En halv gul sol

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

Innan jag läste den här boken var Biafra ett namn på ett land där jag visste att man hade haft en svältkatastrof någon gång när jag var liten. Biafrabarn var det synd om och det var till dem man skulle skicka den där maten man inte ville äta upp. Landet Nigeria kunde jag lite suddigt peka ut att det ligger i Västafrika vid Guldkusten ungefär (men jag trodde det var ett av de där små länderna, inte att det är riktigt stort).

Nu har jag fått ett stycke historia till livs som helt har ändrat det här. För samtidigt som jag har läst den här boken har jag varit tvungen att titta på kartor över Nigeria, läsa på nätet om Nigerias nutidshistoria och om landet Biafras korta historia, om vad kwashiorkor är (även om jag sett bilder förr visste jag inte att det var en faktiskt sjukdom, en sjukdom som framkallas av svält). Jag har lärt mig mer om vilka stammar som lever i Nigeria, om Carl von Rosen, om landminor och afrikansk matlagning - men framförallt har jag läst om kriget i Nigeria och Biafra på 1960-talet och hur det verkligen var att leva där då, hur det var att vara en biafran och vara stolt över det.

Ju fler såna här böcker jag läser, verkliga händelser, verkliga människor (ja, personerna i den här boken är inte verkliga, men de skulle kunna vara det), nutidshistoria - desto mer känner jag att det finns så många människors historier som behöver berättas. Här är Västafrika på 60-talet som jag inte visste så mycket om och blir engagerad i, men det finns också Chile på 70-talet, Indien/Pakistan på 40-talet, Syrien just alldeles nu och Jugoslavien på 90-talet. Krig, sorg, personliga katastrofer och så många levnadsöden...

Jag tycker mycket om En halv gul sol. Vi får lära känna Olanna och Odenigbo, medelklasspar som bor och arbetar på universitetet i Nsukka, och så Kainene, Olannas tvillingsyster, och hennes Richard som kommer från England. Olanna och Odenigbo har en tjänstepojke, Ugwu, som också har en stor och viktig del i berättelsen. Berättarperspektivet skiftar mellan Ugwu, Olanna och Richard och vi får på så sätt olika bilder av det som händer när personerna är så pass olika och med olika erfarenheter. Vi får först lära känna huvudpersonerna under ett antal år innan det blir krig. Det är rätt vanliga liv (om än i en för mig väldigt annorlunda miljö) och vanliga konflikter - kärlek, otrohet, problem med överbeskyddande föräldrar, syskonrivalitet. Och sedan, i andra halvan på boken ungefär, så bryter kriget ut och vi får läsa om hur de vi lärt känna påverkas av kriget. Det är fruktansvärda händelser för det mesta och förhållandena blir värre och värre. Det känns som att de som lever i det blir mer och mer avtrubbade för hur hemskt allting faktiskt är, och det känns som att jag som läsare delar det här, att det som var vidrigt att läsa om i början blev mindre hemskt allteftersom, att det vidriga och omänskliga blir det normala. Men här finns verkligen många otäcka skildringar av krig och svält och vad detta gör med människorna. Speciellt svårt har jag att läsa om hur barnen hade det och hur mödrarna försöker och försöker få dem att överleva i svälteländet men inte lyckas.

Det är inte karaktärerna i boken och deras personliga liv, drömmar och känslor som berör mig så mycket. De är egentliga ganska ointressanta och platta. (utom Ugwu, tjänstepojken som när han börjar jobba hos Odenigbo är i kanske 13-årsåldern och inte förstår hur någon enda människa kan behöva äta kött varje dag. Ugwu får vid sidan av sitt arbete gå i skolan och är en väldigt smart kille. Jag gillar att läsa om hans funderingar som liksom är hans gamla livs uppfattningar med andar och häxor blandat med nytt modernt tänkande) Jag gillar den här boken för att den ger mig en bra och trovärdig bild av Biafrakriget, för att den levandegör historia för mig.