Ett äventyr, där en 14-årig kille av en händelse råkar resa i tiden och hamna i 1600-talets Paris där han lyckas träffa karaktärerna från Dumas roman De tre musketörerna och även kung Ludvig XIII. Det som gör att jag gillar att läsa den här är att han så mycket fortsätter med att vara en nutids-fjortonåring i denna så främmande miljö och att miljön han hamnar i beskrivs så detaljrikt och målande så det känns som att man är där med Greg och känner hur det luktar, hur liten stan är, hur kläderna kliar och hur skönt det vore med en dusch.
Det är en bra story (om än med en hel del väldigt lättvindiga lösningar på problem som verkade oöverstigliga från början, ex att rädda Gregs föräldrar ur det fruktade och rymningssäkra fängelset La Morte Triste innan de om tre dagar ska avrättas). Men ibland nästan anpassas den efter vilka miljöer som måste skildras - författaren nästan står där som en reseledare och pekar: Kolla här! Så här såg Pont Neuf ut när den var nybyggd! Fatta att folk bodde i hus på den! Fatta att folk sågade upp hål i golven att använda som toaletter så att allt bara kom ut i floden! Fatta hur länge Louvren stod täckt av byggnadsställningar! Fatta hur litet och risigt och gjort av trä det var innan! Fatta att det ligger ett munkkloster här mitt i stan, i Saint Germain, där det i framtiden kommer att ligga affärer och caféer! Fatta att det går grisar och bökar i jorden här mitt i stan! Fatta att Porthos har sitt lantgods mitt där Charles de Gaulle-flygplatsen så småningom har sina landningsbanor! Se! Fatta! Upplev!
Nu är det så att jag gillar det här tidsresandet mellan två olika miljöer och jämförandet mellan nu och då och kommer att gå och fundera på det länge. Författaren har vandrat runt i Paris, i Notre-Dame och Louvren och har enorm inlevelseförmåga i hur det kunde ha varit då på 1600-talet och kan konsten att förmedla detta så att läsaren känner likadant. Jag är bara orolig för att de barn som den här boken faktiskt är tänkt för fastnar i alla beskrivningar av husen och gatorna och hur det såg ut då kontra hur det ser ut i dagens Paris och tappar bort storyn och ger upp. För det är som sagt en bra story - dessutom med en hel del humor på sina ställen.
Greg Rich är med sina föräldrar i Paris där en viss Michel Dinacoeur som jobbar på museumet Louvren ska köpa in familjens gamla antika möbler och annat. Som tack för att de säljer dessa klenoder ska Dinacoeur ge dem en privat guidning på museumet efter stängningsdags. Framför en gammal tavla som föreställer Louvren som det såg ut innan de omfattande renoveringarna på 1600-talet så tvingar Dinacoeur av fru Rich hennes älskade kristall som hon bär som halsband och menar att också den ingick i köpet. Sen passar han ihop den kristallen med en liknande han själv har i fickan - och vips: ytan på tavlan på väggen börjar krusa sig. Dinacoeur hoppar igenom - men föräldrarna också, och Greg. Och som man raskt räknar ut så har de nu förflyttats 400 år tillbaka i tiden. Vakter kommer galopperande och Dinacoeur skriker att de ska fånga Gregs föräldrar som är förrädare som vill ta livet av Ludvig XIII. Greg lyckas fly och tar sig ut i Paris.
Och det är nu det "autentiska" börjar, för det absolut första som slår Greg är alla starka lukter. Människorna luktar illa, floden luktar vedervärdigt, Louvren luktar gammalt trä, det luktar hästskit och rutten mat på gatorna, det luktar, luktar, luktar. Alla går klädda i strumpbyxor, skjortor och har håret i mittbena (Greg funderar på om sidbenan inte har blivit uppfunnen än...) och alla stirrar på Greg (han har redan listat ut att han rest i tiden och kan förstå att han sticker ut - ren, iförd jeans och gymapdojor). Vakterna från slottet är efter honom och han lyckas fly in i katedralen Notre Dame där han träffar en klerk som heter Aramis. Så småningom träffar de även Athos och Portos. De tre är ännu inte musketörer (musketörerna har liksom inte uppfunnits än) - de är inte ens vuxna utan tonåringar precis som Greg. De har aldrig ens träffats förut - det är Greg som för samman dem. Och det är Greg som kallas d'Artagnan. Som förklaring till allt konstigt han gör och tycker har han nämligen sagt till Aramis att "det är så vi gör i Artagnan" (Artagnan ligger mycket långt från Paris, nästan i Spanien, och hur folk lever så långt ute på landsbygden kan man aldrig så noga veta).
De tre (kommer-snart-att-bli)musketörerna hänger på Gregs vansinniga och desperata idé om att försöka rädda sina föräldrar ur fängelset, och så får vi alltså följa dem i deras vidare Öden och Äventyr. In i Louvren igen (där de givetvis träffar på Ludvig XIII som också är en fjortonåring. Han trivs inte med sitt liv där andra alltid bestämmer allting åt honom), ut i stadens gränder, in i palats, ner i fängelsehålor, miljöer, miljöer, miljöer. Och människor, människor - Greg fascineras av det faktum att flera höga ämbeten innehas av unga människor i hans egen ålder. Exempelvis är fängelsechefen för La Morte Triste en (inte alltför smart) kille i 15-årsåldern. Aramis förklarar att man i adliga familjer köper ämbeten till sina barn (som inte själva har något att säga till om vad de vill jobba med) (fast alla de barn som inte tillhör adliga familjer har troligen ännu mindre att säga till om). Och Greg funderar på att om medellivslängden på 1600-talet var mycket kortare än den är nu - ja då var väl folk tvungna att börja jobba och bli vuxna mycket tidigare. Man var ju gammal när man var 40, liksom. En annan chef de träffar är kungens vaktchef, Richelieu. Som visar sig vara just Michel Dinacoeur. Och dessutom Gregs anfader.
En bok man kan läsa för att nästan själv göra en tidsresa till 1600-talets Paris. Eller för att det är en spännande berättelse. Småskavankerna kan jag överse med.
För vem? 10-16 år
boken var jätte bra
SvaraRaderaTyckte jag med!
Radera