Bokbloggsjerka 30 nov - 3 dec

Den här veckan undrar Annika i sin jerka:

Nu står snart julen för dörren och då är frågan vad du önskar dig för bokliga saker i julklapp?

Jag måtte vara en lycklig person för jag funderade en stund och kom inte på en enda pryl som är boklig och som jag önskar mig i julklapp. Böcker har jag i parti och minut, i travar och drivor, och utöver det i långa listor över sånt jag tänker läsa. Så skulle jag få ytterligare böcker i julklapp hade de nog stressat mig lite, tror jag. Funderade ett tag på att skriva Ipad för att jag ville testa att använda den som läsplatta - men skulle jag önska mig en Ipad så vore det inte i första hand för läsning utan för annat som inte är särskilt bokligt. Den går bort som jerka-svar.

Så jag tolkar frågan lite fritt i stället. (det brukar jag göra och det är kul!) Vad jag önskar mig i jul är mycket ledig tid där jag verkligen kan försjunka in i läsandet. Jag önskar bort alla måsten, eller styrkan att kunna tänka bort alla måsten. Jag vill kunna låta bli att sätta igång datorn och låta bli att låta tid förslösas på surfande. Jag vill läsa, och läsa, och läsa! Det känns som att så mycket lästid liksom bara har flutit bort i höst.

Förutsättningarna är goda. Jag har lyxigt mycket ledigt i jul - från skolavslutningen 20 dec ska jag ha semester och ledigt alla dagar utom en (då ska jag jobba ynkans 4 timmar) ända fram till skolan börjar igen 9 januari. Måtte jag bara kunna lägga all min tid på att verkligen slöa, slappa, pilla navelludd, vända på dygnet och försjunka i min läsfåtölj så att botten nästan går ur den!

Tröja nummer 7

Tröja nummer 7 av Alan Gibbons

Det här är en bok som vi köpte in till vårt bibliotek i våras någongång, mest för att det verkade vara en lättläst bok om fotboll och det är alltid efterfrågat hos oss.

Den har i princip varit utlånad sedan dess, och nu har vi köpt fler av den (och även originalet på engelska). Alla lånas. Nu ville jag veta varför och nappade därför tag i den när den kom in igår. Den gick snabbt och lätt att läsa.

Jimmy, som är fjorton år, berättar om sitt fotbollsliv med tillbakablickar till olika situationer. Han har väl i princip alltid spelat fotboll, sedan han lärde sig gå eller så. Och Manchester United har varit hans favoritlag så länge han kan minnas (och förmodligen längre än så eftersom både mamma och pappa är hängivna United-fans). När Jimmy var nio år kom en talangscout från Manchester United till hans vanliga träning med North Park Juniors. Efter det fick han börja spela med Uniteds fotbollsakademi (och man får läsa om att alla större klubbar har en sådan akademi där yngre talanger lärs upp). För det mesta går det bra och han är ovanligt duktig på att spela fotboll. Men ibland funkar det inte riktigt - det kan vara sånt som att tappa humöret, eller att vara självisk, eller att ge upp om matchen verkar gå dåligt. Då brukar Jimmy prata med sina idoler - de som har spelat i Manchester United och haft tröjnummer 7. George Best, Eric Cantona, David Beckham med flera. Ja, han pratar inte med dem på riktigt förstås, utan det är som att han har dem framför sig och så ger de honom de rätta svaren på hans problem (spela för laget, ge inte upp, håll dig kall och andra Kloka Klyschor). Sen löser sig problemen och Jimmy gör ett par mål till och vinner matchen ifråga. Efter varje "problem" och samtal med någon nummer 7-tröje-spelare så kommer det ett litet faktaavsnitt om just den spelaren. Så småningom får vi i nutid följa med fjortonårige Jimmy (som givetvis spelar i tröja nummer 7) till en viktig cup som spelas i Tyskland och läsa om matcherna där.

Ja, visst handlar det om fotboll. Sida upp och sida ner. Men det är inte bara det som lockar läsarna tror jag. Det är lättläst utan att vara fånigt och knattefotbollsaktigt. Bara det att det handlar om en fjortonåring - som spelar med Manchester United, dessutom. Inget sjuåringstrams i Knäckebröhult. Och han lyckas! Det är en framgångssaga, men ändå en realistisk framgångssaga. Jimmy tränar enormt mycket. Fyra dagar i veckan och så matcherna på det. Men det funkar - han blir bättre och bättre och framtiden ser faktiskt ljus ut. Det är också mycket fakta om de berömda Manchester United-spelarna, och så många illustrationer där de är med och står och pratar med Jimmy.

Jag spelar inte fotboll, ser aldrig på fotboll och är inte ett dugg intresserad - men jag roades av den här boken och gillade att läsa om de riktiga spelarna. Jag förstår också att alla match- och träningsbeskrivningar med många fotbollstermer gör det hela ännu bättre för de insatta. Det här är inte en bok om vänskap och vanligt liv förklädd till fotbollsbok. Det här är en Riktig Fotbollsbok, där fotbollsspelandet står i centrum helt enkelt. Samtidigt som det är lättläst. Jag förstår att den lånas mycket.

För vem? 8 - 16 år

Katla & Knös

Katla & Knös 1: Kungens sal av Peter Gotthardt

Serien Katla & Knös ska bestå av åtta delar. Hittills har fyra översatts till svenska (från danska). Förutom denna finns Dvärgarnas grottor, Alvernas högar och Jättarnas land.
Det är ganska tunna böcker, cirka 70 sidor, med färgbilder på nästan varje uppslag.

Kungens sal börjar med att tre fågelliknande varelser som kallar sig själva för blodssystrarna slår sig ner i ett träd och börjar prata med varandra. Av samtalet förstår man att de i alla tider har livnärt sig på att äta av döda människor och offerblod - deras främsta näringskälla är kropparna som hänger och dinglar i offerlunden. Men nu har sedan en tid kung Hrolf förbjudit människooffer och blodssystrarna är riktigt förbannade. Vad ska de nu äta för något? Kung Hrolf ska dö, bestämmer de. Fast de har redan försökt med det, tydligen, och inte lyckats. Nu avslöjar en av blodssystrarna att hon känner till ett svärd, svärdet Tyrfing, som är belagt med en förbannelse. Det svärdet är det enda som kan ta kål på kung Hrolf och alltså ska de ge sig iväg ut i världen för att hitta det. Det sista man vet om svärdet är nämligen att det är spårlöst försvunnet.

Blodssystrarna flyger iväg, och nu får vi läsa om kung Hrolf och hans krigare i kungsgården. En siare kommer och berättar för dem om en dröm han har haft, och betydelsen av den drömmen är att kung Hrolf är i fara och att han måste hitta det här svärdet Tyrfing innan de onda krafterna gör det. Eller, inte han själv förstås, men fyra av hans krigare. Krigaren Bjarke är en, sköldmön Hervor en annan. Otippat nog följer trälflickan Katla också med. Pojken Knös är inte med från början men av persongalleriet i början på boken förstår man att han är den fjärde.

Bjarke, Hervor och Katla rider iväg och äventyret kan ta sin början. Givetvis stöter de på problem ganska omgående. När de rider genom en mosse ska de över en å, och i den bor åmannen som läskig, slemmig och grön försöker slita ner Katla i vattnet (ja, det finns många bilder). Han misslyckas, men regerar tydligen hela mossen och tänker inte släppa sitt tänkta byte ifrån sig. Det är action och farligheter och strid och älvor (som liknar Odysseus' sirener) och shapeshifting (finns det ett bra ord på svenska?) och mörker och så mitt i alltihop kommer lille Knös gående med sin tända lykta.

Jag gillar storyn skarpt. Det är spännande med farligheter bakom varje krök och ett avlägset mål som ska uppnås, och många lovande böcker framöver där hjältarna ska till alver, dvärgar och så småningom till de dödas rike och annat. Jag gillar också miljön, som är lite nordisk vikingatid med långhus, trälar (och vingar på Bjarkes hjälm).

Men ändå har jag en invändning, och det är att det ibland blir väl svårt för målgruppen, som ska vara 7-9 år (Hcf). Jag sätter hellre den här boken i händerna på mellanstadiebarn. Inledningen är riktigt trasslig, med de skränande blodssystrarna som fräsande ger oss bakgrunden till berättelsen med människooffer hit och förbannade svärd dit, med att de ska leta upp svärdet och att samtidigt kung Hrolf ska skicka ut egna kämpar för att hitta svärdet. Svåra ord förekommer - eller inte så mycket att de är svåra att läsa som att det handlar om okända företeelser så som offerlund, trälar, rövarstråt. Men jag tycker nog att sammanhanget förstås ändå och att de främmande orden ger läsaren ett utökat ordförråd. Att boken är tunn och med många bilder tror jag kan hjälpa till att locka ovilliga läsare - samma läsare som tycker om Drakherren-serien (Ottesen) och liknande böcker. Det behövs många såna böcker.

För vem? 9 - 12 år

Tid att dö

Tid att dö av Anne Cassidy

Enligt bokens baksida är Tid att dö första delen av fyra i thrillerserien "En mördares anteckningar".

För fem år sedan bodde Rose med sin mamma Kathy, mammas kille Brendan och Brendans son Josh. En kväll gick Kathy och Brendan för att äta middag på sin favoritrestaurang, och kom aldrig mer tillbaka hem. Rose har i stället sedan dess tagits om hand av sin rika mormor, bott på internatskola mesta tiden av de fem åren men går nu på ett kommunalt college i norra London och bor hos mormor i det fina området Belsize Park. Josh flyttade till en farbror i Newcastle. Han och Rose tappade kontakten men har nu sedan ett par månader återupptagit den igen via mail, och Josh har flyttat tillbaka till London. Josh kan inte släppa föräldrarnas försvinnande, han är i det närmaste besatt av det och vill försöka ta reda på vad som hänt dem på egen hand.

Rose, som nu är sjutton år (Josh är nitton), blir när boken börjar vittne till två olika knivmord inom loppet av en vecka - det ena på en kille hon verkligen inte gillade eftersom han trakasserat henne i skolan, det andra på den mördade killens flickvän. Den mördade flickvännen, Emma, försökte ta kontakt med Rose precis innan mordet begicks. Nu känner sig Rose på något sätt medskyldig till Emmas död, och hon försöker på egen hand ta reda på vem som mördat killen, Ricky, och Emma. Polisen kan man ju inte vänta på att de ska lösa något, tycker hon, eftersom de var så usla med att ta reda på vad som hände med hennes egen mamma och Brendan.

Den här boken grep aldrig tag i mig. Den var lite lovande i inledningen när Rose blev vittne till de bägge morden och samtidigt återupptog kontakten med sin styvbror Josh. Men sen ledsnade jag totalt - det är för mycket ältande av sådant man redan har fått höra och sådant man redan förstått. Exempelvis ältandet om hur Rose ju inte tyckte om Ricky och inte sörjer hans död men får dåligt samvete för att hon tänker så, och att hon kände något för Emma som sökte hjälp av henne men inte förmådde göra något innan Emma blev dödad och hur jobbigt det känns och hur hon har dåligt samvete för att Emma kanske dog för att Ricky dog och det har hon ju inte varit ledsen för och varför är det ingen som fattar att man borde ta fast Rickys och Emmas mördare och borde hon känna dåligt samvete för att de är döda fast hon gillade ju inte Ricky men kanske Emma lite och är det hennes fel att de är döda.....sida upp och sida ner. Varvat med de ändlösa diskussionerna huruvida man borde rota i föräldrarnas försvinnande - Josh vill veta och Rose tycker att de ska låta den sorgen vila och inte riva upp gamla sår.
Visst, det dyker upp nya ledtrådar med jämna mellanrum i bägge mordgåtorna (Ricky/Emma och Kathy/Brendan) men jag är så less på ältandet och diskussionerna så jag är inte intresserad av Vem Som Gjort Det - och det är inte särskilt spännande när man får veta vem det är heller. Föräldrarnas försvinnande klaras inte ut i den här boken - antydningar görs om att det är en stor hemlig sammansvärjning av något slag och förmodligen handlar kommande tre böcker i serien om detta.

Förutom att jag inte tycker boken går framåt så mycket som en thriller bör göra så tycker jag inte att huvudpersonen Rose är det minsta sympatisk. Hon går liksom mest och tjurar och ger avhuggna, avvisande svar till allt och alla. Visst, hon har det tufft, mormor Anna är inte trevlig hon heller och internatskolelivet var ingen dans på rosor. För att inte tala om att hennes familj splittrades och försvann när hon var tolv år. Men jag ledsnar på att tycka synd om henne eftersom att hon inte har några försonande drag som får mig att gilla henne ens lite. Hela boken är för övrigt full med diverse otrevliga personer - de enda jag fastnar lite för är styvbrodern Josh och killen han delar lägenhet med, datanörden Skeggsie.

Så Josh och Rosie får ta reda på sanningen om sina försvunna föräldrar i seriens kommande delar utan att jag tänker läsa om dem det minsta.

För vem? 14 - 19 år

Syskonen Carlstedts märkliga tidsresa

Syskonen Carlstedts märkliga tidsresa av Sanna Juhlin

Tack till Kikkuli förlag för rec. ex!

Syskonen Fabian, Saga och Karl tillbringar sommarlovet hos sin farmor. Det är läsning av serietidningar, bullbak, syskongnabb och datorspel - och en tidsmaskin som rasar ner i skogen bakom farmors hus. I alla fall påstår Karl att det är en tidsmaskin när syskonen hittar den i skogen dagen efter att den kraschlandat med buller och bång (och tagit flaggstångsknopp och grantoppar med sig). Men tidsmaskiner finns ju inte! tycker syskonen.
Farmor får ett brev som hon verkar bli helt tagen av att läsa. Brevet är från en syster hon inte visste att hon hade och avslöjar att farmor inte är dotter till dem hon trodde var hennes föräldrar, utan att hon är adopterad, att hon var ett av krigsbarnen som kom till Sverige från Finland under andra världskriget. Farmor blir så upprörd att hon blir liggande på soffan hela dagen och barnen är förstås oroliga för hennes skull. Karl tycker att de ska använda tidsmaskinen i skogen för att resa tillbaka till 40-talet och ta reda på mer om hur farmor kom hit. Är det då verkligen en tidsmaskin? Jodå, det verkar som det. Den snurrar som en bättre centrifug och när de kommer ut (och Fabian kräkts färdigt efter åksjuka) så har de kommit till 1942. Fast de är fortfarande på samma plats i Sverige.

Det finns en del i den här boken som är bra, och så finns det en hel del som skulle kunna bli bättre.

Jag gillar bokens idé, själva berättelsen om att tre barn från vår egen tid kommer till exakt samma samhälle i Sverige fast på 1940-talet. Det blir så tydligt att det är en tidsresa som har gjorts när samma hus finns fast ser nyare ut, samma gator finns i byn men inte samma butiker och att folk cyklar överallt i stället för att köra bil. Det blir som ett gammalt foto som får liv och det blir intressant att läsa och förstå om skillnader och likheter mellan människornas liv då och nu. Väldigt tydligt blir det hur kriget påverkade människornas liv även i Sverige, med soldater, ransoneringskort och mörkläggningsgardiner. En stor invändning jag har är dock att det finns alldeles för många svåra ord med i texten. En del av dem förklaras (som mörkläggningsgardiner och ransoneringskort), andra står bara med utan någon förklaring och det blir svårläst för barn som inte alls är bekanta med företeelser som evakuering, inventering, permission, inkallad, inkvartering, kristidsnämnd...

Något annat som blir mycket svårt att förstå för målgruppen är de abstrakta diskussionerna om tid och teorier för tidsresande. Exempel på mening: "Man kan kalla nutiden för rumtid men egentligen existerar det förflutna och framtiden samtidigt". Det räcker med att konstatera att något man gör då kan förändra det som händer i framtiden, eller så behöver man inte ens förklara eftersom det framgår med all tydlighet av det som sker när syskonen glömmer kvar en ryggsäck på 40-talet. Detta med konsekvenserna av barnens handlingar i dåtid som gör att de får problem när de återvänder till en framtid som inte är samma som de lämnade - detta gillar jag mycket. Det för förstås tankarna till Tillbaka till framtiden-filmerna med Michael J Fox, och är ungefär lika skruvat. Detta hade gärna fått ta mer plats i boken, det är spännande.

Illustrationerna är fina, speciellt när de visar tidstypiska detaljer från 40-talet som en spis, eller frisyrer och kläder. De hade gärna fått ta lite mer utrymme på sidorna och medverka till mer luft i textmassorna. Däremot funkar de inte alls på framsidan som på något sätt känns helt stillastående och som något slags läromedel mer än äventyrsbok (och jag stör mig mycket på de stora begynnelsebokstäverna i titeln: Syskonen Carlstedts Märkliga Tidsresa). Och även om jag gillar bilderna inne i boken så tycker jag att Karl genomgående ser mycket märklig ut eftersom huvudet har fått alldeles för stor proportion till kroppen, nästan en tredjedel av hela honom känns det som. 

Vissa partier kunde strukits för att få mer flyt i berättelsen, exempelvis den tunga inledningen med långa ingående presentationer av syskonen. Detta stoppar upp. Låt hellre barnen presentera sig genom sina handlingar i stället så kommer berättelsen i gång snabbare och tveksamma läsare som testläser första sidorna skräms inte bort.

Något som är mycket jobbigt är de täta textmassorna. Jag har många svaga och ovilliga läsare som bläddrar i böcker jag föreslår dem, och sätter tillbaka boken om det är "för mycket text". Det kan gälla även en ganska tunn bok som den här, men "mycket text" är ofta samma sak som tät text utan styckeindelningar. Det är bättre med en något tjockare bok om bara texten har mer luft mellan raderna och flera styckeindelningar per sida.
Texten känns inte riktigt färdig heller. Det finns en hel del språkliga fel. Ett exempel är det genomgående bruket av ordet "utav" i stället för det korrekta "av" till exempel i "ett utav barnen".

Sammantaget är detta en bra idé som inte känns riktigt färdig än. Tidsresan till ett svenskt 40-tal är intressant, själva tidsresandet spännande, syskonkonstellationen funkar - men språket, de täta textmassorna och de svåra orden drar ner intrycket.

För vem? 9 - 12 år

The Fault in Our Stars

The Fault in Our Stars av John Green

Kommer i januari 2013 på svenska med titeln Förr eller senare exploderar jag.

Den här läste jag mycket om i våras och blev sugen på att läsa själv. Men jag läste Var är Alaska? av Green först, och visst, jag gillade den (läs här) men blev inte så där jätteövertygad. Så den här fick vänta lite. Men nu var det dags - och jag är helt överväldigad. Det här är en bok som jag kommer att bära med mig och tänka på länge, länge. Jag har gråtit och jag har skrattat, och jag har och kommer att krama mina barn mer än vanligt en tid. Nu har jag dem, och de är friska, men vem vet hur våra liv ser ut om ett år?

Hazel är 16 år, och har haft cancer sedan hon var 13. Först i sköldkörteln men värst är metastaserna i lungorna. Hon är döende, det är bara en fråga om tid. Hon äter en slags medicin som för närvarande gör så att tumörerna inte växer - men de går inte bort heller och hennes lungor är totalförstörda. Hon har ständigt en syrgastub med sig som hon får dra på en liten vagn. En gång i veckan tvingar hennes mamma henne att gå till en Support Group, som består av ett antal cancersjuka ungdomar som stöttar varandra. Det är här hon träffar Augustus.

Augustus är 17, och hade för ett tag sedan cancer i benet, osteosarkom. Benet är amputerat men Augustus mår annars helt bra numera. När Hazel kommer in i rummet så möts deras blickar direkt. Hazel fattar inte varför en sån som Augustus (han är verkligen snygg) skulle titta på henne. Inte ens innan hon blev sjuk tycker hon att hon var särskilt snygg. Men han tittar. Och hon tittar tillbaka. Och sen är det liksom ingen återvändo.

Detta är en kärlekshistoria som man redan från början vet kommer att sluta i förtid. Det borde vara en bok där man gråter sida upp och sida ner för att livet är så orättvist och barn eller ungdomar inte borde få lov att vara så här sjuka. Men man gör inte det. Gråter hela tiden alltså. För det mesta så småler man, eller skrattar, eller nickar i medhåll åt alla smarta livsfilosofiska saker som sägs. Det tassas liksom inte på tå kring sjukdomen - nä, Augustus, Hazel och deras vän Isaac (som blir blind pga sin ögoncancer) går rakt på, skämtar om sina och varandras sjukdomar, är råa och uppriktiga. Och de kan vara det eftersom de vet att alla tre har varit med om samma saker, att det är OK. Och de avskyr alla som behandlar dem med hänsyn, pratar med dämpade röster om och med dem, ger dem fördelar (cancer perks) för att de är sjuka (fast de tvekar inte att utnyttja alla cancer perks). De är cancersjuka, men samtidigt är de så väldigt mycket vanliga tonåringar, som ger uppkäftiga svar till föräldrar, som spelar datorspel, som ser sociala medier som Facebook som självklar kommunikation, som tycker de själva har fattat allt och att de flesta vuxna inte fattar någonting.

Det är förstås kärlek med förbehåll. Den svenska titeln (åh, vad jag gillar den engelska bättre...) anspelar på det faktum att Hazel tycker att hon själv är en granat, som för eller senare kommer att explodera och göra alla i sin omgivning illa (när hon dör) och därför egentligen inte vill att Augustus ska bli kär i henne. Men de kan inte stå emot, och det är detta jag älskar, det här med kärlek som uppstår och drar en med vare sig man vill eller inte, vare sig det är omöjligt eller inte.

Det är en så väldigt, väldigt bra bok. Läs, läs, läs!

För vem? 14 år och uppåt, definitivt även för vuxna

Bokbloggsjerka 23 - 26 november

Den här veckan frågar Annika i sin bokbloggsjerka vilka tio författare jag håller som favoriter just nu, och så ska vi gärna nämna den bok vi värdesätter högst av den författaren.

Bara tio! Jag koncentrerar mig på det här med "håller som favoriter just nu" för säkert kommer jag just nu att glömma ta med flera författare som givetvis skulle ha varit med på min lista, och så kommer jag att slita mitt hår för att jag glömde den, eller den, eller den författaren. Så jag glömmer ingenting, säger vi, om jag bara tar med såna jag läst och tyckt mycket om på senaste tiden.

Min lista blir lika splittrad som min blogg är i övrigt: flest barn- och ungdomsförfattare, och så någon vuxenförfattare och någon fantasyförfattare också. Så den speglar väl rätt bra vad jag gillar:

(Ingen inbördes ordning! Tur att vi inte skulle ranka dem också, då hade jag gett upp.)

 Kristin Cashore - allra bäst är Tankeläsaren, första boken i serien De utvalda
Amanda Hellberg - underbara skräckromaner, bäst gillar jag Döden på en blek häst
Sonya Sones - fantastisk prosapoesi, favorit: Vad mina vänner inte vet
Katarina von Bredow - gillar jag allt hon skriver. Allra mest tycker jag nog om Hur kär får man bli?
Johanna Lindbäck - jag har inte hunnit läsa senaste än så favoriten får bli Min typ brorsa
Mårten Melin - Nä. Jag KAN inte utse någon favorit. Står det Melin på omslaget - så gillar jag. Så enkelt är det.
Maria Parr - Tonje och det hemliga brevet som jag nu läser för tredje gången och fortfarande älskar, att man kan skriva så bra barnböcker
Jane Austen - är ju en gammal favorit förstås, men jag får ta upp henne som aktuell favorit eftersom jag läser om alla hennes böcker i en av mina bokcirklar. Stolthet och fördom är min bästa.
J.R.R Tolkien - måste bara vara med. Funnes inte han funnes inte fantasy och tänk vad tråkigt allting hade varit då. Och han är aktuell för mig för det är dags för omläsning av Hobbiten.
Robin Hobb - bara måste få vara med även om det är ett tag sedan jag läste serien om Fjärrskådarna. Bäst är nog tredje delen, (eller den är uppdelad på två på svenska) Mördarens jakt

Huset där humlorna bor

Huset där humlorna bor av Stefan Casta

Det här är en vacker bok - men samtidigt en mycket underlig bok, och den är inte lätt att förstå sig på. Då menar jag både rent praktiskt språket med svåra ord och långa meningar, men också innehållet med underliggande betydelser och blandningen av det som är verkligt och det som man inte vet om det är dröm eller verklighet.

Myra är ett ensamt barn. Hon bor med sina föräldrar i ett hus som ligger ensligt till på strandängarna precis vid havet. Oftast är det bara mamman och hon som bor där eftersom pappan jobbar på någon avlägsen oljeplattform stora delar av året. Kompisar verkar hon inte ha några alls. Hon har en hund, Morgon, som följer henne vart hon går - fast efter något kapitel så förstår man att Morgon inte finns på riktigt. Han är en låtsashund.

På en ö en liten bit ut i havet, Svartholmen, ligger ett stort vitt hus. Det har legat övergivet i ganska många år, för de som bodde där försvann spårlöst tydligen. Men ingen annan har köpt eller flyttat in i huset. Varje kväll tänds automatiskt belysningen i huset så att det lyser från tio fönster. En kväll lyser det plötsligt från elva fönster i stället, och Myra förstår att det är någon som har flyttat in i huset. Hon ror över till ön nästa dag - och träffar Humlekungen. Han är en mycket speciell man. Det är han och hans bror som äger Jungfruhuset som huset på Svartholmen kallas, och han var förut miljonär men har gjort av med alla pengar på resor. Och på sina märkliga experiment med humlor. Han har en idé om att humlor är så nyttiga för naturen så att om man fick dem att övervintra bättre så skulle de kunna öka skördarna för människorna. Eller nåt sånt. Förutom humle-idéerna är Humlekungen en hängiven löpare, och går ständigt klädd i löparkläder och en nummerlapp på bröstet.
Nu har Humlekungen ett nytt humleprojekt - han ska förvandla hela Jungfruhuset till ett gigantiskt humlebo, så att tusentals humledrottningar kan övervintra där, och så ska de liksom mutera och bli starkare. Det låter konstigt men känns rätt logiskt när man läser om det. (För övrigt får veta mer om humlor än man nog visste att man behövde i den här boken) Myra hjälper honom.

Visst kan man tro att den här boken handlar om den märklige Humlekungen och hans projekt - men nästan lika mycket kan man säga att det är en bok om våren. En otroligt vacker bok om våren. Casta ser och skriver om alla detaljerna - från den första skiftningen i luften när det kommer lite ljummare vindar än de vanliga isiga, till gula hav av blommande vårlök som ser ut som stjärnor. När jag läser den här boken i gråaste november blir jag helt längtig i hela kroppen efter koltrastsång i aprilkvällen, efter krokusar som sticker upp i rabatterna och allt det där andra. Det är så fint.

Men, som sagt, det är en svår bok. Jag vet inte om den här Humlekungen finns på riktigt, eller om han bara är verklig för Myra, precis som hennes hund Morgon. Inte heller vet jag om det är viktigt att veta om han är riktig - men det är så mycket som flyter, och som är konstigt. Tilltalas barnen av en berättelse om humlor som får ett hus av en märklig man i löparkläder? Tycker de om den ganska karga och ödsliga tonen i boken? Bilderna är dramatiska, svartvita och stränga - de passar till den här boken men jag vet många barn som backar för dem och för den likaså ganska dystra omslagsbilden. Alldeles säkert finns det några barn som skulle älska den här boken - nog samma barn som skulle ha gillat Gripes böcker om de växte upp på 80-talet. Jag vet bara inte hur jag ska få den här boken till deras händer.

Ytterst märkligt är att den här boken är klassificerad som Hcf, vilket innebär att målgruppen skulle vara barn i 7-9-årsåldern. Det är den inte, hur man än tänker. Jag vet inte något barn i den åldern som skulle mäkta sig igenom den (vet att det låter överlägset, men den är svår), och skulle man ha den till högläsning så får det vara 9-åringarna i så fall, och då får man nog prata mycket om boken efter läsningen tror jag. Så om den här boken ska hitta läsare så tror jag de är över 9, och de ska vara duktiga på att läsa och tilltalas av mystik, fantasi och naturskildringar. Ännu hellre skulle jag nästan rekommendera boken till vuxna läsare, faktiskt, som liksom jag älskar att läsa fina naturskildringar.

För vem? 9 - 12 år och vuxna

Liesl & Po

Liesl & Po av Lauren Oliver

Boken börjar med Po en kväll plötsligt står i Liesls lilla vindsrum. Inte bara Po, utan även Knytet (som man inte vet är hund, eller katt, och som mest uttrycker sig med ett "jafs!"). Liesl fattar direkt att de är spöken - men hon hinner inte ens bli rädd för Po pratar med henne och förkarar att de är från "andra sidan" precis som att det inte är något märkvärdigt med det. Po vill veta varför Liesl har slutat rita. Hon brukar annars sitta uppe varje natt i lampans sken och rita - men för tre nätter sedan dog hennes pappa och sedan dess har hon bara legat i sängen. Ungefär här börjar man som läsare smått fundera över varför hon hela tiden sitter inne på ett litet vindsrum och inte gör något annat - och det visar sig så småningom att hon är inlåst där av sin styvmor sedan mycket lång tid tillbaka. Po hjälper henne att rymma och så ger sig Po, Liesl och Knytet iväg med målet att begrava pappans aska vid en alldeles speciell tårpil vid en damm.

Men det här är ett äventyr fullt av olika personer, och fullt av förvecklingar och misstag. Parallellt med Liesl & Po får vi också läsa om alkemistens unge lärling, Will. Han är klantig, och det får han minsann höra varje dag av alkemisten vars snällaste tilltal till honom är "du är värdelös!". Will lyckas förväxla ett skrin som innehåller alkemistens Största Magi med ett liknande skrin som faktiskt innehåller askan efter Liesls pappa. Inblandade i den här förväxlingen blir förutom Will och den vedervärdige alkemisten också herr Grå, som hanterar lik och driver någon slags affärsverksamhet i kroppsdelar lite vid sidan av, den Främsta Damen, som är iskall och läskig, Mo, som jobbar som vakt hos Främsta Damen och har en hjärna som mest påminner om mycket ihålig schweizerost (men  har ett stort hjärta), och så småningom också en argsint dam på tåget och en väldigt mähä-ig poliskonstapel som snällt gör det som den argsinta damen säger åt honom att göra. För att inte tala om att fru Augusta Åderbråck-Morbåge, Liesls vidriga styvmor, blandar sig i det mesta på ett elakt vis.

Det är väldigt rolig läsning med mycket färgstarka personer. Jag påminns en hel del om både Charles Dickens när jag läser, både inslaget med föräldralösa barn som behandlas förfärligt och hans sätt att göra människor till underbara karikatyrer. Här finns även en hel del av Roald Dahls sätt att verkligen ta ut svängarna - de elaka är verkligen elaka men får sitt rättmätiga straff i slutet. Men det är inte tänkt att vara en enbart rolig och spännande bok - det handlar faktiskt en hel del om sorg också. Författaren berättar i ett efterord att detta är en bok hon skrev när en av hennes närmaste vänner precis hade dött, och att boken i princip skrev sig själv under två intensiva månader och var en slags sorgearbete. Begravandet av Liesls fars aska är centralt i boken. Döden likaså. Det är fullt av helt vanliga människor på "andra sidan" som inte riktigt har förstått att de just har dött, och som är ledsna och förvirrade.

Sen är det miljön som är fascinerande. Man förstår allteftersom man läser att världen inte är som den ska. Den är grå. Inga färger finns kvar. Solen har slutat lysa - det är 1728 dagar sedan den försvann och allt i naturen har dött. Människorna svälter och fryser i den eviga vintern som råder och det blir otäckare och otäckare ju mer man läser.

Man ska inte se den som en fantasy-bok även om ser ut så på framsidan (och vilken fin framsida det är!) och talas om alkemister och magi på baksidan. Nä, det är mer en tankvärd äventyrsbok, som både spännande och väldigt rolig.

För vem? 10 - 15 år

Labyrinten

Labyrinten av Kate Mosse

Vi får följa Alice, som i södra Frankrike som volontär deltar i en utgrävning i bergen och råkar upptäcka en grotta med lämningar från 1200-talet. Samtidigt får vi följa Alaïs, som lever i södra Frankrike i början på 1200-talet, och vars historia hänger ihop med den grotta nutids-Alice upptäcker.
Nutids-Alice blir snabbt indragen i en märklig härva av samvetslösa människor som söker efter de urgamla hemligheterna som grottan avslöjat. Hon blir förhörd av polisen, och av andra människor som tycks högt uppsatta och inte har med polisen att göra egentligen. Hon jagas av människor hon inte vet vad de vill, hon får brev och mystiska meddelanden av människor hon inte känner, och hon förstår att det är något gammalt och värdefullt, det där som hon kanske upptäckte i grottan.
1200-tals-Alaïs bor i Carcassonne som hotas av krig. I södra Frankrike fanns vid den här tiden albigenserna, eller katarerna som de oftast kallas, och det fjärde korståget ska precis sätta igång mot dessa katarer och när man ändå håller på mot alla i södra Frankrike överhvudtaget. Alaïs far inviger henne i en urgammal hemlighet som han är en av tre beskyddare av. Kommer kriget måste hemligheten bevaras, det är viktigare än allt annat.

Jag tycker mycket om historiska romaner och älskar när människor från en annan tid får liv och berättar en historia för mig om hur det var då, så att det känns som att jag var där och att det skulle kunna var precis så det var att leva i den tiden. Den här boken, som växlar mellan nutid och dåtid, skulle kunna vara så bra. Men det blir den inte. Författaren vill få in så väldigt mycket i boken så det helt enkelt inte får plats. Det blir bara plotter och händelser som staplas på varandra och personer som passerar förbi utan att man lär känna dem så där särskilt bra. Det hade behövts en rejäl redigering, någon som sa ifrån att det behövdes skäras ner, att berättelsen hade vunnit mycket på att koncentrera sig på någon eller några av de alldeles för många saker som nu är inpressade. Det märks att författaren har gjort en ordentlig research - men att hon inte kan sovra i sitt stora och intressanta material.

Boken börjar så bra när man lär känna Alaïs som bor i Carcassonne. Staden lever upp och jag ser den framför mig med ett myller av människor, lukter, ljud och en alldeles fantastisk arkitektur. Alaïs springer tidigt på morgonen olovandes ner till floden för att samla örter och där hittar hon ett lik. Detta är upptakten till att Alaïs far ser sig tvungen till att inviga Alaïs i hemligheten med de tre böckerna och deras beskyddare. Här är det spännande, när man börjar ana en hemlighet samtidigt som man vet att korståget, religiösa förföljelser, belägringar och annat dramatiskt är på ingång. Men sen...sen stannar det upp och författaren måste liksom återge varenda dag, varenda litet ting som sker i Alaïs liv och varenda liten politisk tur i det hotande kriget. Med det tempot hade boken behövt vara ungefär tvåtusen sidor för att (som författaren nog tänkte sig) kunna klämma in över 40 år av Frankrikes kanske mest dramatiska historia (och då helt bortsett från den parallella nutids-berättelsen). Det går ju inte. Så rätt var det är när kriget är på gång så får vi i stället en slags snabb resumé av ungefär 40 år av 1200-talet, återgivet som en slags "vad-hände-sen"-samtal mellan två personer i nutid, innan vi åter får följa en nu åldrad Alaïs i de avslutande kapitlen.

Nutids-Alice lider också av alltför många detaljerat återgivna händelser som stoppar upp. Jag tycker mest hon åker bil hit och dit och precis råkar undslippa ondsinta förföljare som vi inte riktigt vet vad de vill. Och hon har en irriterande ovana att få viktiga brev eller meddelanden, och så "stoppa dem i fickan för att läsa dem vid ett senare tillfälle". Hade hon läst dem direkt hade saker och ting löst sig snabbare, och jag hade sluppit vara så irriterad.

Och på tal om irriterad: egentligen skulle jag kunna gå loss på den riktigt urusla översättningen också (praktexempel: "kan du binda loss mig?"). Eller på alla inskjutna meningar på franska, i kursiv stil, med översättningen efteråt (som om inte boken redan led av elefantiasis - den behöver inte upprepa dialogen i alla fall...). Eller på det faktum att bokens ondsinta och elaka kvinnor (en i dåtid, en i nutid) bägge för första gången presenteras när de är till sängs med respektive älskare, och behagfullt slår sina vackra ben kring dem - ungefär som att bejakad sexualitet givetvis måste innebära att kvinnan har ondskefulla planer i övriga livet också.

Mosse vill för mycket - hon vill ha in en bit av världshistorien i sin bok samtidigt som ett uråldrigt mysterium ska tryckas in och så ska vi helst lära känna väldigt många personer på vägen också. Det blir inte bra. Men hon lyckas med en sak: att få mig att bli väldigt sugen på att åka till Carcassonne.

Den magiska trädkojan - Dinosaurierna kommer

Den Magiska Trädkojan: Dinosaurierna kommer av Mary Pope Osborne

Första gången jag läste om den här boken så blev jag inte så lockad. Det var två syskon som kröp upp i en trädkoja, som plötsligt började snurra hastigt och vips hade de förflyttats i tiden till dinosauriernas tid. Jag fick en känsla av att det skulle vara fånigt och mångordigt och för tjockt (boken alltså...) och inte passa barnen på lågstadiet alls. Jag kanske var på dåligt humör den dagen, vad vet jag? Sen poppade det upp flera böcker i serien Den magiska trädkojan - det har kommit tre stycken bara nu under 2012 och en till är på väg i mars 2013. Varje gång jag läste om en ny titel blev jag lite irriterad - hade jag missat något bra här? Eller var det fåniga böcker? Istadigt lät jag bli att läsa eller köpa - nähä, har jag bestämt mig så har jag bestämt mig, liksom.

Men nu på senhösten är det dags för att samla ihop böcker till och komplettera till vårt biblioteks årliga stora Bokjuryprojekt. Och nu kom Den magiska trädkojan åter till mig och bad om uppmärksamhet. Hallå, hallå, här är tre böcker i en serie som du inte ens har läst! Skäms! OK, tänkte jag nu äntligen, jag ska ge er en chans. Och läste äntligen Dinosaurierna kommer. Och insåg att jag Faktiskt Haft Fel. Den är inte fånig. Den är inte mångordig eller tjock. Den är faktiskt alldeles perfekt för barn som precis har börjat mäkta med kapitelböcker, som vill ha spännande berättelser som inte är för svåra. Det är fina bilder. Och hur tänkte jag, när jag avvisade en kapitelbok som handlar om DINOSAURIER??? Faktaböcker om dinos har vi ju en masse - men berättelser? Inte så många. Och här ett äventyr, relativt lättläst. Det kommer att gå hem. Troligen även de andra två böckerna i serien, Den svarte riddaren och Mystiska mumier.

Hanna och Viktor är syskon. Enligt Viktor är Hanna väldigt barnslig och gillar att fantisera och hitta på saker. Hon är ju bara sju, så det är ju inte så konstigt. Själv är han oerhört mycket äldre och mognare (nämligen åtta och ett halv år) och gillar verkliga saker och ting. Han älskar böcker, och det är bara därför han övertalas att klättra upp till trädkojan Hanna har hittat i skogen nära huset där de bor. Det ser lite läskigt ut, egentligen, med en koja högt uppe i ett träd en lång, lång repstege man ska klättra upp i för att komma till kojan. Men Hanna, som redan är uppe, ropar att trädkojan är full med böcker! Det kan inte Viktor motstå. Väl uppe bläddrar de i böckerna, och hittar en om dinosaurier. Viktor säger att "jag önskar att jag kunde få se en Pteranodon på riktigt". Det är då trädkojan börjar snurra och vinden utanför blåsa och vips - de har rest i tiden till dinosauriernas värld. (ja, ja, det känns fortfarande rätt fånigt när jag skriver om det nu).

Den första dinosaurien de träffar är just en flygande Pteranodon. Den verkar snäll och de döper den till "Henry" (av alla namn...). De får se och möta fler dinosaurier (rikligt med svart-vita bilder visar alla) som till exempel en överbeskyddande Anatosaurus-mamma som inte vill att Viktor och Hanna ska peta på hennes ägg, och givetvis en elak och läskig Tyrannosaurus Rex som vill äta upp dem. Det hela slutar förstås lyckligt med en trädkoja som snurrar hem barnen igen. Det skulle kunna bli många böcker i serien eftersom kojan är fullproppad med olika böcker och man bara behöver önska sig in i en av dem för att kojan ska börja snurra dit - men här verkar finnas en annan berättelse också. Nämligen hittar barnen hos dinosaurierna en liten medaljong med ett "M" på. Vem har tappat den där? Ännu en tidsresenär?

För vem? 8 - 12 år

Bokbloggsjerka 16 - 19 november

Den här veckan frågar Annika i sin jerka om titlar, och ber oss "nämna en titel som 'du går igång på', på ett antingen positivt eller negativt sätt".

Det finns många titlar på fantasy-böcker som gör mig oerhört sugen på att läsa boken bara efter att ha hört/sett titeln. Får jag dessutom se en läcker framsida så är jag helt såld. Joe Abercrombie är titlarnas mästare, och den första jag fick höra talas om var The Blade Itself. Underbar titel. Jag stegade raskt iväg till Fantasybokhandeln i Malmö (fantastisk plats) och köpte. Sen blev det inte sämre av att framsidan är fin också:

(Och innan någon frågar: Ja, det är en väldigt, väldigt bra bok. Hela serien är bra. Intelligent fantasy med en alldeles särskild sorts humor.)

Sen är det inte så många titlar jag blir negativ till, egentligen. Är titeln kass kan ju boken ändå vara bra. Jag kan störa mig lite på en pågående trend, mest bland ungdomsböcker men även vuxenböcker: att det är så många böcker just nu som ska ha en halsbrytande LÅNG titel. Det kan vara kul - men jobbar man med böcker så blir det ganska jobbigt efter ett tag att prata om de här böckerna med långa titlar. Så man förkortar friskt. Ta till exempel Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll som efter max två korrekta återgivningar sedan alltid omtalas som "döden och handbollsboken" eller nåt liknande.

Gastar och gengångare

Gastar och gengångare av Per Gustavsson

Lättlästa böcker om spöken och andra läskiga saker behövs och efterfrågas ständigt. Det här är en bok med lättlästa spökhistorier, tänkt målgrupp är mellanåldern, alltså cirka 9-12 år. Den kommer alldeles säkert att lånas ut mycket för framsidan lockar och när barnen tittar i så ser de att texten är lättläst, det vill säga uppställd i korta rader med tät styckeindelning.

Men ändå är jag besviken på den här boken. Spökhistorierna är platta och tråkiga och förutsägbara och blir aldrig särskilt läskiga. Dessutom känns det som att jag har läst eller hört dem förr. Det är precis den sortens spökhistorier som berättas på scoutläger, eller ridläger, eller vilket läger som helst med mörker och ett gäng barn i olika storlekar som pirrigt inte vill somna utan bli skrämda. Någon vet jag med bestämdhet att jag faktiskt har hört förr ("Mötet utanför kyrkogården", om en flicka som är på väg hem på kvällen, tar genvägen över kyrkogården, tycker det är lite läskigt men träffar en gammal dam hon som undrar varför hon är rädd. "Jag är rädd att de döda ska vakna och komma upp ur sina gravar." "Det var jag också när jag levde" svarar damen.)

Jag gillar dock bilderna (illustratören heter Per Gustavsson han också, precis som författaren) som är svartvita och fulla med dramatiska skuggor.

Sammantaget känns det hela som ett hafsverk - men som säkert går hem ändå hos barnen, på precis samma sätt om bok efter bok med uttjatade Bellmanhistorier ständigt lånas ut igen och igen. Det är lättläst. Och det roar.

För vem? 8 - 12 år

Det är jag som är Caroline

Det är jag som är Caroline av Peter Barlach

Boken börjar med att Caroline, sjutton år, flyttar hemifrån med buller och bång. Hennes mamma har under ett av deras ständiga gräl till slut skrikit att "men flytta hemifrån då för fan!" Caroline packar en väska med lite kläder, tar jeansjackan fast det är fjorton minusgrader och går till busstationen. Väl på bussen funderar hon på var hon ska ta vägen och kommer fram till att hon ska ringa en före detta pojkvän som hon (på ett rätt taskigt sätt) gjorde slut med för ett par månader sedan. Innan boken kommit igång riktigt sitter man som läsare och undrar hur många timmar det ska ta innan hon tvingas ge upp och åka hem igen - men då känner man inte Caroline. Hon är en tjej med skinn på näsan, och hon klarar sig. Innan man vet ordet av har hon både jobb och någonstans att bo. Men det finns andra saker i livet som kan vara jobbiga och Caroline får stöta på en hel del.

I det stora hela tycker jag mycket om den här boken. Barlach skriver mycket bra. Det är spänstigt språk, trovärdig dialog och en handling som tar tag i en och rycker med tills boken helt plötsligt är slut. Och han kan skriva så bra om känslor. Caroline har en stor sorg som hon egentligen inte har kunnat prata om med någon, och som mycket är orsak till det dåliga förhållandet till mamman. Nu får hon äntligen tillfälle att berätta om det här för en person, och Barlach beskriver det som att det är som att kräkas. Man känner att det är på gång, och så kommer det i omgångar och så mår man märkligt nog så mycket bättre än förut. Jag förstår precis hur han menar.

Man blir också hungrig av att läsa den här boken för förutom känslor som sorg och vuxenblivande så står maten och matlagning i fokus. Jag får så många beskrivningar på goda tapas-rätter, på grytor med spännande smaksättningar, på kombinationer av fonder, på köttstycken som behandlas som de ska och doftar underbart i ugnen så jag vet inte hur många gånger jag får gå ut i köket och ta en näve jordnötter eller så som taskig ersättning. Doftande grytor och otroligt goda tapas-rätter förekommer tyvärr inte i vårt hus där god mat = ryggbiff med bearnaise och mer avancerad matlagning är hopplöst bortkastad på rynkade näsor och petande i tallrikar. Jag känner mig väldigt mycket som en av de där personerna som Caroline överlägset fnyser åt, de som inte-begriper-hur-man-ska-laga-mat. Vilket för mig över till min invändning mot den här boken:

Caroline är en oerhört mogen, begåvad och kaxig sjuttonåring. Men hon blir efter ett tags läsande bara för mycket. Hon kan allt och vet allt. Det är som att en livserfaren och mycket cynisk 50-åring som har sett och förstått allt har tagit plats i en 17-årings kropp. Visst, hon har tydligen fått ta hand mycket om sig själv när mamman gick in i sorgen efter sitt döda barn, och visst, pappan har lärt henne mycket om matlagning och hon har någon slags naturbegåvning vad gäller mat, kryddning och smaker. Men...hon kan liksom allt om kläder också. Och om andra människor - en blick och hon vet vilken människotyp det är. Hon vet direkt hur hon ska agera när Stephanie verkar ha fått någon slags psykos. Hon kan med en blick in i ugnen avgöra att rostbiffen mamma håller på att steka skulle tagits ut för minst 10 minuter sen. Hon ser på folk om de har dyra kläder. Hon är mycket erfaren i sängen och helt frigjord och någon slags jäkla sex-guru som får en tjugo-årig kille att verka löjligt oerfaren. Det blir så mycket smarthet och klokhet och överlägsenhet över människosläktets lägre stående och mindre vetande varelser så att jag blir helt trött. Visst, de flesta sjuttonåringar är bäst på allt och vet mer än alla andra här i världen - men Caroline går över gränsen och jag tycker inte hon känns trovärdig.

Men om jag försöker att skaka av mig känslan av att jag är en sjaskig person som inte kan laga mat och handlar kläder på H&M och nästan inte är värd att läsa om en sån som Caroline - ja då är det en bra bok som är väl värd att läsa och som ska sättas i händerna på tonåringar som längtar ut i livet.

För vem? 15 - 19 år

Heja, heja! Från att orka stappla 20 meter till att springa marathon

Heja, heja! av Martina Haag

Den här boken hade jag egentligen inte tänkt läsa men den bara trillade på mig. Den blev återlämnad på biblioteket när jag jobbade vid disken och jag började bläddra i den när jag förstod att det handlade om löpning. Direkt började jag nicka igenkännande och så läste jag lite till, lånade hem boken och rätt var det var så hade jag läst hela. Den är mycket lättläst - jag liksom gled som en varm kniv genom smör genom boken...

Jag har aldrig läst något annat av Martina Haag, så jag vet inte om det är så här hon brukar skriva. Men det är skrivet i en slags kåserande, mycket rolig stil, lite som att det är ett antal blogg-inlägg om hennes löpning som fått bli en bok.

Haag bestämmer sig en dag för att det inte är OK att folk lämnar sin plats åt henne på tunnelbanan för att de tror att hon är en gravid kvinna (gravidmagen efter fyra graviditeter har liksom blivit kvar). Det är inte heller OK att nästan få hjärtstillestånd när det är barnen-mot-föräldrarna-brännboll och hon springer en kort bit. Hon ska träna! Men vad hinner man träna när man jobbar och har fyra barn? Man springer. Det är bara att öppna ytterdörren och ge sig iväg.

Och det gör hon. Första gången orkar hon springa tolv minuter innan orken tar slut. I slutet på boken tar hon sig igenom Venedig Marathon. Och vi får läsa om alla vedermödor och glädjeämnen på vägen dit.

Det här är absolut ingen tränings-handbok. Läsaren får inga träningstips, inga träningsscheman eller goda råd eller peppning eller så. Nä, Haag kåserar om löparlivet. Om alla möjliga anledningar man har att skippa en löprunda. Om löpglädjen i att springa i lopp. Om att välja rätt musik att lyssna på när man springer. Om bästa hårfrisyren att ha när man springer. Vad man tänker på när man springer. Och eftersom jag är som hon (samma ålder, har barn, hinner inte med schemalagda motionsaktiviteter, vill ha en lättare och snabbare kropp, har också med stor bävan anmält mig till ett marathon) så känner jag igen mig i ungefär varenda mening. Och jag har roligt när jag läser!

Familjen Bliss magiska bageri

Familjen Bliss magiska bageri av Kathryn Littlewood

Det här är magi och trolldrycker (fast det är bakverk) i modern vardag med datorer, facebook, bilar och studsmatta i trädgården. Jag tycker det är småroligt ibland men är inte överförtjust - men jag tror att barnen kan gilla det här.

Familjen Bliss har ett bageri (eller jag skulle snarare säga konditori, för de verkar mest sälja kakor, tårtor och bullar) i en liten stad. Varje morgon står det en kö med människor utanför butiken och ska köpa bakverk. Det mesta de säljer är väl vanliga kakor och sånt - men så ibland finns det vissa situationer som kräver lite extra och då har familjen en särskild kokbok med väldigt speciella recept. De recepten kan väcka en liten pojke ur koma eller få folk att bli kära i varandra, och innehåller mystiska saker som blixtar, svansen av ett moln eller en vesslas gäspning. Den kokboken är mycket hemlig och förvaras bakom en låst dörr längst in i kylrummet. Det är bara mamma Bliss som får baka ur den - pappa Bliss står för anförskaffandet av de äventyrliga ingredienserna.

(Carolina-invändning: jag brukar inte störa mig så värst mycket på det här med genus och cementerade könsroller i böcker - men här blir det bara för mycket. Varför är det så självklart mamman som står för bakandet och pappan för det äventyrliga anskaffandet av ingredienser? Och vidare: varför är det bara dottern i huset som är intresserad av bakandet och hjälper mamma i köket, och med passandet av lillasyster, medan storebror och mellanbror bara är busiga och ansvarslösa och struntar helt i bak och hushåll? Det blir så himla trist och förutsägbart och får mig på dåligt humör redan innan boken hunnit komma igång)

Nå. Rose skulle så gärna vilja testa ett av de där recepten ur hemliga kokboken men hon får nöja sig med att hjälpa mamma med det vanliga bakandet. Och att passa lillasyster. Och gå till affären och handla de vanliga ingredienserna som saknas typ mjöl, nötter och sånt. Ända tills mamma och pappa åker iväg på specialuppdrag en vecka och Rose får ansvaret för nyckeln till hemliga kokbokens rum. Då får hon äntligen chansen att prova recept. Givetvis olovandes. Men det är så att det har dykt upp en moster Lily, passande nog timmarna efter det att mamma och pappa rest bort. Och hon är så övertrevlig och vacker och förstående. Storebror Ty och mellanbror Sage är helt överväldigade av moster Lily och tycker att de ska visa kokboken för henne (eftersom hon mer eller mindre frågar efter den hela tiden). Rose känner att det är något som är fel med mostern men tänker att de ju åtminstone kan skriva av några av recepten i kokboken så de slipper ta fram den i köket, provbaka dem och om de fortfarande i slutet på veckan fortfarande litar på moster Lily så kan de ge henne åtminstone de recepten.

Det blir katastrof redan från recept ett. Måtten är nämligen mystiskt angivna (en "näve" av något, ett "ekollon" av något annat, grädda vid fem flammor under sju sångers tid och annat konstigt). En busslast bibliotekarier blir fanatiska sanningssägare och börjar slåss inne i bageriet, folk blir helt urflippade och gör vansinniga saker och vad syskonen än gör för att återställa det hela så blir det värre.

Det jag tycker är roligt att läsa om är själva recepten och hur kakorna och deras följder blir. Det är spännande med degar som ändrar färg, som krymper, växer och snarkar. Det ÄR roligt med galna bibliotekarier. Men det blir för mycket. Det blir fånigt. Det blir inga riktiga människor kvar, bara överdrivna karikatyrer som gör barnsliga saker.
Fast som jag sa ovan så tror jag ändå att barnen gillar det här - jag känner att jag är för vuxen och har för många "tråkighetsspärrar" för att gilla men att de köper det och tycker det är roligt.

För vem? 9 - 12 år

Min syster är i tusen bitar

Min syster är i tusen bitar av Annabel Pitcher

Detta är en hjärtskärande historia. Jag har väldigt svårt för att läsa den eftersom det är ett barn (eller flera) som far illa.

Jamie är tio år. För fem år sedan dog hans storasyster Rose i en terrorattack. Hon stod vid en papperskorg på Trafalgar Square, och i den exploderade en bomb. Hon sprängdes. Efteråt kunde polisen bara hitta ett antal delar av hennes kropp och föräldrarna grälade om vad som skulle göras med dem. De enades aldrig och alltså ligger det en kista med några kroppsdelar på en kyrkogård i London, och några andra kroppsdelar är brända till aska och står fortfarande i en urna i familjens vardagsrum. Därav titeln - Min syster är i tusen bitar.

Detta förfärliga har förstås fullständigt förstört den förut normala och lyckliga familjen. Pappan kan inte förmå sig att sprida ut Rose aska. Urnan står kvar och han begraver sig i foton, kläder och minnen och går och ger urnan smörgåsar och tårta vid födelsedagar och sånt. Och han gråter. Och han dricker. Mer och mer dricker han och han förmår inte se de barn han har kvar. Mamman är också ledsen och tvingar Jasmine, Rose tvillingsyster, att klä sig i sådana kläder Rose brukade ha. Nu sedan en tid tillbaka har mamman övergett familjen och träffat en annan man. Hon står inte ut längre säger hon. Så kvar är Jamie. Han saknar inte sin döda syster Rose - han var bara fem när hon dog och han har bara diffusa minnen kvar av henne. Hans storasyster Jasmine är nu femton år och vägrar vara "Rose" längre - har färgat håret rosa, piercat sig och har träffat en kille. Men det är ändå hon som tar hand om Jamie - pappan ligger mest i sin säng, asfull.

Jamie vill inte gråta och längta efter en syster han inte vet någonting om. Han gillar sin katt och han älskar fotboll. Mest av allt vill han att mamma ska komma tillbaka. Han får en Spindelmannen-tröja av henne i ett paket på födelsedagen där det står att hon snart vill komma och träffa honom och se honom i tröjan. För honom betyder detta att han ska ha tröjan på sig varje dag tills mamma kommer - annars kommer hon inte att komma.

Han har det svårt i skolan också - han har börjat en ny skola (pappa, Jamie och Jasmine har flyttat från London för att "komma ifrån allt lite", fast det har ju inte hjälpt - pappa fortsätter supa). Och han är en väldigt blyg kille så det funkar inte med kompisar. Det går ganska snett redan från början och snart har han blivit klassens mobbingoffer. Den enda som är på hans sida, och som verkar vilja bli vän med honom, är Sunya. Hon verkar rolig och smart, och har fantastiska glittrande ögon. Fast han får och kan inte bli vän med henne, för hon är muslim. Hans pappa hatar alla muslimer eftersom det var en muslimsk grupp som tog på sig terrordådet som dödade Rose. Enligt pappa är alla muslimer terrorister som bygger egna bomber i vardagsrummet och som har bomber i turbanen. De många muslimerna i London var en annan anledning till att familjen flyttade till Lake District - så om nu Jamie skulle bli vän med en muslim så vore det en katastrof.

Allt är skrivet ur Jamies synvinkel, och familjens historia kommer bitvis när Jamie liksom återberättar spridda minnen. I början är själva berättelsen i tusen bitar och inte bara Rose- vi får skärva efter skärva och får själva sammanfoga bilden. Det faktum att pappan är alkoholist står inte i klartext förrän mycket långt fram i boken. Eftersom det är Jamie som berättar, med ett barns förståelse och begränsade insikt, så blir det så mycket mer gripande och jobbigt att läsa. Jag som läser förstår att mamma inte kommer om han så har Spindelmannentröjan på sig hundra dagar. Jag som läser förstår hur det funkar på skolan där Jamie går (alla problem verkar sopas under mattan och ingen engagerar sig i eller verkar ens ha läst någon slags rapport från Jamies gamla skola om hans familjesituation) och fattar att här finns ingen hjälp att få. Och mitt hjärta går i tusen bitar.

För vem? 13 år och uppåt

Jul i stora skogen

Jul i Stora skogen av Ulf Stark, med illustrationer av Eva Eriksson

Det här är en mycket behövd och efterfrågad bok så här när det närmar sig jul. Nämligen kommer det varje höst, sisådär i mitten på november, minst ett par-tre stycken lärare och fritidspedagoger och frågar med hoppfullt ljus i blicken "om det finns någon bok som är bra för högläsning, och som man kan läsa ett lagom stycke ur varje dag från nu och fram till julavslutningen? Det ska helst vara lagom roligt och spännande och passa alla barn från sex till tio år ungefär. Och helst med anknytning till julen, förstås.". Och varje år så gör jag vad jag kan. Det finns inte många böcker som passar till just detta, faktiskt,  och det fåtal som finns lånas snabbt ut. Collmar har skrivit om Djuren i stallet, klassikern Marias lilla åsna efterfrågas än, liksom Kirkegaards bok om Nisse Nys. Alltför många böcker går bort för att det är för mycket text. Nordqvists Tomtemaskinen t ex. Andra går bort för att de riktar sig till större barn (ex Spelkortsmysteriet).

Så när jag läste om att Ulf Stark och Eva Eriksson har gjort just en sådan här "adventskalenderbok" så beställde jag raskt två exemplar till vårt lilla bibliotek och hoppades att det skulle vara det jag och lärarna tänkte sig.

Och det är det! Jag kommer att beställa ännu fler av den här för jag tror det kommer att bli en högläsningsklassiker. Det är en fantastisk liten berättelse om den ensamma hustomten Vrese (som skäller på allt och alla men egentligen är väldigt godhjärtad. Och väldigt ensam.) och om alla djuren i skogen (kaninerna, ekorren, skatorna, fåglarna och så de rätt stadsvana duvorna) som förbereder att fira jul för de har fått veta att Tomten kommer till Stora skogen. De visste inte riktigt förut vad vare sig julen eller tomten eller vinter eller någonting var, men får nu veta att när Tomten kommer blir det jul. Då ska man äta, och dansa, och klappa varandra. (Egentligen är det bara en liten skylt där det från början stod "Tomten till salu" som har blåst in i skogen. Men "alu" har försvunnit så nu står det "Tomten till S, och det måste ju förstås betyda att Tomten kommer till Stora skogen). Alla efterfrågade ingredienser finns: det är roligt (hustomten Vrese är väldigt rolig, kaninfamiljen är också väldigt rolig att läsa om), det är spännande (ska Tomten någonsin komma? Vi som läser vet ju att hustomten Vrese inte ens vet om att Tomten är väntad i Stora skogen) och så har det anknytning till jul. Det är också precis lagom mycket text att läsa varje dag, ungefär 10 minuters högläsning per kapitel. Och precis lagom spännande och roligt för att passa barn mellan 6 - 10 år.

Och så bilderna! Eva Eriksson är fantastisk på att få fram rent mänskliga uttryck hos de små djuren (ibland tycker jag nästan att det är Max som busar runt i kaninhålan) eller den buttra vresigheten hos hustomten Vrese. Massor av fina detaljer också, som möblerna i kaninhålan.

Så, sammantaget, gör helt enkelt så här: Köp den här boken. Vare sig du är moster, bibliotekarie, fritidspedagog, farmor, mamma, farbror, vänlig granne....om du någonsin har barn omkring dig som du tycker ska få lite högläsning inför jul, så behöver du ha den här boken. Och du behöver ha den varje jul. Till dina barn. Till andras barn. Igen och igen. (och den kommer alltid att vara utlånad så här års på biblioteken)

För vem? högläsning för 6-10 år, egenläsning från 9 år

Det bästa av allt

Det bästa av allt av Rona Jaffe

Den här har jag hållit på med under ganska lång tid, samtidigt som jag läst andra böcker. Den var aldrig så bra att jag bara var tvungen att läsa vidare - nä istället ledsnade jag faktiskt med jämna mellanrum på den och lät den ligga. Men tog upp den igen - för jag måste ju veta Vem De Skulle Gifta Sig Med. För det är när allt kommer omkring det som den här boken handlar om.

Vi får följa några "flickor" som det heter, med början 1952 på Manhattan. "Flickor" sa man nämligen på 50-talet även om dem i tjugoårsåldern, och den här boken är skriven 1958. I språket märks det mest på såna ord vi inte längre använder men annars flyter det bra och rappt och är väldigt lätt att läsa.
Nåväl - de här flickorna jobbar i bokens början på samma kontor, ett förlag. Ingen av dem är ännu gift (en av dem är till och med frånskild och har en liten dotter). Några av dem bor ensamma, eller tillsammans med varandra, andra med sina föräldrar. Och vi får följa dem på jobbet, ut på middagar och nöjen, se vem de blir kära i med lycklig utgång eller vem de blir kära i med olycklig utgång, läsa om vad de har på sig. Och om vad de dricker. Jäklar i min lilla låda vad de dricker mycket. Det "tas en drink" här och "tas en drink" där, och det är aldrig bara en. Det är martinis och whisky och cocktails i en aldrig sinande ström. Förmiddag, eftermiddag, innan middagen, efter middagen, i stället för middagen, innan de går och lägger sig och så lite där i mellan.

Var alla människor i New York alkoholister på 50-talet??

Kontoret är det centrala, där det startar och dit vi återkommer hela tiden. Det fullkomligt vimlar av flickor på det här kontoret. Det skrivs maskin, öppnas post, hämtas kaffe, tas diktamen, skvallras. Och för alla flickorna så är jobbet bara något de gör tills de blir gifta. Då slutar de arbeta och ägnar sig åt hemmet och maken. Det är så fullständigt självklart. En av huvudpersonerna vill gärna göra karriär på förlaget och så småningom kanske bli förläggare själv. Men ändå är det så självklart att om hon skulle få gifta sig med den mannen hon drömmer om så skulle hon omgående sluta arbeta och bli hemmafru på heltid.

Så även om språket är rätt modernt - så är inte miljön och människorna det. Det har hänt mycket på de femtio åren sen boken skrevs och när jag läser kan jag sitta och bli helt frustrerad över hur alla tänker och tycker. Vid något tillfälle pratar en av huvudpersonerna med sin date om varför hans arbete skulle vara viktigare än hennes. Han förklarar att hon ju bara gör det här för att försörja sig tills dess att hon gifter sig, och att hon hamnade på ett förlag var bara en slump. Han, däremot, identifierar sig med sin arbetsplats. Han måste lyckas, och trivas, och tjäna bra med pengar. Dels för självkänslan, dels för ansvaret att i framtiden försörja fru och barn. Hans arbete är hans liv och kan definitivt inte jämföras med hennes tillfälliga födkrok. Hon blir rätt sur på honom för det här - men käftar inte emot och ger sitt tysta medgivande. Och det är hon (Caroline) som ändå tar sitt arbete på stort allvar, hon som vill göra karriär (men som ändå när allt kommer omkring ändå skulle välja giftermålet och hemmet om hon fick). Så jag stör mig på det här gamla sättet att tänka och så stör jag mig på just det här tysta medgivandet. Flickorna argumenterar inte - de liksom bara ler och vet bättre inombords. Inte heller protesterar de mot rent fysiska övergrepp (en vedervärdig chef som tafsar på alla unga sekreterare t ex) utan liksom bara ler och står ut eller möjligen sätter sig lite längre bort eller så.

Jag stör mig - men är samtidigt medveten om att jag får ta boken för vad den är. Den är skriven 1958, med det synsätt som var då. Och den är, för att vara skriven då, egentligen rätt vågad och nytänkande. Flickorna bor ju faktiskt ensamma. De jobbar och försörjer sig (om än temporärt). De går ut och roar sig (om än nästan aldrig utan att ha en trygg man, en date, vid sin sida). De har Sex Innan Äktenskapet (o fasa), åtminstone några stycken av dem. En gör till och med abort (hennes pojkvän bestämmer att det är det bästa, och hon gör som han säger. Ännu mer tyst medgivande, även om hon gråter en del),

Så jag läste och tröttnade ibland när det blev för många drinkar, tysta medgivanden och egenkära karlar. Jag kände aldrig särskilt för någon av huvudpersonerna, blev mest irriterad på dem. Varje gång jag plockade upp boken efter någon tids utflykt till någon annan bok så hade jag glömt vilka flickorna var och vem de var eller hade varit kära i. Ändå ville jag läsa färdigt - för jag ville se om de uppnådde sitt stora mål någongång. Och med vem, i så fall. Och om jag skulle få något romantiskt pirr.
Det fick jag aldrig. Mer frustrations-kli i hela kroppen. Och så kände jag stor tacksamhet för att jag lever i den tid jag gör. Tänk - jag är inte gift! Men faktiskt är jag lycklig ändå.

PS: Och kan man skriva ett helt inlägg om Det bästa av allt utan att nämna TV-serierna Mad Men och Sex in the City? Jahadå, det kan man. Om man som jag är TV-analfabet och aldrig har tittat på vare sig den ena eller den andra av de där serierna.

Bitterblue

Bitterblue av Kristin Cashore

Detta är en fristående fortsättning på Graceling (De utvalda: Tankeläsaren) och Fire (De utvalda: Monstrets dotter). Jag tycker dock absolut att man bör läsa dem först för att få störst behållning av den här boken.

Spoilervarning - har du inte läst Graceling eller Fire och tänker dig att göra det så läs inte nedanstående som kan avslöja en del av handlingarna i dem! 
 
Det var ett bra tag sedan jag läste en bok som jag fastnat i så mycket att jag längtade hem från jobbet för att kunna läsa mer i den. Bra och tankvärda böcker har jag läst, javisst, men den här suger in mig i en annan värld och inget slår det.

Bitterblue är kung Lecks dotter. När Graceling slutade var hon drottning av Monsea fast hon bara var åtta år, hade levt i ständig skräck under sin fars skräckvälde, sett sin far plåga sin mor och till sist även mörda henne. När jag såg vad den tredje boken av Cashore skulle heta, Bitterblue, och fattade att den skulle handla om Lecks dotter så undrade jag mycket hur den skulle vara. Hur pass normal kan någon bli som har haft en sådan barndom?
Cashores böcker är inte den actionfyllda sortens fantasy. De handlar mer om känslor och relationer - så gör även denna. För nu har Bitterblue varit drottning i tio år i det Monsea som så länge plågades av kung Lecks fruktansvärda styre, och saker och ting är fortfarande inte som de ska. Hon vet inte riktigt vad det är som inte stämmer - för hon vet inte hur det borde vara - men ska en drottning sitta hela dagarna på ett kontor och läsa igenom och signera papper utan att någonsin komma utanför slottet? Utan att ens veta hur slottet utanför kontoret och hennes egna rum ser ut? Ska en domare i domstolen börja sitt anförande med att säga att "idag förbjuder jag någon att använda ordet "ben" (bones) i något som helst sammanhang"? Ska slottsbibliotekarien heta "Death" och komma med så mycket papper så att han behöver ha två man med sig att bära dem när drottningen bara vill ha en karta över staden? Hon börjar tycka att hon omges av galningar. Och ännu värre - hon börjar ana att ingen hon någonsin pratar med säger sanningen om något till henne.
Hon börjar att förklädd smita ut i staden på nätterna. Hon besöker värdshus och träffar på människor - både farliga människor och kloka människor, och hon börjar ifrågasätta det hon gör och livet på slottet mer och mer.

Jämför man med de andra två böckerna drar den här mer åt deckarhållet. Man anar ett stort mysterium och att ingenting är som det synes vara. Människor mördas men fel personer får skulden. Bitterblue samlar ihop spridda ledtrådar, märklig kunskap och slumpvisa avslöjanden, vrider och vänder på det hon får reda på men blir i början bara mer och mer frustrerad innan hon så småningom börjar komma sanningen på spåren om vad som hänt i det förgångna och vad som fortfarande händer i hennes stad och i hennes kungarike. Bitvis är boken rätt stillastående och frustrerande - men det är en del av historien. Bitterblue är fastlåst och får inga svar eftersom ingen runt henne säger sanningen. Men så rätt var det är så händer massor av avgörande saker och man måste läsa vidare (aha! aha! nu vet jag hur det hänger ihop!) - fram till nästa stillastående parti när Bitterblue travar runt i sina korridorer och drunknar bland papper att signera. Och även om det ibland är stillastående så är det ofta mycket humor. Speciellt när Bitterblue pratar med eller förvånas över sina närmaste rådgivares, eller sin bibliotekaries uppträdande. Hon kan själv ge rätt bitande svar också.

Katsa och framförallt Po (och fler av personerna från Graceling) är med en hel del även i den här boken. De försöker skapa oro i de sju kungadömena så att folket i dem gör uppror och avsätter sina oftast väldigt elaka och onda kungar - men de återkommer med jämna mellanrum till Bitterblues slott och blandar sig i det som händer där. Jag gillar att de är med men inte längre har huvudrollerna. Historien återknyter även till Dell och personerna i Fire så småningom (men inte på något avgörande vis) och jag gillar när den här boken får allt att hänga ihop.

Det är kärlek också. När Bitterblue tar sig utanför slottet kan man säga att hon börjar leva på riktigt (och här kan jag infoga en invändning: det känns inte trovärdigt att Bitterblue i tio år har suttit vid sina högar av papper på slottet och inte funderat något alls på varför hon gjort det, inte lärt känna någon på slottet utom sina närmaste rådgivare, inte ens vet var köket ligger. Visst, när hon smyger ut i staden vaknar hon liksom till liv och börjar ifrågasätta - men att förut aldrig ens ha försökt eller undrat?). Och när hon börjar leva på riktigt så innebär det också att träffa någon som blir mer än en vän - och det innebär också gräl och konflikter med denne person. Cashore kan verkligen skriva om kärlek när den spirar fram så man får rysningar av lycka längs med ryggraden. Men jag skulle velat ha mer av det! När hon nu är så duktig på att få fram lyckopirr så kunde det ha varit mer sånt och mindre frustrerat travande i lögner och slottskorridorer tycker jag.

Den här boken är alltså ganska annorlunda mot de andra två (ja, egentligen är de inte särskilt lika sinsemellan de heller) men samtidigt så väldigt bra. Jag undrar vad Cashore ska skriva om nästa gång. Och hur hon ska skriva det?

En halv gul sol

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

Innan jag läste den här boken var Biafra ett namn på ett land där jag visste att man hade haft en svältkatastrof någon gång när jag var liten. Biafrabarn var det synd om och det var till dem man skulle skicka den där maten man inte ville äta upp. Landet Nigeria kunde jag lite suddigt peka ut att det ligger i Västafrika vid Guldkusten ungefär (men jag trodde det var ett av de där små länderna, inte att det är riktigt stort).

Nu har jag fått ett stycke historia till livs som helt har ändrat det här. För samtidigt som jag har läst den här boken har jag varit tvungen att titta på kartor över Nigeria, läsa på nätet om Nigerias nutidshistoria och om landet Biafras korta historia, om vad kwashiorkor är (även om jag sett bilder förr visste jag inte att det var en faktiskt sjukdom, en sjukdom som framkallas av svält). Jag har lärt mig mer om vilka stammar som lever i Nigeria, om Carl von Rosen, om landminor och afrikansk matlagning - men framförallt har jag läst om kriget i Nigeria och Biafra på 1960-talet och hur det verkligen var att leva där då, hur det var att vara en biafran och vara stolt över det.

Ju fler såna här böcker jag läser, verkliga händelser, verkliga människor (ja, personerna i den här boken är inte verkliga, men de skulle kunna vara det), nutidshistoria - desto mer känner jag att det finns så många människors historier som behöver berättas. Här är Västafrika på 60-talet som jag inte visste så mycket om och blir engagerad i, men det finns också Chile på 70-talet, Indien/Pakistan på 40-talet, Syrien just alldeles nu och Jugoslavien på 90-talet. Krig, sorg, personliga katastrofer och så många levnadsöden...

Jag tycker mycket om En halv gul sol. Vi får lära känna Olanna och Odenigbo, medelklasspar som bor och arbetar på universitetet i Nsukka, och så Kainene, Olannas tvillingsyster, och hennes Richard som kommer från England. Olanna och Odenigbo har en tjänstepojke, Ugwu, som också har en stor och viktig del i berättelsen. Berättarperspektivet skiftar mellan Ugwu, Olanna och Richard och vi får på så sätt olika bilder av det som händer när personerna är så pass olika och med olika erfarenheter. Vi får först lära känna huvudpersonerna under ett antal år innan det blir krig. Det är rätt vanliga liv (om än i en för mig väldigt annorlunda miljö) och vanliga konflikter - kärlek, otrohet, problem med överbeskyddande föräldrar, syskonrivalitet. Och sedan, i andra halvan på boken ungefär, så bryter kriget ut och vi får läsa om hur de vi lärt känna påverkas av kriget. Det är fruktansvärda händelser för det mesta och förhållandena blir värre och värre. Det känns som att de som lever i det blir mer och mer avtrubbade för hur hemskt allting faktiskt är, och det känns som att jag som läsare delar det här, att det som var vidrigt att läsa om i början blev mindre hemskt allteftersom, att det vidriga och omänskliga blir det normala. Men här finns verkligen många otäcka skildringar av krig och svält och vad detta gör med människorna. Speciellt svårt har jag att läsa om hur barnen hade det och hur mödrarna försöker och försöker få dem att överleva i svälteländet men inte lyckas.

Det är inte karaktärerna i boken och deras personliga liv, drömmar och känslor som berör mig så mycket. De är egentliga ganska ointressanta och platta. (utom Ugwu, tjänstepojken som när han börjar jobba hos Odenigbo är i kanske 13-årsåldern och inte förstår hur någon enda människa kan behöva äta kött varje dag. Ugwu får vid sidan av sitt arbete gå i skolan och är en väldigt smart kille. Jag gillar att läsa om hans funderingar som liksom är hans gamla livs uppfattningar med andar och häxor blandat med nytt modernt tänkande) Jag gillar den här boken för att den ger mig en bra och trovärdig bild av Biafrakriget, för att den levandegör historia för mig.