Fortsättning på Mörkt liv (läs här vad jag skrev om den)
Jag hade lite svårt att komma in i Mörkt liv när jag läste den eftersom det var en ny och främmande värld med så mycket saker och företeelser jag inte hängde med på i början. Sen vande jag mig och tyckte om den, och blev sugen på att läsa Farlig ström. Det var en del lösa trådar och aningar jag hoppades skulle följas upp här.
Men Farlig ström rör sig mestadels i nya miljöer, nämligen på ytan av havet i stället för under vatten och på havsbotten. Vi får också läsa om en några som kallas migranter. Det är människor som inte vill bo på det överbefolkade fastlandet utan i stället lever i flytande små städer ute till havs. Först verkar migranterna skrämmande och ociviliserade - alla "vet" att de tar vanligt folk tillfånga och syr kläder av deras tarmar och eventuellt också äter upp dem. Man "vet" att migranterna är helt laglösa, barbariska och att deras kaotiska flytande städer har en hövding som eventuellt kan styra patrasket.
Boken börjar med att Tys föräldrar blir kidnappade av de där förfärliga och elaka migranterna. Föräldrarna skulle bara helt fredligt och snällt sälja nyskördade alger till dem, men de blir alltså under vapenhot nertvingade i en ubåt och försvinner. Boken går sedan ut på att Ty tillsammans med Gemma genom att möta diverse opålitliga och skurkaktiga typer ska försöka leta rätt på sina föräldrar själv (sjöpolisen som är styrda av Samväldet verkar inte bry sig så där väldigt om kidnappade havs-kolonister).
Men allteftersom boken framskrider så kryper det fram att migranterna trots allt är helt vanliga människor som på alla vis försöker överleva så gott de kan - de är lite som eskimåer för de använder och återanvänder allt. Alla delar på bytesdjur används eller äts upp. Alla sopor man finner i havet får de användning för. Och migranterna är dessutom desperata, för enligt en ny lag så får de inte fiska i områdena nära kusten utan bara ute på djupt hav. Områdena nära kusten innehas nämligen av nybyggare (såna som Ty och hans familj= och de är rädda om sina havsbottengårdar, algodlingar och fiskodlingar. Inte heller får migranterna gå in till kusterna - bara till enstaka platser typ Brottsjö som är en gammal oljeplattform som gjorts om till en slags mötesplats med boxningsarena, restauranger, barer och marknader. Ty begriper först ingenting av det som händer - varför ska de där migranterna äntligen kidnappa hans föräldrar? De verkar ju inte begära någon lösensumma? Men han känner sig snart rätt dum när det går upp för honom migranterna hatar nybyggarna mest av alla - just på grund av det där påbudet som gör att migranterna tvingas skaffa mat ute på djupt hav där det inte är gott om fisk.
Migranterna har det alltså svårt, och ändå värre är det nu den senaste tiden för någon som är helt utan samvete sänker ner och förankrar de flytande städerna under vattnet, och förseglar dem sedan så att människorna som bor inuti inte kan komma ut och därför dör allihop. Givetvis blir Ty och Gemma inblandade i det här mysteriet.
Så vi rör oss på omgjorda oljeplattformar, i en ruinstad på en slags holme, på handelsstationer och sånt. Ty gillar inte att vara ovan havet och i början på boken beskrivs det vilken enorm ångest han får av värmen, av solljuset, av att ha så många människor tätt inpå sig. Men eftersom han i princip vistas ovan vattnet hela boken igenom så vänjer han sig uppenbarligen snabbt för så småningom verkar han inte lyfta på ögonbrynen åt att befinna sig mitt i en folkmassa i en vattendränkt arena där det finns monsterstora krokodiler i vattnet.
Förra boken gjorde stor sak av Tys mörkgåva (han kan "se" med hjälp av ljud, likt delfiner eller så) - men det har han förstås inte så stor nytta av ovan hav, i stora folksamlingar. Så här blir han mest något av en vanlig tonåring som skyfflas runt i olika situationer han inte har minsta kontroll över. Jag blir helt störd av honom, faktiskt, för klantigare människa kan man leta länge efter. Han är inte det minsta diskret. Eller smart. Eller duktig på att slåss, eller smyga, eller något annat han hade behövt i den här handlingen. Han bara liksom går rätt fram till folk och frågar enormt dumma frågor som alla först vägrar svara på och sen försöker ta livet av honom för att han frågade. Ta exempelvis det här: Ty och Gemma har i sin jakt efter föräldrarna kommit till en svart marknad där migranterna kan köpa mat till skyhöga priser. I ett marknadsstånd ser Ty en sorts alger som bara kan komma från hans egen och föräldrarnas gård. Alltså just den maten som stals i samband med att föräldrarna kidnappades. Vad gör då killen? Sparar han listigt på informationen och tar i smyg reda på vem mannen är som innehar ståndet? Varskor han någon slags polis? Ringer han en vän? (förlåt - telefoner finns inte i den här världen) Pratar han åtminstone med Gemma om saken? Nej. Han stegar myndigt fram till den som säljer algerna och förklarar högt och tydligt att de här algerna kommer minsann från vår gård och jag vet att de är stulna. Var har du fått dem ifrån? Varpå alg-försäljaren givetvis får tossablick och attackerar Ty med kniv.
Jag avskyr osmarta huvudpersoner som liksom inte löser något själva utan bara blir kringfösta i handlingen och oförtjänt överlever alla dödsfaror.
På tal om mörkgåvor ovan så verkar det ha gått inflation i det nu. Mer eller mindre alla som överhuvudtaget vistats under vatten i över två veckor verkar ha någon slags mörkgåva. Det blir urvattnat. Det blir mer än urvattnat - det blir lite löjligt.
Det som lockade mig med Mörkt liv var mycket den spännande havsmiljön, hela dystopi-grejen med överbefolkat fastland och ett förmodat korrupt Samvälde som styrde. I den här boken är det stor övervikt på action och intriger istället. Och det jag anade att jag skulle få veta mer om - Samväldet och hur världen funkar i stort - blir det nästan inget av. Det är synd om migranterna, det förstår jag, men det verkar vara jobbigt att vara människa på många ställen och Samväldet styr och ställer mycket mer än de har rätt till tydligen. Jag vill fortfarande veta mer om det här än läsa om hur Ty hamnar i omöjliga livsfaror sida upp och sida ner. Från en annorlunda och lockande dystopi med samhällen på havsbotten har den här förvandlats till något jag redan sett på film - action i en framtid av vatten, återanvända sopor, ruiner och desillusionerade elaka människor som bara tänker på pengar.
För vem? 11 - 16 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar