Bokbloggsjerka 29 juni - 2 juli

Annikas fråga i veckans bokbloggsjerka är kort: "Vad läser du just nu?"

Jag har två böcker på gång:

En är ett långtidsprojekt: "Arvtagaren" av Christopher Paolini, som är den fjärde och sista delen om Eragon. Den är egentligen så fruktansvärt usel (jag kommer att dödskallemärka den tretton gånger om i min blogg sen) så jag orkar bara med den i småportioner. Fast jag är ändå så dum och envis så jag måste traggla mig igenom alla 850eller-så-många-många-många-för-många-sidorna för jag vill veta exakt hur Eragon och draken tar kål på onde Galbatorix & Co. Jag får skylla mig själv.

Den andra boken är av en författare jag blev väldigt nyfiken på för några dagar sen: "Jag väntar under mossan" av Amanda Hellberg. Hon har tidigare skrivit tre skräckromaner för vuxna och de ligger också i min semester-bokhög men jag började med ungdomsboken. På baksidan av den beskrivs Hellberg som "skräckdrottning" och någon fånigare benämning har jag aldrig hört. Blev sen lite mindre sugen på att läsa henne men hon kan kanske inte hjälpa vad förlaget kläcker ur sig för formuleringar. So far vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om "Jag väntar..". Den är mystisk. Inte otäck än. Väldigt, väldigt bra miljöbeskrivningar - ibland sitter jag själv nästan i en enslig sommarstuga och läser känns det som.

Snart-dags-för-semester-boktraven...

En vecka kvar till semester! Jag samlar på mig... här ska läsas:

Hemliga fyran

Hunden som försvann (Hemliga fyran) av Cecilia Lidbeck
Spökjakt (Hemliga fyran) av Cecilia Lidbeck

Cecilia Lidbeck har skrivit börja läsa-böckerna om Vilma som är väldigt populära och lånas mycket hos oss. Nu skriver hon en ny börja läsa-serie som heter Hemliga fyran. Det är lite mer text i böckerna, de är också lite längre och så är det en annan illustratör (Bettina Johansson). Jag är alltid på jakt efter nya och bra börja läsa-böcker (för det verkar som att man aldrig kan få för många av dem) och köpte nyfiken in de här.

Det är väl inget fel på dem, egentligen. Bra text, rätt fina och småroliga bilder, tre barn och en hund som löser deckarfall i vardagsmiljö med mycket igenkänning. Men...de lämnar mig helt och totalt oberörd. De är tråkiga, helt enkelt. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör det för det är lite småroligt ibland och lite lagom läskigt ibland - men det finns absolut inget man minns i böckerna sen man lagt dem ifrån sig. Åtminstone gör inte jag det. Inga gapskratt, inga så där värst minnesvärda karaktärer, ingen galenhet, ingen överdrivenhet, ingen liten detalj i storyn som överraskar. Det måste absolut inte vara överdrivet eller gapskratt i börja läsa-böcker men det måste finnas någonting som håller intresset uppe och som lockar till att läsa de andra böckerna i serien (om det är en serie). Det saknas här. Tyvärr.

Hemliga fyran består av Peggy och Pyret som är systrar, deras hund Prutten och så deras kompis Hamid som bor på samma gata. Peggy och Pyrets pappa är veterinär med klinik i källaren i huset där de bor, deras mamma är hårfrisörska. Vad Hamids föräldrar gör får man inte veta. Hunden heter Prutten eftersom han fiser mycket.

I Hunden som försvann kommer damen som bor i huset mitt emot (hon kallas för Vampyren för hon är rätt skräckinjagande) in med sin pudel som har ont i magen och inte vill äta. Pappa Veterinär behåller pudeln över natten. Men när morgonen kommer har pudeln försvunnit. Pappa Veterinär blir orolig och tror att Vampyren kommer att döda honom nu (säger han flera gånger). Peggy och Pyret kallar på Hamid och så går de runt och letar lite efter den försvunna pudeln. Prutten fiser. Pudeln hittas sovandes i tvättstugan. Matte kommer och hämtar henne. Hemliga fyran har löst ännu ett knivigt fall.

Spökjakt handlar om att Hamid inte kan sova på nätterna för det är något ute på gatan som ylar. Peggy och Pyret kommer och sover över hos honom men kan inte lista ut vad ylandet kommer ifrån. Nästa dag hör de ett ylande från veterinärkliniken hemma hos sig när en katt skriker och då förstår de att det måste vara en katt Hamid hört. Visst, grannarna hade flyttat men glömt katten kvar. Katten hämtas. Hamid kan åter sova på nätterna. Och Hemliga fyran har löst ännu ett knivigt fall.

Gäsp.

För vem? 7 - 9 år

Mitt hjärta hoppar och skrattar

Mitt hjärta hoppar och skrattar av Rose Lagercrantz

Detta är andra boken om Dunne. Den första heter Mitt lyckliga liv och den tycker jag väldigt mycket om (se här vad jag skrev om den).
Dunne minns helst bara sina lyckliga stunder - hon går sönder när det blir olyckligt eller sorgligt står det, hon till och med skriver om slutet på böcker som slutar sorgligt. Fast i den här boken blir det just inga lyckliga stunder alls att räkna och hela Dunne går sönder, känns det som.

Fortfarande är det precis lagom lättläst för dem som vill ha lite svårare böcker än börja läsa-böcker men inte klarar tjocka kapitelböcker än, och fortfarande är det fantastiska bilder där halva storyn liksom berättas i barnens ansiktsuttryck. Men egentligen är det en riktigt dyster historia som berättas här - Dunne har det inte så bra i skolan efter att Ella Frida som är bästaste bästisen flyttade till Norrköping efter jullovet. Jo, visst känner hon en hel del i klassen. Hon känner Metteborg, hon känner Kudden. Hon känner Jonatan som har 146 vandrande pinnar, och Vickan som springer och borstar tänderna hela tiden, och så Mickan som alltid gör som Vickan gör. Men Ella Frida var ju den som Dunne ville vara med allra mest! Dunne saknar henne varje dag och ingen får någonsin sätta sig i Ella Fridas tomma bänk. Ifall hon skulle komma tillbaka.

Den här dagen som det handlar om ska Vickan och Mickan fråga chans på Kudden, men han vill bara spela fotboll och har inte tid med såna frågor. Fast när han har spelat färdigt så går han till Dunne och frågar chans på henne i stället. Gissa om Vickan och Mickan blir sura på Dunne då? (och givetvis får vi se bilder på alla dessa Dramatiska Situationer) Dunne gör som hon alltid gör - hon tänker tillbaka på sina lyckliga stunder. Och så får vi läsa om hur kul och underbart hon och Ella Frida hade det i påskas när Dunne var i Norrköping och hälsade på. Medan hon tänker tillbaka så sitter hon ensam vid ett bord i matsalen och är ganska nöjd med det. Ända tills fröken kommer ångande och säger att hon inte ska sitta ensam - i stället placerar fröken henne mitt i mellan Vickan och Mickan. De är ju fortfarande sura på Dunne för Kudden-kärleksdramat. Och givetvis slutar detta i katastrof - vilken okänslig fröken kan jag tycka.

Snart ser vi Dunne hemma hos sig, gråtandes på golvet i sitt rum. Hon har rymt från skolan efter katastrofen, och livet är faktiskt ganska jobbigt.

Även fast den här boken också är så väldigt bra och med så väldigt fina bilder - så blir jag lite ledsen när jag läser den. Dunne kommer inte över Ella Frida och har det inte bra utan henne. De lyckliga stunderna är bara dem hon minns med henne, och den här dagen slutar lyckligt endast för att Ella Frida faktiskt rymmer hemifrån och kommer på besök till Dunnes skola. Det är ju ingen bestående lycka och när Ella Frida åkt hem är Dunne lika ensam igen. Man kan liksom inte se att Dunne skulle bli lycklig utan henne i sin vanliga vardag och det känns sorgligt. Visst, det är så livet är, men kan inte Dunne få någon ny kompis i klassen snart?

För vem? 7 - 10 år

Månfågel

Månfågel av Ingelin Angerborn

Angerborn har skrivit tre böcker de senaste åren som har handlat om tonårstjejer som kommer i kontakt med övernaturliga ting: För alltid, Sorgfjäril, Rum 213. Det är spökerier men mer i vardagsmiljö, det är lite läskigt men fortfarande mycket igenkänning, det känns modernt med laptop och mobil som självklara hjälpmedel man har med sig överallt, chatten som kommunikation är så självklar liksom att messa och på en sekund dela sitt liv med andra genom att skicka foton. Alla tre böckerna har haft en krypande spänningskänsla - man anar att det spökar men eftersom ju spöken inte finns så förklaras det som händer bort på olika vis och leder till och med till konflikter i något fall. Det känns väldigt verkligt trots det övernaturliga. Och de här böckerna har lästs enormt mycket på min skola. Både av killar och tjejer och i alla åldrar från 10 år och uppåt.

Månfågel är i samma stil - men ändå inte. För även om det som sker är absolut övernaturligt och konstigt så är det aldrig läskigt utan mer mysigt, faktiskt. Lite feel-good-spökbok. Fast egentligen är det inga spöken med i boken heller (om man inte räknar med en ovanligt närgången koltrast som nog kanske kan vara lite mer än en vanlig svart fågel som sjunger fint). Det handlar mer om vänskap och ensamhet, och om att mötas genom tiden fast det är omöjligt. När nu huvudpersonen äntligen får en vän så får hon en som har varit död i snart 100 år eller nåt. Det är egentligen sorgligt - ändå blir man rätt glad av att läsa.

Vendela är ledsen och känner sig ensammast i hela världen. Hon bor med sin pappa (mamma dog för några år sedan) och nu har hennes allra bästa vän Minna precis flyttat till London. Hela sommarlovet har Vendela saknat henne, och samtidigt gått och varit kär på avstånd i en kille, Gabriel, som hon blev kär i på skolavslutningen. Hon tänker att om hon kunde bli ihop med honom så skulle det inte kännas så jobbigt med att Minna är borta.
Men så har hon nu sett Gabriel på stan. Tillsammans med en tjej. Tillsammans som i tillsammans… Och Vendela blir helt knäckt. Ingen kille. Ingen mamma. Och ingen bästis. Hon är ensammast i hela världen. Och hon skriver ett fånigt brev, till ”vem-som-helst” om hur ensam hon är och hur hon skulle vilja ha en vän. Hon tänker absolut inte skicka det till någon. Men hon vill ändå lämna det ifrån sig på något sätt. Så hon sticker in det mellan stenarna nere vid ån – men så att det är väldigt svårt att hitta.
Efter att hon har suttit vid ån på kvällen och gråtit och ”postat brev” så blir hon sjuk i körtelfeber. När hon legat till sängs ett par dagar och drömt om en svart fågel flera gånger – kanske just den fågeln hon så särskilt såg den där kvällen vid ån – så kommer ett brev nerdimpande i brevinkastet. Fast det är ganska tidigt på morgonen och posten inte brukar komma förrän vid 10-tiden.
Brevet är från Wilhelm Silveus. Det är skrivet med gammaldags handstil, med riktigt bläck, och det känns som att den där Wilhelm är 150 år gammal eller nåt. Han skriver att även han känner sig väldigt ensam och hoppas att de kan ”finna tröst och glädje i varandra”.
Vendela tycker det är konstigt och lite läskigt. Vem är Wilhelm? Hur vet han var hon bor? Hur vet han att hon känner sig ensam? Sen kommer hon ihåg brevet vid ån som hon lämnade – hon skrev sin adress där också. Så han måste ha hittat brevet och svarat på det, helt enkelt. Men vem är han? När hon söker på Eniro.se och Google så hittar hon ingen med det namnet överhuvudtaget.

Hon diskuterar det hela med Minna på chatten och kommer fram till att det förstås måste vara någon som driver med henne. Men vem?
Jag kan tycka att det blir ganska jobbigt att läsa hur Vendela vägrar att tro på brevens riktighet och på att Wilhelm finns, för hon håller på med det i över halva boken. Men sen tänker jag att om jag själv hade fått såna där brev hade jag ju förstås tagit för givet att det var fejk och att någon lurades. Givetvis. Något annat finns ju inte. Och det är ju det som är den här bokens anda - det ska kännas verkligt och som något som skulle kunna hända. Fast det inte kan det.

Vad det gäller det moderna: lite kul är det när Vendela försöker förklara för Wilhelm vad en laptop är. Efter långa förklaringar tror han att det kan vara något liknande en grammofon. Han har nämligen läst i tidningen om en ny uppfinning i Amerika som heter så och som kan spela musik. ("Han skulle bara veta..." säger Vendela)

För vem? 10 - 16 år

Vem är du Johanna?

Vem är du Johanna? av Lin Hallberg

Lin Hallberg skriver bra både om ungdomar och om hästar. Den här boken är en mycket bra ungdomsbok, samtidigt som det är en mycket bra hästbok. Problemet är att boken kan hamna lite mitt i mellan målgrupperna. Hallberg skrev en liknande (också mycket bra) bok för några år sedan, Adzerk - den vita hingsten, som handlade om en tonårstjej som har det jobbigt hemma och jobbigt med kompisen och som bara trivdes när hon fick vara med hästarna. Hon åkte till Mongoliet och fick verkligen perspektiv på tillvaron när hon levde med en mongolisk familj ute på stäppen. Men den boken står rätt outlånad här. Vi har den placerad på hästhyllan men "hästläsarna" verkar tycka den är för jobbig - de fastnar i den inledande skildringen av tonårsproblematiken och tycker det är för lite "häst". Funderar på att flytta den till vanliga ungdomshyllan men kanske att de som väljer böcker där tror att det handlar för mycket om häst. Nu har jag samma problem med Vem är du Johanna? som kan vara svår att hitta rätt läsare till. Och det är synd, för det är som sagt en väldigt bra bok - både på ungdomsvis och på hästvis.

Johannas föräldrar skilde sig när hon var fem år gammal, och den dramatiska skilsmässan har färgat hela hennes liv. Hon är nämligen född på Island men hennes mamma bestämde sig ganska hastigt för att hon inte ville leva där med Johannas pappa längre och reste till Sverige. Johanna tog hon med sig. Johanna längtade ständigt tillbaka till gården på Island, till hästarna, till fåren, till farmor och farfar och pappa - men hon kom aldrig tillbaka och kontakten med pappan har blivit riktigt dålig. Det enda stället hon riktigt trivs på är ridskolan. Här har hon så småningom fått en egen sköthäst, Joker, som hon älskar över allt annat. Han är viktigare än skolan och kompisar.

Men ridskolan går inte bra - ägarna verkar ha stora problem och det är mer eller mindre skötartjejerna som tar hand om allt. Det är de förstås för unga för och när en veterinär så småningom kommer och kollar hästarna så är det flera som måste avlivas av olika skäl. Joker är en av dem och Johanna känner det som att det är hennes fel att han måste dö. Hon klarar inte av sorgen och går in i en djup depression. Hon har hunnit bli 15 år och går vårterminen i nian men skolan sumpar hon nu totalt och börjar hänga med småkriminella personer. Johannas mamma är förstås väldigt orolig och försöker trösta och hjälpa Johanna men når inte fram till henne. Till sist rasar allt i Johannas tillvaro - samtidigt som besked kommer från Island att farmor har fått en stroke och ligger för döden. Hon vill att Johanna ska komma dit.

Och nu börjar bokens andra del som helt utspelar sig på Island. Jag har varit på Island och kan precis se landskapet framför mig - Hallberg beskriver det perfekt. Det vilda, det vansinnigt vackra, det ödsliga, det ofruktbara men ibland ändå så gröna. Det ombytliga vädret och så känslan av naturens totala makt över människan. Hit, till en gård mitt i det vilda landskapet, kommer Johanna och hittar långsamt tillbaka till den isländska Jóhanna hon var när hon var liten. Hästarna här är inte leksaker och gosedjur - de är arbetskamrater och överlevnad, de är fria djur i sitt rätta element, de är transportmedel i den oländiga terrängen, de är levebrödet.

Johannas far är inte lätt att lära känna - han är mest tyst. Lättare är det för Johanna att lära känna sin farfar igen. Men det är minsann inte lätt för Johanna att bara släppa den hon är i Sverige med alla problem och sorger och bli isländska Jóhanna med självklar plats som dottern på gården Vikur.
Det är mästerligt beskrivet av Hallberg. Och jag vill så gärna att det ska finnas många som vill läsa om både tonårsproblem och hästliv.

För vem? 12 - 19 år

Esme och Igor - Mysteriet med de tysta barnen

Esme och Igor - Mysteriet med de tysta barnen av Bodil El Jørgensen

Detta är andra boken om Esme och Igor jag läser - den första som finns översatt till svenska heter Esme och Igor - Tredje timmen efter midnatt. Den blev jag glatt överraskad av: två smarta barn i hyper-dansk miljö. Esme och Igor är kusiner och bor i varsin lägenhet i samma hyreshus där alla lägenheterna tillhör en storfamilj som alltid lagar middag tillsammans. Esme har koreanskt påbrå och älskar att använda koreanska svordomar blandat med underliga ord hon fattar tycke för (ordet "bisarrt" är ett av hennes favoriter och det säger hon i var och varannan mening). Igor hatar kyla och att vistas utomhus. Då tar han på sig tjock dunjacka och en stor rysk pälsmössa, helst även termobyxor. Han ses ofta vid datorn och Wikipedia samt spelandes trombon. Det är rappt och roligt berättat och deckar"fallet" de blir inblandade i är också bra - det börjar med att de kommer i kontakt med en lajv-klubb i och med att de hittar en väska med ett svärd och rustningsdelar.

Alltså såg jag fram emot att läsa den här andra boken om Esme och Igor. Men nu blir jag inte lika förtjust. Jag har liksom läst allt redan, mysryst över storfamiljens middagar, skrattat åt Igor och liksom Esme fascinerats över vissa ord. Men Esme använder fortfarande ordet bisarrt i var och varannan mening och hon svär fortfarande "shibal" i diverse situationer. Hon kunde gott hittat nya ord nu, tycker jag. Och sen så springer jag rätt in i en vägg i inledningen av boken som får mig avogt inställd till den:  den refererar till den föregående boken Tredje timmen efter midnatt. Inte bara kort, utan gång på gång de första sidorna så återges de viktigaste handlingarna och slutuppgörelsen i den boken. Detta räknar ju kallt med att läsaren redan har läst den och vill påminnas om vad som hände. Idiotiskt. En deckarserie ska aldrig referera till hur fallet löstes i föregående bok - tänk om man inte har läst den, vilken onödig spoiler det blir. En deckare ska liksom börja på nytt i varje del. Samma personer, nya förutsättningar. Sen kan ju personerna utvecklas från bok till bok, det är OK. De kan också träffa personer igen som de träffat förut, med en kort referens till "kommissarie Si och Så som vi lärde känna när vi löste fallet med IT-miljardärens kidnappade dotter". Men inte som här återberätta de viktigaste delarna av vad som hänt. Då måste jag ju när barnen frågar säga att "den här serien måste läsas i ordning".

Själva storyn är inte lika spännande heller. Esme och Igor kommer en ficktjuvsliga på spåren och förstår ganska snart att det handlar om kidnappade barn från Ryssland som tvingas till att gå ut på gatorna och stjäla. När de försöker berätta för polisen så vet de redan om det hela och har ficktjuvarna och deras ledare under spaning för att om möjligt kunna sätta fast herr Stor-skurk som bestämmer över allt och har kopplingar till ryska maffian. Polisen ber Esme och Igor att hålla sig utanför, vilket de förstås inte gör för de vill skriva om det i sin skoltidning. Ja, och så dras de mer och mer in i det hela och hamnar till slut i livsfara. En helt OK deckarstory, visst, men inte lika smart och annorlunda och spännande som den i första boken.

Det finns fler böcker om Esme och Igor på danska. Hoppas serien tar sig igen och blir lika bra som i första boken, och att Esme hittar några andra ord än "bisarrt" och "shibal".

För vem? 9-12 år

Jag ska egentligen inte jobba här

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

(Den här boken läser vi just nu med min kära bokcirkel - så om någon av mina cirkelmedlemmar läser detta så sluta för all del med det nu. Du får läsa det här när vi har pratat om boken!)

Åh, vad jag känner igen mig i den här! När jag var 21 flyttade jag till en ny stad där jag inte kände någon. Jag jobbade som läkarsekreterare på ett lasarett - men jag skulle ju egentligen inte jobba där. Jag skulle blir läkare. Jag skulle också bli författare, men det fick möjligen ta lite längre tid. Så jag läste in naturvetenskaplig linje på kvällarna och jobbade på dagarna och aldrig, aldrig att jag skulle bli som de som jobbade på avdelningen. Sjuksköterskor, undersköterskor, sjukvårdsbiträden, medelålders, trygga, deras största intresse var vad de skulle laga till middag och möjli. Så uppfattade jag dem i alla fall. Och jag skulle bli något annat. Något bättre. Aldrig att min högsta lycka skulle bli till exempel långhelg eller att sluta 2 timmar tidigare och mysa med familjen. Jag pluggade, läste mycket, skrev mycket och drömde högtflygande drömmar. Jag satt banne mig också på samma café många gånger med bok för att bli sedd som stamgäst.

Moa är 19 och har precis till sin stora lycka flyttat till Stockholm. Hon till och med gillar att åka tunnelbana bara för känslan av att hon hör hemma där i stora staden. Hon ska bli skådis! Och Stockholm är rätta platsen för att bli det. Till exempel genom att presentera sig för en fri teatergrupp i Vitabergsparken och lämna CV. Tyvärr är det inte skådespelarna hon pratar med utan en scenarbetare som verkar måttligt imponerad av hennes intresse. Resten av hennes försök att ta sig in i skådespelarbranschen är precis lika naiva och misslyckade. Givetvis försöker hon söka in på scenskolorna men tar sig inte ens vidare till andra provomgången. Men hon drömmer! Hon läser dramer (gärna på café så hon kan bli sedd när hon gör det). Hon studerar människor och skriver ner människotyper i sin anteckningsbok.

Och för att kunna lyckas med sina drömmar och planer så måste hon ju jobba - annars har hon inte pengar till mat och hyra. Eftersom hon inte är skådis än så får hon ta det jobbet hon får - som timvikarie på ett äldreboende. Men det är bara tillfälligt! Tills det andra kommer igång! Och hur skulle någon enda människa kunna stå ut mer än bara ett kort tag på ett sånt ställe som Liljebacken, undrar hon. Hon själv är ju bara där tillfälligt så hon står ut - men en sån som Eva? Som stannar kvar fast hon slutat jobba, som faktiskt bryr sig om de gamla som bor på hemmet. Sån ska Moa aldrig bli, aldrig någonsin. Tänk att låta ett sånt skitjobb gå ut över sin fritid och ta över sitt liv! Och hon tittar med den utomståendes kritiska lätt roade ögon på Arbetsplatsen - de privata muggarna, skyddskläderna, personalrummets inte så trivsamma möblemang. Det berör ju inte henne. Stackare de som inte vill något mer i livet än att jobba kvar här.

Och så följer vi Moa medan hon förändras och mognar, lär sig att se bortom de skröpliga sjuka och ganska äckliga skalen av de gamla som är intagna på Liljebacken. Och det känns så väldigt, väldigt äkta. Varenda en av personerna i boken känns som någon man skulle kunna möta på riktigt. Till och med Bettan/Nettan i köket, hon med leopardtrosorna. Eller Roy, 64, som ska "bli frisör" och så länge engagerar sig i vårdtagarnas frisyrer.

Jag absolut sträckläste boken. Läs!

För vem? vuxenbok

Familjen Considines förbannelse

Familjen Considines förbannelse av Gareth P. Jones

Jag läste Tvillingarna Thornthwaites testamente med stor behållning när den kom (se här vad jag har skrivit om den) och blev glad när jag såg att Jones hade skrivit en ny bok som lite liknade Tvillingarna... - på framsidan i alla fall. Men hoppsan så besviken jag blev. Den här är inte alls lika bra.

Själva idén är bra: en hel släkt som har en förbannelse och som sluter sig samman mot yttervärlden både för att skydda sig själva och sin hemlighet och för att de faktiskt bara har varandra. Men problemet är att det räcker inte till en bok - eller åtminstone har inte författaren fått idén till att räcka. För vad förbannelsen består i anar man redan typ tio sidor in i boken när huvudpersonen hör talas om "vilddjuret i Wilderdale". Åh nej, tänker jag, så torftigt fantasilöst kan det väl ändå inte vara. Men jo, precis så torftigt och fantasilöst är det.

Och då, när man redan vet vad förbannelsen består i, så blir boken bara en enda lång stampande och tråkig transportsträcka mot det oundvikliga slutet. Visst, slutet skulle kunna ses som en twist - men om man har en IQ på högre än ett träds nivå så har man anat vad som ska hända ganska långt innan det verkligen händer. Redan på sidan 98 kommer första ledtråden för där får man veta att namnet på det gamla släkthuset, "Louvre house" egentligen betyder "där vargarna bor".

Det är farligt nära en dödskallemärkning. Men trots allt läste jag ju ut boken för jag ville veta hur den slutade och så ville jag se om de vuxna skulle fortsätta med att vara outsägligt korkade och blinda boken igenom (huvudpersonens mamma är värst och blir bara mer och mer dum). De är de - med ett enda undantag.

Well. Så här är det: Mariel och hennes mamma bor i Australien - mamma har skurit av kontakten med sin familj i England. Men nu får hon ett samtal som gör henne upprörd. Det är hennes lillebror som ringer och säger att deras mamma - Mariels mormor - är död. Vadå lillebror, undrar Mariel, för mamma har alltid sagt att hon var enda barnet utan syskon. Nu visar det sig att mamma har fem bröder. Och att Mariel har ett gäng kusiner. Mariel undrar förstås varför mamma inte har sagt något om sin familj på alla år (och det undrar jag också) men mamma bara undviker att svara. Mariel och mamma åker till England för att gå på begravningen - och där möter Mariel sina kusiner för första gången. De står på kyrktrappan i en tät ring med huvudena ihop och pratar lågt. Och när Mariel närmar sig dem så får hon inget varmt välkomnande direkt. Först tycker de att hon ska gå för "detta är en privat begravning". Sen förstår de att hon är deras kusin, men hon "är ju ingen Considine" så hon har ju inte där att göra i alla fall. Näst minsta kusinen börjar genast spotta ur sig elaka hotelser mot Mariel och det håller hon väl i princip på med genom hela boken (alternativt med att försöka ta livet av henne i praktiken också). Äldsta kusinen är tystlåten och varierar enbart repliken "du borde inte vara här - försvinn härifrån om livet är dig kärt" på ungefär 15 olika vis boken igenom.

Mariel och mamma skulle egentligen bo på hotell under Englandsvistelsen, för det blir nog bäst när nu saker och ting är som de är med släkten säger mamma först. Låter ju spännande, tycker jag. Men sen blir det platt fall med det för det behövs bara en mindre övertalning av bröderna (jamen varför bor du på hotell? Bo hos oss i stället! Nja. Nja. Jag vet inte. OK då.) så vips avbokas hotellet och Mariel och mamma bor hos morbröderna och deras familjer i stället. Och också vips så krympte hotet av den där förbannelsen lite och kändes inte så farligt.

Och tro det eller ej så är det resten av bokens handling mer eller mindre, detta att Mariel och mamma nu ska bo hemma hos de fem olika bröderna, två nätter hos varje. Mariel tvingas umgås med den ena kusinen märkligare än den andra och komma underfund med vari förbannelsen ligger (och som sagt, det är det man trodde från början). Hon försöker förklara för sin mamma att hennes kusiner "inte är normala" men mamma vill inte lyssna som vanligt. De blir nog bättre när du har lärt känna dem, tycker hon snusförnuftigt. Mariel vill inte lära känna dem bättre överhuvudtaget, hon vill bara därifrån och hem till Australien. Men vi tuggar på. Sida upp och sida ner. Från den ena gästsängen till den andra.

Det kanske låter rätt spännande och ganska kul när jag kokar ner bokens handling till det ovan - men tro mig - den är långtråkig och förutsägbar. Och en besvikelse.

För vem? 10 - 14 år

Tvillingarna Thornthwaites testamente

Tvillingarna Thornthwaites testamente av Gareth P. Jones

Jag passar på att skriva om den här nu när jag precis sågat Familjen Considines förbannelse. (läs här vad jag skrev om den) För den här tycker jag om.

Jag trodde först att den här skulle vara ungefär som syskonen Baudelaire, lite svartsint torr humor och konstiga människor. Men den utvecklar sig till att bli en mycket invecklad deckargåta, där alla människor är misstänkta och där alla mer eller mindre samlas i samma rum på slutet när allt ska avslöjas. Det är mycket underhållande att läsa, och man bara måste veta hur det går. Det kräver dock en rätt van läsare, för det är ganska komplicerat att hålla isär personerna efter ett tag – vem som nog hade ihjäl vem eller är mamma till vem och varför. De enda man egentligen håller koll på boken igenom är tvillingarna själva.

 Tvillingarnas situation är så skruvad och dyster så jag faller direkt – jag älskar att läsa sådana här överdrivet eländiga skildringar. Och när jag sen får läsa vidare om de utstuderat tillkrånglade metoder tvillingarna använder för att försöka ha ihjäl varandra blir jag fortsatt lycklig. Alla pusseldeckare – släng er i väggen. Hur kan man ens komma på något sånt här? Vilken fantasi!

 Tvillingarna Ovid och Lorelli är föräldralösa. När de var mycket små dog deras far oväntat efter en god middag. Kort därefter dog även mamman när blixten slog ner i telefonen hon talade i. Sedan dess har tvillingarna vuxit upp på sin herrgård med tjänstefolket som familj. Butlern Alfred och sjuksystern Griddle är deras lärare – de går aldrig i vanlig skola och de går överhuvudtaget aldrig ner till byn. Eftersom de har sorg efter sina föräldrar så har butlern och tjänstefolket bestämt att det ska vara dämpat i huset. . Ingen glödlampa är på starkare än 40W, för att skapa en respektfull stämning. Tvillingarna får inte spela någon glad musik, bara äta enkel och okryddad mat, får absolut inte titta på TV eller använda någon dator. Och de får bara använda svart kläder.

 Och så är det ju den där lilla detaljen att tvillingarna så länge de kan minnas har försökt ta livet av varandra – med en förvisso enorm uppfinningsrikedom men märkligt nog utan att aldrig lyckas. Egentligen vet de inte varför, eller vem som började. Men nu, när de ska fylla 13 så bestämmer de att de samtidigt ska sluta upp med mordförsöken. För att det ska bli riktigt säkert ändrar de testamentet efter sin far till att om någon av dem dör arv innan de fyller 16 så får inte den andra ut arvet. Men fast de har lovat varandra så dyrt och heligt så fortsätter ändå mordförsöken. Till stor fröjd för läsaren, kan man tillägga. Ta som exempel det här: Ovid är ute och cyklar. I en nedförsbacke går det inte att bromsa cykeln och han gör en våldsam vurpa, skrapar upp händerna och stukar ena foten rejält. När han undersöker cykeln ser han att bromsledningen är avskuren och att någon lossat skruven som hållit framhjulets nav på plats. Elakt, förvisso, men inte likt Lorelli, tycker han eftersom hon brukar vara mer utstuderad. Fast cykelsabotaget är bara inledningen. Ovid känner nämligen en söt doft vid cykeln och upptäcker att hela stålramen är fylld med honung. Och ut ur skogen promenerar just då – som av en händelse – en stor brunbjörn. Där ligger Ovid med – som av en händelse – stukad fot och kan inte ta sig någonstans alls.

 Att tvillingarna ändrar på testamentet sätter igång en hel del – det är inte bara fortsatta mordförsök. Nu avslöjas hemligheter från det förflutna på löpande band och tvillingarna tvingas inse att ingen och inget är som de trodde. Och möjligen att deras liv kanske inte riktigt varit som andra barns liv hittills.

För vem? 11 - 16 år

Mitt lyckliga liv

Mitt lyckliga liv av Rose Lagercrantz

I väntan på att Mitt hjärta hoppar och skrattar, andra boken om Dunne, ska landa på mitt skrivbord så skriver jag om Dunnes första bok så länge. Den tror jag att de flesta av barnen som går på vårt lågstadium har läst för jag har pratat om den så många gånger så jag har tappat räkningen. Och så brukar jag spänna blicken i de stackars barnen och säga att den här bara måste ni läsa för det är en av de bästa barnböcker jag läst. Förskrämda hukar de sig i stolarna och lånar sen snällt boken. Samt lånar den sen av varandra i klassrummet, jo, för det är inte bara jag som tycker det är en fantastisk bok. Barnen tycker det också.

För det första så är det en bok i en kategori där det finns alldeles för få böcker: stadiet mellan börja-läsa-böckerna och kapitelböckerna. Varför finns det så få tunna kapitelböcker med enklare text? Alla barn måste ju gå igenom det där stadiet när 15-20 rader per sida är för lite och långa textsjok med långa meningar ännu är för svårt.
För det andra är det så kolossofialt fina bilder av Eva Eriksson där barnens ansiktsuttryck egentligen berättar hela historien utan att man behöver läsa texten. Men så, för det tredje, är texten en väldigt bra berättelse om vänskap och ensamhet, om lycka och sorg, om sånt som är jobbigt eller roligt för någon i sisådär 8-årsåldern. Tillsammans blir det alltså en bok som gör mig lycklig över att jobba med det jag gör och få stöta på såna här böcker ibland och sätta i händerna på barn.

Boken handlar om Dunne, som går i samma klass som Metteborg, och som funnits som biperson i böckerna om honom. Men det här Dunnes egen bok som är helt fristående från Metteborg.

Dunne ligger i sängen och borde sova men tänker i stället på alla gånger hon har varit lycklig. Som till exempel den gången hon klarade att simma tre simtag utan att drunkna (med obetalbar bild, för övrigt...). Eller som när hon fick sin skolväska och skulle börja första klass. Det var i och för sig roligt att börja skolan, men hon minns också hur pirrigt det var. Skulle hon gilla sin fröken? (ja, hennes fröken är världens bästa) Skulle hon få några kompisar? Det var lite si och så med det första rasten, då stod hon ensam. Men på den andra rasten upptäckte hon en annan person som också stod ensam och bara tittade. (här är det en bild över ett helt uppslag med lekande skolbarn i olika grupperingar. På ena sidan står Dunne ensam bland alla barn. På andra sidan ser man strax en flicka med mörkt lockigt hår som också står ensam. Flickorna tittar blygt på varandra. Och redan på nästa sida har de funnit varandra. Dunne och Ella Frida blir bästaste bästisar.

Dunne var så lycklig i skolan så det var inte klokt. Men så efter jullovet när skolan började igen så satt Ella Frida bara och höll för ögonen och vill inte rita eller någonting. (och förstås har vi en bild på en ledsen Ella Frida med en bekymrad Dunne bredvid) Hon ville inte berätta för Dunne vad hon var ledsen för - det fick fröken göra. Ella Frida skulle flytta. (och så får vi en bild där båda flickorna totalt slokar över sina bänkar, enormt olyckliga, med en bekymrad fröken som försöker trösta).

Så nu får Dunne faktiskt ligga i sin säng och tänka en stund på de stunder då hon faktiskt inte var lycklig. Då hon i stället var olycklig och ensam för att Ella Frida hade flyttat. Och vi får följa henne genom hennes faktiskt ganska ensamma och sorgliga vardag (nå, det fanns väl några lyckliga stunder ibland) ända fram tills vi får veta vad det är hon ligger i sängen och väntar på och inte kan somna för. Hon ska nämligen få åka och hälsa på Ella Frida på påsklovet. Och åh, vad hon längtar!

Och jag längtar efter Dunnes andra bok.

För vem? 7-11 år

Den stora kärleksfebern (Drakhjärta 3)

Den stora kärleksfebern av Anna Ehring

Den tredje boken om Nisse och hans drake Harry. Den första heter Syltmackor & oturslivet (se här vad jag skrev om den), den andra heter Kickflippar & farligheten (se här vad jag skrev om den).

Visst är den här bra, men jag tycker inte alls lika mycket om den som om de två föregående. Det fina språket är detsamma, den fina inlevelsen i en tolvårings tankar och känslor finns kvar (så mycket att Nisses trassliga humör och taggighet nästan sänker boken för han blir så jobbig att läsa om). Men nu känns det som att det där lilla extra som höjer boken över alla andra saknas. Jag har på något sätt läst det här redan, två gånger om, och blir inte lika fascinerad av Nisses, Nodis och pappas vardagsliv (även om det fortfarande känns äkta beskrivet). Det känns också som att Harrys kommentarer har vattnats ur - han kommer mer med konstiga uttalanden, mer av känslan "det är roligt att en ödla pratar och kolla vilka konstiga saker han gör" än den där kloka kompisen till Nisse han var förut.

När han väl är där, vill säga. Det är så i den här boken att Harry försvinner en bit in i handlingen. Nisse tror först att han somnat någonstans men blir alltmer förtvivlad när han inte kommer fram igen - har han rymt? För just nu behöver han mer än någonsin Harry att prata med - han har blivit kär i Saga nämligen. Och det är ingen bra sak att vara kär. Nisse blir totalt avig och får förstoppning i hjärtat och kaos i hjärnan. Han vill inte visa Saga att han är kär i henne men kan inte vara som vanligt i hennes närhet, så han flyr. Eller säger elaka saker, både till henne och till kompisarna. Och han är på dåligt humör hemma också, pappa och Nodi undrar vad som är fel. De tror bara han är orolig för Harry - till dem kan han absolut inte säga att han är kär. Och det kan han förstås inte säga till kompisarna heller. Kompisarna vet inte heller om att Harry är en talande drake, de tror bara Nisse är orolig för sin försvunna ödla och tycker han bär sig mer än underligt åt.

Och det blir jobbigt att läsa också. Jag saknar Harry och hans förmåga att "låsa upp" Nisse. Nu blir allt bara så fel och dumt sida upp och sida ner så jag blir helt matt. Jag förstår att Nisse har det jobbigt - han är rena typexemplet på tonåring med känslorna i kaos, fast han inte ska fylla 13 förrän efter sommaren - men han drar liksom inte läsaren i sin panik och jag vill bara sätta honom ner på en stol och be honom ta det lugnt och inte bara rusa iväg från allting. Faktiskt lade jag nästan boken ifrån mig innan Harry äntligen kom tillbaka och redde ut Nisse-trasslet.

Så, visst, den här boken är en fantastisk inblick i en snart-tonårings-trassel-känslo-kaos. Men jag saknar ändå något - det blir stillastående. Även om Harry var fånigare än vanligt i den här boken så tror jag det var han som saknades.

För vem? 10-15 år

En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret

En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret av Brian Selznick

Jag kände att jag ville ha med den här på bloggen också nu när jag precis har skrivit om Underverk av Selznick (se här vad jag skrev om den).

När den här kom för ett par år sedan var den verkligen en wow-upplevelse. Kan man göra en bok så? Låta bilderna ta över berättandet i långa sekvenser? Använda bilderna som en filmkamera och zooma in och ut i bilderna för att fokusera på detaljer eller skapa överblick? Kan man ha en bok som är så tjock bland böcker som är tänkta för barn i mellanstadiet?

Det kunde man, och det med besked. En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret är en alldeles fantastisk bok. Inte nog med att den använder filmgrepp för att berätta om Hugo - själva berättelsen handlar också om filmens tidigaste historia. Och så själva berättelsen om Hugo Cabret som är perfekt läsvärd alldeles i sig själv. En liten kille som bor inne i väggarna på en tågstation där han sköter om urverken på de stora klockorna! En liten kille som sitter och bygger ihop en slags maskin-människa! En liten kille som får reda på saker han inte visste om sina föräldrar! Bara det räcker att berätta för att få barn att vilja läsa boken. Visar man sen också den första bildsviten som är en inzoomning på först vårt jordklot sedan närmare och närmare till Paris, till en tågstation, till en folksamling, till en kille i folksamlingen, närbild på killen som vänder sig om och tittar in i "kameran" - det är Hugo Cabret, ja, visar man den så hugger de flesta barn tag i boken och bär i väg med den. Jag tror aldrig jag har varit med om en snyggare personpresentation i en bok än den här.

Det är Paris, det är 1930-tal. Hugo Cabrets föräldrar är döda så han bor hos sin farbror som bor och arbetar på en stor tågstation. Det är farbrodern som sköter urverken på alla stationens klockor - drar upp dem och underhåller dem (svårt att idag förstå hur det behövdes någon som bara sysslade med detta...). För att komma åt alla klockors urverk så går man igenom gångar bakom väggar och inne i väggar. Även farbroderns rum ligger liksom gömt i en del av stationen som vanligt folk inte kommer till. Hugo flyttar in till honom och lär sig sköta klockorna - han är mycket begåvad på att sköta eller bygga eller laga mekaniska saker. Det var hans far också, minns han.

Men farbrodern har problem. Han dricker mycket sprit, och sover eller försvinner, och låter Hugo mer och mer ta över klock-sysslandet. Nu verkar han helt och hållet ha försvunnit och Hugo sköter klockorna och hoppas på att ingen ska upptäcka att det inte är farbrodern som gör det för då kanske de blir utslängda från tågstationen.

När Hugo inte sköter klockorna har han ett annat projekt: han bygger på en slags maskin som föreställer en människa. Maskinen ska kunna sättas igång och människan utföra en serie rörelser, som en robot. Sådana här mekaniska maskiner kallades automater och var rätt vanliga ett tag efter sekelskiftet.
Men automaten fungerar inte och är svår att laga eftersom Hugo saknar de delar som behövs. Han vet var han kan få tag på några av dem - i mekaniska leksaker. Det finns en liten leksaksbutik på tågstationen och i en lång bildserie så får vi se när Hugo gör en reservdelsraid i den (som inte går så bra).

Det är här - när Hugo mer eller mindre blir lyft i nackskinnet av leksaksbutiksinnehavaren - som berättelsen sätter igång. Och över femhundra sidor senare vet Hugo mer om automater, om de tidiga filmskaparna, om leksaksinnehavaren och om sin far. Och vi har gjort samma resa, med filmbilder och allt.

För vem? 10 - 15 år

Underverk

Underverk av Brian Selznick

Jag hade stora förväntningar på den här boken, för jag tyckte väldigt mycket om En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret (se här vad jag skrev om den) Och, visst, förväntningarna infriades, men inte riktigt så som jag hade trott. Bildberättandet används på ett annat sätt i Underverk och det blir två olika berättelser som så småningom flätas samman på ett ganska överraskande sätt. Men precis som i Hugo Cabret så är det fantastiska miljöer (mest New York) och nya kunskaper man liksom får på köpet. I Hugo Cabret fick man veta mycket om filmens tidigaste historia - här är det en del om stumfilm men också om museum och om kommunikation för och med döva människor. Lite oväntade kombinationer men det fungerar och blir väldigt bra. Det känns som att Selznick har lagt ner mycket jobb på research för den här boken, och att han har gått och tänkt på den länge, till och med innan Hugo Cabret skrevs? Jag bara spekulerar, men boken känns som ett riktigt hantverk med alla dessa illustrationer.

Men jag kan inte bara godkänna och tycka om en bok som är ett bra hantverk - den måste beröra mig också och ha en berättelse som fängslar mig på något sätt. Och som väl är så har Selznick inte glömt det i all miljö- och faktainstudering.

Det är två olika berättelser som berättas. Först får vi läsa om Ben som lever i Minnesota på 1970-talet. Han har bott med sin mamma och aldrig lärt känna sin pappa, han vet inte ens vem pappa är. För en kort tid sedan dog hans mamma i en trafikolycka, och sedan dess bor han hos sin moster och morbror och måste dela rum med sin kusin. De bor i huset intill det som Ben och hans mamma delade, men Ben har sedan mamma dog inte velat gå in i sitt gamla hus - det gör för ont. Ben är döv på ena örat sedan födseln men har klarat sig bra ändå. Fast nu blir det katastrof, för när han till sist vågat sig in i sitt eget hus och ska ringa ett viktigt telefonsamtal (han tror han har hittat sin pappa) - så slår blixten ner i huset och telefonen och går rätt igenom Ben. Han överlever men blir döv även på andra örat. Rätt var det är hittar vi honom i New York dit han rymt från sjukhuset - nu bara ska han hitta sin pappa, kosta vad det kosta vill. Fast det går åt skogen direkt, förstås. Han är inte gammal, han är döv, han känner ingen och han har väl varit i New York i 20 minuter när han blir rånad på alla sina pengar.

Parallellt med Bens berättelse får vi följa Rose som lever i Hoboken utanför New York, fast på 1920-talet. Rose berättelse berättas enbart i bilder men är förfärande tydlig ändå. Vad man direkt förstår är att Rose, som kanske är i 10-årsåldern, är en olycklig flicka som bor i ett stort hus med utsikt över vattnet mot New York. Man förstår också att hon beundrar en filmstjärna som heter Lillian Mayhew och klipper ut allt hon ser om henne i tidningar och sätter in i en klippbok. Efter ett par bildsvep om Rose så förstår man också att hon är döv, och absolut inte vill lära sig kommunicera med hörande genom att läsa på deras läppar. Hon klipper till och med sönder läroboken om detta och gör en stad i papper av den. Sen hittar vi helt plötsligt även Rose på rymmen och på väg med båten till New York - lika liten som Ben, och lika svårt för att förstå och göra sig förstådd.

De bägge berättelserna flätas alltså samman i slutet, men de hänger liksom ihop medan de berättas också. Det är smarta överväxlingar mellan Ben och Rose och jag bläddrar vidare i boken utan att kunna sluta för jag måste bara se hur berättelsen lämnas över efter det här slutet i texten, efter den här sista bilden i bildserien. Ett exempel på hur berättelsen lämnas över är när Rose har varit på bio (stumfilmsbio) ensam och kommer ut på gatan och överraskas av ett åskoväder (faktiskt har filmen hon sett också handlat om ett åskoväder). Hon springer i regnet och ser rädd ut. Sista uppslaget visar en enorm blixt på natthimlen - sen växlar det över till text och Bens berättelse där Ben precis vaknar upp liggande på rygg, desorienterad och med en förfärlig värk i huvudet och kroppen. Han har precis blivit träffad av blixten genom telefonen men det vet han inte än.

Jag gillar det här. När man läser en av Selznicks mastodontböcker (Underverk är på 629 sidor) så får man så mycket mer än bara en bok. Man får en bildupplevelse också, och längtan till att resa till New York (eller till Paris i Hugo Cabret) och så en massa oväntade kunskaper om saker man knappt visste något om innan.

Lite av grejen med den här och med Hugo Cabret är just det att de är så väldigt tjocka men ändå lättlästa. Det är grymt imponerande om man går på mellanstadiet och kånkar runt på en sån här bok och kompisarna frågar om man verkligen läser den där tjocka? och man med gott samvete kan säga att "japp, och jag är nästan färdig också". Det är kul för mig att bokprata om dem också: Kolla vilken tjock bok! Fast jag lovar att ni klarar av att läsa den - titta bara inuti (och så visar man någon eller flera fantastiska bildserier). Mycket bra.

För vem? 10 - 15 år

Kickflippar och farligheten (Drakhjärta 2)

Kickflippar & farligheten (Drakhjärta 2) av Anna Ehring

Läs här vad jag skrev om Drakhjärta 1 - Syltmackor & oturslivet och läs här vad jag skrev om Drakhjärta 3 - Den stora kärleksfebern.

Kickflippar & farligheten är minst lika bra som Syltmackor & oturslivet. Märkligt nog har den en allvarligare ton trots att den stora sorgen Nisse och hans familj har i den första boken har börjat gå över och bli vanligt liv. Här fokuseras mer på ungdomskultur, på hot och våld och att vara modig på så sätt att man står för det man själv tycker är rätt. Harry är kvar, förstås, och levererar fortfarande dräpande livsvisdomar. Och fortfarande är det fantastiskt bra om en 12-årings tankar och funderingar (Nisse fyller 12 precis i början på boken). Det här är böcker som alla i den åldern borde läsa - och alla som är i den åldern borde också ha en egen Harry. Någon som de kan berätta allt för och som kommer med kloka, avslappnade råd.

Nisses absoluta bästis, Tage, ska försvinna i väg en hel evighet. Hans mamma har träffat en kille som bor i Turkiet, och nu ska de åka dit och vara där i tre månader. Tre månader utan Tage!! Det står man knappt ut med. Ska Nisse hänga ensam på alla raster, då eller? Nisse och Tage har tillsammans med Saga och Rut ett band (som förstås får vila under den tiden Tage är borta). Saga och Rut är förvisso bra, men det funkar bara att vara med dem när de repar med bandet. I skolan kan man inte hänga med dem för de gör tjejgrejer. Så Nisse bävar för den evighetslånga tiden Tage ska vara borta.

Men redan första dagen utan Tage i skolan så börjar Nisse prata med Josef. Tuffe Josef som annars inte hänger med någon i skolan. Josef har nämligen sett att Nisse åker bräda (fast han är bara nybörjare än) och frågar om Nisse vill att han ska lära honom några tricks. Det vill Nisse och hänger på Josef ett par gånger. De har rätt kul, åker bräda och så. Men så kommer ett sms från Josef en dag där det står: ”Vi ska märka en kille i morgon/Josse”. Nisse frågar tillbaka vad Josef menar med "märka" och får till svar "spöa" med en glad smiley-gubbe efter. Nisse undrar hur man kan skicka en smiley när man ska spöa någon och frågar Josef "varför?" "För han är falsk, vi ses vid rampen klockan sju imorrn kväll/Josse" får han till svar.

Nisse ligger och stirrar i taket och hoppas att det snart ska komma ett sms där det står att Josef bara skojade eller nåt sånt. Men det gör det inte. Och Nisse skickar efter en stund ett svar till Josef att "jag gör inte sånt". "det är lugnt mannen, du behöver bara kolla på." får han till svar, men förtydligar själv "Jag vill inte vara med, ALDRIG! Hälsningar Nils Berg."

Det är här "farligheten" i bokens titel kommer in. För det som händer nu är att Josef och hans gäng vänder sig mot Nisse. Plötsligt är det i stället Nisse som är en falsk vän och han får meddelanden om att om han tjallar är han död. Han får också chattmeddelanden från Josefs gäng med otäcka hotelser. Nisse är så rädd så han vet inte vad han ska göra - han vågar knappt gå ut.

Vilken tur att han har Harry som håller sitt lugn i alla situationer och kommer med goda råd.

Det är skrämmande läsning, för det känns så äkta, så otäckt nära verkligheten. Så här lätt kan det säkert vara att hamna i fel gäng och fel situationer. Och så väldigt lätt det skulle kunna vara att tvingas med till "fel" sida också, och utföra handlingar som man sedan kommer att ångra för alltid - om man inte vågar säga nej.

För vem? 11 - 16 år

Farlig ström

Farlig ström av Kat Falls
Fortsättning på Mörkt liv (läs här vad jag skrev om den)
Jag hade lite svårt att komma in i Mörkt liv när jag läste den eftersom det var en ny och främmande värld med så mycket saker och företeelser jag inte hängde med på i början. Sen vande jag mig och tyckte om den, och blev sugen på att läsa Farlig ström. Det var en del lösa trådar och aningar jag hoppades skulle följas upp här.

Men Farlig ström rör sig mestadels i nya miljöer, nämligen på ytan av havet i stället för under vatten och på havsbotten. Vi får också läsa om en några som kallas migranter. Det är människor som inte vill bo på det överbefolkade fastlandet utan i stället lever i flytande små städer ute till havs. Först verkar migranterna skrämmande och ociviliserade - alla "vet" att de tar vanligt folk tillfånga och syr kläder av deras tarmar och eventuellt också äter upp dem. Man "vet" att migranterna är helt laglösa, barbariska och att deras kaotiska flytande städer har en hövding som eventuellt kan styra patrasket.

Boken börjar med att Tys föräldrar blir kidnappade av de där förfärliga och elaka migranterna. Föräldrarna skulle bara helt fredligt och snällt sälja nyskördade alger till dem, men de blir alltså under vapenhot nertvingade i en ubåt och försvinner. Boken går sedan ut på att Ty tillsammans med Gemma genom att möta diverse opålitliga och skurkaktiga typer ska försöka leta rätt på sina föräldrar själv (sjöpolisen som är styrda av Samväldet verkar inte bry sig så där väldigt om kidnappade havs-kolonister).

Men allteftersom boken framskrider så kryper det fram att migranterna trots allt är helt vanliga människor som på alla vis försöker överleva så gott de kan - de är lite som eskimåer för de använder och återanvänder allt. Alla delar på bytesdjur används eller äts upp. Alla sopor man finner i havet får de användning för. Och migranterna är dessutom desperata, för enligt en ny lag så får de inte fiska i områdena nära kusten utan bara ute på djupt hav. Områdena nära kusten innehas nämligen av nybyggare (såna som Ty och hans familj= och de är rädda om sina havsbottengårdar, algodlingar och fiskodlingar. Inte heller får migranterna gå in till kusterna - bara till enstaka platser typ Brottsjö som är en gammal oljeplattform som gjorts om till en slags mötesplats med boxningsarena, restauranger, barer och marknader. Ty begriper först ingenting av det som händer - varför ska de där migranterna äntligen kidnappa hans föräldrar? De verkar ju inte begära någon lösensumma? Men han känner sig snart rätt dum när det går upp för honom migranterna hatar nybyggarna mest av alla - just på grund av det där påbudet som gör att migranterna tvingas skaffa mat ute på djupt hav där det inte är gott om fisk.
Migranterna har det alltså svårt, och ändå värre är det nu den senaste tiden för någon som är helt utan samvete sänker ner och förankrar de flytande städerna under vattnet, och förseglar dem sedan så att människorna som bor inuti inte kan komma ut och därför dör allihop. Givetvis blir Ty och Gemma inblandade i det här mysteriet.
Så vi rör oss på omgjorda oljeplattformar, i en ruinstad på en slags holme, på handelsstationer och sånt. Ty gillar inte att vara ovan havet och i början på boken beskrivs det vilken enorm ångest han får av värmen, av solljuset, av att ha så många människor tätt inpå sig. Men eftersom han i princip vistas ovan vattnet hela boken igenom så vänjer han sig uppenbarligen snabbt för så småningom verkar han inte lyfta på ögonbrynen åt att befinna sig mitt i en folkmassa i en vattendränkt arena där det finns monsterstora krokodiler i vattnet.

Förra boken gjorde stor sak av Tys mörkgåva (han kan "se" med hjälp av ljud, likt delfiner eller så) - men det har han förstås inte så stor nytta av ovan hav, i stora folksamlingar. Så här blir han mest något av en vanlig tonåring som skyfflas runt i olika situationer han inte har minsta kontroll över. Jag blir helt störd av honom, faktiskt, för klantigare människa kan man leta länge efter. Han är inte det minsta diskret. Eller smart. Eller duktig på att slåss, eller smyga, eller något annat han hade behövt i den här handlingen. Han bara liksom går rätt fram till folk och frågar enormt dumma frågor som alla först vägrar svara på och sen försöker ta livet av honom för att han frågade. Ta exempelvis det här: Ty och Gemma har i sin jakt efter föräldrarna kommit till en svart marknad där migranterna kan köpa mat till skyhöga priser. I ett marknadsstånd ser Ty en sorts alger som bara kan komma från hans egen och föräldrarnas gård. Alltså just den maten som stals i samband med att föräldrarna kidnappades. Vad gör då killen? Sparar han listigt på informationen och tar i smyg reda på vem mannen är som innehar ståndet? Varskor han någon slags polis? Ringer han en vän? (förlåt - telefoner finns inte i den här världen) Pratar han åtminstone med Gemma om saken? Nej. Han stegar myndigt fram till den som säljer algerna och förklarar högt och tydligt att de här algerna kommer minsann från vår gård och jag vet att de är stulna. Var har du fått dem ifrån? Varpå alg-försäljaren givetvis får tossablick och attackerar  Ty med kniv.

Jag avskyr osmarta huvudpersoner som liksom inte löser något själva utan bara blir kringfösta i handlingen och oförtjänt överlever alla dödsfaror.

På tal om mörkgåvor ovan så verkar det ha gått inflation i det nu. Mer eller mindre alla som överhuvudtaget vistats under vatten i över två veckor verkar ha någon slags mörkgåva. Det blir urvattnat. Det blir mer än urvattnat - det blir lite löjligt.

Det som lockade mig med Mörkt liv var mycket den spännande havsmiljön, hela dystopi-grejen med överbefolkat fastland och ett förmodat korrupt Samvälde som styrde. I den här boken är det stor övervikt på action och intriger istället. Och det jag anade att jag skulle få veta mer om - Samväldet och hur världen funkar i stort - blir det nästan inget av. Det är synd om migranterna, det förstår jag, men det verkar vara jobbigt att vara människa på många ställen och Samväldet styr och ställer mycket mer än de har rätt till tydligen. Jag vill fortfarande veta mer om det här än läsa om hur Ty hamnar i omöjliga livsfaror sida upp och sida ner. Från en annorlunda och lockande dystopi med samhällen på havsbotten har den här förvandlats till något jag redan sett på film - action i en framtid av vatten, återanvända sopor, ruiner och desillusionerade elaka människor som bara tänker på pengar.

För vem? 11 - 16 år

Syltmackor & oturslivet (Drakhjärta 1)

Syltmackor & oturslivet av Anna Ehring

Det här är en av mina absoluta favoritböcker att sätta i händerna på killar som vill ha lättlästa och roliga böcker som "inte handlar om påhittade saker". Givetvis är inte boken skriven för bara killar - men det är mest killar i 11-12-årsåldern som lånar Drakhjärta-böckerna här, och jag har hittills inte hört någon som inte gillar dem. Böcker som får killar i den åldern att så gärna vilja läsa fortsättningsdelar att de reserverar dem - ja såna böcker är värda sin vikt i guld. Det är också en bra bok att ha i bokcirklar för mellanstadiet, för här finns mycket att diskutera samtidigt som det är roligt och sorgligt att läsa.

Syltmackor & oturslivet följs av Kickflippar & farligheten (läs här vad jag skrev om den) och Den stora kärleksfebern (läs här vad jag skrev om den) (och i augusti kommer även Hemligheter).

Att bokserien heter "Drakhjärta" har absolut ingenting med fantasy att göra - nej, det här är 11-åringsverklighet och vardagsdramatik. Det är roligheter och livsvisdomar om vartannat - fast egentligen borde det vara så sorgligt så det är inte klokt. Nisse, som bor i Bagarmossen, är 11 år och hans mamma dog nyligen. Nisse och lillebror Nodi är nu ensamma med sin pappa är arbetslös och  förtvivlat försöker få ihop liv, ekonomi och sorg. Det borde vara så grått och eländigt – men blir övervägande fantastisk rolig läsning. Och det är dels den fina skildringen av familjens vardag, dels är det förstås Harry.

Harry är inte verklig på något sätt - han är en ödla som pratar (fast själv säger han att han är en drake, förstås). Och det är konstigt och fel, förstås. Men han pratar på ett sätt som Nisse och alla andra 11-åringar begriper och tar till sig. Han är rolig. Han är vis. Han är slapp och ouppfostrad och svär (det är inte någon Nalle Puh-ton typ vara snäll och det viktiga är att man har vänner och tillsammans är vi starka och liknande floskler). Och han lär Nisse hur man får ett drakhjärta för att man ska kunna stå ut med allt som är jobbigt eller otäckt här i livet. Dessutom är det han som får Nisse att förstå att även om man har problem så finns det glädjeämnen ändå. Man kan få lov att ha roligt fast ens mamma är död - och sen vara ledsen rätt var det är igen.

Vilken som helst av samtalen mellan Nisse och Harry är värda att återge men mitt favorit-typiska-Harry-parti är det när de diskuterar läxor, vad det är och varför man ska göra dem:

-Läxor, det är sånt man lär sig.
-Varför?
-Inte vet jag?
-Är det onödigt alltså?
-Nej, egentligen inte, man måste lära sig massa saker för att…
-För att?
-Annars får man inget jobb när man blir stor…
-Varför ska man ha ett jobb när man kan äta syltsmörgås och ligga i solen och fisa?
-Det funkar inte så när man är människa, tror jag.

Exakt. Fram för fler syltsmörgåsar i solsken tycker jag. Men det är inte bara Harry och Nisses samtal med honom som det är roligt att läsa om. Det är roligt att läsa om Nisse själv också, så på pricken beskrivet hur en 11-åring tänker, vill och gör. På ett ställe sitter Nisse och funderar över var gränsen går till att bli tonåring. Vaknar man bara upp en morgon och är omöjlig? Måste man bli som de där som hänger i högstadiets korridorer? När uppstår lusten att vilja smygröka? Måste man vilja det bara för att man blir tonåring? Och så vidare och så vidare tills Nisse vaknar upp ur sina funderingar och upptäcker att en hel SO-lektion har gått och han inte har en aning om vad läraren har sagt. Igen.

På något sätt gör det roliga och vardagsigenkänningen att det blir ännu mer gripande när pappan först bryter foten och blir sittande hjälplös i köket med två små barn, och när han så småningom åker fast för snatteri - allt blir så verkligt och så förfärligt hemskt. Tur att de har farmor som hjälper dem. Tur att Nodi är så busig och söt så att han kan få vem som helst att skratta. Tur att Harry levererar dräpande svavelosande livsvisdomar på löpande band. Tur att det finns syltmackor och tänk att oturslivet vänder så småningom.

För vem? 10 - 14 år

Mörkt liv

Mörkt liv av Kat Falls

Jag stör mig enormt på dåliga baksidestexter. Den här boken har ett praktexempel på usel baksidestext. Borde man inte ha läst boken först innan man gör en sån text? Eller åtminstone skummat den? Eller åtminstone låtsas att man har läst den??? Texten fokuserar på sånt som hänt för länge sen som knappt ens tas upp i boken, och på något som skulle kunna ha hänt i boken men inte händer och så slutligen (som spänningsförhöjare) beskriver den något som överhuvudtaget inte händer i boken. Eller så är det en total missuppfattning av bokens innehåll - jag blir inte klok på det som står. Varför inte i stället beskriva vad boken handlar om och ta fasta på det som lockar till läsning - boken är ju faktiskt bra?

Morr.

Det här är en annorlunda miljö - havsbotten. I en avlägsen framtid har stora delar av fastlandet sjunkit och människorna trängs på det land som finns kvar. Utom de som vågar lite mer och som ger sig av för att bli nybyggare på havsbotten. Teknologin för detta finns och man odlar fisk och alger som sedan säljs som mat till ytborna. Livet i havet är inte ofarligt - här finns diverse sjöodjur (alltså sånt som finns eller skulle kunna finnas på riktigt: stora hajar, jättebläckfiskar, giftiga fiskar och andra djur som bara ser människor som ännu ett slags byte) och så finns här pirater.
Ty är 15 år och föddes under vatten. Han bor på sina föräldrars gård på havsbotten och kunde i princip simma och köra ubåt innan han kunde gå - han känner till faror och lockelser i havet och brukar samla in skatter från havsbotten som han renoverar och säljer eller har på sitt rum (skatter så som kungkronor, svärd, stengudar, juveler...) Han avskyr att vistas uppe vid ytan där solen är för stark, luften är för varm och miljoner människor vill begapa honom och peta på hans hy (den är nämligen skimrande - alla nybyggare får sån hy efter att ha ätit djuphavsfisk som lyser i mörker). Livet är väl i stort sett förträffligt. Tills han stöter på en ubåt i en djuphavsgrav. Ubåtens insida är mer eller mindre täckt av blod. Och när han undersöker det stöter han på en tjej, som dessutom tydligt är ytbo och ovan vid att vara under havet. Tjejen är Gemma och hon letar desperat efter sin bror. När de precis mötts på ubåten så kommer en mycket större ubåt som krokar fast i den lilla ubåten och ska dra den med sig. Det är de fruktade Barracuda-piraterna och nu måste Gemma och Ty fly ut från den lilla ubåten om de vill överleva.

Den här är lite svår i början för man kastas in i en helt annorlunda värld - den under vattnet - med mängder av annorlunda förutsättningar, namn på företeelser man inte känner till, märkliga livsformer och så är det action från första början med massor av saker som händer i varje mening. Jag har lite svårt att hänga med på vad som händer och får läsa varje stycke typ två gånger. Men när jag väl har vant mig och känner igen sakerna och förstår vad som händer - då är jag fast. Det är en spännande story där piraterna är ganska viktiga, men där man anar ett större sammanhang med ett Samvälde som styr över människorna och där man mer och mer förstår att det är ett korrupt och förfärligt samhälle människorna  vid ytan lever i. Det är inte så många människor än som vågat sig ner för att leva på havsbotten - de som gör det gör verkligen något nytt. Det är ibland lite som att läsa om nybyggare i exempelvis Amerika eller Australien - de lever farligt men fritt och äger sina vidsträckta marker och bestämmer över sig själva. Faktiskt begär nybyggarna mot slutet av boken självständighet från ytmänniskorna och Samväldet - ska bli spännande att se hur det går med det i nästa bok om Ty och Gemma som heter Farlig ström. Havsmiljön är också fin att läsa om med beskrivningar av olika livsformer men också med rester av vår egen civilisation som ligger nerrasade eller nedsjunkna djupt djupt ner i havet.

För vem? 11-16 år

Allt jag säger är sant

Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo

Den här slukade jag - den är så väldigt lättläst, så väldigt rolig och ändå sorglig så jag småsnyftar på några ställen. Men redan nu när jag ska skriva om den här i bloggen några dagar efter jag avslutat läsningen så märker jag att boken är på väg ut ur minnet. Ingen bok jag kommer att bära med mig, alltså, utan mer roande för stunden.

Det är lite som att läsa Lisas blogg "Onekligen" - det är samma lättflytande språk med korta, snabba meningar, korta stycken, talspråksuttryck, lite engelska uttryck här och var och väldigt lättläst.

Alicia går första terminen på natur på gymnasiet och hon kan för sitt liv inte fatta nödvändigheten med att lära sig x och y på matten för när i sitt liv kommer hon att ha någon nytta av det? Eller av något annat som hon måste sitta och genomlida i skolan? Bästisen Fanny (den som egentligen ville läsa natur för hon hade en tanke med det, och som mer eller mindre övertalade Alicia att läsa samma eftersom de då skulle få fortsätta att vara tillsammans) tycker att Alicia bara ska lära sig skiten och vara tyst. Men Alicia vill inte det. Hon vill inte sitta i skolan och mögla, hon vill ut i livet och uträtta stordåd. Så, efter en incident när hon blir inlåst på en toalett och liksom sitter och tänker över sitt liv och om det här verkligen är vad hon vill (nej, det är det ju då inte), så bestämmer hon sig för att hoppa av gymnasiet. Och uträtta stordåd, då alltså. Vad det är vet hon inte ens själv. Efter att ha legat hemma och sovit någon vecka så kommer då stordådet (eller?) - hon knatar in på ett café i stan och meddelar att hon tänker börja jobba där. Och det funkar. Hon får jobb (fast inte med några papper eller så för det tycker caféägaren är så omständigt - hon får ta sin dagslön direkt ur kassan när den räknats ihop på kvällen). När hon kommer med dessa strålande nyheter till bästisen Fanny så får hon märkligt nog inte det jublande bifall och beundran hon nog väntar sig (Eget jobb! liksom, Vilket Stordåd!!) utan Fanny är mer krass och undrar om detta verkligen är vad Alicia vill. Är det så himla kul att bre mackor, torka av bord och plocka disk? Och jag kan bara hålla med henne. Alicias föräldrar verkar inte heller tycka caféjobbet är Världens Stordåd. OK, det är driftigt att skaffa jobb - men märkligt nog rullar de inte ut röda mattan för Alicia när hon kommer hem från jobbet första dagen, kastar allt åt sidan och undrar hur hon har haft det. Nä, mamma frågar bara varför hon är hemma så tidigt, har hon redan fått sparken? Då tycker inte Alicia att familjen förtjänar att ha hennes fantastiska stordåds-person hos sig längre utan flyttar hem till mormor. Mormor är på Alicias sida, mormor är bäst. (fast helt ärligt kan jag inte minnas att hon heller berömmer Alicia för hennes stordåd och caféjobb, hon kommer mer med rätt roliga och torra kommentarer till allt det som Alicia gör, typ som en allvis guru av något slag).

Ja, och så läser vi vidare om Alicias kaxighet och stordådsliv. Det kommer in en kille på caféet en dag som är snygg som en gud. Alicia bestämmer sig på fläcken för att honom ska hon ha. Han har förvisso någon med sig som nog skulle kunna vara hans flickvän - men såna petitesser kan man ju inte hänga upp sig på. Vill Alicia ha pojken så ska väl Alicia ha pojken. Och det får hon så småningom också - flickvänner försvinner omärkligt ut till vänster, liksom.

Men det är inte bara frid och fröjd och kaxighet och glida på bananskal i tillvaron och uträtta stordåd (svart arbetskraft i café) - det är sorgligt också. Mormor råkar illa ut och då rämnar Alicia och blir väldigt, väldigt liten igen, behöver sin familj, sin bästa vän och allt stöd hon kan få.

Som sagt var - det är lättläst, lättsmält och bra. Ändå kan jag störa mig duktigt på Alicia för hon är så kaxig så att hon liksom inte ser något eller någon annan än sig själv. Hon har noll inlevelse för sina föräldrar så som också varande människor med känslor, åtminstone i första halvan på boken. Lillebror är söt men vi inte får inte veta mycket mer om honom än att han liksom bara finns där för Alicia att krama men inte att han finns där för sig själv, och mormor vet vi absolut ingenting mer om än att hon är gammal och då av princip är vis och gillar att lösa korsord. Vad mer? Är hon liksom bara en fond åt Alicia? Varför är alla mormödrar urgamla, kloka, överseende med goda råd? Kan de inte fortsätta vara människor även efter de fyllt 75, med egna intressen, humörväxlingar osv? Det enda intressanta om mormor vi får veta är att hon inte saknar morfar längre och han inte var snäll. Det är bara Alicia, Alicia, Alicia...centrum i universum. Fast det är väl tonåringens väsen förstås. Hon kommer faktiskt till lite insikt så småningom att hon egentligen inte vet ett dugg om Fanny och hur hennes liv har varit på senaste tiden, eftersom allting bara handlat om Alicia, Alicias liv, kärlek, kris, stordåd. Jag hade velat ha lite mer sån självinsikt - men det kommer väl så småningom.

För vem? 12-17 år

Varma kroppar

Varma kroppar av Isaac Marion

Första meningarna i den här boken lyder så här: "Jag är död, men det är inte så farligt. Jag har lärt mig leva med det. Jag är ledsen att jag inte kan presentera mig ordentligt, men jag har tappat bort mitt namn. Det har vi nästan allihop."
Vi läste den här boken i en av mina bokcirklar för några månader sedan, och jag visste att det skulle handla om zombier - men när jag läste inledningen på boken förstod jag att det inte var någon vanlig zombiebok med läskiga monster som urskiljningslöst och med oartikulerade stön jagade efter människor. Nej - det här verkade vara en zombiebok med humor, med en zombie som visste att han borde vara artig fast han egentligen glömt hur. Fascinerande! Och jag kastade mig över den.

Och ja! det är en totalt annorlunda zombiebok. Visst tuggas det hjärna - men det är mycket livsfilosofi också. Och humor. Och faktiskt framtidshopp. Vi har här något så ovanligt som en tänkande zombie som vaknar upp mer och mer och liksom finner människan i sig. Det är också en slags science fiction eftersom det hela utspelar sig i en diffus framtid där civilisationen mer eller mindre brutit samman eftersom större delen av världen har drabbats av ett mystiskt virus som gör dem till zombier. De människor som ännu är människor lever i säkra zoner, exempelvis en ombyggd idrottsarena, och det är intressant att läsa om vad som styr dem och hur de lever och tänker.

Lite påminner storyn om Stephenie Meyers Genom dina ögon där en alien invaderar en människas kropp och hjärna och i den processen tar så mycket del av människans tankar att hon själv förändras (fantastisk bok för övrigt - läs den!).
"R" som han kallar sig (han tror att hans förnamn kan ha börjat på R) bor på en flygplats. Den fungerar förstås inte som en flygplats utan bara som bostad åt över hundra zombies. Förvisso behöver de inget skydd mot väder och vind men de vill på något sätt ändå ha tak och väggar omkring sig. De känner inte hunger men får ett enormt sug efter människokött och då drar de iväg på jakt. Allra mest känner de sug efter att äta människohjärna. Det är lite som en drog - när de äter hjärnan så upplever de för en kort stund den människans minnen och det är för dem som att leva upp en stund igen, att minnas sitt eget liv.

Men något händer på en jakt. R anfaller en ung pojke, och glupsk som han är går han direkt på det godaste - hjärnan. En stor tugga - och han "blir" Perry Kelvin som minns sitt liv. En viktig person i Perrys liv är Julie - hans flickvän. När R kommer ur "minnesruset" så ska han anfalla resten av människorna i gruppen Perry ingick i - men då står Julie där. Och han minns henne från Perrys minnen. Och av någon märklig anledning som han själv inte förstår så vill han inte äta upp henne utan vill tvärtom skydda henne från att bli uppäten. Han tar med henne till flygplatsen och håller de andra zombierna borta från henne (min mat...). Och inte äter han upp henne senare heller utan i stället installerar han henne i sitt krypin (ett flygplan) och visar henne sina skatter som han samlat ihop. Han är inte lik de andra zombierna faktiskt - han samlar på prylar han hittar och tycker om att ha dem omkring sig fast han inte ens vet vad de har varit för något. Han lyssnar till och med på musik. Och Julie, som från början är helt skräckslagen förstås, börjar slappna av och försöka prata och förstå R. Makabert nog har R de sista resterna av Perrys hjärna i fickan (som en slemmig doggybag, liksom) och går och småäter på den med jämna mellanrum. Han lär känna Julie bättre och bättre, och han förändras allt mer.

Ja - det är makabert. Ibland är det mycket splatter och blod (fast det blir liksom inte äckligt ändå - det är inte bokens huvudsyfte att vältra sig i inälvor). Men ibland blir det väldigt filosofiskt och funderingar om stora livsfrågor. Vad lever vi för? Ibland blir det sorgligt, och ibland väldigt roligt och ibland blir det faktiskt både roligt och sorgligt på en gång. Ta till exempel när R i början på boken (innan han träffat Julie) träffar en annan zombie som han blir intresserad av och "kurtiserar" (med lite stön, oartikulerade ljud och enstaviga fraser...). De blir kära - eller som R beskriver det: "vad som är kvar av det". De minns att det var något sånt här som brukade hända mellan man och kvinna men de vet inte längre vad det var man gjorde riktigt. Faktiskt ingår de till och med äktenskap - vigselförrättare är de äldsta zombierna, de som i princip bara är vandrande skelett. Knäppt och makabert, ja, men sorgligt också. Tänk att glömma bort hur det var att leva och ha känslor, men ändå finnas kvar!

En mycket bra bok. Kan eventuellt sättas i händerna på äldre ungdomar, men det är en vuxenbok.

För vem? Vuxna, och ungdomar från 16 och uppåt.

Den siste musketören

Den siste musketören av Stuart Gibbs

Ett äventyr, där en 14-årig kille av en händelse råkar resa i tiden och hamna i 1600-talets Paris där han lyckas träffa karaktärerna från Dumas roman De tre musketörerna och även kung Ludvig XIII. Det som gör att jag gillar att läsa den här är att han så mycket fortsätter med att vara en nutids-fjortonåring i denna så främmande miljö och att miljön han hamnar i beskrivs så detaljrikt och målande så det känns som att man är där med Greg och känner hur det luktar, hur liten stan är, hur kläderna kliar och hur skönt det vore med en dusch.

Det är en bra story (om än med en hel del väldigt lättvindiga lösningar på problem som verkade oöverstigliga från början, ex att rädda Gregs föräldrar ur det fruktade och rymningssäkra fängelset La Morte Triste innan de om tre dagar ska avrättas). Men ibland nästan anpassas den efter vilka miljöer som måste skildras - författaren nästan står där som en reseledare och pekar: Kolla här! Så här såg Pont Neuf ut när den var nybyggd! Fatta att folk bodde i hus på den! Fatta att folk sågade upp hål i golven att använda som toaletter så att allt bara kom ut i floden! Fatta hur länge Louvren stod täckt av byggnadsställningar! Fatta hur litet och risigt och gjort av trä det var innan! Fatta att det ligger ett munkkloster här mitt i stan, i Saint Germain, där det i framtiden kommer att ligga affärer och caféer! Fatta att det går grisar och bökar i jorden här mitt i stan! Fatta att Porthos har sitt lantgods mitt där Charles de Gaulle-flygplatsen så småningom har sina landningsbanor! Se! Fatta! Upplev!

Nu är det så att jag gillar det här tidsresandet mellan två olika miljöer och jämförandet mellan nu och då och kommer att gå och fundera på det länge. Författaren har vandrat runt i Paris, i Notre-Dame och Louvren och har enorm inlevelseförmåga i hur det kunde ha varit då på 1600-talet och kan konsten att förmedla detta så att läsaren känner likadant. Jag är bara orolig för att de barn som den här boken faktiskt är tänkt för fastnar i alla beskrivningar av husen och gatorna och hur det såg ut då kontra hur det ser ut i dagens Paris och tappar bort storyn och ger upp. För det är som sagt en bra story - dessutom med en hel del humor på sina ställen.

Greg Rich är med sina föräldrar i Paris där en viss Michel Dinacoeur som jobbar på museumet Louvren ska köpa in familjens gamla antika möbler och annat. Som tack för att de säljer dessa klenoder ska Dinacoeur ge dem en privat guidning på museumet efter stängningsdags. Framför en gammal tavla som föreställer Louvren som det såg ut innan de omfattande renoveringarna på 1600-talet så tvingar Dinacoeur av fru Rich hennes älskade kristall som hon bär som halsband och menar att också den ingick i köpet. Sen passar han ihop den kristallen med en liknande han själv har i fickan - och vips: ytan på tavlan på väggen börjar krusa sig. Dinacoeur hoppar igenom - men föräldrarna också, och Greg. Och som man raskt räknar ut så har de nu förflyttats 400 år tillbaka i tiden. Vakter kommer galopperande och Dinacoeur skriker att de ska fånga Gregs föräldrar som är förrädare som vill ta livet av Ludvig XIII. Greg lyckas fly och tar sig ut i Paris.

Och det är nu det "autentiska" börjar, för det absolut första som slår Greg är alla starka lukter. Människorna luktar illa, floden luktar vedervärdigt, Louvren luktar gammalt trä, det luktar hästskit och rutten mat på gatorna, det luktar, luktar, luktar. Alla går klädda i strumpbyxor, skjortor och har håret i mittbena (Greg funderar på om sidbenan inte har blivit uppfunnen än...) och alla stirrar på Greg (han har redan listat ut att han rest i tiden och kan förstå att han sticker ut - ren, iförd jeans och gymapdojor). Vakterna från slottet är efter honom och han lyckas fly in i katedralen Notre Dame där han träffar en klerk som heter Aramis. Så småningom träffar de även Athos och Portos. De tre är ännu inte musketörer (musketörerna har liksom inte uppfunnits än) - de är inte ens vuxna utan tonåringar precis som Greg. De har aldrig ens träffats förut - det är Greg som för samman dem. Och det är Greg som kallas d'Artagnan. Som förklaring till allt konstigt han gör och tycker har han nämligen sagt till Aramis att "det är så vi gör i Artagnan" (Artagnan ligger mycket långt från Paris, nästan i Spanien, och hur folk lever så långt ute på landsbygden kan man aldrig så noga veta).

De tre (kommer-snart-att-bli)musketörerna hänger på Gregs vansinniga och desperata idé om att försöka rädda sina föräldrar ur fängelset, och så får vi alltså följa dem i deras vidare Öden och Äventyr. In i Louvren igen (där de givetvis träffar på Ludvig XIII som också är en fjortonåring. Han trivs inte med sitt liv där andra alltid bestämmer allting åt honom), ut i stadens gränder, in i palats, ner i fängelsehålor, miljöer, miljöer, miljöer. Och människor, människor - Greg fascineras av det faktum att flera höga ämbeten innehas av unga människor i hans egen ålder. Exempelvis är fängelsechefen för La Morte Triste en (inte alltför smart) kille i 15-årsåldern. Aramis förklarar att man i adliga familjer köper ämbeten till sina barn (som inte själva har något att säga till om vad de vill jobba med) (fast alla de barn som inte tillhör adliga familjer har troligen ännu mindre att säga till om). Och Greg funderar på att om medellivslängden på 1600-talet var mycket kortare än den är nu - ja då var väl folk tvungna att börja jobba och bli vuxna mycket tidigare. Man var ju gammal när man var 40, liksom. En annan chef de träffar är kungens vaktchef, Richelieu. Som visar sig vara just Michel Dinacoeur. Och dessutom Gregs anfader.

En bok man kan läsa för att nästan själv göra en tidsresa till 1600-talets Paris. Eller för att det är en spännande berättelse. Småskavankerna kan jag överse med.

För vem? 10-16 år

Boom! (eller 70 000 ljusår)

Boom! (eller 70 000 ljusår) av Mark Haddon

I bokens förord skriver Haddon att den här boken gavs ut redan i början på 90-talet med ett annat namn: Gridzbi Spudvetch! och att framsidan på boken även då var neonorange nästan utan bild. Enligt Haddon var dock titeln helt omöjlig och boken såldes dåligt. Tydligen var det ändå så att de som trots allt köpte och läste boken gillade den, och gillade den så mycket att de började skicka brev till författaren och förlaget om hur bra den var. Så Haddon skrev om boken, och döpte om den till Boom! - fortfarande med samma totalt tråkiga framsida (det syns inte på bilden hur neonlysande den är, men det ser ut som en varningsskrift från socialstyrelsen eller nåt). Jag lockades att läsa boken först när när jag läste förordet. Nu, när jag läst, vet jag varför den hette Gridzbi Spudvetch! från början (och jag tycker gott den kunde fortsatt heta det - titeln är kul) och också varför den är så tråkigt orange (det tycker jag nog de kunde ändrat på. Den här framsidan är så hemsk att ungarna i princip springer ifrån den). Det är faktiskt en riktigt bra bok, och den har lånats friskt på vårt bibliotek under våren. Mest av 5or och 6or men även av andra. Det krävs dock först att man bokpratar om den (eller att någon elev läser den först och sedan rekommenderar den till andra) för som sagt: barnen backar för framsidan.

Jims storasyster Becky (som för övrigt är riktigt storasystersjobbig, konstant lyssnar på death-metal och en pojkvän som funkar bra ihop med death-metal-livsstilen, liksom) har i skolan fått höra lärarna prata om Jim. Säger hon i alla fall. Tydligen har de sagt att han är så besvärlig i skolan att de överväger att tvinga honom till någon slags specialskola nästa termin. Nu är det så att Jim egentligen inte tror på det här, men riktigt säker kan man ju inte vara. Så han och kompisen Charlie riggar en walkie-talkie i lärarrummet inför ett veckomöte och så sätter de sig i ett materialrum med den andra walkie-talkien och lyssnar på vad lärarna säger. De säger inget intressant överhuvudtaget och Jim nämns inte med en stavelse. Så i vanlig ordning har Becky hittat på allting. De ska precis ge upp och gå hem eftersom de flesta lärarna tydligen redan lämnat lärarrummet - då de hör att de två lärarna som är kvar börjar prata med varandra på ett språk som varken Jim eller Charlie någonsin hört förut. Mycket mystiskt. Givetvis måste de här lärarna spanas in - men de verkar i övrigt leva helt vanliga normala tråkiga vuxenliv. Så Charlie testar lite extra – han möter den ene läraren på skolgården och hälsar honom med ordet Spudvetch! (för det var ett av orden som återkom när de två lärarna pratade med varandra) Läraren reagerar häftigt: han tappar väskan och skjuter liksom rygg. Och så glimmar hans ögon till och lyser neonblått. Fast efter bara någon sekund sätter han höger hand över vänster handled, står stilla ett ögonblick och blir sedan helt normal. Han tar upp portföljen och frågar oberört killarna vad de ska göra i helgen.

Den här inledningen är väldigt bra, och jag gillar det här krypande obehaget att det nog är något som inte stämmer med lärarna - men vad? Killarna avslöjar mer och mer - men när de har förstått allt och satt sig själva i livsfara så ballar boken ur. Det blir bara för mycket av det fantastiska och det slår över och blir lätt löjligt i stället. Hela vår jord hotas av total utplåning men det hela avstyrs extremt lättvindigt och såna lösningar gör mig så besviken. Men det verkar inte irritera barnen som läser boken - jag har pratat med dem och de har gillat slutet också.

Får man dem bara att strunta i framsidan och börja läsa så fastnar de direkt - och så verkar det som att de sväljer slutet av bara farten. Så - en bok bra för lite läsovilliga som annars kanske lätt ger upp böcker som inte kommer igång direkt.

För vem? 10 - 14 år