Boken börjar med att Caroline, sjutton år, flyttar hemifrån med buller och bång. Hennes mamma har under ett av deras ständiga gräl till slut skrikit att "men flytta hemifrån då för fan!" Caroline packar en väska med lite kläder, tar jeansjackan fast det är fjorton minusgrader och går till busstationen. Väl på bussen funderar hon på var hon ska ta vägen och kommer fram till att hon ska ringa en före detta pojkvän som hon (på ett rätt taskigt sätt) gjorde slut med för ett par månader sedan. Innan boken kommit igång riktigt sitter man som läsare och undrar hur många timmar det ska ta innan hon tvingas ge upp och åka hem igen - men då känner man inte Caroline. Hon är en tjej med skinn på näsan, och hon klarar sig. Innan man vet ordet av har hon både jobb och någonstans att bo. Men det finns andra saker i livet som kan vara jobbiga och Caroline får stöta på en hel del.
I det stora hela tycker jag mycket om den här boken. Barlach skriver mycket bra. Det är spänstigt språk, trovärdig dialog och en handling som tar tag i en och rycker med tills boken helt plötsligt är slut. Och han kan skriva så bra om känslor. Caroline har en stor sorg som hon egentligen inte har kunnat prata om med någon, och som mycket är orsak till det dåliga förhållandet till mamman. Nu får hon äntligen tillfälle att berätta om det här för en person, och Barlach beskriver det som att det är som att kräkas. Man känner att det är på gång, och så kommer det i omgångar och så mår man märkligt nog så mycket bättre än förut. Jag förstår precis hur han menar.
Man blir också hungrig av att läsa den här boken för förutom känslor som sorg och vuxenblivande så står maten och matlagning i fokus. Jag får så många beskrivningar på goda tapas-rätter, på grytor med spännande smaksättningar, på kombinationer av fonder, på köttstycken som behandlas som de ska och doftar underbart i ugnen så jag vet inte hur många gånger jag får gå ut i köket och ta en näve jordnötter eller så som taskig ersättning. Doftande grytor och otroligt goda tapas-rätter förekommer tyvärr inte i vårt hus där god mat = ryggbiff med bearnaise och mer avancerad matlagning är hopplöst bortkastad på rynkade näsor och petande i tallrikar. Jag känner mig väldigt mycket som en av de där personerna som Caroline överlägset fnyser åt, de som inte-begriper-hur-man-ska-laga-mat. Vilket för mig över till min invändning mot den här boken:
Caroline är en oerhört mogen, begåvad och kaxig sjuttonåring. Men hon blir efter ett tags läsande bara för mycket. Hon kan allt och vet allt. Det är som att en livserfaren och mycket cynisk 50-åring som har sett och förstått allt har tagit plats i en 17-årings kropp. Visst, hon har tydligen fått ta hand mycket om sig själv när mamman gick in i sorgen efter sitt döda barn, och visst, pappan har lärt henne mycket om matlagning och hon har någon slags naturbegåvning vad gäller mat, kryddning och smaker. Men...hon kan liksom allt om kläder också. Och om andra människor - en blick och hon vet vilken människotyp det är. Hon vet direkt hur hon ska agera när Stephanie verkar ha fått någon slags psykos. Hon kan med en blick in i ugnen avgöra att rostbiffen mamma håller på att steka skulle tagits ut för minst 10 minuter sen. Hon ser på folk om de har dyra kläder. Hon är mycket erfaren i sängen och helt frigjord och någon slags jäkla sex-guru som får en tjugo-årig kille att verka löjligt oerfaren. Det blir så mycket smarthet och klokhet och överlägsenhet över människosläktets lägre stående och mindre vetande varelser så att jag blir helt trött. Visst, de flesta sjuttonåringar är bäst på allt och vet mer än alla andra här i världen - men Caroline går över gränsen och jag tycker inte hon känns trovärdig.
Men om jag försöker att skaka av mig känslan av att jag är en sjaskig person som inte kan laga mat och handlar kläder på H&M och nästan inte är värd att läsa om en sån som Caroline - ja då är det en bra bok som är väl värd att läsa och som ska sättas i händerna på tonåringar som längtar ut i livet.
För vem? 15 - 19 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar