Carolina summerar... 2018

Mitt 2018 innehöll byte av jobb, ett studentfirande, en ny husbil, och fler nivåer i Candycrush än vad som egentligen kan vara nyttigt. På läsfronten: jobbytet innebar att jag slutade pendla med bil och började åka buss + tåg i stället, vilket medfört att jag inte alls lyssnar lika mycket på ljudböcker som förr men i stället har gyllene lästid i tysta kupén på det där tåget. Älskar tysta kupéer!

Jag tog tag i att beta av titlar på min långa, långa vill-läsa-senare-lista jag har på amazon.com, vilket innebär att det har blivit mycket fantasy på engelska för mig. Ofta hela serier. Men också en hel del annat - jag berömmer mig fortfarande om att ha en mycket spretig boksmak.

Här kommer min årslista, som i vanlig ordning har helt egna rubriker och avslutas av mina topp-5-böcker utan inbördes ordning. Enjoy! och så ses vi nästa år!

Årets drakfest 1: Rain Wild Chronicles av Robin Hobb, om drakar i träsk.

Årets drakfest 2: The Dagger and the Coin av Daniel Abraham, om en drake med livskris.

Årets drakfest 3: Tooth and Claw av Jo Walton, med drakar som spretar med lillfingret (eller, ja, [insert-right-bodypart] ) på tebjudningen som i vilken Jane Austenbok som helst.

Årets kroppsfunktionskatalog, och hur alla funktioner i den kan lemlästas: 1793 av Niklas Natt och Dag

Årets mor-dotter-kvalitetstid: Först läste jag Bara tre ord av Becky Albertalli, sedan läste dottern Love, Simon som ju boken heter i original, och sedan såg vi filmen Love, Simon tillsammans och hade en bra stund.

Årets men-gudars-varför-sitter-jag-i-ett-fullsatt-tåg-just-NU-upplevelse: Comedy queen av Jenny Jägerfeld

Årets skurhink: Det finns alltid förlåtelse av Anne B. Ragde

Årets nu-vill-jag-också-börja-dansa!! : Battle av Maja Lunde 💃🏻💃🏻💃🏻

Årets miljökatastrof: The Lotus Wars av Jay Kristoff

Årets inre monolog: Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo

Årets Moby Dick: Min bästis målvakten av Maria Parr (originalet heter Keeperen og havet och jag gillar nog den titeln mer, särskilt om jag ska börja yra om Moby Dick-kopplingen)

Årets "Mamma? Är det verkligen så roligt att du måste trilla av stolen?" "Ja!": Muralgranskaren av David Nessle

Årets husbilssemester: Nej och åter nej av Nina Lykke

Årets AI: I Obsidio av Amie Kaufman & Jay Kristoff

Årets nunna: Red Sister av Mark Lawrence

Årets munk: I sista PAX-boken, Draugen, av Ingela Korsell & Åsa Larsson

Årets amen-vad-FAN??!? 😢 är också Draugen av Ingela Korsell & Åsa Larsson. Har inte hämtat mig ännu

Årets polis: hittas i Rivers of London av Ben Aaronovitch

Årets det-är-bara-så-himla-kört: Slutet av Mats Strandberg

Årets kärlekspar: hittas i Tales from the Kingdoms av Sarah Pinborough

Årets mest spektakulära ljusshow: The Black Prism av Brent Weeks

Årets försommarkväll: Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström

Och så årets 5 bästa (utan inbördes ordning):
Obsidio (Illuminae Files 3) av Amie Kaufman & Jay Kristoff
Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström
Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo
Tales from the Kingdoms av Sarah Pinborough
Slutet av Mats Strandberg

Antal lästa böcker 2018: 103 st

Once Upon a Marquess

När decembermörkret sänkte sig drabbades jag av läsleda. Mitt motgift mot sånt brukar vara att läsa någon bra barn- eller ungdomsbok, eller en romance eftersom de har en tendens att direkt suga in en i handlingen och bara fluffa framåt, liksom. Jag hittade en Courtney Milan-bok i min Kindle jag glömt bort att jag köpt, och tänkte att bra! det här löser läs-segheten direkt!

Jag håller egentligen fortfarande på med Courtney Milans Brothers Sinister-serie där jag kommit till bok 3 och 3/4 eller vad det nu är och har älskat några (de korta) och kört fast ganska ordentligt i några (de längre). Once Upon a Marquess är första delen i The Worth Saga, och poppade upp som reklam att köpa på amazon för bara 1 eller 2 dollar tror jag. Så varför inte?

Men tyvärr. Det här är den segare sortens Courtney Milan. Jag har svårt att sätta fingret på varför, eftersom personerna är trevliga på alla sätt och vis, det finns gott om humor och hon knyter det återigen till något från verklig historia (opium, och opiumhandel).
Judith Worth är storasyster och den som måste försörja och hålla koll på sina yngre syskon (som är intressanta och komplexa nog att ha egna böcker om sig)(och de kommer senare i serien). Familjen Worth var tidigare rika och adliga, pappan var earl och livet var sus och dus. Sedan avslöjades pappa earlen med landsförräderi och avslöjande av militära hemligheter, sköt sig själv medan hans äldste son som tydligen också var inblandad blev deporterad. Och den som bevisade allt detta var ingen mindre än äldste sonens bäste vän, Christian Trent, the Marquess of Ashford.

Grejen var att Judith och Christian var kära i varandra och skulle gifta sig och allt - när han tyckte att han hederligt skulle avslöja bäste vännens och blivande svärfaderns skumraskaffärer. Judith bad honom flyga dit pepparn växer, sålde sina smycken och klänningar och tog med sig sina yngre syskon till det halvsluskiga boende i Londons sämre kvarter där de bor nu, och där hon försörjer dem på att... bygga porslinsmodeller med urverk. Nu verkar familjens advokat vilja lura pengar av henne, och hon måste ta hjälp av den där eländige Christian eftersom han har en markistitel att skrämmas med.

Typ. Det är en intressant historia med ganska många lager, och så med opium inblandat. Men jag körde fast. Kanske för att romancegrejen försvann i all den där familjedramatiken? Jag vet inte, men nu efteråt minns jag mest svanarna Fred och Bill som gör några bejublade inhopp i berättelsen.

Jag kanske läser vidare i serien senare, jag vill trots allt ändå veta hur det går för syskonen Worth.

Titel: Once Upon a Marquess
Serie: The Worth Saga #1
Författare: Courtney Milan
Utg år: 2015
Förlag: Createspace Independent Publishing Platform
Köp den till exempel här eller här

Hej, hallå...!

Nejdå, jag har inte försvunnit för gott eller rymt med Rudolf med den röda mulen eller så. Men december bara tog min läslust och dränkte den helt i mörker, och veckorna före jul har jag knappt läst - bara spelat Skyrim. Det var jättelänge sedan jag bara lät mig uppslukas av datorspelande på det viset (och det var nog Skyrim den gången också, sådär 2011-2012) och nog ganska välbehövligt, tror jag.

Det jag trots allt läste var någon halv-OK romance jag lovar skriva om endera dagen. Jag lovar också att jag ska plita ihop en årsbästa-lista innan 2018 lägger sig ned för att dö.

Men! Dagen före julafton greppade jag rätt håglöst en fantasypocket jag har haft liggande i min bokhylla i nästan två år. Den hade en ytterligt fånig framsida med en svarthårig yngling som gråter och kramar en vit häst med lysande blå ögon, och jag tänkte: en chans. Den får en chans, på kanske 25 sidor eller så, och ifall den är lika fånig som framsidan lovar och ynglingen ifråga gråter sig igenom boken och hästen ifråga är en magisk häst av något slag... ja då kastar jag boken i väggen och återgår till Skyrim. Gränser finns.

Sedan skedde ett under.

Jag fastnade.

Jag fastnade, och sträckläste, och älskade boken på ett sätt jag inte älskat fantasy sedan jag började läsa Brandon Sanderson, tror jag. (trots att killen på framsidan var himlans gnällig boken igenom och trots att hästen inte bara var magisk utan pratade också) Jag har redan köpt hem del två och tre i trilogin på min Kindle och är igång med läsningen av tvåan.

Och inte bara ett under, utan ett till: den här författaren? Som jag inte hade läst något av innan?? Hon visar sig ha publicerat över 140 böcker...! 140!!!

Hurra! Hurra! HURRA!

Och vem det handlar om, då? Det avslöjar jag snart, typ efter det där halv-OK-romanceinlägget och årsbästalistan... snart, alltså. Och också lite beroende på om jag kan slita mig från läsningen.

mvh
Carolina
Fantasynörd

Historieläraren

Tom Hazard, drygt 40 år, blir anställd som historielärare på en skola i London. Det borde egentligen funka alldeles fantastiskt, eftersom Tom egentligen inte alls är 40 år gammal som han säger utan i verkligheten är drygt 400 år. Han har anageria, vilket innebär att han åldras mycket långsammare än normalt. Och är man 400 år gammal har man varit med om en hel del, som att ha varit anställd av Shakespeare, åkt fartyg med James Cook, varit pianist i Paris på 1920-talet, hängt med i dagstidningarna åren före andra världskriget... ja, väldigt, väldigt många års erfarenheter att dela med sig av. Men tyvärr: han får för det första inte berätta för någon hur gammal han egentligen är pga de regler det überhemliga albatross-samfundet (de är fler som har anageria, och de brukar kalla sig själva för albatrosser, eller albor) ställt upp. Och för det andra: ungdomarna sitter lik förbannat mest och kollar på sina mobiler, fast Tom står där och undervisar om till exempel häxprocesser på ett vis endast den som varit med kan göra.

Det är lite detta som är bokens kärna: att vi människor inte lär oss av historien, trots allt vi vet har hänt och kan hända igen. Och att allt går i cykler, att ingenting egentligen är nytt utan har hänt förr bara i lite annorlunda skepnad. Och att om man lever i många sekler kan man bli rätt less på det där.

Vi får läsa om Toms nuet som historielärare, med nyanskaffad hund och moraliska funderingar om alba-samfundet - och så får vi hans långa liv i tillbakablickar med de där häxprocesserna (han åldrades ju inte - måste vara häxkonster inblandade!), med hans livs kärlek Rose, med de ständiga uppbrotten för att inte bli upptäckt som anageria, och med ensamheten och utanförskapet.

Jag läste Människorna av Matt Haig när den kom för två år sedan, och tycket väldigt mycket om dess blandning av humor och filosofi. Den här boken vill också skildra människorna, men med hjälp av ett långt tidsperspektiv i stället. Jag tycker inte den lyckas lika bra. Den är OK, men inte mer, och blir egentligen ganska långsam trots de många återblickarna till Toms långa liv och olika historiska miljöer. Han ältar sin ensamhet och sitt utanförskap, och tycker det är rätt eländigt att leva när de man älskade inte finns kvar, och jag kan inte riktigt gå med på att han lever århundrade efter århundrade utan att finna nya människor att ha ett sammanhang med.

Så i stort ungefär samma tankar som i Människorna fast utan samma spänst och humor som i den. Vill du äntligen veta om Shakespeare hade dålig andedräkt, och vad Charlie Chaplin helst åt till lunch (jadå, här namedroppas vilt), och få ännu en skildring av skyldig-häxa-flyter-oskyldig-häxa-sjunker-och-dör, så läs för all del den här. Annars tycker jag du ska ta och läsa Människorna i stället.


Titel: Historieläraren
Författare: Matt Haig
Originaltitel: How to Stop Time
Översättning: Karin Andrae
Utg år: 2018
Förlag: Polaris
Köp den till exempel här eller här

Rivers of London

Peter Grant ska precis få sin placering på Metropolitan Police i London efter att ha genomgått något som jag förstår som praktikperiod. Han vill förstås till den coola mordutredningsavdelningen - men hamnar på tråk-avdelningen Case Progression Unit som mest tar hand om andras pappersarbete. Inte kul. Men han hinner faktiskt aldrig börja där, för när han är med till en mordplats som någon slags extra-hang-around så blir han tilltalad av en person som bevittnat hela mordet, och som berättar att mördaren för det första brutalt slog av huvudet på den mördade, och för det andra hade något allvarligt fel på sitt ansikte.

Detta vittne kan dock inte tas med till någon polisstation för förhör - för det är ett spöke. Och en inspektor Nightingale får reda på att Peter Grant kan prata med spöken, och tar honom till sin lärling, både som polis och magiker. De har att göra, för precis som i annan urban fantasy visar det sig att London fullständigt kryllar av ting som egentligen inte borde finnas. Inte minst den där mördaren med ansiktet som inte bara har något fel utan som faktiskt exploderar utåt och lämnar en köttig ruin och en utbränd (bokstavligen) hjärna bakom sig.

Rivers of London är Ben Aaronovitchs första bok, och första boken i en lång serie som heter just Rivers of London. Peter Grant kommer att jobba vidare som magipolis knuten till Metropolitan och troligen bli alltmer luttrad, och jag kommer nog att läsa fler böcker om honom för det är en hel del i den här jag tycker mycket om. Miljön! allra mest. Författaren har bott i London i hela sitt liv, och verkar kunna varenda gata och gränd på sina fem fingrar, och får dessutom läsaren att följa med dit och se det framför sig. Humorn gillar jag också - hur konstig storyn än är (och den ÄR konstig, jag får inte ihop vad det egentligen är som händer där med någon typ av magisugande vampyr-hämnd-spöke som får sina offers ansikten att fullständigt demoleras) så har Peter Grant ett högst praktiskt sätt att se på tingen och det är roligt att läsa om honom och hans vedermödor. Sedan är det märkligt - det här är i mycket en polisroman, där polisarbetets vardag skildras med många rutindetaljer, och i vanliga fall är det precis det som brukar få mig att tycka polisromaner är rätt trista. Men här blir det tvärtom - det blir så knäppt när rutinerna, rapporterna och ansökningarna som måste fyllas i gäller helt overkliga saker. Häktningsorder på ett spöke? Måste göras av ett annat spöke, förstås, även om pappret ifråga sedan bara ser ut som ett blankt dokument.

Titeln, då? Jo, alla floder i London har som mänskliga alter egon, eller personifikationer. Themsen är delad i två, och fru Thames är en bastant och bestämd nigeriansk dam med ett antal mycket moderna döttrar (Tyburn, Fleet m fl). Herr Thames är äldre och verkar gilla att festa och ta det lugnare med formerna, och han har söner och manliga undersåtar som bråkar med de kvinnliga floderna. Men alla har moderna kläder, bilar, telefoner och gillar att kolla en bra film en lördagskväll, liksom. Förvirrande men kul.

Så trots att jag inte jättemycket gillar storyn (eller det här som många andra urban fantasy-författare gärna gör: att trycka in alldeles för många övernaturliga väsen och fenomen i sin stad pga överdos kreativitet?) så tycker jag så pass mycket om miljön, polisarbetet och humorn att jag nog läser vidare någon eller några böcker i den här serien.



Titel: Rivers of London
Serie: Rivers of London #1
Författare: Ben Aaronovitch
Utg år: 2011
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Pappaklausulen

Jag slukade den här boken. Allra mest tyckte jag om att läsa om föräldralediga pappans dagar och nätter - vilken lysande skildring av en vardag! Nu har jag själv småbarnsåren på ganska långt avstånd, men kan fortfarande relatera och känna igen mig. Hur nätterna blir ett maraton där ingen får sova, hur det kan ta löjligt lång tid att få ihop sig själv och två barn till en så egentligen enkel grej som en käck utflykt i skogen. Eller hur man får in ett besök på ett lekland i vardagsrutinerna. Eller hur man plötsligt befinner sig i situationer som att vara tvungen att fiska upp ett penntroll ur en toalett...
Men inte bara äktheten i alla de där detaljerna, utan tankarna kring dem också - när pappan liksom vill få till Den Perfekta Dagislämningen, för att få beröm av... ja vem? De andra föräldrarna? Den osynliga publiken? och irriterar sig över sin egen prestationsångest som aldrig kan släppa ens när det gäller vardagsdetaljerna.

Men "pappan som är en son" är bara en av personerna i den här relationsromanen (där ingen benämns vid namn utan bara vilken relation de har till de andra, "pappan som är en farfar", "systern som är en mamma" och så vidare - jag hade svårt för det först men vande mig snabbt) - och det som gör den intressant för mig är hur allas vardag, liv, tankar och drömmar bryter mot varandra, och hur vi får läsa om de olika perspektiven. Hur den där dagen på leklandet med farfar, pappa och barn ter sig för pappan och sedan för farfar, hur mamman-på-jobbet tänker på pappan-hemma-med-barnen, hur farfar inte begriper sig på sin son som inte verkar fatta det här med affärsuppgörelser fast han borde tränats till det sedan barnsben och resväskeförsäljandet på Drottninggatan, och hur sonen är otacksam fast han fått överta pappans lägenhet och allt. Och hur vi sedan får förstå hur sonen uppfattat det hela med en pappa som ständigt varit någon annanstans, som är vresig, gnällig och snål, som kräver uppassning och uppmärksamhet men aldrig gett beröm eller bekräftelse tillbaka.

Hur blir pappan-som-är-en-son sedan sedd av sina egna barn? Tänker de på alla timmarna pappan lade ner på att reka fram bästa bilbarnstolsköpet, och ger de betyg åt bästa-dagishämtningarna... eller minns de annat? Tiden går och våra minnen av det som skett skiljer sig.

Det är en roande och oroande och tankeväckande och alldeles lysande bok om familjers och människors relationer till varandra, om föräldrar och barn och sedan deras barn. Och om livet. Jag älskar den.


Titel: Pappaklausulen
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Utg år: 2018
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

A Kiss at Midnight

Jag har läst en bok tidigare av Eloisa James, When Beauty Tamed The Beast, andra boken i Fairy Tales-serien där klassiska sagor skruvas till med romantisk touch. Den gillade jag så mycket att jag skröt om hur jag skulle läsa resten av böckerna i sagoserien, och mycket mer av Eloisa James också. Sen vet jag inte vad som hände, för jag har inte läst något av henne sedan dess. Nu så!

A Kiss at Midnight är första boken i Fairy Tales (men man kan läsa dem helt fristående), och förstås handlar det om Askungen. Kate Daltry lever med sin styvmor, som sedan Kates far gick bort för sju år sedan missköter godset, säger upp anställda och kör ut hyresgäster från stugor och gårdar. Och så använder hon alla pengar på att köpa klänningar åt sig och sin dotter (Kates styvsyster alltså). Kate försöker täcka upp förvaltarens (och några andras) jobb sedan denne sagts upp, och har inte fått några nya kläder på många år.

Nu ska styvsystern gifta sig, och det är rätt akut eftersom hon redan är gravid. Först måste de dock ha sin vigsel godkänd av en prins, som också är släkt med blivande brudgummen, och ska för detta fara iväg till prinsens slott där det ska bli förlovningsbal. Det är prinsen som ska gifta sig, med en rysk prinsessa som har mycket pengar. Styvsystern har dock blivit hundbiten i läppen och känner sig ful - därför kräver styvmamman att Kate ska hoppa in, fara med styvsysterns brudgum till prinsens förlovningsbal och låtsas vara sin styvsyster. Går säkert bra, bara hon ständigt har med sig styvsysterns fjolliga hundar samt bär peruk.

Alltså. Läs igenom stycket ovan igen. Känns det tillkrånglat? Hehe. Än värre blir det när ungefär hälften av gästerna där ser att det inte alls är rätta styvsystern som kommit, och när Kates gudmor är där, och kallar Kate vid rätt namn, och när styvsystern själv blir kurerad från sitt hundbett och också dyker upp och... ja. Låt oss säga så här: storyn är svag. Och mitt i alltihop blir förstås prinsen och Kate kära i varandra, trots peruker, hundar och annalkande rysk prinsessa.

Det blir rätt fånigt, och trots att dialogerna mellan prinsen och Kate är rätt kul så håller inte deras romans så där värst - prinsen verkar mest bli kär i det faktum att Kate vägrar behandla honom som prins utan pratar med honom som om han vore en vanlig människa. Och så tycker de om att kyssas. Och prinsen luktar gott. Äsch, jag vet inte, det är väl OK men jag blir så trött på onödiga peruk-klä-sig-till-syster-grejen, fattar inte riktigt vitsen med den. Slutet är rätt kul och Kates gudmor har sina poänger. Jag ger Eloisa James några chanser till.


Titel: A Kiss at Midnight
Serie: Fairy Tales #1
Författare: Eloisa James
Utg år: 2010
Förlag: Avon Books
Köp den till exempel här eller här