Välkommen till Lovecraftskolan!

Skräck i skolmiljö - kan det vara något? Klart det kan! Vanliga trista skolskåp som förvandlas till pulserande magiska portaler där det tränger ut läskiga monstertentakler. En NO-lärare som ser nog så fredlig ut, men som när han tror att ingen ser honom liksom kopplar loss underkäken och sväljer en hel hamster. Barn som försvinner spårlöst. Ett skolbibliotek som är så stort att det går att gå vilse i det. Demoner, med alla tillbehör såsom horn och ett fräsande obegripligt språk.

Nice,  nice. Och givetvis är skolan döpt efter skräckmästaren H.P. Lovecraft.

På alldeles nybyggda Lovecraftskolan börjar Robert Arthur. När han ser sig om under invigningsceremonin konstaterar han att han inte verkar känna en enda elev. Jo, en. Glenn Torkells - killen som mobbat honom på den förra skolan, krävt "tönt-skatt" av honom och som under sommaren vuxit sig ännu större och jobbigare. Annars ingen.

Det är bara att gripa sig an vardagen. Fast den här skolan verkar inte bli så vardaglig. Redan första dagen har det tagit sig in råttor i skolskåpen. Och när Roberts klass äntligen får besöka biblioteket råkar han gå vilse bland hyllorna med skönlitteratur. Han går igenom en mörk öppning - och befinner sig helt plötsligt på en gammal vind ovanpå biblioteket. Märkligt! Där träffar han en tjej som heter Karina, och får ett eget husdjur som inte liknar någonting och blir döpt till Pip och Sill. Det är när professor Goyle upptäcker Pip och Sill i Roberts ryggsäck som de riktiga konstigheterna börjar.

Första boken i serien Lovecraftskolan heter Demonprofessorn. Andra boken kom samtidigt som den första och heter Monstersystrarna. Där har barnen som försvann i första boken helt plötsligt kommit tillbaka - men de verkar så konstiga nuförtiden. Dessutom ska de nu bada varje dag. Länge. Robert följer efter dem ner i poolen, och upptäcker ännu en portal till någon annanstans.

De här böckerna lär hitta sina läsare. Inga problem. Inte minst för de läskiga framsidornas skull.

Titel: Robert Arthur och demonprofessorn + Robert Arthur och monstersystrarna
Serie: Lovecraftskolan #1 och #2
Författare: Charles Gilman
Illustrationer: Eugene Smith
Originaltitel: Professor Gargoyle - Tales from Lovecraft Middle School #1 + The Slither Sisters - Tales from Lovecraft Middle School #2
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2015
Förlag: Känguru, ett imprint till Lind & Co
Köp dem till exempel här eller här
För vem? ca 10-13 år

Jag ger dig solen

Jag exploderade i ett hyfsat obalanserat under-läsningen-inlägg om den här boken för några dagar sedan. Lovade återkomma med en något mer utförlig rapport. Men vad mer ska jag skriva än det där wow jag rullade mig i förra inlägget? Det täcker liksom allt. Det här kan bli en av 2015 års bästa böcker för mig.

Viktigaste huvudpersonen är språket. Jandy Nelsons språk är ett konstverk. Det sprudlar, det målar, det tar nya vägar, och det beskriver känslor på ett helt nytt sätt. Men exakt så som det känns.

Nästa viktiga är känslorna. De där som Nelson fångar så på pricken med sitt språk. Inte bara personerna i bokens känslor - mina också! Jag känner med de här människorna. Jag gråter ibland, helt utan att ha blivit förvarnad av texten. Mår bra. Fnissar. Njuter. Är kär. Den här boken känns i hela kroppen.

Och handlingen, då? Jamen, det låter så futtigt när jag beskriver den:
Noah och Jude är tvillingar. Noah är drömmaren, ensamvargen, den som ser hela världen i bilder och konstverk. Jude är den utåtriktade, surfaren, prova-på-livet-människan. Noah berättar ur sin synvinkel när tvillingarna är 13 år. Jude berättar sin berättelse när de är 16. Däremellan har det hänt saker. Vi får reda på vad så småningom, men det är katastrofer och kärlek. Pirrande, himlastormande spränga-väggar-kärlek. Katastrofkärlek. Här finns förstörda liv och vanliga liv. Här finns en skulptör jag skulle ge allt för att få se något konstverk av. En motorcyklist jag skulle vilja se foton av.

Och ja! Den här boken är sprängfylld med konstverk! Inte bara de Noah ständigt har i huvudet. Nej - här kryllar det av kända konstnärer och deras verk. Jag älskar de där referenserna!

Så här är det: När jag hade läst färdigt boken (och författarens tack) och kom till pärmen? (danskt band) Då vek jag upp pärmens insida för att bara kolla så det inte stod något litet till där. För säkerhets skull. Jag ville inte lämna den. Så. Bra.

Titel: Jag ger dig solen
Författare: Jandy Nelson
Originaltitel: I'll Give You the Sun
Översättning: Emö Malmberg
Utg år: 2014
Förlag: Gilla böcker
Köp den till exempel här eller här

Oryx & Crake

Alldeles just nu pågår Kulturkollos fb-bokcirkel Kulturkollo läser, och boken vi läser är Oryx & Crake av Margaret Atwood. Oryx & Crake är första boken i trilogin MaddAddam, där tredje boken som också heter MaddAddam kom ut på svenska den här veckan. Just därför har vi också Kanadatema på Kulturkollo den här veckan - titta gärna in! Helena skriver om MaddAddam-trilogin, och du kan vinna ett rykande färskt ex av MaddAddam. Missa inte det!

Oryx & Crake, då? Vad tyckte jag om den?

Det är ganska trist att erkänna, men för mig var den mest ett nja. Jag hade väntat mig fantastisk läsning, men fick inte riktigt det. OK läsning, visst. Och mycket att fundera över vad gäller vart vårt samhälle är på väg, skräckscenarios, hur sårbart allt är, etik inom vetenskapen. Sånt. Men det är sällan sånt som får mig att gå i spinn över en bok.

Oryx & Crake utspelar sig efter katastrofen. Allt är ruiner, och håller snabbt på att bli övervuxet av ogräs och slingerväxter. En ensam man lever på stranden. Han hette en gång Jimmy, och var vän med überintelligente Crake och kär i Oryx. Men nu kallar han sig själv för Snöman, och vad han vet är han den enda människan som finns kvar. Genom återblickar får vi läsa om hans uppväxt, hur han lärde känna Crake, om hans pappas arbetsplats (genmanipulation på grisar, eller nassonger som de numera har blivit till), de märkliga tv-program han och Crake såg på, och ännu märkligare (och läskiga) datorspelen de höll på med. Det är som att mänskligheten har släppt alla spärrar. Allt får visas på TV, och gör det. Alla slags djurkombinationer kan testas med genmanipulation. Eller så kan man vidareutveckla själva djuret så att det inte är så mycket djur längre utan mer en levande köttbit utan hjärna, liv eller matsmältningsorgan. Det är helt vidrigt.

På stranden lever också crakerianerna. De är vackra, naturliga och glada. Människor är de inte. De tycker att Snöman är märklig, men de vördar honom eftersom han är deras kanal till gudarna Crake och Oryx. Crakerianerna brukar fnissa åt Snömans alla märkligheter. Kläder! Skägg! Äta fisk!

Och det är klart att vi får reda mer om crakerianerna och var de kom ifrån. Och varför allting ligger i ruiner, och varför Snöman är ensam kvar. Men när vi väl får veta allt det där så går det så fort framåt i boken. Alltför fort för mig. Det blir nästan lite anti-klimax, liksom jaha? var det bara för DETTA som allt gick åt fanders? och så fort??? Samtidigt gör det hela boken ännu läskigare, eftersom det känns så realistiskt. Så här lätt skulle det kunna gå åt fanders med allting. Hu.

Så, funderingar över världen, samhället, utvecklingen och vetenskapen. ja. Och en hel del Atwoodsk humor. Men för mig kändes det för hopplöst. Och alltför många beskrivningar av olika genetiska experiment och djurkombinationer. Dem ledsnade jag på.

Men det jag är helt säker på är att detta är en bok som är bra att diskutera. Har du också läst den, och vill prata om den med andra: hoppa på Kulturkollo läser på fb, vetja! Vi diskuterar Oryx & Crake ända till 7 juni. Välkommen dit!

Titel: Oryx & Crake
Serie: MaddAddam #1
Författare: Margaret Atwood
Originaltitel: Oryx & Crake
Översättning: Birgitta Gahrton
Köp den till exempel här eller här

Sovarna - tredje boken i Kretsen

Jag skulle vilja ha Blue, Gansey, Ronan och Adam som mina vänner. Möjligen Noah också, men han tenderar att vara lite läskig emellanåt. Men de andra! Åh! Och så skulle jag vilja göra ett studiebesök i Blues hem (men aldrig i livet bo där, verkar vara som att bo på T-centralen i rusningstid). Kvinnorna som bor där! Åh! (igen)

Jag tycker så väldigt mycket om att läsa om de här personerna. Det jag gillar mest är att de är fullständigt onormala och övernaturliga hela bunten, men rycker på axlarna eller stoppar händerna i fickorna och bryr sig inte om det något vidare värst. De tjafsar vidare med varandra. Och stöttar varandra. Och hjälper självklart varandra ur livsfaror.

Vad de egentligen håller på med i Sovarna, tredje delen i serien Kretsen är rätt oklart. Jo, de letar vidare efter legendernas kung Glendower. Leylinjen får fortfarande konstiga saker att hända. Cabeswater är en skog som talar latin och har bestämda åsikter. Blues mamma är borta och måste hittas. Det finns tre sovare. Två av dem ska väckas. En får inte väckas. Blues mamma håller på med att inte väcka den tredje sovaren. Saker som inte borde finnas finns. Blue får fortfarande inte kyssa sitt livs sanna kärlek, för då dör han. Och Gansey och Blue ringer varandra på nätterna fast de inte får (älskar att läsa om deras nattliga samtal). Och allt det här ihop är ett enda mystiskt kaos.

Men vet ni? Det gör ingenting att jag inte begriper handlingen så där värst mycket. För i den här boken vill jag läsa om personerna. Jag vill inte sluta läsa om dem! Jag tycker till och med om att läsa om The Evil Skurk och hans supercoola fru (vars ansiktsuttryck alltid ser ut som om hon tänkte skjuta någon). Och allra, allra mest gillar jag Maggie Stiefvaters språk. Det är helt underbart! Det är språket som lyfter den mystiska handlingen. Det är språket som gör att karaktärerna blir älskbara. Hon kombinerar ord på ett halsbrytande sätt. Hon gör en helt vanlig mening till något att överraskas över. Hennes språk är lika vackert som omslaget på den här boken. Det är så bra!

Titel: Sovarna
Serie: Kretsen #3
Originaltitel: Blue Lily, Lily Blue
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

Om att svälja åsknedslag och att bli till vattenfall

Länge har den legat på min hylla i boktraven med böcker som snart-ska-läsas. Men jag har hoppat över den gång på gång. Jag har inte vågat läsa den. Så är det. Detta kan vara en av de mest tokhyllade böcker jag har läst om på bokbloggarna på länge. Och sådana böcker är läskiga. Ska jag också gilla? Ska jag bli besviken? (ja, Kanske är det allt du behöver veta, jag tittar särskilt på dig)

Men nu, äntligen. Igår började jag läsa Jag ger dig solen. Jag är halvvägs nu. Och...wow.

Wow.

Wow.

Började nyss gråta för andra gången på bara några sidor. Det är sådana saker den gör med mig, den där boken.

En något mer utförlig rapport kommer senare.

Ett folk utan land

.

Jag var mycket nyfiken på den här boken - skulle författaren till Jellicoe Road byta genre och skriva fantasy nu? Sedan såg jag att Finnikin of the Rock som Ett folk utan land heter på engelska kom ut 2008, så den har ett par år på nacken. Fast Marchetta skrev ändå Jellicoe Road och Saving Francesca tidigare än så, så ett ordentligt genrebyte blev det ändå.

Jaha - gillar jag Marchetta-fantasy, då? Jo, den är väl helt OK. Inte det bästa jag har läst, men inte heller det sämsta. Fast nu när det har gått en vecka sedan jag läste slut Ett folk utan land har jag redan börjat glömma bort vad den handlade om, och det är nog inget särskilt bra betyg ändå.

Det lilla landet Lumetere (det tar en dag att rida igenom det, och alla verkar i princip känna alla där) drabbades för tio år sedan av en katastrof. Kungafamiljen mördades, och i kaoset som följde efter det uttalades en förbannelse över hela landet så att dess gränser stängdes av. De som lever inne i Lumetere kan inte ta sig ut. De som hann fly ut ur landet då under "de fem onämnbara dagarna" (morden/kaoset/förbannelsen) kan inte återvända till sitt land. I stället bor de hopträngda i olika flyktingläger i de intilliggande länderna. I lägren råder svält, sjukdomar och hopplöshet. Inget vill egentligen ta emot alla dessa lumeterer -  men de kan ju inte heller återvända så de lever i något slags limbo.

Finnikin var en av dem som lyckades fly, och som nu lever utanför Lumetere. Han reser runt mellan de olika flyktinglägren och försöker hjälpa dem som bor där, plus att han jobbar för att det ska upplåtas ett stycke land åt lumetererna att bosätta sig på permanent. Nu träffar han en klosternovis, Evanjalin, som påstår att hon kan vandra i folks drömmar. Där har hon fått reda på att en av Lumeteres prinsar överlevde. Kan de bara hitta honom, så går det nog att bryta den där förbannelsen och äntligen låta Lumeteres folk få komma hem igen, tror hon. Och, jo, så behöver de också leta upp Lumeteres gardes kapten. Och gardet. Och prästkungen. Och...ja, så drar de ut på resa i Lumeteres grannländer.

Det som är bra i boken är Finnikin och Evanjalin själva - dem och deras utveckling gillar jag att läsa om. Handlingen är OK men inget som överraskar. Allt går liksom enligt plan. Flyktinglägren är ruggiga - desto mer eftersom de har sina motsvarigheter i vår verkliga värld, men i verkligheten dyker det inte upp någon Finnikin av Klippan som ger hopp och räddning. I verkligheten fortsätter hopplösheten och eländet år efter år. Generation efter generation i vissa fall.

Ett land utan folk är första boken i en trilogi: Lumetere Chronicles. De följande böckerna heter Froi of the Exiles och Quintana of Charyn. Det återstår att se om de översätts till svenska - det står inget på Ett land utan folk att den är "första boken i en ny serie" eller något sånt. Jag får se om jag läser bok 2 och 3 - den här var som sagt OK, men inte wow.

Titel: Ett folk utan land
Serie: Lumetere Chronicles #1
Författare: Melina Marchetta
Originaltitel: Finnikin of the Rock
Översättning: Nina Östlund
Utg år: 2015
Förlag: Gilla böcker
Köp den till exempel här eller här

De tysta stegen bakom

Jonna Björnstjernas illustrationer har jag tyckt om länge nu (favoriterna är familjen Kanin...). Och här kommer nu en bok där hon både har illustrerat och skrivit! Skräck för mellanåldern, dvs ca 9-12 år. Oj, så nyfiken jag var på den här - fixade hon att skriva också?

Jajamen. Det här är en bra skräckbok. Nästan lite väl läskig emellanåt kan jag tycka, och tänker att den nog passar bättre för något äldre barn. Kanske 11-14? Illustrationerna är (givetvis) fantastiska till.

Ibland funderar jag på vilket som är läskigast i den här boken: spöket Eleonore? eller föräldrarna?? För maken till oförstående men samtidigt överbeskyddande och kontrollerande föräldrar var det länge sedan jag läste om. Och städgalna...hujedanemej som det ska fejas och dammas och torkas. Gah! (och att ta in en liten mager kattstackare i huset är inte till att tänka på. Tänk om den har loppor? Va? Vavava?)

Elsa flyttar in på Ellesbo herrgård med sin mamma och pappa. Hon ville inte alls flytta och lämna sitt gamla liv och sina kompisar (mest sin bästis) bakom sig. Men nu har mamma och pappa fått i huvudet att det ska startas pensionat. Och då ska inte Elsa bara flytta med (jo, förstås) utan också involveras i arbetet med att ställa iordning den där herrgården (hm...).

Och det är något fel i huset. Elsa märker det direkt. Steg som hörs ("de tysta stegen bakom"), ansikten som anas utanför mörka fönster i början men så småningom värre och värre saker som sönderslaget porslin i köket och andra saker som förstörs. Det spökar. Men försök få mamma och pappa att förstå det! ("lilla vän, vi förstår att du är känslig nu efter den här flytten, men spöken finns inte vet du väl...").

En som lyssnar på Elsa är Allan i butiken Andlige Allans andliga centrum, tillika författaren till den säkert fantastiskt upplysande boken Krama din inre delfin (!)(vill ha...!)(not). Allan är medium/schaman/allt-new-age-du-kan-tänka-dig och leder seanser och avläser auror och allt möjligt. Han var säker på att det spökade i herrgården långt innan Elsa och hennes familj hade satt sin fot där, och vill gärna hjälpa Elsa nu. Fast förstås till normal kostnad: 1000 kr för ett hembesök - och Elsa som bara har 300 kr i månadspeng. Hon behöver ju hjälp nu!

Läskigt, alltså. Och bra. Jag vill läsa mer av Jonna Björnstjerna som författare!

Titel: De tysta stegen bakom
Författare: Jonna Björnstjerna
Illustrationer: Jonna Björnstjerna
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 11-14 år

Måste-äga-måste-äga-måste-äga...

Normalt köper jag inte längre pappersböcker till bokhyllan där hemma. Vi bor helt enkelt i ett litet hus där nästan ingen enda vägg är rak, i normalhöjd och utan fönster. När jag tänker efter är det bara två väggar i hela huset som uppfyller de kriterierna. (skånelänga...) I stället lånar jag böcker på biblioteket, eller köper dem som e-böcker till min Kindle.

Men. Nu har jag plötsligt känt ett stort och oemotståndligt behov av att Äga. Det gäller Brandon Sandersons böcker. Jag älskar hans böcker. De är så galet bra, allihop, och jag håller sakta men säkert på att ta mig igenom allt det han har skrivit. Men i  hyllan står trots mitt klappande Sanderson-hjärta bara tre ynkliga böcker av honom: Mistborn-trilogin. De andra har jag lånat eller så ligger de kvar i Kindlen. Och hur himla praktiskt det än är med den där läsplattan - det är liksom inte samma sak att stirra på en titelrad i mappen "lästa böcker" som att gå och klappa på en bok i bokhyllan. Dessutom vill jag kunna gå tillbaka och bläddra upp särskilt fantastiska passager i Sanderson-världarna, och det är så vansinnigt jobbigt att bläddra i e-böcker.

Alltså: beslut. Köpa alla Sanderson-böcker i pappersformat. Måste Äga.

Började lite försiktigt med Elantris (oj, vad STOR den var som inbunden...?) och Warbreaker. Plus att jag inte kunde motstå den vackra lilla The Emperor's Soul. Igår gick jag på de tunga grejerna: Stormlight Archive. Måste äga, måste äga, måste äga... gick det som ett mantra i huvudet. AdLibris och Bokus hade bara nyutgåvorna i pocket, med fula omslag (jag gillar inte den här nya designen på Sandersons böcker där allt går i den där svartvita stilen), och dessutom uppdelade i del 1 och 2 för varje bok. Ska det vara tegelsten så ska det, tycker jag, och ville ha de "riktiga" utgåvorna. Och hurra! på SF-bokhandeln hade de bägge två. Så nu är monstertegelstenarna The Way of Kings och Words of Radiance på väg hem till mig.

Måste-äga-måste-äga-måste-äga.... givetvis måste jag köpa Mistborn-uppföljarna också. The Alloy of Law är också på väg hem till mig. Shadows of Self och The Bands of Mourning köper jag så fort de kommer ut.

Måste äga-måste-äga-måste-äga... är snart en bit på väg i alla fall!

Så HÄR ska de se ut. Tycker jag.

Reckless - Levande skuggor

Levande skuggor tar vid där första Reckless-boken slutade (och alltså bör man ha den i ganska färskt minne, vilket jag uppenbarligen inte hade och fick läsa om).

Jakob Reckless är på jakt efter det ultimata botemedlet. Han har testat att dricka ur någon magisk brunn, och att äta ett äpple som skulle bota allt, men inget verkar funka. Han har nämligen problem. För när han lyckades rädda tillbaka Will till den vanliga världen så var priset att han själv fick en dödsdom. Det sitter en fjäril, en mal, på hans bröst, som kommer från den svarta fen. När den där malen helt har svartnat (och det gör ONT när den gör det) så kommer Jakob att dö. Först kändes det där som ett mindre problem - jomen hallå? de är i spegelvärlden ju, och där finns det magiska ting som kan bota allt. Gäller bara att hitta dem. Men nu har han alltså letat och letat utan att hitta det han söker och har kanske max 2 månader kvar att leva. Dags för ångest, alltså.

Men...tadaaaa! Jakob hör talas om att en grav har hittats. En grav där en ond häxmästare begravts, tillsammans med sitt mäktiga vapen SuperDuperArmborstetKillEmAll. Det där armborstet skulle med rätt kringarrangemang kunna rädda Jakobs eget liv. Kanske. (och märkligt nog, med tanke på att det annars kan ha ihjäl hela arméer åt gången)(men ja, det finns vissa klausuler i det hela som möjliggör läkande underverk också)

Problemet är bara att det inte bara är Jakob som vill få tag på det där armborstet. Det finns en annan skattjägare, en goyl som heter Nerron. Han vill ha armborstet dels för att tjäna pengar på det, dels för att kunna bevisa för världen att han är en mycket bättre och tuffare skattjägare än Jakob Reckless (killen som hittade glasskon, eller bord-duka-dig, eller...).

Tillkommer Räv. Hon som är van att vänta på Jakob, och som räddar hans liv ganska ofta. Och, OK, han räddar hennes en hel del också. Hon är jämt där han är och de klarar sig inte utan varandra. Ändå envisas den där dumme Jakob med att trassla till det för sig med feer och annat löst folk.

Ja. Jag gillar berättelsen om Jakob Reckless, och om Räv, och om Nerron. Det jag inte gillar är det jag hade problem med även i Reckless: Cornelia Funke vill för mycket. Hon försöker trycka in så många sagor, eller väsen från sagor, att boken blir helt överlastad. Det är så galet mycket som ska hinnas med, eller upplevas, eller ses att det blir ett enda zappande och scenbytande. Jag förstår Funkes sprutande kreativitet här - hon älskar folksagor, och har nu kommit på ett sätt att göra dem levande igen. Men snälla - för den skulle behöver hon väl inte ha med precis allihop? På en gång?

Det blir nog mer av det. När Funke pratade på LitteraLund verkade det som att Reckless-serien skulle komma att bestå av sex delar, tror jag. Och att varje del flyttar sig till en ny världsdels sagovärld tills den sjätte och sista återkommer till Europa. Jag vet inte om jag gillar. Jo, idén! Jättemycket! Men ska nästa Reckless vara fullständigt sprängfärdig av precis alla Rysslands (jo, det är det som står på tur, jag kollade) sagor, väsen och myter? Det är farligt nära att bli redovisning av det, i så fall. Snälla Cornelia Funke: tappa inte bort bröderna Reckless i ditt sagokalas!

(detta är förresten det första jag läser för min egen "Fortsättningarnas sommar"-utmaning)

Titel: Levande skuggor
Serie: Reckless #2
Författare: Cornelia Funke
Originaltitel: Reckles - Lebendige Schatten
Översättning: Gunilla Borén
Illustrationer: Cornelia Funke
Utg år: 2012
Förlag: Opal
Köp den till exempel här eller här

Så här skulle man ha det jämt.

Dottern och jag har åkt iväg på läshelg. Vi står med husbilen på en liten camping i Skäralid. Solen strålar sitt bästa och vi har precis tagit en fika. Kanske går vi en promenad i Söderåsens nationalpark (nästan för vackert för att låta bli, va?). Men mest ska vi bara läsa, läsa och läsa. 

Förutom boken på bilden väntar Marchettas Ett folk utan land och Nelsons Jag ger dig solen. Det blir nog bra, det här. 

Durkslagshjärna?

Vad är det med mig och böcker jag har läst? Går det in genom ögonen och ut genom öronen? Ibland undrar jag om jag har läst böckerna alls eller bara suttit och stirrat på omslagen på dem och trott att jag har läst dem??

Ta nu bara Reckless av Cornelia Funke. Jag skröt ju häromdagen i ett inlägg att jag skulle läsa fortsättningarna på ett antal böcker där jag bara läst första eller möjligen också andra boken i en serie? Den jag tog mig an först var nu alltså Levande skuggor, fortsättningen på Reckless som jag läste 2010. Men jag kände redan när jag började på första sidan att, nä det här går inte. Jag måste kolla igenom Reckless först. Plockade fram den och tänkte mig att liksom snabbt skumma igenom sidorna. Jag hade ju läst den och skulle bara friska upp minnet?

Skumma. Ha.

Jag började från början och fastnade i storyn. Skummade inte alls. Läste - eftersom jag märkte att jag hade glömt det mesta i boken. Och inte bara glömt! Nä, jag kom ihåg saker från boken som faktiskt inte hände. Saker som jag trodde att jag hade läst men som inte stod i boken. Och det som faktiskt hände kände jag inte alls igen. Slutet, till exempel. Hyfsat viktigt i en bok, va? Inte kände jag igen det, inte. Så, ja, det var nästan som att läsa en ny bok.

Det är därför jag nu undrar vad som händer med alla de boktexter jag har sörplat i mig under åren. Trycker de senaste ut de gamla? Läste jag verkligen Reckless eller bar jag bara runt på den? Läste jag tre första kapitlen och fantiserade ihop fortsättningen själv?

För övrigt tyckte jag inte så mycket om den nu när jag läste om den. Väldigt hattigt, mycket zappande över det hela. Alldeles för många sagor och sagoväsen som liksom skulle tryckas in. Men fortfarande gillar jag själva kärnhistorien om bröderna Reckless. Det är därför jag nu trots allt har fortsatt med Levande skuggor och är halvvägs igenom den.

Tror jag. Eller så har jag suttit och tittat på omslaget på den flera kvällar i rad.

Splods öga - ett galaktiskt äventyr

Detta är en barnbok för vuxna. Eller så är det en vuxenbok för barn. Jag kan inte riktigt bestämma mig. Men så mycket vet jag att jag älskade det här, och fnissade mig igenom den här boken. Skrattade högt flera gånger. ("Mamma? vad är det du sitter och skrattar så mycket åt där ute i köket?" "En rolig bok." "Vad handlar den om, då?" "Ehrm...en pappa som ska handla mjölk, och så är han med om...saker. Det är världens rövarhistoria, faktiskt. Med rymdvarelser också." "Och det skulle vara kul?" "Ja. Det är rosa ponnyer med också." "Asså...jag vet inte.")(fast det där var min tonårsdotter som frågade, och sådana räknas liksom inte in här riktigt tror jag) Det är Neil Gaimansk humor i kubik.

Det handlar om en pappa, som bara ska sticka ner till affären och köpa mjölk. Barnen får vänta onödigt länge på att han ska komma tillbaka, tycker de, och tror att han som vanligt har hittat någon bekant på vägen som han har börjat prata med och glömt bort tiden. Men nähä då. Pappan har minsann inte glömt bort någon tid. När han kommer hem berättar han vad han har varit med om som tog så lång tid. Det börjar med ett rymdskepp som suger upp  honom med en standard-1A-abduction-ljusstråle...

Och här finns allt ifrån vredgade vulkangudar till pirater med isterbuk till en vetenskapsman som råkar vara en stegosaurus. För att inte tala om en tidsresemaskin som mest ser ut som en kartong med påklistrade stenar och lite grus ovanpå. Eller extreeeemt slemmiga rymdvarelser. Plus att vi får veta detta: "I hela skapelsen finns inget lika vackert som dinosaurier som sjunger stämsång". (i sex stämmor, t ex i Hur Mår Du Denna Morgon Med Tanke På Vad Du Gjorde I Natt?)

Det jag funderade på när jag läste är om barnen tycker det är lika kul som jag tyckte. Det är så svårt, det där med humor. Det jag skrattar åt är mängder av referenser Neil Gaiman gör, och det omöjliga i tidsreseparadoxerna, och så det där att vad pappan än råkar ut för så nog sjutton håller han mjölken i ett fast grepp. (Faktiskt är den där mjölken oerhört viktig för handlingen.) Och inte tror jag att barn hänger med på allt det där? Men å andra sidan så tror jag att de älskar alla de där som pappan träffar på sin resa. Rymdvarelserna som är så slemmiga och kletiga att de mest ser ut som vandrande snorblobbor, och att allt de gör liksom kletar eller fastnar eller rinner. Eller dinosaurierna. Eller rymdpolisen (ja just det ja, de är dinosaurier förresten)(dinosaurierna dog aldrig ut då för miljoner år sedan. Nej, de flyttade ut i världsrymden faktiskt. Ifall ni nu inte visste det.)

Så jag tror att barnen gillar det här, men att de skrattar åt andra saker än den vuxne. Och allra mest tror jag att det här är en verkligt bra högläsningsbok. Rolig, spännande och med många bilder.

Bilderna, förresten. Det är Chris Riddell, en av mina favoriter, som har gjort dem. Enligt uppgift har han helt enkelt ritat av folk som han har träffat eller som han känner, och som tursamt nog liknar karaktärerna i boken. Vulkanguden Splod, till exempel. Sicken tur att han kände en vulkangud - det är ju inte helt vanligt? Bleke och spännande Edvard med stora luggen får också vara med i wumpirfamiljen som dyker upp i storyn. Och huvudpersonen, pappan? Han är mer än lovligt lik herr Neil Gaiman själv, faktiskt.

Se till att läsa den här boken. För något lämpligt barn i din omgivning, eller bara för dig själv för att du behöver lite roligheter.

Titel: Splods öga - ett galaktiskt äventyr
Författare: Neil Gaiman
Illustrationer: Chris Riddell
Originaltitel: Fortunately, the Milk
Översättning: Kristoffer Leandoer
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? från ca 8 år för egen läsning, för vuxna men framförallt som högläsning för barn från ca 6 år.

Son of Avonar - The Bridge of D' Arnath 1

Jag minns inte hur jag fick nys om den här fantasyserien - den har bara legat och skramlat ett tag på min önskelista på Amazon. Så jag testade den - och fastnade. Det här gillar jag! Rejäl fantasy med en intressant värld och en huvudperson att tycka mycket om: Seri.

Seri är 35 år och har inga särskilda superegenskaper. Kan inte slåss, kan ingen magi. Är väl egentligen bara duktig på att snacka med folk, plus att hon är en nyfiken typ med ett öppet sinne. Hur vanlig är en sådan som hon i fantasysammanhang? Nej, eller hur? Dessutom är hon jag-berättare i boken, vilket inte heller är jättevanligt för fantasy.

Seri bor i en liten stuga mitt ute i ingenstans. Eller ja, på promenadavstånd från en liten gudsförgäten by. Hon odlar lite grönsaker, och samlar växter som kan användas till tygfärgning eller till medicin. Dessa säljer hon så att hon kan få lite pengar till livets övriga nödtorft. Hennes liv handlar bara om vardag och om överlevnad. Men det har det inte alltid gjort. Genom återblickar får vi reda på vem hon var som yngre. En helt annan person, nämligen. Syster till en hertig, trolovad till den man som snart skulle bli kung. Men så blev hon kär i någon annan. En helt olämplig person. Farlig, visade det sig. Eller?

Han var magiker, den där hon blev kär i. Och magi är totalförbjudet i den här världen. Alla magiker är utrotade, har jagats upp och avrättats, mest genom att bli brända på bål. Seris Karon var en av dem. Detta är det första vi får veta om honom i boken, vilket gör de där återblickarna jobbiga att läsa: man vet att det kommer att gå mot en katastrof.

Det som nu händer i Seris stug- och ogräskrafsande liv är att hon möter en man i skogen. Han är jagad, och han är spritt språngande naken, och han tar ett strypgrepp kring Seris hals så att hon nästan dör. Skadad är han också. Och stum. Inte verkar han heller förstå något av vad Seri säger till honom. När hon väl kommer loss från honom så lämnar hon honom där i skogen där han ligger avsvimmad och naken. Han är inte hennes problem och hon vill inte bli inblandad i mer krångel i sitt liv tack så mycket.

Men sen var det ju det där med nyfikenheten. Och medmänskligheten. Hon kan inte länge sitta i sin stuga och veta att han ligger där i skogen och kanske är döende. Utan att hon får veta vem han är eller vad han flyr ifrån. Hon tar hand om honom, och sedan är hennes lugna men trista vardag slut. Det är en otroligt otrevlig och otacksam typ, den där hon har hittat i skogen, och hon ångrar sig att hon tog sig an honom. Nu vill hon bara hitta något sätt att bli av med honom, men det är inte lätt. Hon vet ju fortfarande inte vem han är, och han förstår inget av vad hon säger (skriva funkar inte heller).

Det finns partier i den här boken som består av en hel del ridande hit och dit - men allt det som är bra med den överväger. Här finns själlösa munkar, baler med finklädda människor, hemligheter i hemligheter, hemliga koder och pussel, skrupelfria och maktgalna människor och kärlek. Som sagt - jag gillar mycket och ska garanterat läsa vidare i serien som totalt består av fyra böcker.

Titel: Son of Avonar
Serie: The Bridge of D'Arnath #1
Författare: Carol Berg
Utg år: 2004
Förlag: Roc
Köp den till exempel här

Arra - Legender från Lavora

Vad jag är imponerad av Maria Turtschaninoff! Vad skriver hon härnäst? Jag har snirklat mig fram genom hennes författarskap: började med Underfors när den kom 2010 och gillade den mycket. Men sedan blev det ändå inte av att jag läste hennes andra böcker förrän nu i höstas när jag läste Maresi (2014) som jag tyckte mycket om, fortsatte med Anaché (2012) som fortfarande nog är en av årets bästa böcker hittills för mig och så nu Arra som kom ut 2009, före Underfors. Läser mig alltså bakåt.

Och Arra, då, vad tyckte jag om den? Mycket!

Den känns nästan mer som en folksaga än som fantasy. Och med ett poetiskt, fantastiskt språk. Arra föds som åttonde barnet i en fattig familj, och mamman önskar att ungen kunde dö av sig själv redan från början eftersom hon själv har nog och övernog med de sju barn som redan finns. Så hon bryr sig inte om Arra. Det gör ingen. Ingen talar någonsin till henne, eller rör vid henne, och därför lär hon sig själv aldrig att tala. Och som hon längtar efter beröring! Det är jobbigt att läsa.

När familjen väl lägger märke till att minsta flickan aldrig talar (det tar dem några år...) så tror de att hon är ofärdig, och stöter ut henne ännu mer. Arra söker tröst i skogen, där hon så småningom lär sig naturens språk: trädens, jordens, vindens sång.

När Arra så småningom måste flytta in till staden blir hennes liv än värre. Hon bor och arbetar hos sin syster som någon slags slav. Bor på golvet och behandlas som smuts. Men hon lär sig väva - och inte vilken väv som helst, utan hon väver fantastiska bilder som är som livet självt. Inte blir väl hennes liv bättre för det, eftersom hennes syster tar äran ifrån henne och säger att det är hon själv som är bildväverskan, säljer vävarna och låter förstås inte ofärdiga Arra få med något av pengarna de ger.

Men folksaga, då? Jo, det finns en prins. Och mot alla odds träffar Arra honom. Och det är Askungen, och det är Rapunzel, och det är faror, krig, kärlek och magi. Och jag tycker sååååååå mycket om det. Särskilt kärleken.

Och så lite gnäll, men inte på själva bokinnehållet utan på baksidestexten. Hur kan någon tillåta en sådan baksidestext? Den avslöjar bokens handling ända fram till s. 191 (av 251). Tack så mycket för det - kunde jag få upptäcka något själv, kanske? Fy.

Annars tycker jag att omslaget på boken är hyfsat fint, men hittade nu på nätet omslaget på den danska utgåvan av boken. Åh, så fint! Precis så där ska det vara! Det är ju Arras mest älskade bildväv, det där!

Titel: Arra - Legender från Lavora
Författare: Maria Turtschaninoff
Utg år: 2009
Förlag: Söderströms
Köp den till exempel här eller här

Sicken tur att jag är född optimist!

Dags att redovisa vad skolbibliotekarien släpar hem i ryggsäcken igen. Jag bara kan inte låta bli... De här tror jag att jag ska kunna läsa den närmaste veckan eller så (jomen, nästa helg är det ju långledigt, va?):

De tysta stegen bakom av Jonna Björnstjerna (ja! det är Jonna själv som har skrivit, plus att det givetvis är hon som står för illustrationerna och omslaget. Jag är så himla nyfiken på Jonna som författare...)

Edisons källare av Neal Shusterman & Eric Elfman (andra boken i Accelerati-trilogin. Jag gillade humorn i första boken Teslas vind skarpt!)

Splods öga av Neil Gaiman (jamen, ett utflippat "galaktiskt" äventyr av Neil Gaiman...måste läsas. Punkt.)

Sovarna av Maggie Stiefvater (tredje boken i Kretsen, och klart jag måste läsa mer om korppojkarna och Blue)

Robert Arthur och demonprofessorn + Robert Arthur och monstersystrarna av Charles Gilman (bok ett och två i Lovecraftskolan. Jag kan inte motstå sånt här, måste testas)

Låten ogräset växa vidare - inte har jag tid med trädgård, inte. Eller sömn.

Spirit Animals: Vild

Detta är en serie jag har sett fram emot att få läsa. Spirit Animals består av sju böcker, och alla böckerna är skrivna av olika författare. Sånt där gillar jag skarpt. Särskilt som jag känner till och gillar tre av författarna: Brandon Mull (som har skrivit den här första Vild), Maggie Stiefvater (som har skrivit den andra boken i serien som kommer på svenska i maj, och så Marie Lu som har skrivit sjunde och avslutande boken.

Spirit Animals utspelar sig i en annan värld (som ändå lånar grundvalar och fördomar från vår egen). När alla barn är i elvaårsåldern ska de genomgå en rit för att se om de kan frambesvärja ett eget andedjur. Det är inte vanligt att de kan det, och ingen kan förutsäga om det kommer att ske eller ej (fast om ens släkt ofta har frambesvärjt andedjur är chansen större). Det här med att ha ett eget andedjur andas mycket av Guldkompassen-världen och daimons, men här är det alltså bara ett fåtal som får ett eget djur.

Nå. Nu får vi följa fyra elvaåringar som frambesvärjer varsitt andedjur. Conor får en varg, Abeke en leopard, Rollan en falk och Meilin en panda. De lever i varsin del av världen, så på köpet får vi se hur Zhong är allt vad vi förväntar oss av Asien, Nilo är varmt och folk bor i hyddor och är allt vad Afrika ska vara enligt regelboken osv osv.... Men de har alltså aldrig träffat varandra.

Så här långt är det väl rätt OK, och det är kul att läsa om hur "oj! att JAG kunde frambesvärja ett andedjur, det hade man väl aldrig kunnat tro..." i tre av fallen och "klart jag kunde frambesvärja ett andedjur, det var väntat - men att det skulle bli en sur och meningslös panda...blörk" i ett fall. Men tyvärr faller det hela sedan ihop i ett brak. För när väl de där barnen har sina andedjur är det liksom klart. Det blir ingen vettig story av det hela. Det finns något diffust hot mot världen, någon ond uppslukare av något slag som har vaknat - men det är så väldigt oklart hur dessa fyra barn ska kunna göra något åt det. Visst - deras andedjur är inte vilka andedjur som helst. Nä, de är SuperDuper-Mega-Andedjuren från förr, återuppståndna för att rädda världen. Men det är så otydligt allting. Exakt vad är det för fel på den där uppslukartypen? Vad vill han, mer än att vara genuint ond? Vad är det som ska göras åt honom? Det finns inget driv i storyn eftersom målet är så suddigt. Plus att de som ska lära elvaåringarna allt om andedjur och träna dem och som också är de som eventuellt har någon slags plan för Världens Räddande Från Evig Ondska är av typen "svarar inte på några frågor, allt kommer att uppenbaras i sinom tid".

Hade det inte varit så att jag vill läsa hur Maggie Stiefvater tar sig an den här storyn i nästa bok så hade jag aldrig läst färdigt den här boken som mest bara kajkar runt. Har en känsla av att Brandon Mull (som jag har läst Fablehaven-serien av tidigare, och gillat) fick uppdraget att "skriv inledningsboken om hur det går till med att besvärja fram andedjur". "OK, sen då?" "Vet inte, men ditt uppdrag är att introducera ungarna och deras djur i storyn, så får vi se vad som händer sen." Typ så. Och det håller inte.

Dessutom gör de Mäktiga Andebaggen Arax arg, och tar hans fina talisman - utan att ha någon som helst vettig anledning att göra det (mer än "annars kanske fienden tar den först"). Stackars Arax.

Nå, Maggie Stiefvater, kan du få fart på det här åket, tro?

Detta Spirit Animals är förstås mäktigt marknadsfört. Det finns en sida på nätet där man kan grotta ner sig i andedjur, spela spel och diskutera i forum och annat grejs. Och är du nyfiken på vilka författare som deltar i projektet så snodde jag den här listan därifrån:

Titel: Vild
Serie: Spirit Animals #1
Författare: Brandon Mull
Originaltitel: Wild born
Översättning: Jan Risheden
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

Dags för en fortsättning. Eller flera...

Nu är det dags. Jag ska läsa fortsättningen. Och inte bara en fortsättning, utan många.

De senaste åren har det nämligen blivit lite uselt med det där. Jag läser massvis med nya böcker, ofta för jobbets skull: att som skolbibliotekarie kunna prata om böcker så att barnen vill låna dem. Men lika ofta är det egentligen för min egen skull - jag kan bara inte låta bli att låna hem de nya böckerna när de kommer till biblioteket.

Ofta blir det då så att jag läser den första boken i en serie. Det är ju den jag visar upp vid bokpraten. Sedan tänker jag alltid att jag ska läsa resten av böckerna i serien sen. Till och med längtar efter dem (och skryter i diverse blogginlägg att "åh, kan inte vänta på nästa bok..." typ). Men det där "sen" kommer liksom aldrig. För när bok 2 i en serie äntligen kommer så packar jag kanske samtidigt upp första boken i en annan, helt ny serie. Eller tre andra nya böcker av författare jag bara måste läsa allt av. Och då får den där bok 2 vänta. Och vänta och vänta och vänta.

Nu har jag en lååååång lista på serier som jag ju VILL avsluta. Och nu är det dags. Jag har utsett sommaren 2015 till att bli "Fortsättningarnas sommar". Det här är böckerna jag kom på nu direkt att jag vill/måste/ska/hallå? läsa fortsättningarna på:

Bläckhjärta - Bläckmagi - Bläckdöd av Cornelia Funke.
Jag läste Bläckhjärta för kanske sju år sen, och var inte helt nöjd med slutet. Men en kollega sa till mig nu när vi såg Cornelia Funke på LitteraLund att "men hallå! du kan inte avsluta serien efter Bläckhjärta! Det är ju de två sista böckerna som är de bästa! Första boken ställer liksom bara upp pjäserna och förutsättningarna - det är sen det sätter igång." Tro det? Jag måste testa.

Reckless - Levande skuggor av Cornelia Funke
Jag älskade ju Reckless! Hur kan det bara komma sig att jag aldrig har läst fortsättningen??

Delirium - Pandemonium - Rekviem av Lauren Oliver
Har läst första boken men inte resten...

Matchad - Korad - Utvald av Allie Condie
Samma här - har läst första boken men inte andra eller tredje.

Legend - Prodigy - Champion av Marie Lu
Här har jag minsann läste både första och andra boken - men inte tredje och avslutande?! Vad hände egentligen, Carolina??

Divergent - Insurgent - Allegiant av Veronica Roth
Och samma här - har läst första och andra men INTE tredje. Shame on you!

Varelserna: Elias bok - Emmas bok - Fristaden - Uppror av Magnus Nordin
Till och med i den här lätt- och snabblästa serien har jag bara lyckats läsa första boken. Lite till mitt försvar är att de ständigt är utlånade där jag jobbar. Faktiskt. Men på sommarlovet ska jag väl kunna komma åt dem!

En sekund i taget - Spring så fort du kan - Som om jag vore fantastisk av Sofia Nordin
Vad hände? Jag gick och längtade efter andra boken i den här serien, men har inte hunnit läsa den än - och nu bara dök tredje boken upp. Herreminje vad tiden går.

Rör mig inte! - Rädda mig inte! - Sätt mig i brand! av Tahereh Mafi
Jag hade svårt att förlika mig med sättet att skriva i den första boken, men tyckte sedan om boken när jag kom in i den. Sen blev det aldrig av med bok två. Eller bok tre. Nu är det dock så pass många tonårstjejer som jublat av lycka över den här serien (min egen dotter inberäknat, som nu ska läsa om hela serien fast på engelska, bara för att den är sååå bra, mamma) så jag inser att jag nog har missat något.

Det låter som en bra plan, eller hur? Grejen är nu den att när jag nu skrutit om allt detta fortsättningsläsande här på bloggen så tänker jag att det för skams skull måste bli av. Återkommer alltså med rapporter!

Den här serien läser jag nog på engelska, tror jag. Älskar de här omslagen! Och Unite me är två novellas i Shatter me-världen.

Liebster Blog Awards

Liebster Blog Awards ger sig inte, utan hoppar fortfarande från blogg till blogg. Nu har den kommit till mig igen, och den här gången är det Helena på Fiktiviteter som gör mig den äran. Klart jag svarar igen!
Fast den här gången skickar jag faktiskt inte vidare. Annars är reglerna följande:

Länka tillbaka till personen som nominerade dig. Jepp!
Svara på frågorna du fick av personen som nominerade dig. Jepp!
Nominera 11 andra bloggar med färre än 200 följare. Nope. Den här gången får den som vill svara på mina frågor.
Gör 11 frågor till dem som du nominerar. Jepp - eller rättare sagt: jag kopierar över de frågor jag gjorde i förra omgången, och låter hugade spekulanter/enkätsugna besvara dem.
Meddela de nominerade via sociala medier/bloggar. Alltså - jag har svårt att följa regler märker jag. Det här glömde jag göra förra gången...och kommer alltså att göra nu till dem jag nominerade då, med en fotskrapande ursäkt om att det görs typ två veckor för sent.

Här är Helenas frågor till mig:

1. Vad läser du just nu?
Fyra böcker: Arra av Maria Turtschaninoff, Oryx och Crake av Margaret Atwood, Sörja för de sina av Kristina Sandberg (som ljudbok) och Orlando av Virginia Woolf (som långtidsprojekt).

2. Vilken ungdomsbok skulle du vilja att alla vuxna läste?
Överhuvudtaget skulle jag vilja att fler vuxna läste ungdomsböcker. Jag har svårt att välja ut bara en, men det får just nu bli Jag, En av David Levithan.

3. Hur tjock får eller bör en bok vara för att du ska läsa den?
Jag tar mig gärna an både tegelstenstjocka böcker och tunna, eleganta böcker - huvudsaken är att de är välskrivna och har en bra story eller något som fångar mig.

4. Vilken bok har begåvats med det allra vackraste omslaget?
Åh, det finns så många fina! Förra omgången svarade jag med en nyutgåva av en Jane Austen-bok. Den här gången får det bli en fantasybok, som jag köpte helt utifrån omslaget (hade då inte hört talas om författaren ännu):

5. Vilken är din favoritkaraktär från en bok?
Varför inte Alma Svensson i Katthult? Eller hennes kollega Lovis i Mattisborgen? Starka kvinnor med ett oändligt tålamod tycks det.

6. Vilken bok har överraskat dig mest med sitt slut?
Patient 67 av Dennis Lehane tror jag.
(nä, En dag av David Nicholls, du får inte vara med här. Jag är fortfarande arg.)

7. Hur mycket tid lägger du på läsning en vanlig dag?
En vanlig vardag? Minst två timmar.

8. Finns det någon film du längtar efter att få se?
Star Wars - The Force Awakens

9. Vad heter världens bästa författare?
Hallå? Omöjlig fråga... Men den jag gillar mest just nu är Brandon Sanderson.

10. Vem av dina favoritförfattare hoppas du ska skriva en ny bok snart?
Åsa Larsson!

11. Tipsa om en riktigt bra sommarläsningsbok?
Då ska det vara tjockt men ändå inte alltför komplicerat, tycker jag. Och spännande. Och gärna lite kärlek med. De här kanske?
Outlander-serien av Diana Gabaldon
Mistborn-trilogin av Brandon Sanderson

Och här är då mina 11 frågor, ärligt snodda från mitt tidigare Liebster Blog Awards-inlägg:

1. Vad läser du nu?
2. Vad läser du härnäst?
3. Varför sitter du här och bloggar när du kunde suttit och läst en bok? (svaret "duh! för att du har taggat mig förstås" räknas inte)
4. Jag är tv-analfabet. Vilken tv-serie tror du ändå kunde lyckas med konststycket att få mig att se minst en hel säsong?
5. Är du ljudbokslyssnare? Har du någon favorituppläsare?
6. Vilka Cheez-Doodles är godast?
7. Har du gett någon en bok i present, men själv läst den före personen du gav den åt? (och vilken bok var det?)
8. Om du sitter och läser och känner att nej, nej, nu håller jag på att somna, och jag vill inte slösa bort min dyrbara lästid med att sova i läsfåtöljen - vad gör du då?? (dvs handfasta tips mottages tacksamt)("gå och lägg dig" är inte ett OK svar)(ehhh... obs! att jag frågar åt en vän)
9. Varför är inte den här boken skriven än? Du längtar ju efter den?
10. Var i hemmet ligger din (eller dina...) att-läsa-högar? (Guldstjärna för foto.)
11. Finns det någon bok som du läste om, direkt efter att du hade läst ut den första gången? (menar verkligen gick från sista sidan till första utan att ens fundera över det kloka i detta)

Longing - Wales är minsann inte bara svart kolgruvedamm

Det här är en av Mary Baloghs tidigare romaner, som tydligen ska vara så läst och efterfrågad att den nu har kommit i en ny utgåva. Jag hade läst om den på flera ställen att den skulle vara bra, och så skriver författaren själv på sin hemsida att den är en av hennes egna favoriter (hon har en gigantisk produktion, denna kvinna). Den utspelar sig nämligen där hon själv växte upp: i Wales. Det skulle vara hårt och eländigt kolgruveslit, smuts och svält och så mitt i allt detta sång. Att alla de som bodde i den där kolgruvebyn sjöng i kör, att psalmsjungandet i kyrkan på söndagarna alltid skedde i fyra stämmor. Walesisk folksång, körtävlingar och annat. Att själva titeln på boken är titeln på den sång som är som ett tema för hela boken: longing, en översättning av det walesiska hiraeth som lite diffust är en själens längtan efter det perfekta, eller ouppnåeliga. Eller hem.

Nå - huruvida Balogh verkligen älskar denna sin bok eller om hon bara skriver det för att den ska säljas så mycket bättre så kunde jag inte motstå denna kombination av kolgruva, körsång och kärlek (jo, det är en romancebok). Hade rätt stora förväntningar, faktiskt.

Och jag gillade. Men det är just miljön jag gillar att läsa om: den lilla dalen Cwmbran i Wales, 1839, där alla mer eller mindre är indragna i arbetet i och kring kolgruvan och järnindustrin som också finns där. Arbetet sker helt på arbetsgivarens villkor. Ingen skola, förutom ett par timmars söndagsskola, finns för barnen. Inga försäkringar, inga pensioner finns. Skadas eller dör någon i gruvan står resten av familjen utan försörjning. Det är svält, och smuts. Men ändå - sammanhållning. Och ja, så är det den där sången. Alla i byn sjunger i kören, och det finns ett fantastiskt tillfälle i boken när de alla har varit på en körfestival och går hem över bergen, stannar på en bergstopp och så sitter där i månskenet och sjunger i stämmor ackompanjerade av en harpa (som också släpats med över bergen).

Allt jag tidigare har läst om Wales har mest handlat om smuts och förtvivlan. Men här är det vackert. Det är ett land att älska och vilja vara i, trots alla umbäranden. Det tycker jag om.

Sedan är det då själva kärlekshistorien, som jag faktiskt inte ger så mycket för, förutom att den ger boken någon slags handling utöver miljöbeskrivningarna. Det är en markis som flyttar in på sitt gods i Cwmbran. Han äger gruvan och området där, men har aldrig tidigare förstått exakt hur det är han har tjänat alla dessa pengar. Han blir upprörd över förhållandena, och försöker införa förbättringar. Han är så etthundrafyrtiotre procent god och klok och duktig och snygg och muskulös och felfri så att boksidorna nästan klibbar igen. Han blir alldeles för mycket. En viss mänsklighet och några småfel hade han väl kunnat ha? Åtminstone kunnat svära någon gång, eller varit otålig med sin lilla sexåriga dotter? Men nejdå. Han är en riktig toppenkille.

Han behöver en guvernant till sin dotter. Denna guvernant bör kunna lära dottern att tala walesiska, eftersom man bör kunna tala med bönder på bönders vis, ni vet. (han är så klok, denne markis. Nämnde jag det?) Enter Siân Jones, änka, kolgruvearbeterska fast med fin bakgrund med skolgång i England eftersom hon är oäkta barn till en annan lord i granndalen till Cwmbran.

Och Siân? Hon är duktig hon. Klok, snygg, duktig pedagog, har vacker sångröst och fina bröst. Typ. Hon är faktiskt nästan lika perfekt som markisen Alexander, förutom den lilla karaktärsbristen att hon ständigt ränner iväg och hamnar i livsfarliga situationer så att markisen kan få komma galopperande efter och rädda henne.

De blir kära i varandra. Men det får de inte, eftersom han är markis och hon bara en enkel kvinna av folket, därtill oäkting. (fast hon är så smart och snygg och duktig pedagog och har sångröst och allt det där)(och, ja just det, den lilla haken att hon är förlovad med en annan man också) Men under tiden de håller på och smörar och är duktiga och kysser varandra och har perfekt sex så försiggår livet i Cwmbrandalen, och det där livet är det värt att läsa om. Därför är slutbetyget för hela boken: jag gillar.

Titel: Longing
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2015 (denna utgåvan)
Förlag: Signet Book
Köp den till exempel här eller här