Den tredje boken om Nisse och hans drake Harry. Den första heter Syltmackor & oturslivet (se här vad jag skrev om den), den andra heter Kickflippar & farligheten (se här vad jag skrev om den).
Visst är den här bra, men jag tycker inte alls lika mycket om den som om de två föregående. Det fina språket är detsamma, den fina inlevelsen i en tolvårings tankar och känslor finns kvar (så mycket att Nisses trassliga humör och taggighet nästan sänker boken för han blir så jobbig att läsa om). Men nu känns det som att det där lilla extra som höjer boken över alla andra saknas. Jag har på något sätt läst det här redan, två gånger om, och blir inte lika fascinerad av Nisses, Nodis och pappas vardagsliv (även om det fortfarande känns äkta beskrivet). Det känns också som att Harrys kommentarer har vattnats ur - han kommer mer med konstiga uttalanden, mer av känslan "det är roligt att en ödla pratar och kolla vilka konstiga saker han gör" än den där kloka kompisen till Nisse han var förut.
När han väl är där, vill säga. Det är så i den här boken att Harry försvinner en bit in i handlingen. Nisse tror först att han somnat någonstans men blir alltmer förtvivlad när han inte kommer fram igen - har han rymt? För just nu behöver han mer än någonsin Harry att prata med - han har blivit kär i Saga nämligen. Och det är ingen bra sak att vara kär. Nisse blir totalt avig och får förstoppning i hjärtat och kaos i hjärnan. Han vill inte visa Saga att han är kär i henne men kan inte vara som vanligt i hennes närhet, så han flyr. Eller säger elaka saker, både till henne och till kompisarna. Och han är på dåligt humör hemma också, pappa och Nodi undrar vad som är fel. De tror bara han är orolig för Harry - till dem kan han absolut inte säga att han är kär. Och det kan han förstås inte säga till kompisarna heller. Kompisarna vet inte heller om att Harry är en talande drake, de tror bara Nisse är orolig för sin försvunna ödla och tycker han bär sig mer än underligt åt.
Och det blir jobbigt att läsa också. Jag saknar Harry och hans förmåga att "låsa upp" Nisse. Nu blir allt bara så fel och dumt sida upp och sida ner så jag blir helt matt. Jag förstår att Nisse har det jobbigt - han är rena typexemplet på tonåring med känslorna i kaos, fast han inte ska fylla 13 förrän efter sommaren - men han drar liksom inte läsaren i sin panik och jag vill bara sätta honom ner på en stol och be honom ta det lugnt och inte bara rusa iväg från allting. Faktiskt lade jag nästan boken ifrån mig innan Harry äntligen kom tillbaka och redde ut Nisse-trasslet.
Så, visst, den här boken är en fantastisk inblick i en snart-tonårings-trassel-känslo-kaos. Men jag saknar ändå något - det blir stillastående. Även om Harry var fånigare än vanligt i den här boken så tror jag det var han som saknades.
För vem? 10-15 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar