Boken börjar med Po en kväll plötsligt står i Liesls lilla vindsrum. Inte bara Po, utan även Knytet (som man inte vet är hund, eller katt, och som mest uttrycker sig med ett "jafs!"). Liesl fattar direkt att de är spöken - men hon hinner inte ens bli rädd för Po pratar med henne och förkarar att de är från "andra sidan" precis som att det inte är något märkvärdigt med det. Po vill veta varför Liesl har slutat rita. Hon brukar annars sitta uppe varje natt i lampans sken och rita - men för tre nätter sedan dog hennes pappa och sedan dess har hon bara legat i sängen. Ungefär här börjar man som läsare smått fundera över varför hon hela tiden sitter inne på ett litet vindsrum och inte gör något annat - och det visar sig så småningom att hon är inlåst där av sin styvmor sedan mycket lång tid tillbaka. Po hjälper henne att rymma och så ger sig Po, Liesl och Knytet iväg med målet att begrava pappans aska vid en alldeles speciell tårpil vid en damm.
Men det här är ett äventyr fullt av olika personer, och fullt av förvecklingar och misstag. Parallellt med Liesl & Po får vi också läsa om alkemistens unge lärling, Will. Han är klantig, och det får han minsann höra varje dag av alkemisten vars snällaste tilltal till honom är "du är värdelös!". Will lyckas förväxla ett skrin som innehåller alkemistens Största Magi med ett liknande skrin som faktiskt innehåller askan efter Liesls pappa. Inblandade i den här förväxlingen blir förutom Will och den vedervärdige alkemisten också herr Grå, som hanterar lik och driver någon slags affärsverksamhet i kroppsdelar lite vid sidan av, den Främsta Damen, som är iskall och läskig, Mo, som jobbar som vakt hos Främsta Damen och har en hjärna som mest påminner om mycket ihålig schweizerost (men har ett stort hjärta), och så småningom också en argsint dam på tåget och en väldigt mähä-ig poliskonstapel som snällt gör det som den argsinta damen säger åt honom att göra. För att inte tala om att fru Augusta Åderbråck-Morbåge, Liesls vidriga styvmor, blandar sig i det mesta på ett elakt vis.
Det är väldigt rolig läsning med mycket färgstarka personer. Jag påminns en hel del om både Charles Dickens när jag läser, både inslaget med föräldralösa barn som behandlas förfärligt och hans sätt att göra människor till underbara karikatyrer. Här finns även en hel del av Roald Dahls sätt att verkligen ta ut svängarna - de elaka är verkligen elaka men får sitt rättmätiga straff i slutet. Men det är inte tänkt att vara en enbart rolig och spännande bok - det handlar faktiskt en hel del om sorg också. Författaren berättar i ett efterord att detta är en bok hon skrev när en av hennes närmaste vänner precis hade dött, och att boken i princip skrev sig själv under två intensiva månader och var en slags sorgearbete. Begravandet av Liesls fars aska är centralt i boken. Döden likaså. Det är fullt av helt vanliga människor på "andra sidan" som inte riktigt har förstått att de just har dött, och som är ledsna och förvirrade.
Sen är det miljön som är fascinerande. Man förstår allteftersom man läser att världen inte är som den ska. Den är grå. Inga färger finns kvar. Solen har slutat lysa - det är 1728 dagar sedan den försvann och allt i naturen har dött. Människorna svälter och fryser i den eviga vintern som råder och det blir otäckare och otäckare ju mer man läser.
Man ska inte se den som en fantasy-bok även om ser ut så på framsidan (och vilken fin framsida det är!) och talas om alkemister och magi på baksidan. Nä, det är mer en tankvärd äventyrsbok, som både spännande och väldigt rolig.
För vem? 10 - 15 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar