Labyrinten

Labyrinten av Kate Mosse

Vi får följa Alice, som i södra Frankrike som volontär deltar i en utgrävning i bergen och råkar upptäcka en grotta med lämningar från 1200-talet. Samtidigt får vi följa Alaïs, som lever i södra Frankrike i början på 1200-talet, och vars historia hänger ihop med den grotta nutids-Alice upptäcker.
Nutids-Alice blir snabbt indragen i en märklig härva av samvetslösa människor som söker efter de urgamla hemligheterna som grottan avslöjat. Hon blir förhörd av polisen, och av andra människor som tycks högt uppsatta och inte har med polisen att göra egentligen. Hon jagas av människor hon inte vet vad de vill, hon får brev och mystiska meddelanden av människor hon inte känner, och hon förstår att det är något gammalt och värdefullt, det där som hon kanske upptäckte i grottan.
1200-tals-Alaïs bor i Carcassonne som hotas av krig. I södra Frankrike fanns vid den här tiden albigenserna, eller katarerna som de oftast kallas, och det fjärde korståget ska precis sätta igång mot dessa katarer och när man ändå håller på mot alla i södra Frankrike överhvudtaget. Alaïs far inviger henne i en urgammal hemlighet som han är en av tre beskyddare av. Kommer kriget måste hemligheten bevaras, det är viktigare än allt annat.

Jag tycker mycket om historiska romaner och älskar när människor från en annan tid får liv och berättar en historia för mig om hur det var då, så att det känns som att jag var där och att det skulle kunna var precis så det var att leva i den tiden. Den här boken, som växlar mellan nutid och dåtid, skulle kunna vara så bra. Men det blir den inte. Författaren vill få in så väldigt mycket i boken så det helt enkelt inte får plats. Det blir bara plotter och händelser som staplas på varandra och personer som passerar förbi utan att man lär känna dem så där särskilt bra. Det hade behövts en rejäl redigering, någon som sa ifrån att det behövdes skäras ner, att berättelsen hade vunnit mycket på att koncentrera sig på någon eller några av de alldeles för många saker som nu är inpressade. Det märks att författaren har gjort en ordentlig research - men att hon inte kan sovra i sitt stora och intressanta material.

Boken börjar så bra när man lär känna Alaïs som bor i Carcassonne. Staden lever upp och jag ser den framför mig med ett myller av människor, lukter, ljud och en alldeles fantastisk arkitektur. Alaïs springer tidigt på morgonen olovandes ner till floden för att samla örter och där hittar hon ett lik. Detta är upptakten till att Alaïs far ser sig tvungen till att inviga Alaïs i hemligheten med de tre böckerna och deras beskyddare. Här är det spännande, när man börjar ana en hemlighet samtidigt som man vet att korståget, religiösa förföljelser, belägringar och annat dramatiskt är på ingång. Men sen...sen stannar det upp och författaren måste liksom återge varenda dag, varenda litet ting som sker i Alaïs liv och varenda liten politisk tur i det hotande kriget. Med det tempot hade boken behövt vara ungefär tvåtusen sidor för att (som författaren nog tänkte sig) kunna klämma in över 40 år av Frankrikes kanske mest dramatiska historia (och då helt bortsett från den parallella nutids-berättelsen). Det går ju inte. Så rätt var det är när kriget är på gång så får vi i stället en slags snabb resumé av ungefär 40 år av 1200-talet, återgivet som en slags "vad-hände-sen"-samtal mellan två personer i nutid, innan vi åter får följa en nu åldrad Alaïs i de avslutande kapitlen.

Nutids-Alice lider också av alltför många detaljerat återgivna händelser som stoppar upp. Jag tycker mest hon åker bil hit och dit och precis råkar undslippa ondsinta förföljare som vi inte riktigt vet vad de vill. Och hon har en irriterande ovana att få viktiga brev eller meddelanden, och så "stoppa dem i fickan för att läsa dem vid ett senare tillfälle". Hade hon läst dem direkt hade saker och ting löst sig snabbare, och jag hade sluppit vara så irriterad.

Och på tal om irriterad: egentligen skulle jag kunna gå loss på den riktigt urusla översättningen också (praktexempel: "kan du binda loss mig?"). Eller på alla inskjutna meningar på franska, i kursiv stil, med översättningen efteråt (som om inte boken redan led av elefantiasis - den behöver inte upprepa dialogen i alla fall...). Eller på det faktum att bokens ondsinta och elaka kvinnor (en i dåtid, en i nutid) bägge för första gången presenteras när de är till sängs med respektive älskare, och behagfullt slår sina vackra ben kring dem - ungefär som att bejakad sexualitet givetvis måste innebära att kvinnan har ondskefulla planer i övriga livet också.

Mosse vill för mycket - hon vill ha in en bit av världshistorien i sin bok samtidigt som ett uråldrigt mysterium ska tryckas in och så ska vi helst lära känna väldigt många personer på vägen också. Det blir inte bra. Men hon lyckas med en sak: att få mig att bli väldigt sugen på att åka till Carcassonne.