Barndeckare i långa rader...

LasseMaja-deckarna känner alla till - men finns det fler deckare för barn, tro? Det finns det! Det finns massor!

Idag skriver jag ett inlägg på Kulturkollo där jag listar mängder av barndeckare för barn i LasseMaja-åldern, och för barn av lite större storlekar. Titta in, vetja!

Virginia Woolfs samlade noveller och prosaskisser

Jag har ett alldeles eget och självpåtaget projekt på gång - jag tänker grotta ner mig i Virginia Woolfs verk. Det är ju så att jag älskar hennes essä Ett eget rum och därför känner att jag måste undersöka om jag kan hitta något annat jag tycker om och har missat i hennes böcker, brev, noveller och essäer. Jag har börjat i kortare-texter-ändan, och har nu läst hennes noveller, plus att jag då och då läser stycken ur samlingen med hennes brev.

I sitt skrivande laborerar Woolf en hel del, till exempel med att att försöka fånga människors tankar, med medvetandeström och associationer. Tecknet på väggen är nog bästa exemplet på det, när en kvinna sitter och studerar ett märke på väggen och låter sina tankar vandra till vitt skilda saker för att då och då återvända till det där märket.
Men vad Woolf också gör är att försöka skriva ner människors dialog så som den faktiskt ord för ord låter. Annars är nog dialoger i böcker ganska förklarande för läsaren, och läsaren är också införstådd med förutsättningar och syften, och personernas känslor. Men om allt det där rycks bort, och bara dialogen blir kvar så är det så mycket en utomstående inte begriper. Associationer, interna skämt, underförstådda anspelningar på gemensamma minnen... I en av novellsamlingens första noveller, Ett samtal på berget Pentelikon, så står det om ett samtal att:

"... eftersom samtal är ännu svårare att skriva än att föra, och det är tveksamt om skrivna samtal någonsin talats och talade samtal någonsin skrivits, ämnar vi endast rädda några fragment som berör vår historia."

Sedan ägnar Woolf alltså många av de senare novellerna just åt att försöka återge samtal som de verkligen låter i all sin ofullständighet och skriver ner "talade samtal".

Hur intressant det där med dialoger och inre monologer än är, så är det inte de novellerna som jag gillar mest. De blir för mig ofta ganska besvärlig läsning, nästan onödigt experimentella i formen. Men så rätt vad det är så kommer det en novell som hugger tag i mig och berör. Och så en till. Eller så kommer någon där formen är så totalt annorlunda från de andra novellerna att jag blir överraskad. Eller så (bäst) kommer det en text där Woolfs egen berättarröst blir tydlig, och låter som i Ett eget rum, och då blir jag lycklig.

Här är mina favoriter:

Novellen Phyllis och Rosamund är en slags realistisk betraktelse av två systrars liv i studiesyfte. Tänk ungefär "en dag i en läkares liv på 1910-talet" eller något annat yrke, avsedd för eventuella nyfikna framtida läsare. Men Phyllis och Rosamunds "yrke" är att vara trevliga i sällskapslivet, nu som ogifta systrar men så småningom som fruar till lämpliga män. Det är lite som Downton Abbey under forskarlupp.

Den mycket korta novellen Det mystiska fallet med miss V är fullständigt hjärtskärande. Miss V är en människa man inte lägger märke till. Hon är som en grå skugga, eller som en möbel. Och när hon försvinner så är det ungefär så: någon har plockat bort en möbel, och någon annan lägger märke till förändringen men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som är borta.

I Mistress Joan Martyns dagbok följer vi en forskare som far land och rike runt för att leta efter gamla dokument eller brev om medeltidens arrendatorsystem. Främst försöker hon hitta människoöden som skymtar bakom alla siffror och inventarieförteckningar. Forskaren råkar hitta en dagbok tillhörande en helt vanlig kvinna som levde på 1500-talet, som läsaren också får ta del av.

Fasta föremål handlar om en man som vid en promenad på stranden hittar en nedslipad klump av glas. Han bär hem den, och blir sedan mer och mer besatt av att hitta fler märkliga föremål som naturligt har fått fascinerande former. Porslinsskärvor, glasbitar, järnstycken - han bär hem dem och ställer dem överallt i huset. Detta samlande tar mer eller mindre över hans liv. Jag påminns mycket om Auri i Patrick Rothfuss' märkliga novella jag nyligen läste.

Så efter alla experimentella grejer och inre monologer och allt vad det är så kommer Änkan och papegojan - en sann historia som inte liknar någon av de andra novellerna. Det är helt enkelt en underbar skröna ,eller en saga, om en äldre kvinna som ärver sin snåle bror. Här finns en papegoja, ett hus och tretusen pund som verkar spårlöst försvunna. Jag blev helt överraskad och tänker att den här Woolf vill jag gärna hitta mer av. Kanske i Orlando?

Titel: Virginia Woolfs samlade noveller och prosaskisser
Författare: Virginia Woolf
Orignaltitel: The Complete Shorter Fiction of Virginia Woolf
Översättning: Margareta Ekström
Utg år: Den här upplagan 1985. (2014 utgavs Samlade noveller & prosaskisser av Modernista)
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Deckarvecka - här ska lyssnas!

På Kulturkollo har vi deckarvecka hela veckan - kolla in det, för det blir smockfullt av boktips och intressanta intervjuer! Själv kommer jag skriva ett inlägg där jag tipsar om olika deckare för barn.

Då jag själv i bokläsandet lider rätt stora kval eftersom jag drunknat och kört fast i Gabaldons Fiery Cross (hallå! en bok på tusen sidor utan handling...hur tänkte hon här?) så hänger jag på deckartemat även här på Carolina läser... 

Jag är ingen enorm deckarslukare, och tenderar mest att gnälla över ovidkommande opraktiska detaljer när jag läser. Men när jag väl hittar en deckarserie som jag gillar - då måste jag sluka dem alla. Åsa Larssons deckare är ett sådant sluk, och nuförtiden går jag och vankar och väntar på att det ska komma ännu en bok om Rebecka Martinsson, Civing, hundarna och Kirunatrakten. Älskar dem!

Harry Holes äventyr läser jag också. Ibland tycker jag mycket om, ibland blir jag gnällig på Carolina-vis, men läsa dem alla ska jag. Alldeles härnäst på tur för lyssning (det handlar ofta om ljudbok när jag läser deckare) ligger Snömannen. Dessutom läste oäkte maken nyligen Sonen av Nesbö och rapporterade den som riktigt bra. Den tar jag mig nog an ganska snart, den också. Det är ju inte en Hole-bok, så den kan klämmas när som helst.

Och så är jag ordentligt nyfiken på Anna Lihammers Medan mörkret faller, i 1930-talsmiljö. Den ska läsas!

Kombinationen historisk miljö och deckare brukar vara en bra grej för mig (jag hittar kanske inte så många praktiska detaljer att beklaga mig på då?) En riktig älsklingsserie är Ellis Peters alla böcker om munken Cadfael i medeltids-England. Så bra! Men mer nyskrivna godsaker finns - jag såg nyligen att Ann Rosmans deckare finns på Storytel, så jag tänker definitivt ge mig på dem snart också.

Sen verkar jag alltid tro att jag har gjort slut med Ruth Galloway men dras ändå alltid tillbaka till henne. Klart jag måste lyssna på De utstötta också? Jodå!

Lönnmördare

Detta är andra boken i serien Drakhjärta & Hamnskiftare (första boken skrev jag om här). Jag tyckte om en hel del i första boken, men hade några invändningar, så som att jag saknade ett tydligt driv mot ett mål och tyckte att handlingen ibland stoppades upp av omständliga beskrivningar och detaljer.

Den här boken har mycket mer av det jag gillade i Drakhjärta & Hamnskiftare - fantasirikedomen och berättarglädjen - och helt klart mindre av det jag tyckte stoppade upp handlingen. Här finns i stället ett tydligt och klart mål, och ett ordentligt driv framåt: en lönnmördare har stulit De förlorade själarnas stav och samtidigt förgiftat Veras och Albins föräldrar (och dessutom Gillis, borgmästaren med alla de oanade kunskaperna). Vera och Albin måste jaga efter den där lömske mördartypen - både för att få ett motgift för att rädda sina föräldrar, och för att förhindra att De förlorade själarnas stav når till kungen i Garathien. Det hela växer dock i omfång eftersom det snart visar sig att det numera är kände otäckingen Molgor som är kung i Garathien, och att denne verkar ha ett ta-över-världen-krig på gång. Hela boken är ett enda långt actionfyllt äventyr som slutar i... jamen, bäste herr Hultén, så där får du väl ändå inte göra?! Va?

Återigen imponeras jag av denna enorma uppfinningsrikedom och fantasi - alla dessa varelser som sällskapet möter på vägen...! Gillar särskilt stenstodslandet Muirdrum med dess väktare. Och med en övergiven stad i mitten - den blir jag nyfiken på. Händer det grejer där? Och alla personerna som de träffar, vars vidare levnadsöden liksom lämnas vidare oavslutade för läsaren: femtonåriga Jillian som visst kan vara kapten över ett skepp. Eller den där värdshusvärden som verkar föra någon slags enmanskrig mot horder av vålnader som gör livet surt (eller kort) för resande på landsvägen. Eller Lilith, tjuvarnas drottning. Eller Garim som borde vara kung. Det kryllar av dem!

Hade detta varit en fantasybok för vuxna hade jag krävt mer djup i handlingen än bara detta halsbrytande resande och bytande av farofylld situation till annan farofylld situation, och jag hade också gärna sett lite mer djup hos karaktärerna. Men detta är en bok för mellanåldern, och då tycker jag faktiskt att detta är alldeles utmärkt. Jag tror definitivt att barnen kommer att fängslas av det här äventyret. En invändning har jag, med tanke på att boken är för 9-12-åringar, och det är att boken är för tjock. Det finns barn som gärna tar sig an tjocka böcker om de gillar en serie, men de är inte många och allra oftast får en sådan här 400 sidor-plussare de flesta barnen att backa. Allra helst hade jag helt enkelt sett boken delad i två delar.

Bra, alltså. Och förstås måste det komma en uppföljare efter det slutet? Den läser jag gärna.


Titel: Lönnmördare
Serie: Drakhjärta & Hamnskiftare #2
Författare: Jerker Hultén
Utg år: 2014
Förlag: Idus
Köp den till exempel här eller här

Hörni, alla ni som har läst God jul av Jonas Karlsson...?

Jag läste ut God jul häromdagen, och fnissade åt på-pricken-beskrivningen av kontorsmiljö i allmänhet och vardagen på kommunhuset i synnerhet. Åt kommun-floskel-språk och sånt där.

Idag ägnade jag förmiddagen åt ett längre och större möte där det skulle sättas upp nya mål för biblioteksverksamheten i vår kommun, i enlighet med hela kommunens värdegrund, och i samband med detta med hjälp av workshops diskutera utvecklingsområden med jämförande av nuläge och ett eventuellt drömläge. Högre chefer var med, konferensrum bokat och kommunens standardsmörgåshalvor med ost, paprika och en liten grönsakskvist var framdukade.

Kan ni förstå att jag hela tiden fick sitta och nästan nypa igen munnen för att inte börja skratta åt alla dessa "förankra hos personalen", "arbeta mot gemensamt uppsatta mål", "visioner", "ökat fokus" etc etc etc med tillhörande käcka powerpoints?? Det kändes som att hela mötet var regisserat av Jonas Karlsson...

God jul (är jag nu helt förvirrad? nejdå...)

Det är  ingen hyfs på mig alls. En bok som heter God jul borde förstås läsas i december. Men jag beslöt mig för att ta en modig walk on the wild side och läsa den i januari.

Allra först försökte jag mig på att lyssna på den som ljudbok. Det är författaren, Jonas Karlsson, själv som läser, och han läser bra. Men den här kunde jag inte lyssna på som ljudbok - jag gav upp efter någon timme bara. Det här är nämligen den sortens text jag måste läsa snabbt, och med en ljudboks makliga uppläsning stod jag inte ut med den. Jag hoppade raskt över till pappersboken, och trivdes mycket bättre.

Vad är det för texter som jag måste läsa snabbt, då? Det är ju ingen spännande bok, detta? Jo, det är när det är mycket dialog, och när det är pinsamma situationer, eller när alltihop får det att krypa i mig av obehag fast jag ändå vill läsa mer om det. Som den här.

God jul utspelar sig i det stora kommunhuset. Kommunledningen har ett möte, och mot slutet pratas det om det skulle kunna hittas på något festligt inför den stundande julen. Något som helst inte kostar några pengar men ändå sprider julstämning till kommuninvånarna. När kommunalrådet Bror sänker sig till att faktiskt delta i den här diskussionen (som ju egentligen inte är särskilt viktig, va?) och kommer med ett förslag så antas det direkt. Förslaget är att placera adventsljusstakar i kommunhusets fönster så att de bildar texten "God jul".

Detta visar sig vara ohyggligt svårt att genomföra i praktiken. Först är det tänkt att det hela ska genomföras i hemlighet, så att personalen ska nås av julhälsningen i fönstren som en överraskning när de kommer till kommunhuset. Men efter ett antal uselt genomtänkta mailutskick och möten så förstår kommunhusets personal ingenting. Varför ska vissa ha adventsljusstakar och inte andra? Har det med eventuella uppsägningar att göra? Även om det ryktet så småningom avskrivs så är det helt otroligt hur krångligt och svårt det är att få dit de där jämra ljusstakarna på de rätta platserna.

Jonas Karlsson har fångat kontorsmiljön på pricken. Rangordningen, konkurrensen mellan avdelningarna, de missuppfattade mailen, mötespratandet, skitsnackandet, personerna... och så skruvar han åt det där några varv. Trots överdrifterna är det ändå igenkänning för alla som jobbar eller har jobbat i en liknande miljö - på något sätt är det ändå så här det är. Små saker som kan få onödigt stora proportioner - här är det ljusstakarna, men det kan handla om placeringen av skrivborden i en öppen kontorsmiljö, vilken avdelning som får fruktkorgen först eller vem det egentligen är som har ansvar för att glödlamporna blir utbytta på toaletterna. Eller det här med att något som för några känns som en god idé och ett roligt projekt kan kännas som ytterligare något "de där uppe har hittat på att vi måste göra och när är det tänkt att vi någonsin ska kunna hinna med att göra vårt jobb, va?". Eller alla de där flosklerna som Jonas Karlsson har hämtat upp och låter sina karaktärer svänga sig med i var och varannan mening. Ni vet: "jag hör vad du säger...", "förankra hos personalen", eller "showing vs telling"...

Så jag känner igen, och fnissar - men måste göra det i pappersboksform, så att jag kan läsa snabbt, snabbt när det blir pinsamt och jobbigt, och när jag bara vill skrika åt alla inblandade att "hur svårt kan det VARA?"

Titel: God jul: en berättelse
Författare: Jonas Karlsson
Utg år: 2013
Förlag: Wahlström & Widstrand
Ljudbok - uppläsare: Jonas Karlsson
Köp den till exempel här eller här

Sss...lugna dig. Det är ju "bara" en barnbok.

Jag har läst Elin Lindells Borttappat: Katt, kompis, kalsong som är en kapitelbok ungefär för 7-9 år. Och jag har våndats ett par dagar ifall jag skulle skriva ett inlägg om den på bloggen eller inte. Jag är nämligen rädd för att jag kommer att låta förfärligt gnällig och negativ, och skriva ner boken i onödan när jag är så irriterad. Men så ångrade jag mig, eftersom jag kom på att jag vill ha mothugg av någon i detta. Jag vill veta vad andra tycker. Har jag fel? Varför?

Så här är det: Jag älskade Elin Lindells första bok Iris Karlssons värsta sommar, och ville att den här skulle vara ungefär som den. Det är den inte, och jag blev lite besviken på det. Men den här är helt OK på många sätt (vardagsdramatik, kompisproblem, skolliv, familjeliv, känna-igen-sig-bok för nio-tio-åringar)(säkert bra för högläsning också), den är rolig och det har fina bilder.

Men det som gjorde att jag inte visste om jag skulle skriva om den var att det är två saker i boken som är så orealistiska att de stör mig (två saker som dessutom är viktiga för handlingen). Och så blir jag irriterad på mig själv för att jag stör mig.

Det borde bara vara att rycka på axlarna och tänka att ”ja ja, bara en barnbok, saker och ting behöver inte alltid vara så realistiska i detaljerna då”. Men jag kan inte det, och känner mig därför onödigt mycket som ”vän av ordning som gnälligt höjer ett pekfinger” och så blir jag irriterad på mig själv. Men å andra sidan – varför ska det ryckas på axlarna åt saker som inte stämmer i en barnbok, bara för att det ”bara” är en barnbok? Borde vi inte ta de barn som läser den på allvar? OK att en kort och lättläst barnbok inte behöver förlora sig i realistiska detaljer (som garanterat får barnet att tråkas ihjäl) – men går det inte att hitta på en andra lösningar ibland?

Alltså – detta är de två grejerna jag stör mig på:

Grej 1

Jördis vill få glasögon, för bästa vännen och nyinflyttade ”konkurrentkompisen” bägge har det. Hon säger till sin mamma att hon har fått svårt att se vad fröken skriver på tavlan, att allt har blivit så suddigt. Jaha, tycker mamman, då får vi gå till optikern, då. Sagt och gjort. Hos optikern får Jördis läsa upp bokstäverna längst ner på tavlan (ja, alla vet hur det går till), men ljuger och säger att det bara ser ut som en enda gröt. Efter att ha svarat fel på lite fler frågor (”det gick jättebra, ingen misstänkte någonting”) så blir det glasögon. Direkt i handen, med hem från första besöket.

Och, nej. Det där går bara inte. Varken synundersökandet, ljugandet eller glasögonen med i handen à la hämtpizza. I verkliga, tråkiga världen full av synundersökningsapparater som spottar ut synstyrkor på ett kvitto, specialslipningar, infattning i bågar och så där. Vet alla barn som själva har fått glasögon. Har du inte fel på synen får du inte slipade glasögon.

Grej 2

Jördis går i trean och är nio år. Bästisen Judiths systrar är äldre, och har redan fått mens. I badrummet visar Judith en (använd) binda för Jördis och förklarar vad den är till för. De blir påkomna av storasystrarna som rycker upp dörren, varpå Jördis utan att tänka sig för trycker ner den blodiga bindan i sin egen byxficka.

Någon dag senare kommer Jördis mamma och har hittat bindan i Jördis byxor när de skulle tvättas. Det hon säger är ”men lilla gumman, varför har du inte berättat att du har fått mens?” Skulle en nioåring kunna ha mens utan att hennes föräldrar vet om det? Själv gå och köpa bindor för sin eventuella veckopeng? I smyg? Alltså – nej?! Det jag vänder mig emot här är INTE att det pratas om mens och att det inte är något konstigt med det (fram för mer sånt i barnböcker!), utan att en så pass ung flicka skulle ha fått det utan att säga något till sina föräldrar, och själv ordnat bindor och allt (stackars henne, i så fall). Det skulle vara en helt annan sak om hon vore sådär 12-13, med kompisar som redan har fått mens. Eller är det jag som tänker alldeles för naivt här?
(i min egen rosenröda värld kom min dotter i samma minut till mig som hon upptäckte att hon hade fått mens: mamma?! nu! liksom)

Nu känner jag återigen att jag blir irriterad på mig själv för att jag hänger upp mig så på det här. Har jag fel? Är det ”inte så farligt, det är ju bara en barnbok?” Och är det bara så himla bra att det skrivs okonstlat om mens att det inte gör så mycket att hon är i yngsta laget? (”bra, för då ställer kanske läsaren frågor till sina kompisar eller till sina vuxna och får svar på det hon undrar över?”)

Om en barnbok ska skildra ett vanligt barn så att läsaren kanske känner igen sig (givetvis går alla fantasyböcker och sånt bort i en sådan här diskussion) – vilket är viktigast: Lättlästheten? Eller realismen???

Titel: Borttappat: Katt, kompis, kalsong

Författare: Elin Lindell

Utg år: 2014

Förlag: Alfabeta

Köp den till exempel här eller här

För vem? cirka 8-10 år

Va?! Säg det där igen? Långsamt, så jag förstår?

Så här är det: jag är skolbibliotekarie. Mitt arbetsliv går i princip ut på att få barn och ungdomar att tycka det är kul att läsa, och hitta böcker som får dem att göra det. Jag har själv två barn, som snart är 14 och 16. 14-åringen läser faktiskt en hel del böcker (när hon kan slita sig från minecraft och youtube)(och, ja, från denna ocean av fanfiction hon befinner sig i, som ju ändå också är läsning...).

16-åringen däremot? Han läser inte böcker. I princip aldrig, ifall inte hans svenskalärare ungefär håller en laddad revolver mot hans huvud. Han har burit runt på en skönlitterär bok i ryggsäcken i ett och ett halvt år nu, och har väl kommit en femtedel in i den. "Det finns inga bra böcker." säger han, varpå hans ömma moder bibliotekarien och bokälskaren påbörjar ungefär tusen argument (ni kan tänka er ungefär vilka). Men han har redan bestämt sig. Böcker är trista. Ska det läsas så sker detta digitalt på nätet, och då inte skönlitteratur. Punkt.
(skomakarens barn...osv osv...)

Så ni kan förstå hur jag kände det igår kväll, när han utan vidare förberedelse frågade mig om "det fanns någon bok som handlade om en värld som hade förändrats, typ. Som den vi läste, om samhället där det inte längre fanns några färger? Eller den där alla hade dött i feber utom hon tjejen som var huvudperson?"

Killen frågade mig efter en bok! Som skulle vara som Den utvalde eller En sekund i taget som vi bägge för något år sedan haft som högläsning här hemma! Om jag hade? OM jag hade??!! Jag försökte andas lugnt och inte vräka hela bokhyllan i famnen på honom, och föreslog honom sedan lite nonchalant En vacker dag av Ira Levin (alltså världens bästa dystopi). Han tog den. Han låg och läste den i sängen när jag själv gick och la mig.

Nu håller jag tummarna så hårt att det gör ont i händerna.

Kvinnor och äppelträd

Vad ska jag skriva om denna svenska klassiker utan att låta som om jag citerade ur en litteraturhistorisk faktabok? Moa Martinson, en av våra arbetarförfattare, en som alla känner till även om inte alla har läst något av henne. Kvinnor och äppelträd handlar om Sally och Ellen som ovetande om varandra växer upp i Norrköpings arbetarkvarter. Kvarteren där smuts, fylla, förtvivlan och dödlig "oskuldssjukdom" är vardagen. Sally och Ellen är bägge barnbarnsbarn till mor Sofi, men träffar inte på varandra förrän de är vuxna och gifta (bägge med karlar som super) och har egna barn och en egen vardag som måste klaras av trots allt. De är inte särskilt lika varandra till sättet, men de blir vänner för livet. Den här boken handlar om deras liv. Och många andras liv.

För det är egentligen inte Ellen och Sally som griper mig mest i den här boken. Sally gillar jag inte ens. Men de jag gillar att läsa om är alla människor runt omkring dem. Deras levnadshistorier, som jag ibland mest anar och själv får fundera ihop. Dem gillar jag!

Ta bara Ellens fostermor, hon med caféet. Hela hennes liv går ut på en enda sak - att hennes oäkte son ska lyckas här i livet. Han, som läser i Lund och som hon vill ska bli präst. Allt går ut på det - att driva ett café, vara gift med en man hon inte älskar, jobba och knoga så att hon kan skicka varenda liten slant hon får över till sonen. Sonen, som ska få det liv hon själv inte kunde få. Och så går han och blir brevbärare! Hoppar väl till och med av studierna, gifter sig och flyttar till någon småländskt litet samhälle. Moderns pengar har väl droppat in då och då, men har inte varit så mycket som han egentligen behövt, och har väl mest gått till nöjen vad jag förstår. När hon får reda på allt detta så brakar hela hennes liv ihop. Eller, det har ju aldrig varit hennes liv. Hon har helt och hållet levt för någon annan, och denne någon har inte brytt sig om henne ett dugg.

Eller Liter-Olles, Sallys svärfar,barndom? Knäckande att läsa om, det. Eller Ellens riktiga mamma - så det sliter i själen att läsa mellan raderna om hur hon har det, och hur hon försöker få ett bättre liv så att hon kan ta sin dotter till sig. Eller Ellens svärfar, han den starke ensamme karln som byggde ett eget torp mitt i skogen och planterade äppelträd innan han tog dit kvinnan han älskade. Och som sedan i så många år satt där själv, med fyra storvuxna söner som mest verkade supa och bråka och göra livet jobbigt för honom när de väl hälsade på.

Alla dessa människor. Alla dessa liv. Och allra, allra mest: mor Sofi, vars oerhörda varje-vecka-bad får inleda boken. Mor Sofi med de fjorton barnen, och kroppen som "liknade en livets egen runsten när kläderna föll" med alla märken och bristor efter fjorton graviditeter. Mor Sofis äldste son, som ser sliten och utarbetad ut redan vid sexton års ålder. Mor Sofi, som tar livet av sig. Mor Sofi, som är mormor/farsmor till Sally och Ellen som den här boken ställer i centrum.

Har du ännu inte läst något av Moa Martinson så tycker jag du ska läsa den här. Den ger perspektiv på tillvaron.

Titel: Kvinnor och äppelträd
Författare: Moa Martinson
Utg år: Orginalet 1933, den här utgåvan 1987 med ett förord av Ebba Witt-Brattström
Förlag: Legenda (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här

Fangirl

Jag blev så väldigt förtjust i Eleanor & Park när jag läste den för ett tag sedan, och beslutade mig raskt för att se vad Rainbow Rowell ytterligare hade skrivit och om jag gillade det lika mycket.

Fangirl är fantastisk. Den gav mig inte samma lyckopirr som Eleanor & Park, men den fullständigt drog in mig i några människors liv som jag kände väldigt starkt för. Faktum är att jag nog gillar Fangirl ännu mer än Eleanor & Park, och att jag kände mig helt ledsen när de sista sidorna i boken helt plötsligt bara var slut.

Allra mest är det nog eftersom jag tycker så mycket om huvudpersonen, Cath. Hon skulle kunna vara jag. Jag känner igen så mycket i det hon är, det hon gör, det hon gillar, det hon är rädd för...och så det där skrivandet. Åh, vad jag tycker om Cath!

Cath och Wren är tvillingar, och har alltid delat allt. Nu börjar de på college, och Cath tar helt för givet att de då förstås ska dela rum, som de alltid gjort. Men Wren vill bo för sig själv, inte alltid vara en av två tvillingar, lära känna fler människor och mer ha ett eget liv. Cath fattar ingenting. Istället får hon själv möta det läskiga i att tvingas leva med en ny rumskompis, gå till en matsal som hon inte vet var den ligger eller hur det går till i (lösning: hon lever de första veckorna på energy bars hon har i en kartong under sängen). Cath är begåvad på många sätt, men social begåvad är hon inte. (och det är alltså detta som får mig att känna igen, och känna igen och känna igen...)

Cath skriver. Timtals, tusentals ord. Hon skriver fanfiction om Simon Snow-böckernas värld (som inte finns på riktigt, men är mycket Harry Potter-ish), hon går en kurs i kreativt skrivande och har uppgifter för den, hon skriver ihop med en kurskamrat som heter Nick, hon skriver uppsatser och essäer för skolarbetet...ibland undrar hon om orden rätt vad det är bara kommer att ta slut eftersom hon överbrukar dem så. Hon känner sig som ett svart hål, fast tvärtom liksom. Ett oändligt sug av orden ut ur henne. Och jag fullständigt älskar att läsa om hennes skrivande, om när hennes idéer bara rinner ner på pappret (eller, skärmen förstås), om hur bra det känns när hon vet att det hon skriver blir så bra. Hon har tiotusentals följare av sina fanfic-kapitel, och hon får jubel och lycka av läraren i kreativa skrivkursen. Underbart! (mindre underbart är dock att det i boken finns med så många sidor ur hennes fanfiction om Simon Snow. Den är smårolig ibland, men intresserar mig inte så värst. Inte heller tillför den Caths liv så där överdrivet mycket och jag hade gärna hoppat detta)

Men det är inte bara skrivande och collegeliv och sociala läskigheter - det är kärlek också. Och det är hennes föräldrar och deras liv som fascinerar mig. De har egna problem att brottas med som givetvis påverkar och alltid har påverkat Cath och Wren. Och förutom Cath, Wren, deras föräldrar och Caths skräckinjagande rumskompis Reagan så har vi Levi. Honom gillar jag. Han är nästan för bra för att vara sann, faktiskt, men gillar honom, det gör jag.

Det är en ganska tjock bok, detta, över 450 sidor. Ändå hade jag velat ha mer, ha få följt med Cath och Wren och de andra en bit till i livet. Så mycket gillade jag.

Titel: Fangirl
Författare: Rainbow Rowell
Utg år: 2013
Förlag: St. Martin's Press
Köp den till exempel här eller här

Trollvinter

Så bra det passade att gå på långpromenad ut längs med isigt kalla och mörka landsvägar i januarikvällarna och samtidigt lyssna på när Mark Levengood läste Tove Janssons Trollvinter! Jag förstod precis Mumintrollets ilska över den frånvarande solen och allt som inte var som det brukade i naturen, och längtan efter att få ligga på bryggan och känna solen värma magen.

Det är alltså så att Mumintrollet vaknar  mitt i vintern, fast resten av muminfamiljen fortsätter att sova sin vanliga vintersömn. Det går inte att väcka Muminmamman eller de andra, så Mumintrollet får helt enkelt klara sig själv i allt det där konstiga. Som väl är träffar han snart både Lilla My, som blivit väckt av en ekorre, och Too-ticki, som under vintrarna bor i muminfamiljens badhus tillsammans med osynliga näbbmöss som både kan laga mat och spela på flöjt.

Men det finns fler som är vakna på vintern. Vanliga, som filifjonkor och knytt, men också mängder av hemlighetsfulla varelser som Mumintrollet inte ens visste fanns. De, som mitt i vintern tänder ett stort bål och dansar kring det. Eller som det mystiska djuret som annars bor under diskbänken och som bara argt säger "radamsa" till Mumintrollet.

Jag tycker så mycket om den här boken! (precis som jag tyckt om de andra muminböckerna jag lyssnat på) Men allra mest gillade jag den här hemulen som kommer stormandes mitt i vintern och är så olidligt hurtig och glad att det nästan inte är någon som orkar med honom. Han älskar vinter och kyla och skidåkning och tidiga morgnar och mässingshornsmusik och han kan inte förstå annat än att alla andra måtte älska det lika mycket som honom. Han är som ett vandrande "det-finns-inga-dåliga-väder-bara-dåliga-kläder" hela han. Och jag förstår så precis varför de andra gärna vill tycka om honom men bara inte kan det efter ett tag. Så många hurt-hemuler det finns i verkligheten som inte för sitt liv kan förstå att såna som jag kan ligga och sova till 10-11 och sedan hasa runt i myskläder hela dagen inomhus, och vara nöjda med det. 

En annan grej var att jag fick höra om Isfrun igen. Hon, som kommer den där allra kallaste dagen, och som tittar in i fönstret till badhuset där Mumintrollet, Too-ticki och Lilla My sitter runt kaminen. "Titta inte dit" säger Too-ticki, för om man möter Isfruns blick förvandlas man till is.
Just detta minns jag nog allra bäst från den där tv-serien om Mumintrollen som gick på sjuttiotalet som adventskalender. Jag kan väl ha varit 8-9 år? Och detta med isfrun och den döda ekorren och den fruktansvärda gröna kylan var nog det läskigaste jag hade sett. Stoff till  många mardrömmar, minsann. Grejen är att jag fortfarande tyckte det var rätt läskigt att lyssna på nu, fast jag är 47 år och inte tycker vintern är särskilt läskig (utom att jag avskyr att skrapa frusna bilrutor och köra på underkylt regn, typ).

När jag nu skulle skriva det här inlägget så hämtade jag boken från hyllan i biblioteket för att kolla stavningen på något (svårt att höra stavningar i en ljudbok...). Och då kom jag på detta: Nackdelen med att lyssna på ljudbok är att jag ju missar alla de fantastiska illustrationerna i boken! Samtidigt vill jag inte  missa Mark Levengoods mästerliga uppläsning....

Tillägg: Efter att jag skrev inlägget kollade jag upp när Mumindalen gick som julkalender. Det var 1973, och då var jag bara sex år gammal. Inte konstigt jag fick mardrömmar av Isfrun? Och så hittade jag alla avsnitten på Youtube. Det om Isfrun, avsnitt 5/24, hittas här. Det kan handla om två minuter eller så som hon är med och det är så kallt och läskigt, men jag mindes det som mycket längre, och mycket läskigare...

Titel: Trollvinter
Författare: Tove Jansson
Utg år: 1957 (original)
Ljudbok - uppläsare: Mark Levengood
Köp den till exempel här eller här

Glödens färger

Detta är femte boken om Bricken, och jag tycker fortfarande väldigt mycket om att läsa om henne, hennes liv och värld.
Hennes värld är fortfarande Svartvik och sågverket. Och, jo, det är ju massafabriken nu också (och man vänjer sig vid lukten)(även om syrenerna nog luktade mer förr?). Fast de som jobbar på massafabriken verkar hålla sig lite för mer än andra, och det verkar inte vara lika rejält arbete där.

Jag tycker fortfarande om att läsa om Bricken, men ibland skulle jag vilja ruska om henne lite. När hennes värld är så liten och hon inte vågar se bortom den. När hon är rädd för nya saker, nya tekniker och nya sätt att tänka. Redan i förra boken var hon skräckslagen för att magister Sundblad skulle sätta klorna i sonen Nikanor och få honom att vilja läsa vidare eftersom han hade läshuvud. Skulle Nikanor hamna bland "halvherrskap" och känna sig främmande? Inte känna sig som hemma där men inte heller hos arbetarna längre, där han ju hör hemma? Det fick inte ske! I Glödens färger är den här skräcken ännu större, och står också i vägen för hennes egen kärlek till just magister Sundblad. Och skräcken får henne att oroa sig för dottern Frida, som är förlovad med någon som visar sig vara strejkbrytare. Frida och fästmannen sätter sig själva och sitt barns trygghet före solidariteten med klass och arbetskamrater, och det är bara inte OK att tänka på det sättet. Inte heller vill Frida använda vaggan som Brickens far snickrat och som har varit så bra till alla Brickens barn. Nej, hon ska prompt använda barnvagn. Vad är nu det för herrskapsfasoner?

Jag vill ruska om henne lite, och få henne att förstå att det finns en värld som är bortanför den hon känner till. Att människorna börjar få nya möjligheter, att de kan drömma och till och med få sina drömmar uppfyllda. Men samtidigt så förstår jag henne, lider med henne och älskar henne. Klart hon är rädd om det hon har och vill att allt ska förbli vid det gamla, trygga och invanda - de har ju överlevt på det sättet förr? Och att överleva, få mat på bordet åt sig och sina barn, det är det viktigaste. Det, och så sammanhållningen. Arbetarna mot herrarna. Sammanhållningen måste vara enda sättet att någonsin segra.

Fast just i den här boken verkar det vara si och så med den där sammanhållningen. Det är 1909, och storstrejk i Sverige. Men efter några inledande månader så är det fler och fler som gör som Brickens svärson - de "skriver på" och återgår till arbetet. De skriver på det de kallar slavkontrakt, där de lovar att gå ur fackföreningen och mer eller mindre att sluta ställa till med bråk. De skriver på eftersom annars svälter de och deras familjer ihjäl. Sammanhållning är viktigt - men överlevnad och mat åt barnen viktigast. Förstås. Även för Bricken, som kämpar med samvetet och skräcken för att hennes egna barn ska svälta.

Jag älskar att läsa om Bricken, att vara arg på Bricken och att ändå förstå henne. Jag hoppas att det kommer fler böcker, och att jag får följa hennes barn in i framtiden. Men en sak är jag trött på nu, och det är dessa återkommande tankar Bricken har, som genom hela serien kommer som omkväden, som centrum för Brickens inre tankar. Det är ett fint sätt att skriva, men Vibeke Olsson använder nu alla och samma omkväden som förekommit i alla fem böckerna och det börjar bli tungrott och tjatigt. Det som är bra kan bli för bra. Kan inte Bricken börja älta nya meningar och tankar i huvudet snart? Eller glömma bort de hon hade när hon var i sextonårsåldern, åtminstone? Får jag läsa jesus, två mig i ditt blod en gång till så blir jag tokig, tror jag.

På Kulturkollo kan du läsa ett inlägg där jag diskuterar Glödens färger tillsammans med Anna och Lyran, som också har läst den.

Titel: Glödens färger
Serie: Bricken på Svartvik, #5
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2014
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här

Equal Rites - The Third Discworld Novel

I Discworldvärlden är det ett faktum att den åttonde sonen till en åttonde son blir trollkarl. Det är lite som en naturlag. Och den här boken börjar med att en gammal trollkarl, som vet att han snart kommer att dö (trollkarlar här vet alltid när de ska dö, mycket praktiskt så att de kan göra diverse förberedelser om det behövs), kommer till en liten by i Ramtopbergen. (Byn heter för övrigt Bad Ass) Han vet att det i ett hus där alldeles strax ska födas ett barn. En åttonde son till en åttonde son - och han tänker donera sin trollstav och sin magi till detta barn.

Allt går enligt plan. Han hittar huset, barnet bärs ned till honom, den lilla bebishanden får greppa trollstaven, magi exploderar och  Döden kommer strax för att hämta trollkarlen. Fast...det är bara ett litet problem, visar det sig. Det lilla barnet är inte en son. Det är en dotter.

Oops.

Kvinnor kan inte bli trollkarlar. Så bara är det. Kvinnor kan bli häxor. Punkt.

Men den här lilla tjejen, som växer upp och får namnet Eskarina, har fått trollkarlsmagi som tydligen är en annan sort än häxmagi. Den är mycket stark, och hon behöver lära sig att hantera den. Och det kan man förstås bara lära sig på ett enda ställe: Unseen University i staden Ankh-Morpork. Tillsammans med häxan Granny Weatherwax ger sig Esk under hyfsat stora äventyr dit, bara för att få kalla handen. Kvinnor kan inte bli trollkarlar. Esk kan inte börja på Unseen University, för de tar inte in kvinnor. Kvinnor får inte ens komma innanför porten. (om de nu inte råkar vara kokerskor eller nåt, för då kan de komma in...via bakdörren)

Precis som i alla Discworldromaner är det inte handlingen som är det viktigaste i den här boken (även om det är ganska uppfriskande med en omruskning i frågan om vad kvinnor kan eller inte kan, och likaså att män förstås då inte kan bli häxor. Hur skulle det se ut, va?) Det roliga är karaktärerna, och vad de gör. Granny Weatherwax, till exempel, som avfärdar all trollkarlsmagi med att det mest är siffror, böcker och sån där "gemmatry". Och så alla detaljer! I slutet på boken finns det med, lite så där i bakgrunden i en slutmening i varje stycke, ett gäng myror. Dessa myror har levt så länge på det magiska universitetet att de har blivit magi-smittade, och utvecklats i en rasande takt. De bär iväg med sockerbitar, fast med hjälp av tekniska hjälpmedel som block och talja. Och så har de tagit trädgårdsmyrorna som slavar, som de låter släpa sockerbitarna över rullar på golvet. Inne i väggen bygger de en pyramid, där de låter begrava en mumifierad myrdrottning....

Titel: Equal Rites - The Third Discworld Novel
Författare: Terry Pratchett
Utg år: 1987
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Warbreaker

Ytterligare en bok av Brandon Sanderson som jag bara slukat och älskat. Jag var riktigt nyfiken på den här innan jag läste, för på sin hemsida har Sanderson skrivit om hur han kom på den. Debutboken Elantris (som jag också älskade) handlar om människor som blivit till gudar (fast grejen där är att något gör att de inte längre blir gudar, att de fastnar halvvägs och blir någon slags zombieliknande varelser). Nu ville han ägna en bok åt någon som faktiskt hade blivit en gud, och hur det påverkade denne:

"I've always kind of wished that I could write a book that actually focused on what it was LIKE to have to live with all the expectations of being transformed into a deity. How would that affect a person? What if they, themselves, didn't believe that their powers made them a god - yet everyone else did believe it? Could you have a god who didn't believe in his own religion?"

Synnerligen intressant tema, tyckte jag. Dessutom har Elantris med en prinsessa som blir bortgift med ett annat lands tronföljare, en man hon aldrig sett, men där bröllopet blir avstyrt. I Warbreaker skulle det också vara med en prinsessa som skulle giftas bort med en för henne helt okänd tronföljare i ett annat land - men här skulle bröllop och bröllopsnatt och hela konkarongen faktiskt bli av. Warbreaker skulle på något sätt bli som Elantris, fast tvärtom.

Fascinerande.

Varför skriver jag nu så mycket om vad Sanderson ville med boken? Jo, för att boken i sig sedan innehåller twister och hemligheter i hemligheter, och jag vill inte avslöja så mycket mer om den än tanken bakom. Fast så mycket kan jag säga som att vi återigen får en stark kvinna i centrum. Nej, förlåt, två starka kvinnor! Siri är prinsessan som blir bortgift, och inte bara med någon okänd tronföljare. Nej, hon blir bortgift med the God King. En gud, alltså. Alla är fruktansvärt rädda för honom, och hon får instruktioner inför bröllopsnatten att absolut inte tala till honom eller ens se direkt på honom, och helst ska hon försöka undvika att ta på honom. (på bröllopsnatten... jo, tjena) Den andra kvinnan är Siris storasyster.  Duktiga, begåvade Vivenna som är den som hela sitt liv förberetts för att bli bortgift med the God King i det där andra landet. Hon har utbildats i historia och diplomati, mytologi och kunskap om Hallandren. Men i sista stund är det inte hon som blir bortgift, utan i stället skickas hennes lillasyster Siri som skolkat från alla historialektioner och mest varit ute och klättrat i bergen i hela sitt liv.

Som sagt. Hemligheter i hemligheter. En fantastisk story. Alla trådar knyts ihop i slutändan (det är en stand-alone!) Fascinerande karaktärer (legosoldaten Denth med en helt egen livsfilosofi, den rufsige Vasher som kånkar runt på ett talande svärd, som det dessutom kommer svart rök från. Den där guden som inte vet om han ska tro på sig själv. Fisförnäma överstepräster och väldigt tålmodiga överstepräster...).

I mitten på boken blev det faktiskt segt ett tag, när det verkar som att Vivenna ska lägga alldeles för mycket tid på att gå runt i den där stan och söka bundsförvanter och annat intrigerande. Segt ett tag, men sen går Vivenna ner i en alldeles speciell källare, och sedan ändras förutsättningarna alldeles väldigt. Sista halvan på boken gick det inte att sluta läsa. Och slutet? Förnöjelse!

Sanderson levererar. Igen.

Titel: Warbreaker
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2009
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

En orolig grav

Jag åkte med Ruth på semester i Blackpool. Hon hade fått ett brev från en gammal kurskamrat där han skrev att han nog gjort ett stort fynd i sin senaste utgrävning. Att han hittat Korpkungen. Att han behövde Ruths experthjälp för att undersöka benen i den graven. Men också att han var rädd, att det fanns någon slags hotbild mot honom i samband med den där utgrävningen. Och nog borde han vara rädd - redan innan hans brev nådde Ruth hade han själv blivit mördad i en anlagd husbrand.

Vad skulle nu Ruth i Blackpool att göra? Killen hon skulle hjälpa var ju redan död? Och själv har hon dessutom fått några hotfulla och anonyma sms som varnat henne för att absolut inte åka till Blackpool och rota i korpkungsgraven. Olyckor händer så lätt, skrevs det.

Så givetvis gör Ruth det enda raka. Hon tar sin dotter Ruth och åker på semester till Blackpool. Jamen, varför inte? Korpkungsben låter spännande, och hon spottar faran i ansiktet. Typ. Hennes vän, mr Druid och Kan-Allt-Om-Alla-Myter-Och-All-Folktro-I-Alla-Världens-Länder Cathbad, tar hon också med sig. Och jag? Jag följer också med, fast jag vid något tidigare tillfälle yrat om att jag har gjort slut med Ruth.

Nelson åker också till Blackpool på semester. Det är väl klart - det är ju där det händer, liksom. Och en bok om Ruth utan Nelson är inte en bok om Ruth. Inte för mig, i alla fall, som gillar Nelson bäst av alla i böckerna om Ruth.

Nå, sen kan allt det spännande börja. Vi har ett universitet där alla i smyg mest verkar vilja studera nazism och vit makt. Vi har en man som är lätt överviktig samt är ganska kort till längden - men som ändå har en snygg fru. Detta verkar vara det största mysteriet i hela boken för alla inblandade. Hur kan Clayton Henry, som är kortvuxen och fjantig, ha en snygg fru? Va? Vavava?? Vi har en druidkollega till Cathbad som bor i en av de mytomspunna Pendle-häxornas gamla stuga. Vi har en hund som heter Tingest. Vi har en gammal poliskollega till Nelson, Sandy McLeod, som definitivt inte gillar nya tiders metoder, och överhuvudtaget inte har kommit ikapp med det här med jämställdhet eller grönsaker eller datorer. Gammalt rejält polisarbete är bättre. Allt var bättre förr. Vi har strandbad, äventyrsbad, läskiga berg-och-dal-banor och Cathbads goda mat. Vi har illavarslande tecken, kalla luftdrag och hotande känslor. Och så har vi de där benen i den där graven. Som byts ut, stjäls, flyttas och krånglas med.

Jag vet inte. Det finns mycket jag gillar med Ruth, och Nelson, och arkeologin och allt det där. Men fast att den här boken är så proppfylld med häxor och gamla Arthur-legender, Blackpooldetaljer och märkliga människor....så händer det inte så mycket. Inte egentligen. Det ältas ganska mycket, och de där benen får inte vila i frid. Men spännande? Njaee. Nej. Ruth-mysigt, då? Nej, hon ältar för mycket och stressar runt för mycket för att det ska bli Ruth-mysigt. Jag vet inte. Jag kanske skulle ha låtit det vara slut mellan Ruth och mig.

Titel: En orolig grav
Serie: Ruth Galloway, #5
Författare: Elly Griffiths
Orginaltitel: A Dying Fall
Översättning: Gunilla Roos
Ljudbok - uppläsare: Angela Kovàcs
Köp den till exempel här eller här

Kanske är det allt du behöver veta

Jag hade läst massor om den här boken på andra bokbloggar, och visste detta: Det ska komma en twist, som vänder uppochned på allt. Det ska komma en twist, en twist EN TWIST ska komma och förändra. En twist skall det komma. Och...så ska det komma en twist.

Visst. Det gjorde det. Och den är wow.

Men jag vet inte. Även om det är en fantastisk twist så gör inte den en hel bok? Och jag gillar inte den här.

(skäms, Carolina, missade du twisten...??)

Klart jag uppfattar det sorgesamma och vidriga i denna rika familj där alla känslor och allt som inte är normalt göms undan? Jodå. Men jag gillar dem inte. Avskyr dem, faktiskt. Hur kan man tillbringa alla sina somrar på en liten privat ö där det bor fyra rika familjer i egna hus med tjänstefolk - och inte ens veta vad tjänstefolket heter? Hur kan det vara så viktigt med prylar? Hur kan man bråka om smycken?

Hur kan man säga till sin dotter, som håller på att gå sönder, att "Var normal nu. Med en gång. För det är du. För det kan du vara."

Det är vidrigt.

Ja, jag fattar att jag reagerar precis som jag ska, att jag ska uppröras över hur allt göms undan i den här familjen, och sedan när TWISTEN kommer ska förstå allt, förstå psykologin i det och allt det där. Men så här är det: när den där twisten kommer så är jag så arg på de här personerna att jag tycker att "ja, ja, så går det, minsann."

Jag ska nog inte läsa den här sortens böcker. Inte gillar jag miljön heller. Gillar inte ens framsidan, med den där trutande röda munnen.

*mutter, mutter*

Titel: Kanske är det allt du behöver veta
Författare: E. Lockhart
Orginaltitel: We were liars
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2014
Förlag: Lavender Lit
Köp den till exempel här eller här

First Comes Marriage

Vilken förträfflig historisk romance-bok detta är! Mary Balogh är en ny bekantskap för mig, men jag kommer definitivt att återvända till henne. (och yej! vad många böcker hon har skrivit...här kan jag ösa hur mycket som helst)

Vi har, som sig bör i dylika böcker, en cynisk viscount i trettioårsåldern som behöver gifta sig eftersom plikten kräver detta. (OK, OK, det borde ju enligt alla regler vara en hertig i huvudrollen, men när hans farfar dör så blir han hertig så vi får väl ha lite överseende med den halvtaskiga viscount-titeln, va?) Och så har vi en hel syskonskara som behöver giftas bort. De föräldralösa syskonen Huxtable, tre systrar och en bror, lever ett rätt så enkelt liv i en engelsk by mitt i ingenstans. De är alla mellan 17 och 25 år, förfärligt trevliga och roliga och kärleksfulla mot varandra. Vackra och snygga är de också, förstås. Eller, nja, en av systrarna är inte fullt lika vacker som de andra. Ändå är hon den enda av dem som faktiskt blivit gift. Tyvärr är hennes make redan död, så hon är åter till äktenskap ledig.

Lillebror Stephen Huxtable, sjuttonåringen, visar sig nu vara arvtagare till en earltitel, gods och enorma rikedomar, och det är den där cyniske viscounten, viscount Lyngate,  som i bokens början fått uppdraget att dels berätta detta för honom, dels ta med honom tillbaka till det där ärvda godset. Dessutom ska Lyngate se till att den nyblivne earlen på några månader får så pass mycket hyfs att han kan introduceras i Londonsocieteten till den kommande "säsongen".

Detta har viscount Lyngate egentligen vare sig tid eller lust med, men han gör lydigt sin plikt. Tänker att "det är väl bara att stoppa in valpen i vagnen och snabbt köra tillbaka hem, jag kan nog vara tillbaka hos min älskarinna om bara några dagar". Typ. Det han inte räknat med är "valpens" tre systrar, som alla tre kräver att få följa med till lillebrors nya fantastiska liv. De är ju en familj, och Stephen är bara sjutton år, och hur skulle det se ut om han bara stack ifrån dem så där?

Och, tjolahopp, så sätter det igång. Klart cyniske viscounten kommer att bli kär i en av de tre systrarna? Klart! Fast han inte ens trodde på något sånt där fånigt som kärlek. Klart att vi kommer att få läsa om hur det går till, alla roliga dialoger det leder till, alla klänningar som behövs, hur husen ser ut, hur balsalarna ser ut, hur det promeneras i Hyde Park och gås på teater och allt möjligt? Klart vi får!

Varför är den här bättre än de flesta historisk-romance-böcker jag har läst, då? Jo, för den andas Austen! Vi har till och med en mr Darcy-scen i början på boken, när viscounten med högdraget förakt betraktar den lilla landsortens dans i samlingsrummet ovanpå värdshuset. Och för att dialogerna är fantastiska! Här ges svar på tal. Här går inte paret åt varsitt håll och muttrar och är sura i många kapitel - nej, de grälar loss och reder ut det mesta ganska direkt. Det är humor också! Det är regencytid! Det är...allt jag vill ha i en romance!

Ni vet de andra syskonen i Huxtable-familjen, de som inte blir bortgifta i den här boken? De får egna böcker, för detta är en serie på fem böcker, faktiskt. Nästa bok heter Then Comes Seduction, tredje boken heter At Last Comes Love. Jag kommer garanterat att läsa alla fem, och ser mycket fram mot strålande underhållning.

Titel: First Comes Marriage
Serie: The Huxtable Quintet #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2009
Förlag: Dell Books
Köp den till exempel här eller här

Complete works... om jag gör något så gör jag det ordentligt.

Jag satt och bläddrade runt lite i min Kindle igår. Kände efter vad jag var sugen på att läsa härnäst. Och så hittade jag Virginia Woolfs Samlade noveller och prosaskisser som Modernista delade ut som gratis e-bok för några veckor sedan. Gratis är ju alltid bra, liksom (fast sen upptäckte jag att jag redan hade den stående i bokhyllan som vanlig pappersbok, införskaffad någon gång när jag var käck litteraturvetarstudent)(fast oläst). Men Woolf... är inte hon svår och jobbig och experimenterande och allt det där? Den novellsamlingen skulle nog aldrig bli läst, tänkte jag.

Fast jag började läsa lite i den. Och lite till. Och... vänta lite nu. Hm. Den där novellen var ju bra. Och den där var ju ännu bättre! Och så fastnade jag. Så pass fascinerad blev jag att jag gjorde en liten, liten sökning på Amazon för att se vilka romaner hon har skrivit egentligen, den där Virginia Woolf. Orlando, till exempel, den har jag till och från tänkt mig att läsa.

Och så hittade jag det här:

3.74 dollar, alltså ungefär 31 kronor! Vore nästan brottsligt att inte trycka på den här, eller hur:

Men snälla Carolina - är du inte riktigt klok? När tänker du dig läsa allt detta? Det är ju liksom inte som att du inte redan hade mängder av böcker i hyllan, i läsplattan och på ska-snart-läsa-listan...?

Jo. Men jag kom på en sak. Här har jag gått runt och tänkt att Woolf = svår, jobbig och allt det där. Samtidigt är hennes essä Ett eget rum något av det bästa jag läst, och genom hela mitt vuxna liv varit det som mina egna drömmar ständigt kretsar runt. Att få ett eget rum och pengar så att jag kunde leva på dem så att jag kunde sitta alla dagar och bara skriva och läsa? Den essän är fullständigt briljant skriven. Hur kunde jag tro att hon som har skrivit den i allt övrigt skulle vara för svår och jobbig för mig att läsa? Hur mycket är det jag har missat här egentligen?

Finns bara ett sätt att ta reda på det. 2015 blir en djupdykning i Woolfs kompletta utgivning. Jag lovar att återkomma och rapportera om vi kommer överens, hon och jag.

Tillägg: Jag kom på lite senare att det här inlägget skulle kunna passa att svara på Kulturkollos utmaning just idag, som handlar om att bryta mönster, bryta vanor och börja om. Med lite god vilja, i alla fall...?

Anaché - myter från akkade

Ingenting visste jag om den här boken innan jag började läsa. Jag bara visste att jag gillade Maresi av Maria Turtschaninoff, och för några år sedan gillade Underfors, och insåg att den här och Arra också borde läsas. Så jag satte igång, och hamnade i den miljö som Conn Iggulden i somras fick mig att få rysningar av. Nomadfolk med hästar och får, stäpp och ödslighet, schamaner och djurandar. Och det grympatriarkaliska samhälle där männen styr precis allt och kvinnor inte har mer att säga till om än fåren har.

Tänka sig då att den här boken blev en av de största läsupplevelser jag har haft på länge! Den är riktigt riktigt bra. Med fina karaktärer, spännande handling och mycket att fundera över. Inte minst när det gäller genusfrågor.

Grejen är att jag varken kan eller vill säga för mycket om handlingen i boken, eftersom den ungefär efter en tredjedel har en sådan rejäl twist som förändrar allt. Vill bara berätta om hur den börjar:

Anaché är hövdingens, rourkens, dotter. Hennes far styr stammen, och sin familj, med järnhand. Inget får gå emot hans önskningar. Händer det något oförutsett som han själv inte kunnat påverka (torka? gräl med andra stamhövdingar? fis på tvären?) så finns det bara ett sätt för en riktig man att avreagera sig: han piskar upp sin fru. Så känns det liksom bättre sen. Rourken har en stor glädje i livet: sin son Huor, Anachés bror. Han artar sig väl, han, och gör sin far stolt.

Anaché är två år yngre än sin bror och dyrkar honom över allt annat här i världen. Han är hennes sol, måne och stjärnor, och hon följer efter honom överallt han går. Och Huor älskar Anaché - han låter henne följa med trots att det egentligen borde vara rätt pinsamt att ha en jobbig flicka i hasorna hela tiden. Dessutom lär han henne sånt som flickor inte borde kunna: rida en häst ordentligt, kasta kniv och annat.

Anaché drömmer om att någon gång få en egen häst. Det är väl ungefär det bästa hon kan tänka sig, förutom att alltid få vara med Huor. Och så längtar hon lite efter att få bli kvinna också, och genomgå initieringsriten som hänger ihop med det. Annars är väl livet helt OK.

Och så kommer då orosmomentet som ställer till det: den nya schamanen, eller angakoken som han heter här. Han tycker att det egentligen bara behöver offras till den manliga guden. Och att kvinnor inte behöver genomföra några initieringsriter. Eller finnas överhuvudtaget. Kvinnor - vad är det, liksom? Bah!

Läs den här, hörni! Kom förbi den rätt så stäpptrista och schamantjatiga inledningsbiten - jag lovar att det blir fantastisk läsning sen. Fantastisk!

Titel: Anaché - Myter från akkade
Författare: Maria Turtschaninoff
Utg år: 2012
Förlag: Schildts & Söderströms
Köp den till exempel här eller här

Mitosis: A Reckoners Story

Mitosis är en novell som utspelar sig i Reckoners-världen. Den är lite Reckoners 1.5, eftersom den utspelar sig en liten tid efter händelserna i Steelheart men före det som kommer att hända i Firefight som snart kommer att ges ut. Jag skulle tro att Sanderson helt enkelt hade en helsmart Epic-kille han inte kunde trycka in i handlingen i Steelheart men inte kunde låta bli att skriva om så det fick bli en egen novell? Det verkar krylla av sådana där åh-måste-bara-skriva-om-det-här-också-men-får-inte-plats-i-boken-noveller i Sandersons produktion. Eller är det så att han har försökt att kill your darlings vid bokskrivandet men inte lyckats helt och hållet med begravningen?

Hur det än är så är detta en bra novell, en liten spännande sak man läser ut på någon timme eller så. Max. Mitosis är alltså en Epic som inte dök upp i Steelheart men som nu kommer till Newcago och är - minst sagt - missnöjd med förhållandena där i allmänhet och med David själv i synnerhet. David ska has ihjäl. Punkt. Och Mitosis superkraft är att han kan klona sig själv. En, tre, tjugofem eller ettusennittioåtta exemplar av Mitosis som alla är helt inriktade på att göra David till en blöt fläck och Newcago till sitt.

Action!

Titel: Mitosis: A Reckoners Story
Serie: The Reckoners, ungefär 1.5
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2013
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här (fast kanske helst som e-bok på Amazon för futtiga 1.99 dollar eller Bokus-dito för endast 23 kr, för den är verkligen inte tjock nog att försvaras att köpa som inbunden)(fast då tror jag man får en slags tjuvkik på Firefight)(men ändå inte värt det)

Snögloben

Nu har Maja Grå blivit anställd hos polisen, i en slags specialgrupp som tillkallas vid mord. Förvisso har hon under lärotiden där fått lära sig förhörstekniker och lite allmänt polisarbete, men hennes arbetsuppgift ska ungefär vara att gå runt på mordplatsen med "ett öppet sinne" och hämta in intryck som kan hjälpa polisen i deras arbete. Eller sitta bredvid förhör och kanske få ta del av minnesbilder som inte framsägs. Polisen ska alltså använda sig av Majas synska förmågor i sin utredning - det att hon ibland hör och ser de döda.

Därför är det ganska märkligt att när hon väl i det här aktuella fallet - som handlar om att en brudgum blivit mördad på bröllopsnatten när de flesta bröllopsgästerna fortfarande finns kvar på det magnifika gods där bröllopsfesten varit - faktiskt får lite övernaturliga bilder och vibbar håller tyst om dem? Brudens blödarsjuke son är försvunnen. Maja får en bild i huvudet av att han ligger i ett mörkt och trångt utrymme, men hon säger ingenting till de andra poliserna för det verkar lite vagt det hela. Eller det här: Maja får konstiga texter, meddelanden och dikter inskrivna i sitt anteckningsblock med en annan handstil än sin egen. Någon annan som tagit sig in där hon sover och skrivit? Spökskrift? Intressant, ju! Men....Maja säger inget om detta till de andra poliserna som har så mycket att göra med mordplatsutredningen och förhören. Hon vill inte störa. Då kan man ju lite lätt undra vad hon gör i den där specialgruppen överhuvudtaget, mer än att bara flyta runt och ställa slumpmässiga frågor till några av de personer hon möter?

OK. Nu låter jag gnällig, men jag och Snögloben klickar inte riktigt. Den är OK, och den är spännande och lättläst, och jag läste ut den på bara några timmar (kort och med snabba korta kapitel). Men när jag lagt ner den sitter jag och undrar vad som hände med allt, liksom. Jag gillar ju Maja Grå, men här får hon inte komma till sin rätt. Jag älskade Döden på en blek häst, med Maja och Oxford och konstskola och vålnader och kärlek. Här blir det bara "spänningsroman" kvar, deckare och herrgårdsmiljö och Oxford - men det som har gjort mig så förtjust i Maja Grå finns inte så mycket kvar. Skräcken och det läskiga är nästan helt borta.

Och så är den för kort. Upplösningen och avslöjandena sker alltför hastigt och jag får faktiskt inte helt klart för mig vad som hänt, eller framförallt inte varför allt har hänt. Jag hade velat ha en bok som var ungefär dubbelt så tjock, som fördjupade sig i det som händer, och i karaktärerna, och i hur Jack går från totalt deprimerad skugga av sitt forna jag med glanslösa döda ögon till någon hoppfull person som verkar klara av allt. Mer om det där behandlingshemmet. Mer om den där läckan hos polisen, och varför. Mer spöken och övernaturliga saker! 

Jag hoppas att Amanda Hellberg skriver mer om Maja Grå, men att hon återvänder till känslan i Döden på en blek häst. Klart hon kan trollbinda mig igen?

Titel: Snögloben
Författare: Amanda Hellberg
Utg år: 2013
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Steelheart - superhjältarna som INTE hjälper äldre damer över gatan

Alltså...denna bokidé, som jag gillar den! Det är i någon diffus framtid och vi befinner oss i USA. För 12 år sen började en stjärna, eller något, lysa röd på himlavalvet. Calamity kallades den. När den hade hängt där och lyst något år så började vissa människor förändras. De fick superhjältekrafter. En del bara någon liten kraft, typ att aldrig få slut på ammunition i sitt vapen. Andra större, som att kunna flyga, alltid ha tur eller att kunna alstra energi nog för att ladda batterier och maskiner. Några fick till och med flera krafter, och blev dessutom osårbara.

Människorna kallade dessa superhjältar för the Epics, och började vänta på att de skulle bära sig superhjälteaktigt åt. Rädda folk och så där ni vet?

Men nä. The Epics gjorde inget sånt. "Man är sig själv närmast" tänkte de ungefär, och började leva gott på sina superkrafter. Gjorde precis som de behagade, tog de vanliga människornas saker och pengar. Och liv. Varför gå till jobbet när jag bara kan gå in på närmaste bank och helt riskfritt sno åt mig alla pengar därinne? Eller, vid närmare eftertanke, varför ens bry mig om att gå in på banken efter pengar? Jag kan ju tvinga alla människor att göra som jag vill ändå? Göra dem så rädda för mig att de inte vågar annat än att lyda och krypa och ge mig allt jag pekar på? Jomen bra, praktiskt, så gör jag.

Så the Epics styr världen genom terror. Världen delas in i vanliga människor som lever i svält, elände och hårt arbete, och så the Epics som lever gott på de vanliga människornas slit. Sen är det förstås strikt rangordning bland the Epics också. De som har flera stora superkrafter och är osårbara står högst.

I Newcago (som hette Chicago före Calamity) regerar Steelheart. Han vet inte ens själv hur många människor han har haft ihjäl de senaste tio åren, och han bryr sig inte heller. Han är snygg, muskulös, har böljande lockar och sammetsröst. Han kan flyga, och döda människor bara genom att peka på dem. Och när han blir arg kan han dessutom förvandla allt i sin omgivning till stål. Han blir ofta arg. Hela Newcago är numera av solitt stål. Mörkt är det också. Hela tiden, dag som natt, eftersom Steelhearts högra hand heter Nightwielder och gillar det här med mörker och skuggor och sånt.

David är en helt vanlig människa. När han var 8 år blev han vittne till hur Steelheart dödade hans far. De tio åren som gått sedan dess har han helt ägnat åt att studera the Epics i allmänhet, och Steelheart i synnerhet, för att någon gång kunna ha ihjäl honom och hämnas sin far. Men vad kan en sketen människa göra mot en superhjälte som Steelheart? Som är osårbar? Och dessutom bestämmer över hela stadens polis- och vaktstyrka?

David känner till några som heter the Reckoners. Det är en grupp människor som utkämpar sitt eget krig mot the Epics, trots att oddsen är hopplösa. Steg ett är att hitta dem, fast de är förstås überhemliga och ska förstås inte kunna hittas.

Det här är en ungdomsbok, med högt tempo. Jag gillar verkligen Davids och the Reckoners hopplösa kamp, och ibland blir det så spännande att läsa att boken inte går att lägga ifrån sig. Men vad jag verkligen gillar är den där Calamity-grejen. Vad hände där, egentligen? Varför blev helt plötsligt vanliga människor onda superhjältar? Jag måste få veta mer om det! Och redan i januari kommer fortsättningen på Steelheart: Firefight. Trilogin The Reckoners kommer sedan att avslutas av Calamity men den är (enligt Brandon Sandersons utmärkta och informationssmockade hemsida) inte påbörjad ännu.

Den här lilla rutan ligger alltid överst på Sandersons hemsida. Ser ni tredje raden där? Himla intressant. Det är en fortsättning på "Alloy of Law", som i sig är en fristående fortsättning på Mistborn-trilogin fast i 1800-talsmiljö.

Nästa gång ni träffar någon superhjälte: lita inte på henom. Hen kan komma ut som ond när som helst, och verkligen börja ta för sig av livet (på bekostnad av ditt).

Titel: Steelheart
Serie: The Reckoners, bok 1
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2013
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här