En man som heter Ove

En man som heter Ove av Fredrik Backman

Det här är den roligaste, sorgligaste och vackraste boken jag har läst på mycket länge. Jag läste slut sista kapitlet med tårar i ögonen och tänkte att den här ska jag pracka på mamma, svärmor, min sambo och ett otal försvarslösa låntagare på jobbet.
(märk väl att jag skrev "slutet på sista kapitlet" för sen kommer epilogen och den håller nästan på att sänka boken för den är läskigt sockersöt och jag gillar den inte alls. Hoppa gärna över den!)
Det känns nästan som att jag vill låta bli att läsa böcker ett tag och låta Ove få bo hos mig så jag får sakna honom riktigt mycket.

Det här är en sån där bok som är ganska svår att berätta om utan att säga för mycket, för man måste liksom läsa själv. Skriver jag för mycket om handlingen så förstörs den. Men så mycket kan jag i alla fall säga som att huvudpersonen Ove är en sån där som man stör sig på, en jobbig typ. Han går en inspektionsrunda varje morgon i radhuskvarteret och kollar så att inget otillbörligt har hänt. Sparkar på skylten med "biltrafik förbjuden inom området" så att den står kvar ordentligt, rycker i garagedörren, kollar så att sopförrådet ser OK ut och att folk har sorterat sitt avfall på rätt vis, kollar gästparkeringen och skriver upp bilarnas registreringsnummer så att ingen har stått där i mer än 24 timmar för då ringer han upp dem och skäller ut dem efter noter. Tycker att om man får köpa två blommor för 50:- i affären så borde man få köpa en blomma för 25:- och inte för 39:-, och bråkar länge om det. Tycker att folk som kör Volvo är märkliga, att folk som kör andra bilmärken som BMW eller Audi är helt sinnesrubbade och såna som kör Huyndai och sånt där inte ens är värda att uppmärksamma. Och att man håller sig till samma bilmärke genom hela livet - byter man från Volvo till BMW så är det skäl nog till att sluta prata med den personen.

En jobbig typ, alltså. Men man får läsa om honom, och om hans liv. Och om hans fru - och sedan ändrar man uppfattning. Ibland skrattade jag högt när jag läste, ibland grät jag. Och ibland var det så fint så att jag var tvungen att skriva ner citat ur boken. Till exempel det här:

"Ove begrep sig på saker han kunde se och ta på. Betong och cement. Glas och stål. Verktyg. Saker man kunde räkna ut. Han begrep räta vinklar och tydliga instruktioner. Konstruktionsmodeller och ritningar. Saker man kunde rita upp på papper. Han var en man av svart och vitt.

Och hon var färg. All hans färg."

En riktig bra bok. Läs den.

Bokbloggsjerka 25-28 januari

Den här veckan frågar Annika i sin bokbloggsjerka

Är du 100% ärlig i dina recensioner/omdömen?

och svaret är ja, det är jag. Jag sårar, och trampar på tårna, och låter orden bära iväg med mig kanske lite för långt ibland - men det har också hänt att jag berömmer sånt som ingen annan berömmer. Om jag inte kan få vara helt ärlig i min egen blogg - när ska jag då få vara helt ärlig? Tycker jag om en bok så skriver jag det. Tycker jag inte om en bok så skriver jag det. Framförallt skriver jag VARFÖR jag tycker om/inte tycker om böckerna (och ja, mina recensioner tenderar att bli alldeles för långa). Och jag försöker vara rättvis och se alla delarna: en bok jag inte tycker om kan ju ändå ha saker som är bra och då försöker jag lyfta fram dem. Som en bok där språket är fantastiskt men handlingen är stillastående och tråkig och sänker boken. Eller en barnbok som är väldigt rolig på sina ställen men som är alltför lång, mångordig och svår för målgruppen. Då skriver jag om de roliga ställena men skäller på att boken mer vänder sig till en tänkt vuxen högläsare än till barnet självt. (och oj, vad jag kan bli arg på just såna böcker). Eller tvärtom, förstås, en bok jag gillar kan ändå ha saker jag känner att jag måste klaga lite på.

Jag pratar mycket om böcker på mitt jobb, och där brukar jag mest framhålla böckernas goda sidor. Där är det ju meningen att jag ska få låntagarna (mest barn) att bli sugna på att läsa, och jag har ju efter många år fattat att alla (märkligt nog) inte tycker som jag, och att det som jag tycker är tråkigt kanske tilltalar någon annan. Tycker jag att en bok är riktigt dålig så pratar jag helt enkelt inte om den på jobbet. Men eftersom jag är så snäll och rekommenderande hela dagarna så bara måste jag ju få skriva och tycka som jag vill i min blogg. Det var därför jag startade den. Och den heter Carolina läser... och inte Carolina vill få andra att läsa...

Myteriet på Bounty

Myteriet på Bounty av John Boyne

Detta måste vara en av de finaste bokframsidor jag sett, tror jag. Och den i kombination med att det är John Boyne som har skrivit gjorde att jag kände att jag absolut måste läsa den här boken. Trots att den handlade om Myteriet på Bounty, någon slags historiskt sjöfararäventyr som filmatiserats och skrivits om förr men som jag hittills inte känt något sug efter att läsa om eller se. Sjöresor och sånt där har liksom aldrig varit min grej (att läsa om, alltså) (eller uppleva heller om sanningen ska fram).

Myteriet på Bounty är en historisk händelse som det finns mycket att läsa om. Jag läste till exempel den här artikeln i Allt om Historia. John Boyne väljer att skildra den ur fjortonårige John Jacob Turnstile som tvingas med på Bounty som kaptenens uppassare. Han är en fiktiv person, men de flesta av dem som förekommer i boken fanns på riktigt tydligen.

Tiden är slutet på 1700-talet. John Jacob Turnstile har hittills levt lite Oliver-Twist-liv i Portsmouth, fast med otäckare förhållanden ändå. Han lever tillsammans med andra föräldralösa pojkar i olika åldrar hos en "beskyddare" som på dagarna tvingar pojkarna till ficktjuveri och på kvällarna tar upp pojkarna i finare rum i huset och hyr ut dem till gentlemen som utnyttjar dem till sex. Detta bär förstås Turnstile med sig som otäcka minnen han inte berättar om för någon och som ytterligare påverkar allt det han upplever på Bounty.

Turnstile blir tagen för ficktjuveri och får välja mellan långt fängelsestraff och att följa med Bounty på dess resa till Tahiti på andra sidan jorden, som kaptenens uppassare. Han tycker valet är ganska lätt, men livet till havs är hårt och kommer kanske att vara lika länge som han skulle ha suttit i fängelse.
Ja, och sen börjar själva sjöfarandet. De åker västerut. Sen åker de lite till västerut. Det stormar och jävlas och de åker lite till åt väster. Sen upptäcker de att inte går att runda Sydamerika och Kap Horn som de tänkt sig utan får vända och åka österut. Sen åker de österut och österut och österut....ja ni fattar. Sjölivet är enformigt, alla dagar ser likadana ut (utom när det är storm, då gungar det mer och folk blir stressade). Boken fokuserar på de händelser som visar att förhållandet mellan kaptenen och båtens besättning inte är bra, att spänningar och fiendskap byggs upp. Och tänka sig - det blir myteri.

Förlåt, det lyser nog igenom lite för mycket att det här inte var en bok i min smak. Tyvärr blir det på tok för mycket sjöfarande och storm och skepp ohoj för mig. Och det enda som jag egentligen kunde ha tyckt vara intressant, det hur spänningarna ombord byggs upp och hur jobbigt det måste vara att leva och bo med människor man egentligen inte gillar något vidare 24 timmar om dygnet i en liten båt i veckor, månader och år, ja det har ju liksom redan blivit spoilat. Jag vet ju redan att det går överstyr, att det blir myteri, att kaptenen och några av hans män ska sitta i en liten båt och fara västerut, västerut, västerut under ännu större umbäranden än förut. Och vägen dit känns liksom inte så intressant längre.

Jag kom aldrig in riktigt i boken - jag har haft den liggande i evigheter nu och läst lite då och lite då, men helt förutom det där att jag redan vet hur det går så blir jag inte intresserad av någon av karaktärerna heller. De känns bara smutsiga och elaka och själviska, hela bunten, utom möjligen kaptenen.

Och språket. I början tyckte jag det var alldeles fantastiskt, alldeles speciellt, med just den där historiska-mustiga-färgrika touchen som alltid brukar finnas i historiska romaner. Men ju längre jag läste, desto tröttare blev jag på just språket och historisk-rustik-stilen. Det blev för mycket av det goda.

Det är klart att John Jacob Turnstile utvecklas under resans gång, och det är intressant att få läsa om. Men tyvärr, för mig försvinner detta enda intressanta i allt det andra med illaluktande elaka män som reser västerut och österut och gnabbas och slåss vem som står högst i rang.

De andra sagornas bok

De andra sagornas bok av Emma Lundqvist

Jag läste om den här boken hos Tina O och blev mycket lockad av sagor omberättade ur någon annans synvinkel än den normala "huvudpersonens".

Det börjar med att en kvinna sitter och tittar på ett tomt dokument på sin laptop. Höststormarna viner kring den lilla stugan mitt i skogen hon har hyrt för att kunna sitta och skriva en bok - men inga ord vill komma. Så knackar det på dörren - och in kommer en dvärg som helt sonika klampar in i köket och säger att hon ska sätta igång och skriva ner det han berättar för henne. Så det gör hon. Den första berättelsen är om honom själv, Blyger, och vi får höra sagan om Snövit ur Blygers synvinkel. Oj, det är olycklig kärlek, det. Han vågar ju aldrig berätta för Snövit vad han känner. Efter många våndor och månader vågar han till sist framföra en kort visa om en misslyckad rävjakt - en av de hundratals sånger han i tysthet har diktat till henne. Till belöning får han en puss på huvudet.

Men vi får förstås inte nöja oss med Blygers berättelse. Nej, här kommer en massa andra, vars berättelser Blyger har memorerat för att kunna berätta för kvinnan med laptopen. Blyger och kvinnan i stugan återkommer mellan varje berättelse, och deras samtal för alltid över till nästa berättelse. Vi får höra Askungensagan (berättad av hennes styvmor) Rödluvan och vargen (berättad av vargen, som inte alls är en varg utan en man som heter Zeke), Ariel (berättad av hennes syster), Rapunzel, Tummelisa, Törnrosa, Hans och Greta - alla berättade av någon annan. Sluten på sagorna är för det mesta likadana som de vi känner till, men vägen dit är annorlunda, orsakerna till att folk gör som de gör är annorlunda och mer mänskliga (de är olyckliga, de vill ha sex, de försöker skydda sin familj...). Personerna i sagorna träder fram och har fått bli människor, och ingen är längre heltigenom god eller ond.

Jag har många favoriter här. Ta till exempel prinsen i Prinsessan på ärten - han har hittat flera stycken prinsessor ute i världen han har blivit kär i och kan tänka sig att gifta sig med. Men nähä. Hans mamma ställer orimliga krav. Det ska genomgås ett eländigt prov med en sketen ärta under ett berg av madrasser som prinsessan ska kunna känna när hon sover, och gång på gång får den stackars prinsen lämna gråtande prinsessor efter sig. Less är han. Han vill sluta vara prins, sluta att leva under sin moders tyranni (kungen verkar också rätt kuschad), kunna bli kär i vem han vill.
Eller Rapunzels elaka styvmor. Hon växte upp i en familj som stod utanför samhället, och fick själv fortsätta att stå ut med folks spott och spe och misstankar. Aldrig hittade hon någon att gifta sig med eller skaffa barn med - och en liten dotter är det enda hon vill ha. Så när hon till slut får "adoptera" Rapunzel så blir hon helt överbeskyddande mot den lilla flickan. Ja, och så går det som det går.

Jag älskar att läsa alla de sagor jag känner till i den här vuxna, mänskliga tappningen. Att det aldrig finns något som lyckliga slut, eller något "så levde de lyckliga i alla sina dagar". (det visar sig att Snövits prins misshandlar henne, men eftersom de finns i en saga så kan hon aldrig bli fri, för de "levde ju lyckliga i alla sina dagar...."). Men - den här boken hade ändå kunnat bli ännu bättre, tycker jag.
Dels är den lite för spretig. Det är för många sagor instoppade. Jag hade hellre läst hälften så många sagor, och så att de hade varit längre, beskrivit karaktärerna mer. Dessutom är det för många sorters sagor - folksagor, H.C. Andersen och dessutom nordisk och grekisk mytologi (sagan om Balders död och myten om Persefone och Demeter).
Dels gillar jag inte ramberättelsen med Blyger och kvinnan som skriver, "sagoberätterskan". Det blir ibland lite krystade övergångar från en saga till nästa, och slutberättelsen som är sagoberätterskans egen saga där hon ska ställa allting till rätta gillar jag inte alls. Det blir hafsigt och fånigt. För mig hade det räckt med bara de omskrivna sagorna, möjligen med ett förord som binder ihop dem.

Men trots mina invändningar gillar jag alltså den här. Jag kommer ju aldrig mer att kunna läsa en av de vanliga sagorna utan att känna att "jag vet hur det gick till egentligen". Inte kunna se en varg (på bild) utan att tänka på Zeke i Rödluvan som drar mormor ur sängen och kastar in henne i något förråd någonstans för att själv lägga sig i hennes säng och vänta på Rödluvan så att...de kan ha sex.

Underbar och älskad av alla

Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) av Martina Haag

Jag behövde något lättsamt och snabblyssnat och inte-deckar-aktigt i lurarna efter att jag lyssnat färdigt på Det blod som spillts och innan jag fortsatte med Svart stig. Bläddrade runt lite på Storytel och fastnade för Martina Haags roman om Isabella. Perfekt, tänkte jag. Jag fnissade mig igenom Heja heja! i höstas (läs vad jag tyckte här) och tänkte att jag kunde få ha lite roligt i löpspåret ett par gånger. Ljudboken är på lite mer än fem timmar, och det är Martina Haag själv som läser.

Men, tja, nej, jag vet inte om det blev så lyckat. Alltså, Haag skriver jätteroligt, med många små vardagsdetaljer man känner igen sig i och fnissar över, och visst sprang jag där och skrattade för mig själv flera gånger i skogen. Men det blev för mycket på en gång. Jag springer ju ungefär en timme när jag springer, och en sån här bok tror jag känns bäst i småportioner. Lite kul då och då. Att lyssna i en timme på Martina Haags bok - det är lite som att äta för mycket godis.

Isabella Eklöf är drygt 30 år och har ännu inte kommit igång med sitt liv. Det riktiga livet. Hon ska slå igenom som skådespelare, och sen ska resten följa av bara farten: man, barn, bil, fint boende, tillhörighet och självkänsla. Men den där skådespelarkarriären verkar dröja. Den trevlige mannen också. Och vi får läsa om Bellas knapra vardag och misslyckanden. Det är julafton där hon är tomte hemma hos sin ex-kille och hans nya tjej (roligt!). Det är nyårsafton på en stor fest med massor av trendiga människor (där Bella inte känner någon och har det rätt pestigt). Det är turnéer på skolor med teatergruppen Godot där Bella ska spela Mor Teater med en teaterbyggnad på huvudet, i en pjäs med en lök och Filuren. Bella ska i slutet rappa en text om fortplantning och spermiens väg till ägget - så lagom coolt när det sitter enbart tonåringar i publiken... Det är lyckan när hon faktiskt får chans till en liten roll på teatern, på självaste Dramaaaaaten. Det är ångest när hon för att få den rollen ljuger och säger att hon är fullfjädrad akrobat, fast hon blir andfådd så fort hon knyter ett skosnöre.

Det är roligt. I småportioner. Men jag blir mäkta irriterad på Bella när jag måste lyssna i längre stunder. Jag skulle nästan vilja ha en skämskudde (och det har jag inte med mig när jag springer). Åh, människa, vad du försätter dig i pinsamma situationer! Var dig själv nån gång, gå inte på alla andras fina fasader, och ljug inte om något som förr eller senare måste avslöjas! Men det är inte så den här boken ska läsas, förstås. Det är, och ska vara, ren underhållning. Och det är det. (men inte som ljudbok....dessutom är det något med Martina Haags röst som jag inte gillar)

Fyra gånger Jasper Fforde

Jag läste för lite sen Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde och konstaterade förutom att det var en bok som inte liknade något annat att det finns fler böcker om Torsdag Nesta som jag gärna skulle vilja läsa.

Som man kan läsa i kommentarerna till mitt inlägg om den har jag en snäll bokcirkelvän som raskt utlovade att jag kunde få låna flera av fortsättningsböckerna av henne. Och idag när jag hade bokcirkel hemma hos mig så hade hon tagit med sig dem i en prydlig bunt. Yej! Här ska läsas vidare om Torsdag, eller jag får väl vänja mig vid att hon ju faktiskt heter Thursday Next. Och att hon kommer att gifta sig och få barn. (ja, jag har tjuvläst baksidestexterna) Hon ska också hindra Pride and Prejudice från att bli en reality-bok där läsarna får rösta fram slutet, och ta reda på vem som mördade Sherlock Holmes samt tydligen få släpa runt på en tjatig Hamlet.

Ser fram mot mycket galen men lockande läsning - tack Emelie!

Lost in a Good Book
The Well of Lost Plots
Something Rotten
First Among Sequels

Bokbloggsjerka 18-21 jan

Den här veckan frågar Annika i sin bokbloggsjerka:

Om du ser en bok av en författare som du aldrig har hört talas om tidigare, vad är det som gör att du bestämmer dig för att läsa den?

Helt ärligt så vet jag inte vad det är som får mig att välja en bok som jag inte kände till tidigare. Eller en författare jag inte läst förr.
Jag jobbar med böcker och umgås med dem i hyllorna varje dag. Det var riktigt länge sen jag själv åkte iväg till ett bibliotek utan ett särskilt ärende mer än att låna en försvarlig trave böcker. Det var nog innan jag började utbilda mig till bibliotekarie eller nåt. Ibland kan jag sakna det där planlösa ihopplockandet av böcker. Nu har jag alltid en lång mental lista på böcker jag sett, eller hört om, eller läst om på bloggar, eller har köpt in till bibliotekets barn- och ungdomsavdelning så jag väljer inte planlöst längre. I stället känns det som en enda lång hinner-inte-läsa-allt-det-där-jag-vill.

Men åh vad jag kan sakna de där vandringarna på bibblan med en boktrave som växte i famnen långt utöver pinsamhetens gräns. Vad var det som fick mej att välja böcker då? Framsidor. Sånt som "personalen rekommenderar". Lite grann baksidestexter (men jag har med åren blivit mycket misstänksam mot baksidestexter). Sånt som andas historiska miljöer. Eller blommor på framsidan. Eller att boken råkade ha turen att stå bredvid en annan bok jag plockade. En blandning av mycket, tänker jag.

Nuförtiden är det alltså det eviga ikappläsandet av allt jag vill hinna med. Men faktiskt finns en slags väg för böcker jag inte själv egentligen känner till att leta sig fram till min vill-läsa-hög. Det är utnötningsmetoden. Tjatmetoden. Böckerna som skriker om uppmärksamhet, böckerna som jag ser varje dag på något sätt och till sist inser att jo, jag måste nog läsa den där också. För de lånas ut och lämnas tillbaka och står framställda där jag jobbar, och nästan lägger sig i vägen på golvet och skriker att "låna hem mig! Erkänn att du är lockad! Läs mig!!"

Några såna just nu som ständigt placerar sig i min väg och skriker om uppmärksamhet är Kate Mortons böcker. Särskilt den där med en framsida som har en kvinna i grön sjal eller liknande på sig. Och så finns det en svensk bok av en kvinnlig författare (minns vare sig författare eller titel just nu) som handlar om någon liten by med hemligheter. Tror det är någon präst inblandad, och att titeln har med resväskor eller nåt att göra. Bokuslingen har landat i mina händer säkert fyra eller fem gånger den senaste månaden och jag får väl snart ge upp. Stål av Avallone är också en sån där bok som ständigt parkerar sig framför mig och skriker Läs!!

Ja, ja. Jag får väl säga upp mig från jobbet och sätta mig att läsa på heltid så att alla böcker som vill läsas blir nöjda nångång.

City of Bones

City of Bones av Cassandra Clare

Första boken i "The Mortal Instruments".

Detta är urban fantasy så mycket så att det skulle kunna bilda ett skolexempel på vad urban fantasy är. Vi är mitt inne i New York, och de obligatoriska vampyrerna är med (bleka, snygga och rätt överlägsna till sättet). Så även de lika obligatoriska varulvarna (grovt byggda som människor, mer varmhjärtade, liksom. Har sitt "lair" mitt i Chinatown). Vi har även det obligatoriska triangeldramat där huvudpersonen är kär i två personer (men nej, de är inte varulv/vampyr faktiskt). Och så har vi lite nytillkomna ingredienser som en hoper demoner av olika klasser, warlocks (nej, jag försöker inte översätta det till svenska) (fast måste kommentera att herr Över-warlock av Brooklyn är en härlig kille. Partyprisse, klädintresserad, homosexuell och har funnit sig väl tillrätta med sitt liv verkar det som fast han antyder en jobbig barndom (föräldrarna försökte dränka sin onaturlige son) och vill helst inte bli inblandad i andras problem (fast kan ändå inte låta bli)). Och de viktigaste: Shadowhunters. Dessa är krigare, tränade att ha ihjäl demoner. Ibland även vampyrer och varulvar. Om de är dumma. Det är lite komplicerat.

Om jag skulle försöka ta det hela lite strukturerat så är Clary snart 16 år och har levt ett hyfsat normalt liv i New York tillsammans med sin mamma. Mammas bäste vän Luke är ofta hos dem och är väl i det närmaste Clarys pappa. Hennes riktiga pappa dog i en bilolycka innan hon föddes. Förutom mamma och Luke har Clary Simon, sin bäste vän, som hon mer eller mindre alltid har haft i sin närhet.
Clary blir när boken börjar vittne till hur två svartklädda killar och en tjej i en magiskt vacker vit klänning raskt har ihjäl en demon. Demonen ser först ut att vara en helt vanlig kille, och Clary blir lite lätt upprörd när hon ser killarna och tjejen med knivar i händerna dra in honom i ett slags förrådsrum på nattklubben där de är. Killarna och tjejen blir å andra sidan lätt upprörda när de förstår att Clary kan se dem - det borde hon inte kunna. När demon-killen dör så försvinner han bara i intet. Det blir liksom lite lättare för Clary att tro på Jace, Alec och Isabelle (som de heter) då när de påstår att de är demonjägare, eller Shadowhunters, och att ha ihjäl demoner är vad de ägnar sig åt hela dagarna med liv och lust. Clary blir ganska omedelbart indragen i detta demonjagarliv vare sig hon vill eller inte, för kvällen efter hon varit på nattklubben försvinner hennes mamma. När Clary kommer hem till den tomma lägenheten så blir hon överfallen av ännu en demon (fast han liknar inte en tonårskille, precis, utan mer den demonliknande demonsorten med dreglande huggtänder och giftiga klor). Det visar sig att Clarys mamma inte riktigt är den präktiga mamma Clary trott. Det visar sig också att hela New York är precis nedlusat med varelser man inte trodde fanns. Och givetvis svävar Clary själv i livsfara.

Jag både tycker om och inte tycker om den här boken. Det jag gillar är själva grundidén, med att det finns ett helt släkte med demonkrigare, Shadowhunters, eller the Nephilim som de också kallas, och att det inom detta släkte finns motsättningar där vissa tycker att alla som inte är vanliga människor eller nephilims ska dödas. Alltså ska alla demoner men även vampyrer, häxor, varulvar och diverse trollkarlar och sånt has ihjäl. Andra tycker att bara de riktigt elaka demonerna ska dödas och att alla de kvarvarande borde kunna leva i fred och respektera varandra. Ur dessa motsättningar växer stridigheter och förräderi som ännu skapar problem och är grunden för allt det som händer i den här boken.
Jag gillar också humorn - det är mängder med torra kommentarer till omöjliga situationer eller farliga väsen. Det är witty och det är sånt jag tycker är kul.

Däremot tycker jag det blir alldeles för mycket av "presentation" av alla de märkliga varelser som bor i eller under New York. Det är en liksom storögd fascination av att det bor varulvar under Chinatown, några slags psychic monks som kan slåss med tankekraft bor i en egen stad under en kyrkogård, vampyrerna har sina nästen och i New Yorks floder bor det vattenväsenden som gillar att äta rå fisk på de restauranger Clary inte hade en aning om som frekventeras av New Yorks undre värld och även serverar sånt som rått kött eller blod på flaska. Alla ska tas med, alla måste tryckas in i handlingen på något sätt så att Clary & Co kan få anledning till att besöka dem. Det blir för plottrigt och för spretigt, och boken hade vunnit mycket på att koncentrera sig på kärnan med Shadowhunters och deras interna stridigheter.
Detta är dock författarens debutantbok. Jag har ännu inte läst resten av serien (plus att det finns en serie till som börjar med Clockwork Angel) men jag hoppas på att hon där kanske har kommit över sin egen förälskelse i sin "undre värld mitt i New York" och faktiskt gör något bra med den i stället för att bara vara reseledare i den.

För vem? 14 år och uppåt. Tror den kommer på svenska framåt sommaren, och ska komma som film under 2013 också.

Det blod som spillts

Det blod som spillts av Åsa Larsson

Jag är inte i fas med Rebecka Martinssons årstider. Första boken, Solstorm, lyssnade jag på när jag var ute och sprang i början på hösten och det forfarande var ljummet i luften och blad på träden. Då var det smällkall vinter i Kiruna, snö och frostiga bilar och folk som halkade i backarna eftersom de hade lågskor. Men nu, när jag har sprungit i något så ovanligt som skånsk vit och smällkall vinter med is på vägarna och snö i skogen, och lyssnat på Det blod som spillts, ja då är det september i Kiruna... Så här kan vi inte ha det. Jag får snabbkolla årstiderna i resten av Åsa Larssons böcker och planera in dem under rätt tid på året. Någon ordning får det vara.

För jag kommer absolut att läsa Åsa Larssons andra böcker - jag gillar detta skarpt. Inte så mycket deckarhistorien som i den här boken nästan kommer i skymundan, utan mer för människorna hon skriver om, och om miljöerna. Och hundarna. Och katterna. Här är en varg också, en som heter Gula Ben, som vi får höra berättas om med jämna mellanrum där hon lever sitt vargliv ute i skogarna. Det är trevligt och bra men jag begriper inte alls varför den här varghistorien är med. Jo, jag begriper vad det är för varg, det får man veta i den andra berättelsen, men jag begriper inte symboliken.
Men människorna, som sagt. Anna Maria Mella gillar jag att läsa om. Och Sven Erik Stålnacke. Och alla dessa vanliga människor som lever sina liv i Kirunatrakten. Och om gubbmaffian som har ett jaktlag som jagar på kyrkans mark för ett futtigt arrende och som inte släpper in några nykomlingar och liksom är de som bestämmer på bygden. Och om Lisa, som har fått låta sina hundar bli viktigast i livet. Och så Mildred, prästen som blir mördad i bokens början. Hon är ju i och för sig inte med, men hennes eld och liv och vilja genomsyrar hela boken. Hon slåss mot gubbmaffian, hon ställer upp på de svagas sida, hon lever liksom det kristna budskapet i stället för att bara predika om det. Och när man har läst ungefär halva boken så går det inte att fatta att det faktiskt är så att hon har blivit mördad, för det verkar som hon var en så genomfantastisk och omtyckt människa så att ingen skulle kunnat vela ha  ihjäl henne. Och när man sedan har läst lite till så har det där ändrats och man fattar att hennes energi och vilja att förändra har trampat så många på tårna att det skulle kunna vara en hel bunt människor som är skyldiga till mordet och rent märkligt att det inte skett tidigare.

Den enda jag inte gillar i den här boken är faktiskt Rebecka Martinsson. Huvudpersonen. För hon är helt totalt mjäkig här. Eller skör. Det är ju mänskligt förstås, eftersom det är sviter efter det hon råkade ut för i slutet av Solstorm. Egentligen är det ju trevligt och förnuftigt att en person i en deckarserie reagerar realistiskt på det hemska hon blir utsatt för - men här föses Rebecka bara runt. Lealöst låter hon sig transporteras till Kiruna och hamnar som av en händelse i en gäststuga utanför en krog, passivt låter hon saker och ting hända sig. Hon är inte i händelsernas centrum (det finns egentligen inget sånt centrum här i den här boken) utan råkar bara vara på plats. Hoppas det blir lite jävlar anamma från hennes håll i resten av böckerna, eftersom de ju faktiskt kallas "böckerna om Rebecka Martinsson".

Ser alltså fram mot Svart stig. Jag tror det är just det där att själva mordgåtan/deckarfallet inte är det viktigaste i de här böckerna utan mer människorna runtomkring som gör att jag gillar dem så mycket.

Varulvar i Storkyrkan

Varulvar i Storkyrkan av Martin Olczak

Detta är tredje delen i serien Jakten på Jack, lättläst urban fantasy för barn med monster och diverse sagoväsen (varulvar, bergstroll, vättar, svartalver och vittror...) mitt i Stockholm och nutid. När boken börjar kastas man direkt in i handlingen som fortsätter precis där andra boken tog slut, och man behöver alltså helst ha läst de föregående böckerna innan man börjar med den här.

Trolldom i Gamla stan är den första boken i serien och där ska den föräldralöse Jack få bo hos sin moster över sommaren. Moster har en brödrostverkstad (!) i Gamla stan, kör motorcykel och verkar inte ett dugg förvånad när Jack redan första kvällen hemma hos henne upptäcker att han har magiska krafter. I stället ber hon honom sätta sig ner för hon måste berätta för honom om hans föräldrar. Det visar sig att Jack inte är fullt så föräldralös som han trott i hela sitt liv, och att hans föräldrar måste räddas ifrån fångenskap. Eller från livsfara. Och ganska omedelbart efter att Jack har fått veta detta så brakar helvetet löst kring honom och mostern. De måste fly för sina liv, och blir jagade av varulvar och diverse spännande oknytt genom Stockholms gator. De får hjälp av en liten vätte som heter Rurik som bokserien igenom kommer med glada tillrop och goda råd samt åker med i mosterns motorcykelväska.

I andra boken, Vålnader på Vasaskeppet, har Jack & Co på Vasaskeppet lyckats lägga beslag på Silverkompassen, och den tredje boken, alltså Varulvar i Storkyrkan, börjar med att de ligger gömda i en stängd gammal järnvägstunnel. För att rädda Jacks föräldrar behövs förutom den där Silverkompassen också ett hårstrå från mamma eller pappa och det är detta som ska hittas i den här boken. Ut från järnvägstunneln, alltså, och iväg på gatorna igen. Och jagade blir de omgående. Dessutom får de ett antal varningar, framförda på väldigt originella sätt typ tusentals insekter som sätter sig på ett bord och formar orden "sök inte efter Jacks föräldrar". Faktiskt kommer Jack att träffa på sina föräldrar i den här boken, men bara en kort stund och de sitter verkligen pyrt till. Han kan inte rädda dem nu så vi får fortsätta att följa honom i fjärde boken som heter Häxor i tunnelbanan innan det hela blir avklarat.

Jag gillar de här böckerna, och de lånas ganska friskt på biblioteket där jag jobbar, så de verkar gå hem hos barnen också. Det är definitivt inga böcker man läser för djupa karaktärsbeskrivningar eller fundersamma tankar kring livet - nej, det är action. Action från sida 1 till sida 85 (de är inte så tjocka) och Jack kastas från den ena farofyllda situationen till den andra i ett halsbrytande tempo. Ändå blir det inte för flippigt utan det är lätt att hänga med på vad som händer. Bra bok att sätta i händerna på dem som efterfrågar spännande böcker - men som ännu inte mäktar med tjockare och svårare böcker än.

För vem? 8 - 13 år

Djurräddarklubben: Fallet Stjärnan

Djurräddarklubben: Fallet Stjärnan av Anette Eggert

"Två saker kan hända när du sitter hemma och har dödskalletråkigt:
Ett: Du kan behöva gräva en grop till dig själv, att begrava dig i.
Två: Du kan starta en djurräddarklubb."

Så börjar Fallet Stjärnan och Valle och hennes kompis Vilma kände att gräva-grop-alternativet inte kändes så lockande, så de startade en djurräddarklubb. Det första djuret de tar sig an är en häst, den som heter Stjärnan. Och henne är det synd om, och hon ska räddas. Ju längre man läser desto oklarare blir det varför det är så synd om Stjärnan. Det känns som att själva räddningen skulle bestå i att Valle och Vilma fick ta över skötsel och ägande av Stjärnan eftersom de tycker om henne. Hennes nuvarande ägare gör väl inget särskilt hemskt, tycker jag. Hon kommer och sköter och rider sin häst, kelar med henne och så och det känns mest som att djurräddar-planerna är vanlig hederlig avundsjuka. Valle och Vilmas lista över vad som gör Laila till en sämre hästägare är: att hon äger en svart bil, att hon en gång suttit med bilen på tomgång utanför stallet, att hon när  hon pantar flaskor i affären inte trycker på knappen för att ge panten till svältande barn, och sist men inte minst att hon envisas med att ge Stjärnan äpplen. Valle och Vilma vet att Stjärnan inte gillar att äta äpplen. I stället gillar hon morötter.

Hit gillar jag den här boken en hel del - de här tjejerna som ska rädda djur känns mycket trovärdiga och som riktiga småtjejer. De ska rädda djur till varje pris, sen om djuren behöver räddas eller inte är ointressant. De hittar på anledningar och misstankar och skriver dem i en fin bok de håller hemlig. (jag och min kompis hade en liknande bok vi skrev ner hemliga misstankar och ledtrådar i. Vi löste i och för sig brott, tyckte vi, men misstankarna och ledtrådarna var precis lika framkrystade som Valles och Vilmas...) Även andra saker känns direkt tagna från småtjejslivet (eller småkillelivet), till exempel det att Valle inte får äta godis annat än på lördagar. Äter hon godis ändå ska hon hoppa över lördagsgodis. Och här blir hon bjuden på en skumbanan, som hon först tänker spara till lördag, men sen nibblar på och äter först en pyttebit, sen en till, sen en till tills det bara återstår en liten millimeterbit av skumbananen. Den slänger hon i papperskorgen, och tycker att hon nu är värd lördagsgodis eftersom hon ju faktiskt inte åt upp hela skumbananen.

Men sen har jag en stor invändning. Det är för mycket intryckt i den här boken. Hade den fokuserat på Valle och Vilmas djurräddande och detaljer och handling kring det så tror jag den hade varit toppen. Men nu ska så mycket annat med i handlingen också, som inte har med djurräddningen att göra. I och för sig är det olika situationer från flickornas liv, men det blir enormt hattigt och plottrigt för det är liksom små nedslag i många olika situationer som inte hänger ihop. Boken "zappar" och till och med jag som är en vuxen läsare tyckte det var väl många namn att hålla reda på. Det är till exempel en vända in i järnaffären på väg hem från stallet, och så får vi läsa om damen som jobbar i järnaffären och hur hon är, sen är det massor av situationer i skolan där alla klasskompisar och lärare räknas upp. Vi får också följa med till skateboardrampen och läsa om när Valle och Vilma kollar på de som åker där. Valle hinner också vara kär i en kille, Josef, och så får vi läsa en del om det. Vi får läsa en hel del om Valles liv därhemma, med alla familjemedlemmar. Till och med kaffemaskinen har ett namn - den är döpt till Håkan. Och vi får följa med hem till Vilma när Valle är där och hälsar på och Vilmas mamma röker och bakar vaniljbullar. Och allt detta på 94 sidor. Var sak för sig är bra och rolig, men jag tycker det blir för spretigt, det hela. Djurräddar-grejen försvinner i allt vardagsliv, liksom.

En annan invändning är det märkliga slutet. (nä, jag drar mig inte för att spoila när jag skriver om Hcf-böcker...) Själva djurräddningsaktionen, den stora planen att rädda Stjärnan, består i att Valle och Vilma strör klipulver ner i Stjärnas ägare Lailas byxor. Så när hon rider Stjärna på ridlektionen så får hon klåda i baken. Jaha...?? Men boken slutar inte med detta, utan med att Valle får en present av sina föräldrar: en skateboard. Boken slutar alltså med att Valle lycklig sitter och kramar en skateboard i sin säng. Och hur det hänger ihop med djurräddningen och Stjärnan och det där - det begriper inte jag. Inte ett endaste dugg.

För vem? 8 - 10 år

Bokbloggsjerka 11-14 januari

I årets första bokbloggsjerka frågar Annika

Vilken bok är du mest nyfiken på som kommer att komma ut under första halvan av det här året?

Det finns en hel del böcker jag ser fram emot! Men den här väljer jag här som längt-föremål nr 1:

Saeculum av Ursula Poznanski som kommer på svenska i april.

Jag tyckte väldigt mycket om Erebos, och undrar om hon kan skriva något lika bra en gång till.

Evig natt

Evig natt av Michelle Paver

Lite här och var på bokbloggarna har jag läst om Dark Matter av Paver och tyckt att den där verkar ju trevlig och läskig och med intressant miljö och oj att Paver alltså skrivit vuxenböcker också och inte bara Vargbröder. Visst ville jag läsa den, men så småningom kanske. Men så letade jag efter någon annan bok på biblioteket där jag jobbar, och satte handen på Evig natt. Av Paver. Jamen! tänkte jag, där är den ju! Jag visste inte ens att den hade blivit översatt till svenska, och här stod den in my own backyard, liksom. (nä, det är inte jag som köper in vuxenlitteraturen till vårt bibliotek, jag hör till barnkammaren och har bara koll på den biten) Rask hemlåning och hem till till min att-läsa-hög. Fast den är ju hög och fortfarande kände jag inte att den här boken hade prio ett faktiskt.

Men så skulle jag bara kolla hur den började. Dagboksform...det drar alltid in mig direkt. Så även här. Vips, så upptäckte jag att jag satt på skeppar Erikssons skuta i sällskap med en polarexpedition på väg till Spetsbergen, och undrade tillsammans med dem varför den där Eriksson vägrade att prata om Gruhuken, platsen på Spetsbergen dit expeditionen var på väg. Och vips, en alldeles för sen kvällsuppesittning senare så var boken utläst. Helt fräckt hade den gått före i kön i att-läsa-högen helt och hållet.

Vi får alltså läsa Jack Millers dagbok. 1937 följer han som radiotelegrafist med på en expedition som under ett år ska göra mätningar på en plats på Spetsbergen. Från början består expeditonen av fem man, och de ska ha ett basläger vid stranden och ett läger till uppe på glaciären och så göra mätningar på båda platserna. För detta behöver de ha med ett hundspann. Jack avskyr hundar och är verkligen inte glad åt att de ska med: huskys, riktiga "eskimåhundar" som är mer vilda än tama, tycker han. Expeditionen liknar dock Christies Tio små negerpojkar, för redan innan de lämnar England så hoppar en av medlemmarna av pga någon familjemedlems död har jag för mig. De andra fyra tänker att de nog ska klara av det ändå och ger sig iväg, via Norge och med båt till Spetsbergen. På båten faller nästa expeditionsmedlem ifrån - han bryter benet och blir kvar i Spetsbergens enda riktiga samhälle. Så nu kan de inte bemanna två läger längre och behöver egentligen inte de där hundarna, men till Jacks förtret så följer de ändå med.

Och tur är väl det. För efter ett par veckor i det där lägret så har två expeditionsmedlemmar till försvunnit, och Jack är ensam kvar. Och nu har polarnatten fallit - solen går inte upp och det är mörkt dygnet runt om inte månen lyser. Han är den enda människan i den totala och frusna vildmarken, och det kan driva vem som helst till vansinne. Norrmännen i boken kallar det rar, det där tillståndet när man av ensamheten och mörkret drivs att göra helt konstiga saker. Och det är detta som gör den här boken så bra - att läsa om hur Jack slåss för att behålla sitt förnuft där i kylan och mörkret och ensamheten. Det är en spökbok, ja, och det är otäckt, men det är inte det Jack faktiskt upplever och verkligen ser som är det otäcka - det är i stället allt det han är rädd för att han ska få se som är det värsta. Den totala tystnaden. Och kylan. Och snön. Och vetskapen om att man är helt ensam, och så tvivlet som växer: men tänk om jag inte är ensam då? Tänk om någon där ute i mörkret står och ser in genom fönstret?

Jack försöker förtvivlat hålla fast vid dagliga rutiner för att överleva, och de där hundarna han avskydde så är nu hans allt. Det går inte att sluta läsa - man bara måste läsa vidare lite till, och så lite till, och så sveper man filten lite mer om sig och är tacksam för att den skånska vintern är mild och att vi har grannar som bor nära.

Var är Jane Eyre?

Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde

Det här är en fullständigt galen och utflippad bok. Och samtidigt en slags deckare. Eller vad man ska säga. Roligt är det i alla fall att läsa. Och fascinerande. Och rätt spännande. Men jag insåg ganska direkt att jag fick lägga allt förnuft och alla "ja men hur hänger det där ihop, då?" åt sidan annars hade jag snart börjat tugga i bordskanten alternativt slutat läsa boken. Och det hade ju varit rätt synd (både för bordskanten och allt det jag hade missat i boken).

Själva handlingen är egentligen inte så märklig. Torsdag Nesta är en agent. Hon får i uppdrag att fånga och helst ha ihjäl en Ond Skurk. Första gången de träffas kommer skurken undan, skjuter ihjäl två av Torsdags kollegor och skjuter henne i både armen och bröstet, men hon överlever. Sedan flyr han i en stulen bil, men omkommer i en bilolycka. Fast Torsdag är övertygad om att han inte är död, att bilolyckan är fejkad och att han har fortsatt Onda Planer.

Ja, så där kan man ju sammanfatta det hela. Men placera det där i en fullständigt utflippad värld - eller rättare sagt vår egen värld fast i en parallell tidsutveckling, ett 1985 där tidsresor är möjliga, där utdöda djur genom genteknik fåtts att leva igen och är populära som husdjur (Torsdag har en dront som heter Pickwick), där Krimkriget fortfarande håller på och där alla människor är enormt påverkade av litteratur, drama och teater - ja då blir det något mer komplicerat. Och ännu lite mer när man förstår att Onde Skurken, som heter Acheron Hades, kan anta olika utseenden, kan gå igenom väggar, inte blir sårad när man skjuter honom med pistol och inte verkar riktigt mänsklig överhuvudtaget. Och riktigt avancerat komplicerat börjar det bli när Acheron Hades ger sig på originalmanuskripten till böcker. Nämligen stjäl han originalmanuskriptet till Martin Chuzzlewit av Dickens, tar sig in i det och snor med sig en av karaktärerna ut i verkliga världen samt avrättar honom. Stor upprördhet uppstår strax bland alla hängivna Dickens-läsare: Mr. Quaverley har försvunnit ur Martin Chuzzlewit! Mwwuuuuuahahahahaa säger då Hades ungefär, för detta är bara ett smakprov på vad han kan göra. Nu tänker han göra något ännu värre om han inte får si och så mycket pengar.
(för övrigt är denne Acheron Hades min absoluta favoritkaraktär i den här boken. Han är ond, han. Och han förklarar också varför han är så ond: det är för att bli berömd, inget annat. Inget är som sann och grundlös ondska, tycker han. Och vid ett tillfälle avslutar han konversationen med "Ska vi sätta fart då? Jag har inte begått en enda depraverad handling på snart en timme.")

Så här knäppt är det. Folk går in i böcker, karaktärer kommer ut ur böcker. Och detta i en värld där upplopp kan startas i frågor som om det verkligen var Shakespeare som skrev alla dramer själv eller om det möjligen var Francis Bacon. Där det kan förekomma ett John Milton-konvent på ett hotell och där alla deltagare heter John Milton, alla hundra eller så. Där det finns små "williamofoner" utplacerade på offentliga platser typ flygplatser, som när man stoppar i ett mynt reciterar ett stycke ur ett Shakespearedrama. De litterära klassikerna är heliga och får inte förändras eller plagieras. Det finns till och med litteraturpoliser - Torsdag Nesta är just en sån, det är därför hon blir indragen i jakten på Acheron Hades. Hon letar efter förfalskningar eller avstyr alltför dåliga fortsättningar på klassiker.
Älskar man engelsk klassisk litteratur, så är det ett absolut måste att läsa den här boken. Allra bäst blir den om man har läst Jane Eyre för den spelar en stor roll här. (och man blir ju lätt konfunderad i början på boken när handlingen i Jane Eyre diskuteras. De som diskuterar tycker slutet är så dåligt, att det är en sån antiklimax när Jane gifter sig med Rivers och flyttar till Indien. Det blir så sorgligt, tycker de. Men...men....tänker jag. Så där är det ju inte...? Nä. Just det.)
Älskar man Liftarens guide till galaxen så ska man också läsa den här boken, för det är precis samma totalt utflippade galenskap som i den. Släpper man raskt förnuftskrav och logik så kan man njuta sida upp och sida ner av saker som bokmalar som äter eller studerar text (jag är inte helt klar över hur det går till) och när de sedan är mätta fiser apostrofer och bindestreck (och detta sprider sig då till bokens text som blir full av apostrofer och bindestreck) och dessutom kan skapa verkliga världar av det de läst/ätit. Eller Nestas pappa som ibland helt omotiverat dyker upp här och var. När han kommer stoppas tiden (han jobbar som tidväktare, eller rättare sagt är han en avhoppad tidväktare och jagas av internpolis) och så pratar han ett par minuter med Nesta och ställer frågor som "hur dog Wellington?" eller "hur slutade slaget vid Trafalgar?" och varje gång svarar Nesta olika och läsaren fattar att historien hela tiden ändras. Det är helt knäckande, och överhuvudtaget förekommer det en väldig massa tidsresande i den här boken som ger mig gråa hår även om jag inte ens försöker hänga med på vad som händer.

Det går inte att sammanfatta den här boken så lätt. Jag märker att jag bara drunknar i att beskriva en massa detaljer. Men den är verkligen rolig. På flera ställen sitter jag och fnissar högt. Läs den, för den liknar ingenting annat.

Svikarens spel

Svikarens spel av B.R. Collins

Den här boken handlar om en intressant idé: två ungdomar skapar en fantasivärld, med kartor, folkslag, språk, historia, otroligt detaljerat. Så detaljerat så att det kan få liv - vilket det på sätt och vis får i den här boken. Man får nämligen följa de två skaparna av Evgard: Michael och Francis - men en bit in i boken så får man också börja följa en berättelse som utspelar sig i det Evgard som vi vet bara är påhittat. Jag läste om den här boken hos Anna, och ville gärna själv läsa om hur det där skulle bli.

Michael har för någon termin sedan bytt skola. På den förra skolan han gick på blev han ordentligt mobbad, och litar numera inte på någon. Så när Francis (helt tydligt ditskickad av sina föräldrar, tycker Michael) kommer hem till Michael innan terminen ska börja för att de ska lära känna varandra (Francis går på den nya skolan) så undrar Michael hur många minuter det ska ta innan Francis ursäktar sig och går hem igen. För ingen vill ju vara med Michael, vet han. I stället hittar Francis ett gammal skolprojekt Michael har liggande på golvet. I det projektet har han skapat ett land, Evgard, och sedan fortsatt lite på kul att hitta på fler detaljer om landet, som kartor och sånt. Francis blir intresserad och tycker de ska fortsätta med det här. Michael tror att Francis bara är ute efter att driva med honom, att tycka han är fånig som har ett låtsasland, och det tar lång tid innan han faktiskt inser att Francis gillar det här världsskapandet lika mycket som han själv. De är djupt engagerade men ingen annan än de två får veta något om Evgard.

Så när Michael hittar en lapp i sitt skåp en höstdag där det står "Jag vet vad Arcaster är" så känns det som om golvet försvinner under fötterna på honom. Arcaster är huvudstaden i Evgard, och skrivstilen är inte Francis. Någon annan har fått veta om Evgard! Och det enda sättet det kan ha skett på är att Francis har skvallrat. Alltså inser Michael att Francis bara låtsas gilla att skapa Evgard tillsammans med honom. Att han hela tiden visat sina kompisar och skrattat åt Michael bakom hans rygg. Michaels värld totalkraschar och han är mentalt tillbaka där han började igen - den mobbade, som ingen gillar och som inte litar på någon. Francis hatar han nu med ett vitglödgat hat - han ska få igen!

Och så får vi då följa Argent i Evgardvärlden. Argent tillhör det meriska folket, de fattiga. Regelbundet gör de rika och mäktiga evgardierna räder bland mererna och tar både vuxna och barn till slavar. Mererna hatar evgardierna, och nu blir Argent tillfångatagen och hamnar som slav hos hertigen i Arcaster. Där lär han känna hertigens son, Columen, och blir mot alla odds vän med honom.

Jag tycker mycket om att läsa delarna som utspelar sig i Evgard, och känner att jag faktiskt velat läsa en hel bok som utspelar sig där. Men det är inte så det är tänkt - den här berättelsen kommer att hänga ihop med Michael och Francis berättelse. Och jag gillar att läsa om deras vänskap också, och om det de skapar.
Men jag blir tyvärr mestadels arg när jag läser den här boken. Arg, därför att folk inte pratar med varandra. De antar, och misstänker, och går och surar. Och så blir det mesta fel. Så mycket hade kunnat undvikas om personerna i både Evgard och den verkliga världen hade frågat varandra rakt på sak om det de misstänker och undrar - men det är ju svårt förstås. Fast här i boken blir det så onödigt tillkrånglat och det är därför jag blir så arg. De avslutar nämligen aldrig en mening, utan antyder bara vad de vill ha sagt, och så tystnar de. Och så blir det missförstånd. Här är ett replikskifte mellan Francis och Michael, som får visa vad jag menar: (från s. 88)
"Men vad har jag...?" Han avbröt sig. "Du misstänkte det, alltså. Vad var det som hände, hur kunde du...?" Han tittade plötsligt upp. Han såg besynnerligt ung ut på något vis. "Alltså, jag menar, det är för att du upptäckte...?"
Han behövde inte avsluta frågan. Michael mötte hans blick och nickade. Så det är sant. Herregud det är sant. Du erkänner. Din skitstövel, din jävla skitstövel...

Så där håller de på. Och om de inte själva avslutar meningarna mitt i så blir de avbrutna av den andre precis när de ska säga något klargörande, med typ "håll käften din idiot, jag har sagt att jag inte vill höra mer på vad du säger".
Om man just ska till att säga något som omedelbart kommer att ställa allt till rätta och reda ut missförstånden, så tystnar man faktiskt inte för att någon säger "håll käften" - man skriker ut det i alla fall. Men här är det halvutsagda meningar boken igenom och jag blir så frustrerad. Så även om jag gillar Evgard-berättelsen och hur den hänger ihop med Michael och Francis, så är mitt bestående intryck efter att ha läst boken just denna frustration: Prata med varandra då!!

För vem? 13 - 17 år

Lägerkrisen

Lägerkrisen av Ann Caroline Håkans

Vi ska åka på läger, och sova utomhus! meddelar fröken. Jaaaaa!! jublar hela klassen. Det är ju i slutet på vårterminen, och vad kan vara underbarare och bättre än att åka till skogen en hel dag och sen också få sova utomhus? Alla älskar det.

Säger dom, i alla fall.

För Juni jublar väldigt lite - bara så där så att det inte ska verkar konstigt. Och givetvis bestämmer hon och kompisen Isa att de ska sova bredvid varandra. Men för Juni börjar nu en tid av värsta oro och fasa. För hon VILL INTE sova i skogen. Inte för allt i världen! Där finns björnar, och vargar. Det är mörkt. Fullt av äckliga insekter och lömska växter. Och det är ju inte bara mörkret och de uppenbara livsfarorna som hotar i skogen. Det är ju det där andra, pinsamma grejerna som kan hända också. Tänk om hon råkar släppa en fis precis när alla har tystnat och ska somna? Och alla skrattar åt henne? Eller om hon - oh fasa - råkar gå i sömnen? Hon gjorde nämligen det nyligen när hon sov hos en kusin. Eller gick och gick - hon gjorde några karateslag och pratade något som lät som ryska. Tänk om hon gör något sånt där bland alla klasskamrater? Och så är det det där med Jonah, också. Som hon precis blivit tillsammans med. Hon vet inte riktigt vad det innebär att vara ihop. Måste de pussas och kramas hela tiden, då? I skolan går det bra, då förväntas de bara leka på rasterna vilket de gjorde innan de blev ihop också. Men på läger? Hur ska hon bära sig åt med Jonah då? Sova bredvid honom? Gå och hålla handen?
Nä, tänk vad bra och lätt det hade varit om hon sluppit hela läger-grejen och bara fått stanna hemma i stället. Helt okomplicerat.

Såna här är "Mitt livsfarliga liv"-böckerna av Håkans. Juni är en tjej som alla kan känna igen sig i på något sätt. Jag tycker hon är helt underbar och fantastisk och att Håkans är helt underbar och fantastisk som kan beskriva en åttaårings känslor så på pricken, och så att det blir roligt också. Här är Juni rädd för allt det okända som kan hända på ett läger - i Badhuskrisen är hon nervös och orolig för att klassen ska åka till badhuset, och att hon som inte kan simma garanterat kommer att sjunka och ligga på bassängbotten medan alla pekar finger åt henne och skrattar medan hon dör.
Hon är inte bara rädd, Juni, utan hon trasslar ofta in sig i lögner. Hon vill inte ljuga för att vara elak eller så - men ibland blir saker och ting lättare om hon inte säger som det är. Fast det blir ju bara trassligare och trassligare när hon ljuger - som när hon i Badhuskrisen säger att hon har fått ett marsvin som heter Gold, och hur hon sen måste hitta på massor av nödlögner för att inte tjejerna i klassen ska kunna komma hem till henne för att titta på marsvinet (som inte finns). Eller när hon ljuger för sin kusin (är det väl?) om att hon har en pojkvän i Kärlekskrisen och så jublar kusinen och säger att vad kul, då får jag ju träffa honom när alla skolor har friluftsdag tillsammans om några veckor! (och givetvis är Juni i den boken fruktansvärt rädd även för idrottstävlingarna på friluftsdagen då hon tror att hon kommer att slå ihjäl sig eller göra bort sig eller både och).

Juni finns på riktigt. Inte just exakt hon i böckerna, men hon finns ju i massor av olika varianter i alla skolklasser. De där alldeles vanliga, riktiga tjejerna och killarna, med fel och brister och rädslor - men alldeles perfekta i alla fall. De borde få läsa om Juni allihop.

För vem? 7 - 12 år. Och gärna till högläsning!

Det mörka tornet 4: Magiker och glas

Det mörka tornet 4: Magiker och glas av Stephen King

Glad i hågen tog jag mig an den här boken att lyssna på under mina timmar ute i löpspåret. Visst, lyssnartiden var väl på sisådär 30 timmar, men det blev nog bra tänkte jag, nyfrälst ljudbokslyssnare som jag är.
Men efter kanske 18 timmars lyssnande så fattade jag att vissa böcker funkar helt enkelt inte att lyssna på. Det här är en sån bok. Inte bara boken - jag tror helt enkelt inte att Stephen King funkar att lyssna till eftersom han har sin speciella stil när han skriver. I texten syns det tydligt vilket som tänks av personerna, eller som poppar upp som minnen (ja, det är ju tankar det också, men ibland kommer det i parenteser), eller när det kommer små meningar i egna stycken eftersom det betyder något....ja, ni som läser King vet vad jag menar. Allt det där försvinner ju när man lyssnar. Och så är det de där 30 timmarna - det blir väldigt, väldigt långt att lyssna på. Det är en hel del partier i den här boken där det inte händer så mycket och det blev oerhört segt att lyssna även om uppläsaren Torsten Wahlund var aldrig så bra. Så jag kände där i löpspåret en mörk decemberkväll att näha, nu vill jag inte höra ett ord till om Roland och Susanna. Jag ger upp Mörka tornet helt och hållet, det här är trist.

Fast jag tänkte att jag skulle låna boken i pappersformat och ge den en chans till. En chans. Och då fastnade jag. Som väl var, för jag vill gärna läsa hela Mörka tornet-sviten. Visst, det hjälpte ju till lite att när jag började läsa boken i stället så började det hända saker och ting i handlingen också. Men framförallt kunde jag zappa lite, liksom. Läsa lite snabbare när Roland och killarna ännu en gång skulle räkna fisknät eller vad de var. Läsa lite långsammare när häxan Rhea var särskilt ondskefull. Och framför allt bläddra tillbaka i boken och kolla upp vilka nu de där personerna var. Det förekommer många personer i den här boken, och när jag lyssnade hade jag dålig koll på vem som var vem. Det blev mycket bättre med vanlig bok.

Oj, vad mycket det blev om format här...bara detta också: nä, jag övergav inte ljudbokslyssnandet, bara det att ha King i lurarna. Just nu lyssnar jag på Det blod som spillts som klockar in på cirka 9 timmar och är alldeles perfekt. Och spännande.

Trots att formatändringen räddade upp det hela kvarstår faktum: det här är den boken i Det mörka tornet som jag tycker minst om. Det är på tok för mycket tid och för många sidor som går åt till skildringen av ett väntande och ett väntande. Man vet att det ska bli katastrof, men det händer liksom ingenting. Inga listiga planer görs upp utan tiden bara glider förbi.
Nämligen består ungefär 3/4 av boken (eller mer) av en återblick till Rolands ungdom, till de månader när han och vännerna Cuthbert och Alain under falska namn sänds i väg till baroniet Mejis (stavning..?). Det ligger nämligen tryggt långt borta från inbördeskriget som härjar i andra delar av Mittvärlden. Problemet är bara att Roland & Co kommer till en stad som i all hemlighet stöder Farsom (alltså Andra Sidan i kriget). Roland & Co listar snart nog ut vad som pågår - men gör absolut inget åt det. De meddelar inte Gilead om vad de upptäckt. Inte heller har de några särskilt smarta planer för hur de ska avslöja och sätta dit de inblandade i staden där de bor nu. Dagarna bara går - eftersom Roland har blivit kär i Susan Delgado. Susan, som är bortlovad till stadens borgmästare lagom till skördefesten på hösten. Då ska hon bli hans hålldam ("gilly") för att skänka honom en son. Han är redan gift, men äktenskapet är barnlöst. Susan har gått iväg till häxan Rhea som har kollat att ärbarheten är OK inför skördefesten. Det är den. Men det där pajar ju Susan och Roland rätt kvickt. Många gånger om. Och Rhea vet om det - för hon har nämligen en magisk glaskula hon ser in i, som avslöjar ungefär allt pinsamt som stadsborna håller på med. Allt går mot katastrof, alltså, men långsamt. Oh så långsamt. Fast Rolands och Susans kärlekshistoria är fint beskriven.

Det är inte bara långsamheten jag inte gillar. Det är miljön också. Jag har aldrig gillat western, eller ödsliga amerikanska småstadsmiljöer - och detta är verkligen en sån miljö som jag känner mig helt kvävd av. Jag har ingen som helst förnuftig förklaring, bara det att jag får lila utslag av salooner och sombreros.
Så jag drar en lättnadens suck när vi till slut återvänder till "nuet" (eller det kan man egentligen aldrig säga om någonting i Mörka tornet-böckerna), Roland, Eddie, Susannah, Jake och Oy. För att i nästa stund nästan krevera när resten av boken refererar enormt mycket till Trollkarlen av Oz - som jag aldrig har läst. Gah!

Ändå. Ändå! kommer jag att läsa vidare i serien. Och det är för såna där saker som den rosa glaskulan häxan Rhea tittar i. (precis som en av Tolkiens palantirer - man ser mycket, men att kulan styr det du ser och det inte alltid är de bra sakerna, och så det att kulan tar över dig, att du blir beroende av att titta in i den. Som knark ungefär.) Eller den vidrige Eldred Jonas. Eller tunnisen som man bara inte begriper sig på vad det är, och vill veta mer. Eller Oy. Oy får nästan inte vara med här och jag vill definitivt läsa mer om Oy. Eventuellt också köpa en egen billybumlare.

Sub rosa-detektiverna: Den siste tsarens hemlighet

Sub rosa-detektiverna: Den siste tsarens hemlighet av Veronica von Schenck

Den här låg länge och väl inne vid toaletten (jo, men toalett-läsar-böcker är en helt vedertagen genre i mitt liv), med första kapitlet genomläst och liksom på gång. Men hela tiden valde jag andra böcker som fick gå före. Så småningom tryckte jag mig igenom kapitel två och tre, för jag lockades av fabergé-äggs-grejen-med-koppling-till-huvudpersonernas-släkthistoria-idén och ville gärna tycka om. Sen låg boken där dag efter dag tills jag insåg att det inte alls var någon toalett-genre-bok. En sådan ska vara lättläst och snabb (och är alltså ofta en bok för barn på lågstadiet eller en humorbok, eller Elvis eller Tintin). Men jag kom inte in i den här. Så jag fick bära med den ut till vita läsfåtöljen och ge den lite seriös uppmärksamhet.

Nu, ett antal timmar senare, så är jag klar. Och min största invändning är fortfarande den att det är svårt att komma in i boken. Det som är bäst är just fabergé-äggs-grejen-med-koppling-till-huvudpersonernas-släkthistoria-idén.
Vi har Milo och Vendela som är syskon och bor i tyska staden Elm. Deras farmors mormor eller något sånt hette Theresia och var lärling i Fabergés verkstad. 1917 blev hon kallad till änketsaritsan för att utföra ett hemligt uppdrag - att föra ut två Fabergé-ägg ur Ryssland, till just Elm, så att änketsaritsan med hjälp av dessa så småningom skulle kunna rädda sin tillfångatagna tsar-familj (alltså sonen och hans familj) ur fångenskapen. Men planen gick åt pipsvängen, tsarfamiljen avrättades och ingen i hela världen har sedan dess sett dessa två försvunna Fabergé-ägg (de är namngivna och har funnits på riktigt). Allt detta får Milo och Vendela reda på av sin farmor, Minerva, i samband med att staden Elms museum ska ha en utställning med just tre inlånade Fabergé-ägg (inte de försvunna, förstås). Nämligen tror farmorn att de tre värdefulla äggen kan komma att stjälas av någon ond typ som har kommit familjen Grips historia på spåren.

Och ja. En tredjedel in i boken så blir Fabergé-äggen stulna från museumet och nu äntligen drar storyn igång på riktigt. Poliserna hade lika gärna kunnat heta Kling och Klang för de verkar mest göra absolut ingenting, och givetvis får Lasse & Maja, nej förlåt jag menar Milo och Vendela lösa fallet.

Det är riktigt spännande med de där äggen. Alla som finns med i boken finns på riktigt och kan ses på bilder på nätet eller i böcker eller så. Jag älskar storyn om de utsmugglade äggen, och Theresia Grip som får börja ett nytt liv i ett hus i Elm, och om att äggen som skulle smugglas ut försvann och att man måste lösa en gåta för att kunna hitta dem igen.
Men det är för mycket tjafs innan storyn kommer igång, för många sidohistorier. Och sen är poliserna så otrovärdigt klantiga när det egentligen står på en stor skylt mitt i stan Vem Som Stal Äggen för det är så löjligt uppenbart. Så boken blir för spretig: dels är ganska mycket text och många personer att hålla reda på så det kräver lite äldre barn för att läsa den. Men sen är själva deckargåtan på litet-barn-nivå.
Jag är inte särskilt förtjust i Milo och Vendela heller. De är alldeles för trevliga och välartade. De syr kläder själva, slår upp saker i uppslagsböcker, hjälper farmor att göra frukostpannkakor, är artiga och smarta och omtyckta av alla. De tittar aldrig på TV. De sover inte för länge på morgonen. De säger aldrig, aldrig "pallar inte", de spelar ingen som helst sorts dator- eller TV-spel eller fipplar med mobilen i evigheter. De är överhuvudtaget inte naturliga. Inte deras familj heller. Eller deras vänner. Alla är snälla och trevliga. Allas föräldrar har något jobb som Är Något, exempelvis är Milos och Vendelas mamma borgmästare, pappan är kriminaltekniker hos Kling & Klang, kompisen Matildas mamma är den som har stans hotell, den andra kompisens mamma är den som har stans bageri, farmor Minerva bossar på stans museum. Ingen föräldrer jobbar diffust på något kontor eller så. Och så hånskrattas det åt borgmästarmamman, för hon kan inte laga mat. Så hon köper hem mat från restaurangen om hörnet och låtsas att det är hon som har lagat den, och blir "skogstokig" om någon antyder att hon inte kan laga mat. Givetvis andas det inte ett ord om pappa kriminaltekniker kan laga mat eller inte.
Jag hade velat ha lite mer trovärdiga karaktärer. Och så lite mer humor - den saknas också. Men fabergé-äggs-kärnan, den gillar jag.

Det finns en bok till om Sub rosa-detektiverna: Kapten Fiennes skatt

För vem? 10 - 14 år

Dandy

Dandy av Jan Guillou

Detta är den andra boken i Guillous planerade romanserie om Det stora århundradet, och jag tycker avgjort att den är mycket svagare än den första boken, Brobyggarna. (se här vad jag skrev om den).

Även denna boken tar sin början 1901, när de tre bröderna Lauritzen tar examen som diplomingenjörer på universitetet i Dresden. Men Brobyggarna berättar sen om Lauritz brobyggande i Norge och Oscars järnvägsbyggande i Afrika. Sverre försvinner ut ur historien där i och med att han skriver ett brev till Lauritz där han berättar att han inte följer med till Norge och bygger broar eftersom han i stället följer med lord Albert till England. Lord Albert, som är hans älskare. Detta klarar ju inte Lauritz av att få veta och förklarar raskt att Sverre inte längre är hans bror och sedan nämns han inte mer (möjligen en eller annan gång i Lauritz samvetskval) i den boken. Dandy är boken som berättar Sverres historia.

Sverre följer alltså med sin Albie till England, där han svävande har beskrivit sitt hem som ett "hus med marker" ungefär. Det visar sig att Manningham är  ett stort gods, och Albie är lord Albert, 13:e earlen av Manningham. När Albie och Sverre anländer står alla släktingar och hela tjänstefolket mangrant uppradade på slottstrappan för att välkomna och Sverre vet inte riktigt var han ska bli av. Men han lär sig engelsk etikett och adelsliv ganska fort. Han omtalas som Albies "kollega" som bor i ett hus en bit ifrån slottet, och tanken är att Sverre och Albie ska göra allehanda smarta uppfinningar och tekniska utvecklingar, typ utveckla en prototyp till en traktor eller testa om man kan slippa höra dunket från skenskarvarna när man åker tåg. Fast Sverre dras alltmer till sitt måleri, och Albie till godsets skötsel. Så småningom är de förutom älskande par också en konstnär och hans mecenat.

De har också ett litet hus i London, där de umgås med Bloomsburygruppen med frigjorda diskussioner om konst, litteratur, filosofi, sex. Det är mycket namedropping här, eller faktiskt hela boken igenom eftersom tyngdpunkten ligger på konst, kultur och livsåskådning under seklets första decennier och vi får läsa om diskussioner mellan kända personer i Englands kulturliv, franskt kulturliv och också om kretsarna kring Oscar Wilde (som Albie ingick i innan Sverre kom med i bilden).

Tyvärr håller inte Sverres historia till en egen bok. Den hade passat utmärkt in i Brobyggarna som i stället tenderar att handla för mycket om tekniska frågor (och om jakt...). Där hade de tre brödernas berättelser balanserat varandra bra. Jag undrar om det inte var tänkt så, men att Lauritz och Oscars berättelser flöt ut så i omfång att Sverres berättelse helt enkelt inte fick plats och fick en egen bok i stället. Mycket synd. Detta blir för vagt, och rätt segt. Visst - det är intressant att läsa om hur till exempel de första utställningarna med postimpressionisterna togs emot i London - Guillou idiotförklarar verkligen den tidens så kallade konstspecialister som tycker att Cézanne, van Gogh m fl är kludderi på en femårings nivå - men jag tycker inte det räcker till. Riktigt urvattnat blir det när Sverre gör först en resa till Norge och då får se Bergensbanen och den mästerskapsbro som hans bror varit med och byggta (han träffar inte på Lauritz), som en slags vad-hände-sen, och när han kapitlet senare också åker till Afrika. Förvisso till engelska öst-afrika (Kenya) och inte till tyska öst-afrika där hans bror finns, men det blir åter lejonjakt och afrikansk miljö och jag tycker att det här läste jag nog om i Brobyggarna.

Något jag hade väntat mig av Dandy är att få en mer nyanserad bild av engelsmännen och Englands deltagande i första världskriget. De blir i Brobyggarna så oerhört svartmålade och idiotförklarade, eller till och med ansedda som ondskefulla och helt okänsliga för människovärden hos alla andra folkslag än engelsmän. Nu skulle jag få läsa om Sverre och hans liv i England, och kanske få deras sida på saken. Men nej. Engelsmännen blir om möjligt ännu mer idiotförklarade i den här boken. Eller egentligen inte alla engelsmän, utan mer de som bestämmer vad som är rätt att tycka, dvs journalister, politiker, tidningar och kulturkritiker. De som bestämmer vad som är normalt sexuellt beteende, vad som kan anses som nationsförräderi (att gilla fransk konst...), att det är hjältemodigt att sändas som kanonmat och dö för sitt land snarare än att förnuftigt försöka vägra vara med i kriget. Jag förstår avskyn, för det är mycket som är dumt och det är många som har haft konstiga åsikter genom tiderna, men det känns lite onyanserat att det bara är engelsmännen som är dumma (och belgarna). Tyskarna är alltigenom felfria.

Jag ska fortsätta att följa Guillous Det stora århundradet, men ser fram emot att följa en ny tid, och förhoppningsvis kanske istället bröderna Lauritzens barn eller så? Det här blev två böcker om samma tid och det var en bok för mycket.