I bokens förord skriver Haddon att den här boken gavs ut redan i början på 90-talet med ett annat namn: Gridzbi Spudvetch! och att framsidan på boken även då var neonorange nästan utan bild. Enligt Haddon var dock titeln helt omöjlig och boken såldes dåligt. Tydligen var det ändå så att de som trots allt köpte och läste boken gillade den, och gillade den så mycket att de började skicka brev till författaren och förlaget om hur bra den var. Så Haddon skrev om boken, och döpte om den till Boom! - fortfarande med samma totalt tråkiga framsida (det syns inte på bilden hur neonlysande den är, men det ser ut som en varningsskrift från socialstyrelsen eller nåt). Jag lockades att läsa boken först när när jag läste förordet. Nu, när jag läst, vet jag varför den hette Gridzbi Spudvetch! från början (och jag tycker gott den kunde fortsatt heta det - titeln är kul) och också varför den är så tråkigt orange (det tycker jag nog de kunde ändrat på. Den här framsidan är så hemsk att ungarna i princip springer ifrån den). Det är faktiskt en riktigt bra bok, och den har lånats friskt på vårt bibliotek under våren. Mest av 5or och 6or men även av andra. Det krävs dock först att man bokpratar om den (eller att någon elev läser den först och sedan rekommenderar den till andra) för som sagt: barnen backar för framsidan.
Jims storasyster Becky (som för övrigt är riktigt storasystersjobbig, konstant lyssnar på death-metal och en pojkvän som funkar bra ihop med death-metal-livsstilen, liksom) har i skolan fått höra lärarna prata om Jim. Säger hon i alla fall. Tydligen har de sagt att han är så besvärlig i skolan att de överväger att tvinga honom till någon slags specialskola nästa termin. Nu är det så att Jim egentligen inte tror på det här, men riktigt säker kan man ju inte vara. Så han och kompisen Charlie riggar en walkie-talkie i lärarrummet inför ett veckomöte och så sätter de sig i ett materialrum med den andra walkie-talkien och lyssnar på vad lärarna säger. De säger inget intressant överhuvudtaget och Jim nämns inte med en stavelse. Så i vanlig ordning har Becky hittat på allting. De ska precis ge upp och gå hem eftersom de flesta lärarna tydligen redan lämnat lärarrummet - då de hör att de två lärarna som är kvar börjar prata med varandra på ett språk som varken Jim eller Charlie någonsin hört förut. Mycket mystiskt. Givetvis måste de här lärarna spanas in - men de verkar i övrigt leva helt vanliga normala tråkiga vuxenliv. Så Charlie testar lite extra – han möter den ene läraren på skolgården och hälsar honom med ordet Spudvetch! (för det var ett av orden som återkom när de två lärarna pratade med varandra) Läraren reagerar häftigt: han tappar väskan och skjuter liksom rygg. Och så glimmar hans ögon till och lyser neonblått. Fast efter bara någon sekund sätter han höger hand över vänster handled, står stilla ett ögonblick och blir sedan helt normal. Han tar upp portföljen och frågar oberört killarna vad de ska göra i helgen.
Den här inledningen är väldigt bra, och jag gillar det här krypande obehaget att det nog är något som inte stämmer med lärarna - men vad? Killarna avslöjar mer och mer - men när de har förstått allt och satt sig själva i livsfara så ballar boken ur. Det blir bara för mycket av det fantastiska och det slår över och blir lätt löjligt i stället. Hela vår jord hotas av total utplåning men det hela avstyrs extremt lättvindigt och såna lösningar gör mig så besviken. Men det verkar inte irritera barnen som läser boken - jag har pratat med dem och de har gillat slutet också.
Får man dem bara att strunta i framsidan och börja läsa så fastnar de direkt - och så verkar det som att de sväljer slutet av bara farten. Så - en bok bra för lite läsovilliga som annars kanske lätt ger upp böcker som inte kommer igång direkt.
För vem? 10 - 14 år
Jims storasyster Becky (som för övrigt är riktigt storasystersjobbig, konstant lyssnar på death-metal och en pojkvän som funkar bra ihop med death-metal-livsstilen, liksom) har i skolan fått höra lärarna prata om Jim. Säger hon i alla fall. Tydligen har de sagt att han är så besvärlig i skolan att de överväger att tvinga honom till någon slags specialskola nästa termin. Nu är det så att Jim egentligen inte tror på det här, men riktigt säker kan man ju inte vara. Så han och kompisen Charlie riggar en walkie-talkie i lärarrummet inför ett veckomöte och så sätter de sig i ett materialrum med den andra walkie-talkien och lyssnar på vad lärarna säger. De säger inget intressant överhuvudtaget och Jim nämns inte med en stavelse. Så i vanlig ordning har Becky hittat på allting. De ska precis ge upp och gå hem eftersom de flesta lärarna tydligen redan lämnat lärarrummet - då de hör att de två lärarna som är kvar börjar prata med varandra på ett språk som varken Jim eller Charlie någonsin hört förut. Mycket mystiskt. Givetvis måste de här lärarna spanas in - men de verkar i övrigt leva helt vanliga normala tråkiga vuxenliv. Så Charlie testar lite extra – han möter den ene läraren på skolgården och hälsar honom med ordet Spudvetch! (för det var ett av orden som återkom när de två lärarna pratade med varandra) Läraren reagerar häftigt: han tappar väskan och skjuter liksom rygg. Och så glimmar hans ögon till och lyser neonblått. Fast efter bara någon sekund sätter han höger hand över vänster handled, står stilla ett ögonblick och blir sedan helt normal. Han tar upp portföljen och frågar oberört killarna vad de ska göra i helgen.
Den här inledningen är väldigt bra, och jag gillar det här krypande obehaget att det nog är något som inte stämmer med lärarna - men vad? Killarna avslöjar mer och mer - men när de har förstått allt och satt sig själva i livsfara så ballar boken ur. Det blir bara för mycket av det fantastiska och det slår över och blir lätt löjligt i stället. Hela vår jord hotas av total utplåning men det hela avstyrs extremt lättvindigt och såna lösningar gör mig så besviken. Men det verkar inte irritera barnen som läser boken - jag har pratat med dem och de har gillat slutet också.
Får man dem bara att strunta i framsidan och börja läsa så fastnar de direkt - och så verkar det som att de sväljer slutet av bara farten. Så - en bok bra för lite läsovilliga som annars kanske lätt ger upp böcker som inte kommer igång direkt.
För vem? 10 - 14 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar