Detta är en hjärtskärande historia. Jag har väldigt svårt för att läsa den eftersom det är ett barn (eller flera) som far illa.
Jamie är tio år. För fem år sedan dog hans storasyster Rose i en terrorattack. Hon stod vid en papperskorg på Trafalgar Square, och i den exploderade en bomb. Hon sprängdes. Efteråt kunde polisen bara hitta ett antal delar av hennes kropp och föräldrarna grälade om vad som skulle göras med dem. De enades aldrig och alltså ligger det en kista med några kroppsdelar på en kyrkogård i London, och några andra kroppsdelar är brända till aska och står fortfarande i en urna i familjens vardagsrum. Därav titeln - Min syster är i tusen bitar.
Detta förfärliga har förstås fullständigt förstört den förut normala och lyckliga familjen. Pappan kan inte förmå sig att sprida ut Rose aska. Urnan står kvar och han begraver sig i foton, kläder och minnen och går och ger urnan smörgåsar och tårta vid födelsedagar och sånt. Och han gråter. Och han dricker. Mer och mer dricker han och han förmår inte se de barn han har kvar. Mamman är också ledsen och tvingar Jasmine, Rose tvillingsyster, att klä sig i sådana kläder Rose brukade ha. Nu sedan en tid tillbaka har mamman övergett familjen och träffat en annan man. Hon står inte ut längre säger hon. Så kvar är Jamie. Han saknar inte sin döda syster Rose - han var bara fem när hon dog och han har bara diffusa minnen kvar av henne. Hans storasyster Jasmine är nu femton år och vägrar vara "Rose" längre - har färgat håret rosa, piercat sig och har träffat en kille. Men det är ändå hon som tar hand om Jamie - pappan ligger mest i sin säng, asfull.
Jamie vill inte gråta och längta efter en syster han inte vet någonting om. Han gillar sin katt och han älskar fotboll. Mest av allt vill han att mamma ska komma tillbaka. Han får en Spindelmannen-tröja av henne i ett paket på födelsedagen där det står att hon snart vill komma och träffa honom och se honom i tröjan. För honom betyder detta att han ska ha tröjan på sig varje dag tills mamma kommer - annars kommer hon inte att komma.
Han har det svårt i skolan också - han har börjat en ny skola (pappa, Jamie och Jasmine har flyttat från London för att "komma ifrån allt lite", fast det har ju inte hjälpt - pappa fortsätter supa). Och han är en väldigt blyg kille så det funkar inte med kompisar. Det går ganska snett redan från början och snart har han blivit klassens mobbingoffer. Den enda som är på hans sida, och som verkar vilja bli vän med honom, är Sunya. Hon verkar rolig och smart, och har fantastiska glittrande ögon. Fast han får och kan inte bli vän med henne, för hon är muslim. Hans pappa hatar alla muslimer eftersom det var en muslimsk grupp som tog på sig terrordådet som dödade Rose. Enligt pappa är alla muslimer terrorister som bygger egna bomber i vardagsrummet och som har bomber i turbanen. De många muslimerna i London var en annan anledning till att familjen flyttade till Lake District - så om nu Jamie skulle bli vän med en muslim så vore det en katastrof.
Allt är skrivet ur Jamies synvinkel, och familjens historia kommer bitvis när Jamie liksom återberättar spridda minnen. I början är själva berättelsen i tusen bitar och inte bara Rose- vi får skärva efter skärva och får själva sammanfoga bilden. Det faktum att pappan är alkoholist står inte i klartext förrän mycket långt fram i boken. Eftersom det är Jamie som berättar, med ett barns förståelse och begränsade insikt, så blir det så mycket mer gripande och jobbigt att läsa. Jag som läser förstår att mamma inte kommer om han så har Spindelmannentröjan på sig hundra dagar. Jag som läser förstår hur det funkar på skolan där Jamie går (alla problem verkar sopas under mattan och ingen engagerar sig i eller verkar ens ha läst någon slags rapport från Jamies gamla skola om hans familjesituation) och fattar att här finns ingen hjälp att få. Och mitt hjärta går i tusen bitar.
För vem? 13 år och uppåt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar