tisdag 6 november 2012

Bitterblue

Bitterblue av Kristin Cashore

Detta är en fristående fortsättning på Graceling (De utvalda: Tankeläsaren) och Fire (De utvalda: Monstrets dotter). Jag tycker dock absolut att man bör läsa dem först för att få störst behållning av den här boken.

Spoilervarning - har du inte läst Graceling eller Fire och tänker dig att göra det så läs inte nedanstående som kan avslöja en del av handlingarna i dem! 
 
Det var ett bra tag sedan jag läste en bok som jag fastnat i så mycket att jag längtade hem från jobbet för att kunna läsa mer i den. Bra och tankvärda böcker har jag läst, javisst, men den här suger in mig i en annan värld och inget slår det.

Bitterblue är kung Lecks dotter. När Graceling slutade var hon drottning av Monsea fast hon bara var åtta år, hade levt i ständig skräck under sin fars skräckvälde, sett sin far plåga sin mor och till sist även mörda henne. När jag såg vad den tredje boken av Cashore skulle heta, Bitterblue, och fattade att den skulle handla om Lecks dotter så undrade jag mycket hur den skulle vara. Hur pass normal kan någon bli som har haft en sådan barndom?
Cashores böcker är inte den actionfyllda sortens fantasy. De handlar mer om känslor och relationer - så gör även denna. För nu har Bitterblue varit drottning i tio år i det Monsea som så länge plågades av kung Lecks fruktansvärda styre, och saker och ting är fortfarande inte som de ska. Hon vet inte riktigt vad det är som inte stämmer - för hon vet inte hur det borde vara - men ska en drottning sitta hela dagarna på ett kontor och läsa igenom och signera papper utan att någonsin komma utanför slottet? Utan att ens veta hur slottet utanför kontoret och hennes egna rum ser ut? Ska en domare i domstolen börja sitt anförande med att säga att "idag förbjuder jag någon att använda ordet "ben" (bones) i något som helst sammanhang"? Ska slottsbibliotekarien heta "Death" och komma med så mycket papper så att han behöver ha två man med sig att bära dem när drottningen bara vill ha en karta över staden? Hon börjar tycka att hon omges av galningar. Och ännu värre - hon börjar ana att ingen hon någonsin pratar med säger sanningen om något till henne.
Hon börjar att förklädd smita ut i staden på nätterna. Hon besöker värdshus och träffar på människor - både farliga människor och kloka människor, och hon börjar ifrågasätta det hon gör och livet på slottet mer och mer.

Jämför man med de andra två böckerna drar den här mer åt deckarhållet. Man anar ett stort mysterium och att ingenting är som det synes vara. Människor mördas men fel personer får skulden. Bitterblue samlar ihop spridda ledtrådar, märklig kunskap och slumpvisa avslöjanden, vrider och vänder på det hon får reda på men blir i början bara mer och mer frustrerad innan hon så småningom börjar komma sanningen på spåren om vad som hänt i det förgångna och vad som fortfarande händer i hennes stad och i hennes kungarike. Bitvis är boken rätt stillastående och frustrerande - men det är en del av historien. Bitterblue är fastlåst och får inga svar eftersom ingen runt henne säger sanningen. Men så rätt var det är så händer massor av avgörande saker och man måste läsa vidare (aha! aha! nu vet jag hur det hänger ihop!) - fram till nästa stillastående parti när Bitterblue travar runt i sina korridorer och drunknar bland papper att signera. Och även om det ibland är stillastående så är det ofta mycket humor. Speciellt när Bitterblue pratar med eller förvånas över sina närmaste rådgivares, eller sin bibliotekaries uppträdande. Hon kan själv ge rätt bitande svar också.

Katsa och framförallt Po (och fler av personerna från Graceling) är med en hel del även i den här boken. De försöker skapa oro i de sju kungadömena så att folket i dem gör uppror och avsätter sina oftast väldigt elaka och onda kungar - men de återkommer med jämna mellanrum till Bitterblues slott och blandar sig i det som händer där. Jag gillar att de är med men inte längre har huvudrollerna. Historien återknyter även till Dell och personerna i Fire så småningom (men inte på något avgörande vis) och jag gillar när den här boken får allt att hänga ihop.

Det är kärlek också. När Bitterblue tar sig utanför slottet kan man säga att hon börjar leva på riktigt (och här kan jag infoga en invändning: det känns inte trovärdigt att Bitterblue i tio år har suttit vid sina högar av papper på slottet och inte funderat något alls på varför hon gjort det, inte lärt känna någon på slottet utom sina närmaste rådgivare, inte ens vet var köket ligger. Visst, när hon smyger ut i staden vaknar hon liksom till liv och börjar ifrågasätta - men att förut aldrig ens ha försökt eller undrat?). Och när hon börjar leva på riktigt så innebär det också att träffa någon som blir mer än en vän - och det innebär också gräl och konflikter med denne person. Cashore kan verkligen skriva om kärlek när den spirar fram så man får rysningar av lycka längs med ryggraden. Men jag skulle velat ha mer av det! När hon nu är så duktig på att få fram lyckopirr så kunde det ha varit mer sånt och mindre frustrerat travande i lögner och slottskorridorer tycker jag.

Den här boken är alltså ganska annorlunda mot de andra två (ja, egentligen är de inte särskilt lika sinsemellan de heller) men samtidigt så väldigt bra. Jag undrar vad Cashore ska skriva om nästa gång. Och hur hon ska skriva det?

2 kommentarer:

  1. Det är nog bara så att jag måste ta mig för att läsa denna bok. Jag har tänkt att jag ska, men inte kommit mig för.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det tycker jag att du ska!

      Radera