppar. Hon klipper till och med sönder läroboken om detta och gör en stad i papper av den. Sen hittar vi helt plötsligt även Rose på rymmen och på väg med båten till New York - lika liten som Ben, och lika svårt för att förstå och göra sig förstådd.

De bägge berättelserna flätas alltså samman i slutet, men de hänger liksom ihop medan de berättas också. Det är smarta överväxlingar mellan Ben och Rose och jag bläddrar vidare i boken utan att kunna sluta för jag måste bara se hur berättelsen lämnas över efter det här slutet i texten, efter den här sista bilden i bildserien. Ett exempel på hur berättelsen lämnas över är när Rose har varit på bio (stumfilmsbio) ensam och kommer ut på gatan och överraskas av ett åskoväder (faktiskt har filmen hon sett också handlat om ett åskoväder). Hon springer i regnet och ser rädd ut. Sista uppslaget visar en enorm blixt på natthimlen - sen växlar det över till text och Bens berättelse där Ben precis vaknar upp liggande på rygg, desorienterad och med en förfärlig värk i huvudet och kroppen. Han har precis blivit träffad av blixten genom telefonen men det vet han inte än.

Jag gillar det här. När man läser en av Selznicks mastodontböcker (Underverk är på 629 sidor) så får man så mycket mer än bara en bok. Man får en bildupplevelse också, och längtan till att resa till New York (eller till Paris i Hugo Cabret) och så en massa oväntade kunskaper om saker man knappt visste något om innan.

Lite av grejen med den här och med Hugo Cabret är just det att de är så väldigt tjocka men ändå lättlästa. Det är grymt imponerande om man går på mellanstadiet och kånkar runt på en sån här bok och kompisarna frågar om man verkligen läser den där tjocka? och man med gott samvete kan säga att "japp, och jag är nästan färdig också". Det är kul för mig att bokprata om dem också: Kolla vilken tjock bok! Fast jag lovar att ni klarar av att läsa den - titta bara inuti (och så visar man någon eller flera fantastiska bildserier). Mycket bra.

För vem? 10 - 15 år