Hej, det är jag!

Hej, det är jag! av Nina E. Grøntvedt

Först när jag bläddrade i den här boken blev jag väldigt lockad att läsa eftersom den är annorlunda i layouten. Vanlig löptext blandas med stycken som ser ut som handstil, eller sidor som är linjerade och ser ut som kopierade dagbokssidor. Eller rutiga sidor med handstil som urrivna ur ett anteckningsblock. Eller post-it lappar med text på som ser helt äkta ut. Och så sprängfyllt med små bilder, små teckningar som är roliga och fina. Ibland finns det helsidesillustrationer som är mer som detaljerade kolteckningar - gillar!  Hej, det är jag! ska vara Odas dagbok. På skolan där jag jobbar är det otrolig omsättning på Jeff Kinneys böcker (Dagbok för alla mina fans). I dem är det inte vanlig text utan lättläst och tydlig "handstil" och jag tänkte att den här boken skulle vara något liknande, fast om en tjej och så med mer text, bilder, lappar och grejer, olika typsnitt och omväxling. Kul!

Oda är väl ungefär 11-12 år. Hon har en läskigt jobbig lillasyster som egentligen heter Erla men som hon kallar Erland, bara för att Erla (och föräldrarna) blir så arga när hon gör det. Odas bästis heter Helle och bor på samma gata. Helle har också ett syskon, en storebror som heter Stian. Han är precis lika läskigt jobbig som Erland fast på ett annat sätt. Där Erland lägger sig i allt så är Stian bara komplett nördig och tillbringar sina dagar med att sitta vid skrivbordet vid sin dator och lyssna på dålig musik. Tycker Oda.
Ja, och så får man då läsa om Odas liv i allmänhet och vänskapen med Helle och striderna mot Erland och Stian i synnerhet. Små roliga detaljer och större omvälvande oroligheter. Den största oroligheten och det som håller ihop bokens alla små stycken, episoder och dagboksutdrag är att Oda tycker att det är OK att vara taskig mot Stian. Så onödigt taskig så att Helle till sist blir riktigt sur och sätter ner foten. Hon vill att Oda ska be Stian om ursäkt men Oda tycker att allt är Stians fel, och vägrar. De blir rejält osams. Och allt blir riktigt jobbigt för Oda. Alla är dumma, tycker hon.

Jag gillar att läsa om Oda - hon är rätt rolig och egentligen inte någon särskilt trevlig person. Eller - hon menar nog inte att vara otrevlig men får lära sig en hel del om att inte ta dem som står en närmast för givna och om att man ska vara mot andra så som man vill att de ska vara mot en själv. Om livet, helt enkelt.
Men jag har ändå ett par invändningar. Den största är faktiskt just mot den grafiska utformningen. Det som lockade mig så när jag först bläddrade igenom boken var det som nästan fick mig att sluta läsa en bit in (som väl är fortsatte jag läsningen, och jag är glad för det för jag tyckte om bokens slut). Det blir jobbigt med alla byten av form och typsnitt. Jag blir avbruten i mitt läsande när blicken hoppar från vanligt typsnitt till en handskriven lapp, tillbaka till vanlig text och så till en linjerad sida. Flytet försvinner och jag kommer bara riktigt in i läsandet och berättandet när det är många sidor i följd med vanligt typsnitt. Jag vet inte om det bara är jag som tycker det här är jobbigt - det ska bli intressant att höra med något barn som läser boken vad hen tycker.
Den andra invändningen vet jag inte ens om den är OK - men jag stör mig på alla de norska namnen. Oda, Helle, Stian, Erla, Halvard, Anniken... Det ÄR en norsk bok som blivit översatt till svenska, och barnen i Norge HAR norska namn. Jag tror inte jag hade varit nöjd om man översatt namnen till svenska namn heller. Men kanske ändå? Jag har vad jag vet aldrig hängt upp mig på utländska namn i böcker förut, men här gör jag det. Det är så ovanligt många karaktärer som har namn som vi nästan aldrig använder i Sverige så att jag reagerar. Troligen får jag helt enkelt lugna ner mig och gilla läget. Men det hade varit kul att få höra någon annans åsikt om detta.

För vem? 9 - 14 år

Farfar berättar om Zoltan

Farfar berättar om Zoltan av Per Østergaard

Wow! Detta är andra boken på kort tid jag läser från Hegas förlag där jag med skräckblandad förtjusning undrar får man verkligen göra så här? Först fnissade jag över absolut utflippade böckerna om Hugo och Holger och undrade om det verkligen gick an att ha sån knasig humor och så annorlunda bilder i nybörjarböcker för barn (läs här vad jag skrev om dem). Det går absolut. Barnen här där jag jobbar gillar dem och de lånas friskt.
Och nu fnissar jag över den blodigaste bok jag läst på länge - och den är också en bok för nybörjarläsare från Hegas, med mycket lättläst text. Och den är full med avslitna armar, inälvor som flyger och blod som flyter på varje sida. Jag fullständigt älskar det här och den här sortens humor, och jag vet redan ett antal barn som kommer att läsa och fnissa åt detta....men vad kommer alla vänner av ordning att säga? Jag bävar. Jag har  genom åren fått ta emot en hel del åsikter från föräldrar som ansett att vi ska ta bort böcker från biblioteket som har stötande innehåll - och det kan vara helt olika böcker som Hedvig och sommaren med Steken av Frida Nilsson eller Pernilla Stalfelts "fakta"-böcker om bajs eller sex. Vad ska de nu säga om detta? Men faktiskt tycker jag att det viktigaste som finns är böcker lockar barn till läsning. Om det nu är så att det är blodig eller sjuk humor - so be it. Jag vill att de ska få aha-upplevelsen att en bok kan vara så rolig att man skrattar när man läser den, vilja läsa fler böcker som är roliga och på så sätt komma över den där första tröskeln många har till att vilja läsa böcker och tycka det är kul. Läsglädje! framför allt.

Simon och Nassim ber farfar berätta något från förr i tiden, något som "ska handla om massa blod". Så farfar berättar om den oövervinnerlige riddaren Zoltan. När Zoltan såg en fiende svingade han sitt svärd, står det, och tre hugg med svärdet betydde tre döda män. Och så får man då se Zoltan svinga svärdet. Chop chop chop! står det. Armar flyger, hjärtan och tarmar skvätter iväg och Zoltan ser vildsint ond och glad ut.
Men en dag möter Zoltan en modig soldat som tydligen har ett ännu bättre svärd än Zoltan. Om ni har sett Monty Pythons The Quest for the Holy Grail, scenen där kung Arthur möter den svarte riddaren som vaktar en bro, så är detta precis samma grej. Zoltan blir av med både armar och ben - men han ger inte upp. Först slåss han genom att sparkas med benen och när han blir av med dem också så spottar han ihjäl sina fiender. Jätteäckligt! Men han blir en hjälte och på hans gravsten (som man får se i slutet på boken) står det Zoltan - Mördarloskan.
Simon och Nassim blir enormt imponerade och tycker farfar är super-cool.

För vem? 6 - 9 år

Tematrio: Sportlov

Jag hoppar för en gångs skull på Lyrans tematrio, där hon den här veckan tycker att vi ska

Berätta om en bok där någon sport, idrott eller ett sportintresse har en betydande plats!

Märkligt - jag söker verkligen inte efter böcker som handlar om sport eller så - men jag kom faktiskt på så många titlar att jag måste välja bort de flesta av dem. Tänk vad sportig jag kände mig nu helt plötsligt! De här tar jag med:

Mika v/s Mika av Ylva Wallin är något så ovanligt som en bok där huvudpersonen håller på med orientering, som ju är min sport. Det är massor av orienteringsskildringar, träning och tävling och det tycker jag är riktigt kul att läsa. Sen har ju huvudpersonen Mika stora problem med sig själv, med ätstörningar och annat så det är så lagom kul - men orienteringen gillar jag.

Ingen rädsla av Niklas Krog läste jag för jobbets skull eftersom jag skulle bokprata om den. Ååh, tänkte jag, att behöva kämpa sig igenom en bok om basket. Som det ju är. Men Krog skriver så vansinnigt bra så att efter en stund satt jag och var totalengagerad i basketmatcherna. Gillade boken så mycket att jag läste både andra och tredje boken om Turk och Ayla (fast jag inte behövde, skulle bara prata om den första boken i serien).

Dagen efter av Lionel Shriver där huvudpersonen blir (eller inte blir) ihop med en snooker-spelare på elitnivå i England. Det är en fantastisk bok där man får läsa två olika händelseutvecklingar efter en speciell brytpunkt i bokens början. Antingen kysser huvudpersonen snookerspelaren, och har sedan i vartannat kapitel ett förhållande med honom - eller så kysser hon honom inte och vartannat kapitel handlar om hur hennes liv då ser ut. I vilket fall som helst så satt Carolina "Totalt Ointresserad av Sport" Landin efteråt och kollade berömda snooker-matcher på youtube. Pinsamt men sant.



Och om nu snooker totalt diskvalificerar mig så vill jag bara protestera och säga att jag valde bort böcker om löpning och fotboll, galopp och travsport bara för att ta med den. Till och med en om hundkapplöpning fick väljas bort. Så det så.

Bokbloggsjerka 22 - 25 feb

Denna veckan frågar Annika i sin jerka:

Brukar du drabbas av lässvackor ibland och hur gör du i så fall för att ta dig ur dem?

Det är väl i senaste laget att svara på jerkan en måndagkväll vid halvnio-tiden. Men jag läste frågan i fredags och mitt första svar var bara ett kort "nej". Sen tänkte jag att det skulle vara ganska tråkigt att skriva så jag gick hela helgen och försökte komma på om jag haft någon lässvacka någon gång och hur den i så fall yttrade sig. Nu är det alltså måndag kväll och mitt svar är fortfarande:

Nej.

Jag har aldrig lässvackor. Har aldrig haft. Om det är någon bok jag inte gillar så lägger jag den ifrån mig och tar en jag hellre vill läsa. Om det är någon bok jag ändå måste läsa av någon anledning så har jag ändå alltid tre-fyra böcker på gång, och så läser jag måste-boken i 50-sidorsportioner och belönar mig sen med att läsa böckerna jag hellre vill läsa.

Det händer liksom inte i mitt liv att läsningen läggs på is eller att jag inte har lust att läsa. Inte ens när mina barn var nyfödda, inte ens när jag var nykär, inte ens när jag pluggade. Läsning är, och har alltid varit, det jag självklart gör när alla måsten är gjorda.

OK, ska jag vara ärlig går det mer och mer onödig tid på slösurfande/bloggande på dator och telefon. Men det är tid som stjäls från lästiden, inte något jag hellre gör eftersom jag inte har något bra att läsa eller så.

Däremot har jag en TV-svacka. Den har pågått mycket länge. Ungefär sedan det fanns två kanaler på TVn och man måste gå fram till TVn för att byta kanal eftersom fjärrkontrollen inte var uppfunnen än. Sedan jag var barn, alltså. Detta är inget duktighets-uttalande typ att Jag Är Bättre Än Alla Andra Eftersom Jag Inte Lägger Så Mycket Tid På Att Titta På TV utan det säger mer om mig som person: jag fixar inte snabba bilder. Hänger inte med. Kan ju sällan bläddra tillbaka i TV-bilderna för att jag inte fattade. Och gillar inte att bli matad med andra människors bilder, jag vill skapa mina egna. Är inte överdrivet förtjust i att lyssna på andras pratande heller.
(men hallå och stopp - det här skulle vara ett inlägg om lässvackor - inte om min TV-analfabetism)

Glasbarnen

Glasbarnen av Kristina Ohlsson

Jag brukar vara djupt skeptisk när författare som normalt skriver för vuxna provar på att skriva för barn. Ofta blir det av olika anledningar inte alls lika bra som det de skriver för vuxna – för tramsigt, för svårt, humor riktat till en vuxen högläsare och inte till barnet självt eller annat. Men det finns de vuxenförfattare som lyckas bra. Faktiskt tycker jag Kristina Ohlsson gör det riktigt bra. Hon skriver deckare för vuxna (jag har ännu inte läst någon av dem, men hört gott om dem och någonstans på min långa, långa vill-läsa-någongång-lista så står de med...) och hon lyckas med att ta med sig ”deckarhantverket” till en barnbok och göra den både lättläst och riktigt spännande. Glasbarnen har lagom tempo och ett fåtal personer att hålla reda på. Språket är lättläst med korta meningar och bra flyt, kapitlen är korta och slutar alltid så att man vill fortsätta läsa nästa kapitel.

Billie har tillsammans med sin mamma flyttat till Åhus för att få börja om på nytt i ett nytt hus och i en ny stad eftersom Billies pappa dog för ett par månader sen. Åhus är fint (och det är roligt att läsa miljöbeskrivningarna här – jag har varit en del i Åhus och känner igen mig) – men Billie ville egentligen helst bo kvar i Kristianstad där skolan och kompisarna finns. Och så gillar hon inte huset de har flyttat in i. Från första början känns det fel. Det är gammalt, smutsigt, med flagnande färg och så dessutom fullt med möbler och prylar de gamla ägarna lämnade efter sig när de brådstörtat flyttade för något år sen.

Ganska direkt händer det märkliga saker. Alltid bara när Billie är ensam, eller när det är natt och mamma sover. Inga storslagna spökerier utan små saker, sånt som händer i gamla hus och det gör det hela ganska läskigt att läsa. Det är en taklampa som börjar gunga av sig själv. Det är fönster som står öppna, små steg som tassar på taket, knackningar... Jag bor själv i ett gammalt hus och vet att gamla hus låter en hel del av sig själva – men hos Billie är det för många ljud i huset. För tydliga. Och märkliga avtryck i dammet. Billies mamma tror inte på något av det Billie säger, utan tror bara att Billie vill att det ska vara något fel med huset så att de kan flytta tillbaka till Kristianstad igen. Och det kommer enligt mamma inte att hända, så Billie kan lägga av med tramsandet tycker hon.

Glasbarnen är absolut en skräckbok – men samtidigt är den en deckare. För Billie låter sig inte bara sitta passivt skräckslagen och vänta på vidare hemskheter – nej, i stället tar hon sina kompisar till hjälp och undersöker spökerierna på bästa deckarvis. Varför spökar det? Vem är det? Kan man göra något åt det, liksom?

En bok för alla dem som älskar Ingelin Angerborns ”realistiska” spökböcker (jag menar att de handlar om vanliga barn/ungdomar med övernaturliga inslag i en annars normal vardag) Sorgfjäril, Rum 213 m fl.

För vem? 9 - 14 år

The Eye of the World

The Eye of the World av Robert Jordan

(Farornas väg + Tidens hjul i den svenska översättningen)

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Den första känslan jag får när jag läser är att det är som att komma hem, eller att få träffa gamla vänner man inte sett på länge. Men allt hemma är inte som man minns det, och tydligen hade jag många fler vänner än jag mindes för ju mer jag läser desto mer förvånas jag över allt det jag inte kommer ihåg, eller att jag inte kommer ihåg det på rätt sätt eller på rätt ställen. Jag hade ett klart och tydligt minne av att hela storyn började ganska abrupt. Att Rand och hans far redan på bokens första sidor blev påhoppade av trollocker som obegripligt nog attackerade deras stuga mitt i natten. Men så var det inte. Det hinner hända en hel del innan dess, och ett antal personer och miljöer hinner presenteras innan trollockerna gör sin morrande entré. Faktiskt dyker de inte upp förrän på sidan 79 i den svenska översättningen. (Fast om man tänker på alla tusentals sidor som kommer efter denna trollock-visit så kan man nog ändå säga att det är på de första sidorna.)
Faktum är att det är så mycket jag inte kommer ihåg att jag ganska snabbt blir totalt uppslukad av boken och måste läsa vidare och vidare för att se hur det går. När jag redan läst en gång. Jag vet inte vad det säger om mig. Eller om boken. Egentligen.

Loial hade jag glömt. Hur kunde jag ha glömt denne väldige, artige och kulturelle herre med sin saktmodighet, sina tofsar på öronen och sin längtan efter att se "de vackra lundarna"? Prinsessan Elaine hade jag också glömt bort - men så fort jag började läsa om Caemlyns slott och drottningen av Andor så började det komma tillbaka. Hmm, Elaine? Blev inte hon och Rand...? Jo, och så har han ju dessutom ihop det med Egwene och Min och att det där är otroligt irriterande både för de egensinniga tjejerna själva, för Rand och för mig som ska läsa om dem.

Jag hade också helt glömt Perrins varg-grej, och den gillar jag ju jättemycket! Påminner om både Hobbs Farseer Saga (den kanske man också skulle läsa om??) och Vargbröder (fast då är det ju troligen Paver som har blivit inspirerad av Jordan och inte tvärtom).

Och på tal om egensinniga tjejer så ler jag också igenkännande åt alla dessa kvinnor med eldfängda humör. De flesta kvinnor hos Jordan verkar ha mycket kort stubin, och de flesta kärlekshistorier börjar med att killen och tjejen, eller mannen och kvinnan, grälar med varandra och är väldigt oense och osams om det mesta. Bakom varje uppblåst och mäktig (eller heroisk och modig, välj själv) mänsklig man så står det nästan alltid en bastant kvinna med korslagda armar, rynkade ögonbryn och en brödkavel hotande i ena handen. När det kommer till kritan så är det alltid hon som bestämmer om det som är viktigt och räknas.

Sen det där med att saker och ting inte hände i den ordningen jag minns det från första läsningen - det är mängder av platser/händelser som kommer med mycket tidigare i handlingen än jag mindes dem. Shadar Logoth till exempel. Att den staden med dess hungriga dimma och hela grejen med Mats "personlighetsförändring" och hans bärande av en läskig kniv som en älskad snuttefilt kom redan nu var överraskande. Lika förvånad blev jag över att hela sällskapet traskar in på Vägarna redan i slutet på The Eye of the World för att jagas av Machin Shin. Läskig drömaktig värld, det där.

Ah. Just nu gnuggar jag händerna av förtjusning över att ha så mycket bra läsning framför mig. Raskt vidare till bok två, alltså.

Flygande matta

Flygande matta av Christin S. Salander

Tack Christin S. Salander på egna förlaget Pärlan för rec.ex!

Jenny och Tomas råkar spilla magisk aska på mattan de sitter på, och den blir fantastiskt nog till en flygande matta som uppfyller en önskan varje dag (och dessemellan flyger barnen och diverse andra passagerare till de platser de vill komma till). Deras första önskan blir att få komma till någon spännande plats där det finns drakar och enhörningar. Det får de. Mattan flyger glatt iväg till en annan värld och barnen kastas från det ena äventyret till det andra, får träffa både en enhörning och en drake som de ville men också talande katter, trollkarlar och annat löst folk. De och mattan hjälper en trollkarlslärling vid namn Indigo att först bli lite bättre på det här med att trolla och sedan också med att rädda hans syster från att bli bortgift med en Ond Man.

Det finns en del jag gillar med den här boken, men också sånt som hade kunnat göras bättre. Språket känns obearbetat. Ibland flyter meningarna på men ganska ofta händer det att det är långa meningar med många huvudsatser staplade på varandra. Ganska många onödigt svåra ord finns med, sånt som "finmejslade drag", "undertrycka en rysning" och jag undrar om ett barn hänger med på "minst femton depressioner såg ut att hänga på hans axlar". Dessutom en hel del som känns som för mycket talspråk, som "lärlingen hade inte en suck" (alltså att han var chanslös i en strid).

Jag har svårt att se vare sig karaktärer eller miljöer framför mig när jag läser och hade velat haft mer gestaltning av karaktärerna och framförallt hade jag velat haft färre och bättre beskrivna miljöer, och så ett lägre tempo. Som det är nu hoppar vi från miljö till miljö och så händer det lite här och lite där men det hinner inte bli spännande eller engagerande innan vi kastas iväg till nästa händelse/miljö. Det är snabba glimtar av ett förbjudet tempel, en grotta, ett trollkarlsslott, en cirkus, en magisk trädgård på ett berg, en annan magisk grotta som förverkligar innersta önskningar, en stad, en eremitstuga, en luftballong... Likaså fladdrar personer och varelser förbi i ett lika hetsigt tempo och jag grips aldrig tag av berättelsen, lär aldrig känna någon av personerna och engagerar mig därför inte i det som händer.

Men det, eller rättare sagt den som jag gillar är Indigo, trollkarlslärlingen, som jag efter en stunds läsande ser står i centrum av alla miljöer och allt det som händer. Jag skulle vilja läsa hans historia och utveckling. Han är alltså en prins vars föräldrar blivit avrättade av en Ond Man med en ännu Ondare Trollkarl till hjälp. Den Onde Mannen (Marco) tänker gifta sig med Indigos syster, Irina. Indigo tänker att om han själv lär sig magi och blir en trollkarl så kan han ta upp kampen med Marco och hans tama elaka trollkarl, rädda sin syster och ta hämnd på sina föräldrar. Alltså går han i lära hos Rubion (en snäll trollkarl med ett ilsket humör) men har stora problem med att själv lära sig att trolla. Det blir mest blå bubblor som kommer från hans fingrar, och till sist söker han desperat hjälp av en slags häxa man kan nå genom att gå in i en tavla. Den här handlingen, och Indigo + karaktärerna runt honom hade kunnat bli riktigt bra. Då hade man kunnat hoppa över mer än hälften av alla rätt onödiga miljöer/småhändelser som plåttrar till boken just nu. Och man hade också helt kunnat plocka bort berättarjaget Jenny och kompisen Tomas. De behövs inte. Jenny berättar vad som händer, men både hon och Tomas är helt platta och jag känner ingenting för dem. De är mer eller mindre åskådare till det som händer, titthålet till den här andra världen där Indigos story berättas. Lyft  fram honom och låt hans berättelse berätta sig själv, med mer vilande i miljöer och med mer gestaltning, så hade det här kunnat bli riktigt bra.

Svart stig

Svart stig av Åsa Larsson

Jag har lyssnat på den här boken, vilket innebär att jag inte riktigt har koll på stavningen av diverse namn. Dessutom vill jag utfärda en spoilervarning för den som inte läst Solstorm och Det blod som spillts eftersom jag hänvisar något till det som hände i slutet på dem.

En kvinna hittas död i en pimplar-ark (hade ingen aning om vad det var förrän jag läste den här boken) på isen på Torne träsk. Hon identifieras till att vara Inna Wattrang, anställd inom Kallis Mining koncern där hon haft en hög position, nära big-bossen Mauri Kallis själv.
Det handlar om gruvdrift - ett affärsområde jag förut inte haft ett dyft kunskap om. Nu förstår jag att det ligger enorma pengar i detta, och att det speciellt i Afrika är lukrativt men också att det är en riskbransch. Att man till och med kan bedriva affärer bara med köp och försäljning av rätten till att börja bryta i en gruva. Men förutom att det handlar om gruvdrift så är det samma hårda och giriga värld som jag inte begriper mig på: att detta med att tjäna pengar och ännu mer pengar fast man redan har så det räcker och blir över kan vara det viktigaste av allt. Resor hit och dit, möten med andra viktiga personer, anskaffandet av finansiärer, satsandet av enorma summor för att om möjligt kunna tjäna ännu mer pengar. Familjer som väljs bort eftersom pengatjänandet är så mycket viktigare och betydelsefullare (och mer spännande). Jag kan inte förstå det, kan inte begripa mig på  drivkraften för och viljan till att leva såna liv som de människor lever som man läser om här. Visst, företagets "fritidshus" nära Abisko där Inna mördades innan hon bars till arken illustrerar ju vilken slags liv man kan leva och hur lyxigt man kan ha det om man tjänar så här mycket pengar. Men hur ofta hinner de vara där? Eller njuta av det? Det verkar mest som om de (i den här boken, i andra böcker och i verkligheten) mest tillbringar sina liv på flygplatser och i konferensrum som ju ser exakt likadana ut över hela världen.

I nära anslutning till den här hårda världen har vi det här andra som jag inte heller kan begripa mig på: alla dessa droger som tas för att orka med. Jag som på min höjd dricker rödvin till maten på helgen och har som tyngsta last att jag äter alldeles för mycket ostbågar - jag kan inte förstå hur man kan vilja göra sig och sin kropp så illa på ett så dyrt sätt? Linor, tabletter, mediciner, fan och hans moster. Något för att vakna, något för att somna, något för att dämpa bieffekterna av något annat, något för smärtan och något för att bli skärpt. En av dem dricker till och med upp en flaska hostmedicin när han är desperat efter något. Hur smart är det? Men visst, det kan ju vara en av de där drivkrafterna jag funderade över till att behöva tjäna ännu mer pengar. Men förstår det gör jag inte.

Nå - detta är i alla fall miljön som den här boken utspelar sig i. Den, och så småskaligheten i Kiruna och i Kurravaara där Rebecka Martinsson nu äntligen har flyttat in i sin farmors hus. Tyvärr är det alldeles för lite av Kirunamiljön och småskaligheten i den här boken jämfört med de andra två jag läst om Rebecka (Solstorm, se vad jag tyckte om den här, och Det blod som spillts, se här vad jag skrev om den) - vi får mer vara i mellan-Sverige på godset Regla, i Stockholm och i norra Uganda. Och det är också väldigt många minnen och återblickar (inte heller i Kiruna-miljön mer än några enstaka). Jag tycker om Åsa Larssons böcker just därför att man verkligen får läsa om olika människoöden i dem och förstå varför personerna handlar och tänker som de gör eftersom man via återblickar och minnen får läsa om deras liv. Även i den här boken finns ett antal fascinerande människoöden (Ester, och Mauri Kallis tyckte jag mest om att läsa om) - men i den här boken tycker jag återblickandet ändå tar över för mycket. Den makliga handlingen och själva mordutredandet stoppas upp så mycket av minnen så att det nästan blir störande.

Det jag gillar är att Rebecka Martinsson trots att hon åter hamnade i livsfara och elände i slutet på Det blod som spillts nu faktiskt inte vandrar runt i skörhet och sjukskrivning längre som hon så länge gjorde efter händelserna i Solstorm. Visst, hon har gjort det. Hon har till och med legat intagen på sluten avdelning på psyket - men nu får hon läka i fred innan den här boken sätter igång, och hon visar vad hon går för genom att arbeta som åklagare i Kiruna. Förvisso gräver hon totalt ner sig i jobb mer eller mindre för att utplåna det faktum att hon inte har något privatliv - men hon är smart och effektiv och deltar här aktivt i mordutredningen genom att hon är så duktig på att söka information och sammanställa fakta. Jag vill läsa om såna drivande huvudpersoner och gillar henne mycket mer än i de tidigare böckerna. Sen blir jag så glad över att hon och Anna-Maria Mella (ännu en favoritkaraktär) äntligen närmar sig varandra och jobbar mot samma mål. Fånigt glad blir jag också när Sven-Erik Stålnacke faktiskt skaffar sig ny katt fast han blev så ledsen när hans förra katt försvann. Det verkar också lite som att han hittar någon att bli kär i. Mer sånt!

Jag ser fram mot vidare läsning om Rebecka, men pausar lyssnandet på Åsa Larsson ett tag så att jag inte tröttnar.

Robert Jordan, Rand al'Thor och jag

För ett antal år sen så läste jag Robert Jordans fantastiska fantasy-epos Wheel of Time. Jag försökte nu räkna ut ungefär när detta var och kom fram till mitten på 90-talet eller så. (hej vad tiden går...) Jag började läsa den svenska översättningen, blev helt och synnerligen uppslukad av denna värld och läste och läste och läste. Fast då fanns bara ungefär fyra böcker i serien översatta till svenska (och varje engelsk bok blev två svenska, så jag plöjde ju egentligen åtta ganska tjocka böcker i rasande takt) och bok fem och sex köpte jag på engelska. Jag vet att jag kånkade runt med de där överallt, läste när jag fick minsta stund över. Sen tog det slut. Inga fler böcker fanns skrivna. Och jag fick snällt gå och längta efter att Jordan skulle skriva färdigt nästa bok.

När han väl gjorde det så hade det gått ett antal månader. Och det är så i Wheel of Time att storyn brer ut sig i väldigt många sub-plots och enormt många personer att hålla reda på - daet är fantasyvärldens största och längsta såpa. När jag satte igång läsningen igen satt jag mest och försökt komma ihåg vem? var? vilka då??? och kom inte in i boken förrän efter många många sidor. Men jag läste slut och började längta efter nästa. Fast när den väl kom så orkade jag inte riktigt just då ta mig an det där vem/var/när/hur var det nu igen-andet, så boken blev stående i hyllan.

Och nästa bok kom utan att jag hunnit läsa den förra. Och nästa. Och det var nu jag började tänka att "den där Wheel of Time, den ska jag läsa om när jag har alla böckerna tillgängliga. När hela serien är avslutad och man kan läsa den i ett svep och hålla alla personer och händelser i huvudet.

Men när skulle den dagen komma då? Robert Jordan verkade inte sluta skriva. Bok efter bok kom ut, och jag ville läsa men tänkte att sen. Sen ska jag göra det. När alla böckerna är skrivna.

Men sen. Sen gick karlen och dog!! Robert Jordan alltså! Utan att först bli färdig med sin bokserie. Maken till fräckhet!

Men ännu mer sen så utsågs en annan författare, Brandon Sanderson, att avsluta Wheel of Time. Det var inte gjort i en handvändning - han behövde hela tre böcker till på sig för att kunna avsluta det hela. 8 januari i år kom den sista boken, A Memory of Light.

Och nu är jag alltså där. Hela serien finns skriven. Det är dags att läsa om. Och jag har länge tyckt att det har lästs alldeles för lite fantasyböcker i mitt liv den senaste tiden - en massa andra böcker (visserligen bra men inte den sorten jag egentligen gillar mest) har bufflat sig före i läslistan och bokhögarna. Sista inspirationsknuffen fick jag av Bokstävlarna. Hon läser också om Wheel of Time.

Nu är det dags. Jag har redan kommit halvvägs i första boken och det är alldeles, alldeles underbart. Som att komma hem igen.

Ja, jag kommer skriva om min Wheel of Time-läsning här på bloggen. Men mer för de redan frälsta och insatta, med mängder av spoilers och nostalgi. Be warned!

Skrivartävling för ungdomar

Den 18-19 april ska jag till LitteraLund och lyssna på bland annat Ingelin Angerborn, Amanda Hellberg och Anne Cassidy och det ser jag mycket fram emot.

Men LitteraLund är så mycket mer än bara konferensprogrammet de två dagarna. Bland annat så ordnar de en skrivartävling för ungdomar mellan 15-18 år, och den vill jag nu tipsa om. Temat för årets skrivartävling är blodigt - juryn vill bli skrämd! Första pris är en läsplatta, en iRiver Story HD Wifi Bibliotek. Dessutom får vinnaren möjlighet att ge ut en egen bok genom Books on Demand.

Läs mer om skrivartävlingen här! Och känner du någon femtonåring eller sjuttonåring eller annan åring i passande ålder som gillar att skriva - så säg till hen att vara med!!

Blodsmagi

Blodsmagi av Tessa Gratton

Tack Booked för att jag fick läsa!

Personer som är känsliga för blod kan alldeles utmärkt läsa det här inlägget. Däremot bör de faktiskt undvika att läsa Blodsmagi. För det är inte bara som det är en käck titel och en fin framsida - det handlar om blod. Blod på längden och blod på tvären och blod som den huvudsakliga ingrediensen för att utföra magi, både ond och god magi.

Silla och Nicholas är ungefär jämngamla (17-18 år) och bor i husen som ligger i närheten av varandra (där finns lite skog och framförallt en gammal kyrkogård mellan husen). Silla och hennes bror är bygdens samtalsämne, eftersom deras föräldrar för ett antal månader sedan dog på ett (ja, förstås) väldigt blodigt sätt. Pappan tog livet av mamman, och sedan av sig själv, och det var Silla som hittade dem. Nu har Silla fått en gammal bok skickad till sig av en mystisk "Diakonen". En bok skriven av hennes far, som handlar om blodsmagi. Att fadern skrivit detta känns helt främmande - han jobbade som lärare - men Silla läser boken under stigande fascination och börjar mer och mer förstå att föräldrarnas död inte berodde på plötslig galenskap hos fadern. Att det har med den här magin att göra. Hon provar själv en enkel trollformel och lyckas få ett visset blad att åter bli grönt och friskt. Det funkar! Pappa var inte galen!
Nicholas blir vittne till vad hon gör eftersom han råkar stå gömd i närheten. Och han fattar direkt vad det är Silla håller på med. Blodsmagi - det där är ju precis det som hans egen mamma höll på med när han var liten och innan hon blev både sinnessjuk och drogberoende och försvann ur hans liv när han var åtta. Han har försökt förtränga alla minnen av mamma och hennes magi i hela sitt liv sedan dess, men nu kommer allt tillbaka.

Silla och Nicholas träffas, och försöker tillsammans med Reese och faderns trollformelbok att lära sig mer om blodsmagi, och också ta reda på varför Sillas och Reeses föräldrar dog. Vartannat kapitel berättas av Silla, vartannat av Nicholas, och dessutom finns det utdrag från en dagbok skriven av en Josephine med början för ungefär hundra år sen och framåt. Josephine lär sig också behärska blodsmagi och hennes mål är att leva för alltid.

Det finns en hel del jag gillar med den här boken. Jag tycker om kärlekshistorien mellan Silla och Nicholas. Jag gillar de gamla hemligheterna från flera hundra år tillbaka som avslöjas, och jag gillar att läsa om Sillas och Nicholas familjers historia och deras egna barndomsminnen. Jag tycker mycket om perspektivskiftena i de olika kapitlen (fast jag vet att många upplever detta som mycket förvirrande, särskilt lite ovana läsare i yngre tonåren). Jag roas av det faktum att de magiska ingredienserna nuförtiden går att "beställa hem över nätet". Häxeri i modern tid känns mer bekvämt än förr, va? Det är inte mycket häxvardag kvar, sånt som att plocka rölleka i månens sken eller annat handfast...

Men sen har jag invändningar. Den första är att det blir för mycket blod. Jag är inte känslig för att se blod eller så, men det blir ett evigt blodkladdande i den här boken. Det snittas här och trycks hål där, handflator kupas runt en pöl av blod på var och varannan sida och blod smetas ut på det mesta: pannor, bröstkorgar, träd, djur... Ja, jag vet att boken heter Blodsmagi och att hela grejen är magi med hjälp av färskt blod - men det blir för tjatigt.
Den andra invändningen är att det blir väldigt förvirrande i bokens ungefär sista tredjedel med "besittningar". Är man en riktig hejare på blodsmagi så kan man med dess hjälp ta över andras kroppar. Människor, djur, till och med ett träd på något ställe. Och här tas det över kroppar i parti och minut. Jag tappar snart bort mig i vems kropp som är besatt av vem, och varför. Silla är vid ett tillfälle rädd för att ens åka till affären, för vem som helst där kan helt plötsligt visa sig ha ögon som inte reflekterar ljus och sen försöka ha ihjäl Silla på momangen. Ta det här hotet från att allt i omgivningen helt plötsligt kan ha tagits i besittning, para det med perspektivskiftet i kapitlen och dagboksanteckningarna och det blir bara för mycket. Och jag är INTE en ovan läsare i yngre tonåren, believe me.

Så, första halvan av boken tyckte jag om (minus blodflytandet). Andra halvan inte.

För vem? 14 - 17 år

Utsikt från livets planet (Lennart Lordis loggbok)

Utsikt från livets planet (Lennart Lordis loggbok) av Tove Berggren

Jag fick den här boken rekommenderad åt mig. Av en kille som är 11 år. Den står på bokjuryhyllan hos oss, och jag har inte hunnit läsa alla nya böcker där än. Den här plockade han direkt, för han tyckte den verkade som "Dagbok för alla mina fans". Han är annars absolut inte en av de där som läser mest - snarare tvärtom. Men den här kom han med ett par veckor senare, och med lysande ögon berättade han att han hade läst hela, och att den var "riktigt, riktigt bra, och du borde läsa den faktiskt".

Så det gjorde jag. Jag hade lite svårt att gilla den de första kapitlen, för jag kunde inte riktigt tycka om det korthuggna språket med korta meningar och många tankesprång - men jag såg hela tiden den här killens lysande ögon framför mig och "den är riktigt, riktigt bra", så jag läste vidare. Och så ganska snabbt hade jag accepterat det korthuggna språket som Lennarts eget sätt att skriva, och tankesprången kändes helt rätt för någon som honom, och så småningom så började allt hänga väl ihop som tankar och funderingar i hans liv och valda nerslag i hans vardag och jag gillade det mer och mer. Efter halva boken var jag frälst. Det här var ju riktigt bra! Vilka smarta tankar! Så mycket klokheter och finurligheter! Och knäppa och roliga saker! Och vilken fantastisk fröken Lennart har i skolan! Och...och...och... Jag förstod de lysande ögonen.

Här är en typiskt fin formulering - enkel, men djup. Jag fick lite tårar i ögonen, faktiskt:

"Jag tycker synd om vuxna, sa Kasper. I alla fall om mina föräldrar.
Varför det? sa Vera.
När jag är hos mamma tycker jag synd om pappa, och när jag är hos pappa tycker jag synd om mamma, sa Kasper. För att jag inte kan vara hos båda samtidigt.
Då tyckte jag synd om Kasper."

Lättläst är det också. Kapitlen, "loggar" ur Lennarts "loggbok" (dagbok är helt töntigt att säga), är korta och man vill hela tiden bara läsa en logg till. Meningarna är som sagt mycket korta. En del finurliga ord finns men inga svåra. Och jag kan förstå att en elvaåring känner igen sig mycket i Lennart Lordis tänkande och funderande. Det här är bra, och jag rekommenderar den varmt vidare. Med lysande ögon.

För vem? 9-14 år

Och kolla! Lennart Lordi har en egen blogg också! (Tove Berggren hjälper honom lite, kan jag tänka...) Ska genast tipsa min Lennart Lordi-kollega. Och hans kompisar.

Nattens cirkus

Nattens cirkus av Erin Morgenstern

Detta är en märklig och mystisk historia, och det liknar nog ingenting annat jag har läst. Kanske det är en slags magisk realism, för det finns fullt med magi i boken. Men ändå bryts den där magin upp och får en slags logisk och mekanisk förklaring, nästan så att man tror att det skulle kunna funka på riktigt att lära sig magi och att manipulera verkligheten. Men sen hinner förnuftet ifatt och säger att, nä, det där går ju inte. Hur mycket man än tränar och hur många böcker man än läser så går det där faktiskt inte att göra eller att lära sig. Men när man är inne i bokens stämning så känns det helt logiskt och förnuftigt.

I centrum finns hela tiden Nattens cirkus, Le Cirque de Rêves. Jag som verkligen inte gillar cirkusar i någon form var rätt skeptisk till den här boken just därför, men hade läst så mycket gott om den så att jag ändå var nyfiken. Och jag fastnade ganska omgående i boken.
Den här cirkusen liknar nämligen inget annat. Det är mer som ett helt äventyrsland, fast alla attraktionerna råkar befinna sig inne i svart- och vitrandiga cirkustält. Och så är de flesta av dem magiska på ett eller annat sätt. Man går som besökare in på cirkusen, och sen väljer man själv vilka tält inom området man vill gå in i. Det är så stort, och tälten så många så att de flesta hinner aldrig ens hitta alla tälten eller alla uppträdanden. Där finns tält som "Isträdgården" (magiskt vacker, att mest gå runt och beundra), "Molnpalatset" (där ska man klättra i en tredimensionell labyrint), ett tält fullt med olika flaskor och burkar (varje flaska eller burk innehåller en särskild doft, ex sandstrand vid havet, så intensivt så att det känns som att förflyttas dit), Spegelgången och Labyrinten, en spådam (äkta...), pantrar och luftakrobater. Cirkusen reser runt mellan världens alla städer men ingen får veta vart den ska nästa gång, eller hur länge den ska vara på en plats. Rätt var det är så är den bara där, och rätt var det är har den rest vidare. Den håller bara öppet på nätterna, från skymning till gryning. Trots min cirkusaversion hade jag ändå velat besöka detta magi-Skaraland.

Men trots att cirkusen finns i centrum så handlar boken egentligen om Celia och Marco. Utan att ha något att säga till om så blir de nämligen motståndare i en märklig mer eller mindre livslång tävling, eller ett "spel" som det kallas. De tränas i magi, manipulation och illusion från det att de är små, för att så småningom kunna mäta sina krafter mot varandra. Dock får de själva inte veta spelets regler, eller vem deras motståndare är, eller vad spelet går ut på. Le Cirque de Rêves kommer till mer eller mindre för att utgöra spelplan och scen för Celias och Marcos kamp. Alla de som bor på och arbetar med cirkusen kommer också ovetande att dras in i den här märkliga tävlingen.

Jag fastnade alltså i boken redan från början, och fascinerades av magin. Som jag skrev så är det en alldeles speciell stämning i boken som gör att det känns fullt logiskt att tro på magi. Cirkusen är från början totalt overklig och drömlik med sitt plötsliga förflyttande och sina märkliga attraktioner - men sen får man följa människorna som jobbar där och hur cirkusen kommer till, hur det funkar bakom kulisserna. Visst, det borde få det hela att verka mindre mystiskt och magiskt - men det är just det att det ändå är magi som får det att funka men mer mekanisk magi liksom. Som ju inte heller finns...

Det är inte bara magin som får mig att fortsätta läsa - det är människorna som blir indragna i spelet mellan Celia och Marco: de själva, Marcos arbetsgivare Chandresh, klockmakaren Thiessen, artisterna på cirkusen, tvillingparet som föds på cirkusens premiärnatt och som fått märkliga gåvor...och så de två mystiska männen som är de som egentligen tävlar mot varandra i spelet. De, som valt ut Celia och Marco till sina spelpjäser. Vad är det de vill? Och vilka är de??

Julias djur

Julias djur: Gråt inte, Lilla Räv! av Mymi Doinet
Julias djur: Du kan hoppa! av Mymi Doinet

Julias djur är en ny serie med börja läsa-böcker, översatta från franska, från Rabén och Sjögren. Än så länge har det kommit dessa två, men en tredje är på gång: Var inte rädd! (och här är det en delfin som ska räddas).

Julia har själv ett antal djur (en hund, en katt och en guldfisk), och så tar hon i varje bok hand om ett nytt djur som behöver hjälp. Jag tror att barnen tilltalas av det här ta-hand-om-djur-konceptet, och det är också lagom mängd text med korta, lättlästa meningar för en börja läsa-bok. Ganska ofta finns det pratbubblor med versaler i bilderna också, som kompletterar den övriga texten.

Det är bra med börja läsa-böcker om djur, och bra när de ligger på rätt nivå. Ändå är jag lite kluven till de här Julia-böckerna. Åtminstone till den ena av dem jag läst.

Den med räven är helt OK. Julia är ute och går i skogen, och så ser hon en liten rävunge som sitter och gråter. Eftersom Julia har den enormt praktiska egenskapen att hon kan förstå vad alla djur säger, så förstår hon att rävungen gråter efter sin mamma som är borta. Raskt bär hon hem rävungen som installerar sig i huset, diar hundens mjölk och gärna sover i torktumlaren bland de rena kläderna (mamma blir lätt upprörd). Dock funkar det inte helt OK med en räv i hushållet - för första är den ett nattdjur, för det andra ställer den till med en väldig oreda med kringvälta saker och stulen mat. Det lyckliga slutet blir att räven flyttar tillbaka ut i skogen när den har blivit stor nog, och glatt hoppar runt med en rävkompis och ropar åt Julia att hon räddade hans liv och att han är tacksam. Sista uppslaget är ett antal fakta om rävar (och så ska det vara genomgående i serien: avslutning med fakta om det räddade djuret i fråga)

Men den med hästen...Fortfarande är textmängd OK och så där, men det känns som att författaren aldrig har sett en häst på riktigt. Möjligen på vykort nångång. Eller som åskådare till Grand National. Illustratören (Mélanie Allag) verkar inte heller ha koll på det där med hästar, storlek, anatomi eller sadlar. En häst kommer nämligen trippande till Julia och har rymt från sin förra ägare som ville sälja den till slakt (oklart varför). Hästen ser på den här bilden ut som ett litet föl, knappast större än en hund. Julia lägger lite halm i garaget, och där lägger sig hästen (à la hund) och bonar in sig. Tja, och sen går de på promenad i stan (återigen à la jycke). Hästen är fortfarande i storlek som en större hund. Sen så hoppar hästen över marknadsstånd i stan och då tycker Julia att "wow, du kan ju hoppa, du kanske vill tävla?" Sadel slängs på hej och hå (på bilden täcker sadeln hela hästryggen, ända bak ut på länden) och så ger sig Julia och häst iväg ut för att träna. Träningen går ut på att springa så snabbt som möjligt (med tidtagning), och efter en liten upputsning av man och svans (hästen ligger fortfarande på golvet i garaget à la doggy när Julia flätar manen på den) så är det dags för "hopptävling". Då ska hästarna springa fort fort runt på en galoppbana och hoppa över höga hinder. (grand national-style) Hästen är fortfarande ritad som ett föl, den före detta hästägare dyker upp och är fortfarande sugen på att slakta häst men det hela löser sig genom att Häst bajsar på förre hästägarens skor.

Alltså. Jag vet inte. En börja läsa-bok behöver inte vara faktagranskad och anatomiskt korrekt. Men i min värld så lånas den här boken av tjejer och killar som gillar hästar, för det finns så förfärande få lättlästa böcker om hästar. Och de tjejerna och killarna vet ju att man inte har hästen liggande där hemma i garaget på en hög med halm, de vet ju att man inte bara slänger på en sadel på hästen och ger sig ut att ta tiden på snabba galopprundor...tycker de ändå att det är roligt att läsa? Ska bli mycket intressant att få höra deras reaktioner. Böckerna är precis nya och har ännu inte blivit utlånade.

Slutintrycket är ändå, trots häst-hund-fölboken, att det här är en OK börja läsa-serie. Särskilt om de "räddade" djuren blir mer annorlunda, icke husdjurs-mässiga djur som räven, eller den kommande delfinen, eller andra djur som kanske inte fått vara med så ofta i börja läsa-böcker.

För vem? 6-9 år

Bokmärken att bli avis på

Idag har barnen på skolbiblioteket där jag jobbar gjort egna bokmärken där de har skrivit första meningen ur sin favoritbok. Det blev en salig blandning med böcker med allt ifrån Sigge och Lasse-Maja till Twilight och Sagan om ringen (komplett med Baggershus...). Fina, va?! De har fått sina egna bokmärken inplastade, men jag har också gjort färgkopior av dem och lagt i en stor hög på utlåningsdisken så att alla skolbarn kan ta ifall de vill.

Och de vill de.

Jag blundar och önskar mig något

Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall

Jag skrev nyss om en annan barnbok (Yummy) att barnen som kommer till biblioteket ganska ofta frågar efter böcker där det handlar om verkliga saker, och om riktiga barn. (alltså barn som skulle kunna finnas på riktigt) Ibland vill de att barnen ska vara lika gamla som dem ungefär men ha ett helt annorlunda liv (Yummy exempelvis), ibland vill de att barnen ska ha det ungefär som de själva har det. Den här boken är av det senare slaget. Huvudpersonen Lisa är så väldigt trovärdig och vanlig och riktig så att många barn nog känner igen mycket av sig själva i henne.

Detta är en fristående fortsättning på Det är jag som är Lisa. Mamma, som i den boken var iväg från familjen på en lång fotoresa, har nu kommit hem och jobbar med att få färdigt sin fotoreportagebok. Lisa är fortfarande kompis med Nova - men vänskapen är inte alltid utan problem och det är mest det den här boken handlar om. Lisa och Nova får nämligen på nåder vara med i den hemliga klubben "Näbbet" som annars består av äldre och tuffa tjejer från högstadiet. Lisa är 12 och Nova är 13. Nova glider in i klubbens gemenskap utan större problem, medan Lisa känner sig ganska utanför och inte heller tycker det är särskilt kul att sitta lite utanför gänget med stora tjejer som pratar skit om andra tjejer på skolan och så förstås pratar om killar. Hon tycker inte riktigt att hon vet var hon har Nova eller om de är särskilt bra kompisar längre. Vissa dagar är Nova som förut och då är de med varandra hela dagen och pratar om allt. Andra dagar drar sig Nova undan och hänger med de stora tjejerna och då känner Lisa att hon själv inte duger åt Nova.

Detta skulle kunna vara en moraliskt riktig och duktig bok om att stå upp för sig själv och för det man tycker och tror på (*alla är glada i slutet, det Viktiga Är Att Ställa Upp För Sina Vänner, smäktande fiolmusik hörs i bakgrunden, rörda tårar fälls*). Men det är det inte - i stället är Lisa väldigt mycket som många av oss är på riktigt. Hon ställer upp på saker hon inte gillar för att hon så gärna vill vara accepterad. Till exempel avskyr Lisa när Näbbet tvingar henne att snatta godis och annat i affärerna - men hon gör det ändå trots dåligt samvete och rädsla för polisen. Och hon tycker inte om att vara med i Näbbet och sitta med på träffarna och känna sig utanför och känna att Nova bara vill vara med de andra - ändå sätter hon aldrig ner foten och går ur klubben eller konfronterar Nova. Hon följer med ändå, eller står i utkanten av gänget när de är på stan och försöker se ut som att hon är glad och hör till.

Det är så äkta, och jag gillar det väldigt mycket.

Det är bara ett problem med den här boken, och det är samma som med Det är jag som är Lisa. Det är så förtvivlat svårt att prata om den, att få alla dem som säkert hade gillat att läsa den att hitta den. Barnen frågar efter böcker om sånt som är på riktigt, och då lyfter jag fram den här och berättar som det är att den är om en vanlig tjej, om vänskap och kompisproblem och så där - men det finns liksom ingen "knorr" att hänga upp det på. Boken i sig och skildringen av Lisas liv behöver ingen knorr för den är bra ändå - men det just när man ska försöka "sälja in" boken till barnen man behöver en knorr. Framsidan är inte direkt rafflande heller, och tyvärr står både den här och första boken om Lisa rätt outlånade här. Jag gör vad jag kan, jag lovar, men barn är rätt svårflörtade och köper liksom inte "den var ju Augustprisnominerad".

För vem? 9 - 15 år

Svarta skogens hemlighet 1 & 2

Svarta skogens hemlighet 1 - En farlig önskan av Beth Bracken och Kay Fraser
Svarta skogens hemlighet 2 - Ut ur skuggan av Beth Bracken och Kay Fraser

Det här välbehövda böcker och oerhört vackra böcker med mängder av helsidesillustrationer som passar fantastiskt bra till innehållet. Illustratören Odessa Sawyer blandar digitalt måleri med foton och handgjorda teckningar (står det längst bak i boken). Resultatet blir att de två huvudpersonerna ser helt verkliga ut, men rör sig i en skog som ibland ser ut som en John-Bauersk trollskog, ibland som en vanlig granskog. Det är som det ska vara - i Svarta skogen möts människornas värld med feernas värld. En del bilder är så vackra så man vill kliva in i dem. Fast det är inte bara skog - det är en salig blandning med miljöer från en vanlig högstadieskola, villakvarter, fängelsehålor hos feerna, ett vanligt kök. Och så tjejerna, då, huvudpersonerna, med hoodtröja och basketkängor. Det liknar inget annat jag sett och jag gillade böckerna innan jag ens läst texten.

Med välbehövda menar jag att den här sortens böcker behövs. Det är nämligen mycket lättläst text fast målgruppen är ungefär 9 - 14 år. Även fast texten är lättläst så är det inte något barnsligt innehåll. Kompisproblem och kärleksproblem blandas med fantasy, och en del bilder kan till och med vara lite otäcka.
Textsidorna har kanske 10-12 rader, mycket luftigt satta. Det är korta meningar. Och även innehållet är lätt att förstå - saker som händer upprepas i texten så att läsaren säkert hänger med på det som händer.

I första boken En farlig önskan får vi lära känna Lucy och Soli som är tretton år. De har alltid varit bästa vänner fast de är rätt olika. Lucy är ljus, utåtriktad och modig. Soli är mörk,  håller sig mer i bakgrunden och är mer rädd och försiktig. Nu har Soli blivit kär i en kille, Aron, och Lucy erbjuder sig att prata lite med Aron för att se om han säger något särskilt om Soli. Det blir helt fel, för Lucy blir själv kär i Aron och de kysser varandra. Och Soli ser det...
I närheten där de bor finns den Svarta skogen där det sägs att Feernas rike börjar. Lucys mamma säger att om man önskar något när man står i Svarta skogen så kan det bli som man önskar. Tyvärr står Lucy och Soli i Svarta skogen när Soli helt förtvivlad och ledsen skriker till Lucy att hon önskar att hon försvann. Och Lucy försvinner. Hon blir tagen av feerna.

I andra boken Ut ur skuggan sitter Lucy i en fängelsehåla hos feerna och är ju rätt låg. Soli har förstått att Lucy är fången hos feerna, och ger sig ut i Svarta skogen för att försöka rädda henne.

Det hinner inte hända mer i de två första böckerna, för det är ingen stor textmängd och så är tempot ganska lågt (men det blir inte tråkigt). De två avslutande delarna ska komma på svenska hösten 2013. Nypon förlag, som specialiserar sig på lättlästa böcker för barn med lässvårigheter, ger ut, och det tycker jag de ska vara stolta över. De här böckerna är vackra bevis på att lättlästa böcker inte behöver vara vare sig tråkiga eller barnsliga.

För vem? 9 - 14 år

Jag scannade in ett uppslag i vardera boken för att finare visa bilder och text:

Ur En farlig önskan

Ur Ut ur skuggan

Beautiful creatures

Beautiful creatures av Kami Garcia & Margaret Stohl

Nu har jag harvat mig igenom alla över 500 sidorna av Beautiful Creatures men har ändå inte lyckats begripa vem eller vilka vackra varelser titeln syftar på. För visst finns det en hel del ordentligt speciella personer i den här boken - men att de skulle vara särskilt vackra står det ingenting om någonstans. De svala-och-omänskligt-sköna-som-i-twilight lyser med sin frånvaro. I stället blir det mera häftiga effekter här, typ hår som blåser av sig självt fast det inte finns någon vind, eller någon liten orkan eller ett skyfall som inte stod med i väderleksrapporten.

Vi befinner oss i en liten stad i amerikanska södern. En sån där stad där alla känner alla och där alla går i kyrkan och det är en svordom om någon säger ordet "naken". Där amerikanska inbördeskriget är Kriget med stort K, eller snarare Frihetskriget, och där man fortfarande varje år iscensätter ett av det krigets slag som skedde i trakten. Där något som är riktigt urgammalt betyder att det är från 1800-talet nångång, och där ungdomarna gärna får köra bil och dricka sprit men som får utegångsförbud om de ens andas något om sex och samlevnad. Eller bär vågade kläder.

Jag blir lite kvävd av att läsa om en sådan miljö. Dåligt utgångsläge för att läsa den här boken.

Till den här lilla staden flyttar Lena. Och det är liksom kört för henne redan från början. Hon är ju
1. Främling
2. Släkting till och boende hos enstöringen Macon Ravenwood, som definitivt inte tillhör de accepterades skara i stan
3. Snygg men har inte samma slags kläder som tjejerna-som-bestämmer-och-är-med-i-cheerleadinglaget
4. Inte riktigt som andra människor eftersom när hon blir arg eller upprörd så händer det saker omkring henne, typ att fönster sprängs eller saker flyttas runt av sig själva

Vi kan väl säga som så att hon får sitta ensam i matsalen på skolan redan från början.

Och i den här staden bor redan Ethan. Han tillhör de accepterade, spelar i skolans basketlag och hänger med killarna som räknas och borde därför vara ihop med tjejerna som räknas. Hans familj har varit accepterad i stan sedan urminnes tider (läs början på 1800-talet). Fast han vill inte vara som de andra (vilket Lena skulle vilja). Han vill bort och ut i världen.

Lena och Ethan möts. Tycke uppstår. Det uppstår även en tankeöverföringskommunikation mellan dem som Ethan möjligen reflekterar över någon gång som märklig men som sedan bara finns där som en slags extra kommunikationskanal mellan dem bägge. Men Lena och Ethan kan aldrig få varandra, anser människorna omkring dem, eftersom Lena tillhör en familj där alla är besvärjare och Ethan ju bara är en vanlig kille.
När de möts är det 8 månader (tror jag) kvar tills Lenas 16-årsdag. Det är då hon blir "tagen". Antingen till ljus magi eller till mörk magi. Hon vet inte vilket det blir, men om hon blir mörk blir hon livsfarlig och alltså borde hon hålla sig ifrån Ethan redan nu innan de kärar ner sig i varandra för mycket.

Den här boken ska bli film, har jag läst någonstans. Och jag tror den gör sig mycket bra som film - en hel del av scenerna i boken ser man redan framför sig med dramatiskt väder, blixtar och övernaturlighet, krigsscener och kärlek. Men boken är i mitt tycke alldeles, alldeles för lång och seg. Jag läste slut den, för jag ville veta hur det skulle gå med Lena och Ethan på Lenas 16-årsdag, men vägen dit var oändlig med ganska många trista utvikningar och ältningar (är vi ihop? är vi inte ihop? tycker du om mig? tycker du inte om mig? borde vi göra detta? hur ska det bli om åttioen dagar när jag fyller år? tänk om jag blir elak?). Jag gillar egentligen storyn och det finns en hel del intressant i det hela, men det försvinner bort i alldeles för mycket oväsentligt. Men som film, där man kokat ner handlingen till det som behövs, tror jag det blir alldeles utmärkt.

För vem? 13 - 16 år

Bokbloggsjerka 1 - 4 feb

Den här veckan frågar Annika i sin jerka om

Är du en ”samlare” av saker som kan kopplas till litteraturen (böcker, bokmärken, muggar med litteraturmotiv, etc)?

Jag läste först frågan när jag satt på jobbet, och tänkte direkt att nä, det gör jag ju inte. Eftersom böckerna själva inte räknas och jag inte ens är någon duktig samlare på dem heller nuförtiden utan mest lånar från biblioteket. Jag samlar inte på någonting, har aldrig gjort. Utom möjligen tekoppar. I alla fall tycker min sambo att jag samlar på ohälsosamt många tekoppar - själv tycker jag bara att jag har tekoppar tillräckligt för ett normalt behov.

Men det var ju inte tekoppar det frågan var om. Utan om jag samlade på något som hade anknytning till böcker och läsning. Lite senare i dag visade mig en kollega ett par foton hon hade tagit med telefonen. Hon hade varit ute på en kortare resa och råkat se ett par ungdomar i ett par olika situationer, typ vänta på bussen eller sitta på café, läsandes varsin tjock bok. Bibliotekarie som hon är precis som jag så kunde hon inte låta bli att fota dem.Och jag tyckte det var fina foton och absolut inget konstigt med det...för jag har ju själv ett antal såna foton.

Och då kom jag på det - att det där kan man nästan säga att jag samlar på. Foton på barn som läser. Jag kan inte låta bli att slita upp telefonen för att fota när det sitter barn, ensamma eller i flock, och läser på biblioteket där jag jobbar. Sittandes i soffa, liggandes på matta, sittandes tillsammans vid ett bord och så med huvudet djupt försjunket i boken och hela barnet tydligt i en annan värld. Jag älskar denna syn - det är ju på något sätt därför jag jobbar med det jag gör, läser alla dessa barnböcker och håller alla dessa bokprat. Och jag fotar, och fotar och fotar. Sen kan jag ju inte göra något vettigt med alla dessa bilder - att lägga upp dem på bibliotekets hemsida är inte OK utan barnens och eventuellt också föräldrarnas tillstånd. Så jag skriver ut bilderna och sätter upp dem på väggen vid min arbetsplats.

Det är väl något slags bevis på att jag är lycklig med mitt jobb?

Yummy

Yummy av Eva Susso

Ganska ofta kommer det barn och frågar mig efter böcker om "sånt som är på riktigt". Då vet jag att det inte är faktaböcker de vill ha utan realistiska skildringar. Om barn som skulle kunna ha funnits på riktigt, här i Sverige eller i ett annat land. Ibland vill de att det ska vara barn som har det ungefär som de själva men ibland vill de ha böcker om barn som är lika gamla som dem men som har ett helt annorlunda liv. Som Mia i Yummy. Klart det finns många barn som henne, men för de allra flesta är hennes liv annorlunda från deras. Och tur är väl det. Ju mer jag läser om Mias liv desto värre mår jag. Så här borde inga barn få ha det. Mia älskar sina föräldrar, men inget barn ska behöva säga till poliserna som följer barnets asberusade far hem att det är OK, hon behöver ingen hjälp, hon kan stanna med sin pappa tills han vaknar ur fyllan.

För Mias pappa dricker. Fast han vet att han inte borde. Mias mamma är inte hemma när boken börjar - när allt blir för jobbigt för henne så sticker hon hemifrån ett tag. Vanligen till sin syster. Och Mia är ensam med sin pappa som sitter nere på parkbänken med de andra fullgubbarna. Ibland får hon mat, ibland inte. Hon har ingenting att göra. Det är sommarlov och de är nyinflyttade i området så hon känner ingen att vara med heller. Mamma kommer tillbaka efter några dagar och då blir det mat i huset igen - men också fest. När det är fest hemma hos Mia så varar den ofta långt inpå nästa dag, och Mia får låsa sin dörr så att ingen tar fel på hennes rum och toaletten intill. Ändå försvarar Mia sina föräldrar när grannarna klagar på oväsendet. Hon säger att de inte är så farliga, bara lite arbetslösa.
Lägenheten de har flyttat in i har de fått via socialen. Tanken är att mamma och pappa nu ska skärpa sig, gå på  jobbsökarkurs och börja arbetsträna. Men Mia är alltså ensam och har tråkigt och tar till sist bussen ut till skogen där de bodde förut. Där står husvagnen kvar, den gamla skruttiga husvagnen de bodde i över vintern eftersom de blev vräkta från sin gamla lägenhet när pappa och mamma blev utan jobb och världen rasade.

Det här hade kunnat vara en väldigt bra bok. Mia är intressant att läsa om, och hon berör. Illustrationerna är riktigt fina, gjorda av Kim W. Andersson, svartvita med lite serietidningskänsla. Men tyvärr rasar boken och blir mest ingenting - för det finns ingen riktig berättelse i den. Vi får följa Mia i ett antal olika situationer, men de hänger inte ihop med varandra och det finns ingenting som för handlingen framåt. Bara en massa olika historier som påbörjas men som aldrig får något avslut. Först får man Mias familjesituation klar för sig (vidrig). Det blir mer som en miljö och bakgrund. Sen åker Mia tillbaka till husvagnen i skogen och så får vi se den. Sen träffar hon Gabby, killen hon brukade vara med när de bodde i husvagnen. Men när vi har fått honom presenterad för oss och Mia har följt med honom in i skogen en runda där han ska visa lite olika saker så försvinner han mer eller mindre ur handlingen. Inne i nya bostadsområdet där Mia har det tråkigt så träffar hon en kille som heter Finn. De badar ihop vid sjön en dag, och han säger att han ska kalla henne Yummy (och detta smeknamn används ungefär tre gånger till i hela boken som ändå har fått sin titel efter det). Men sen försvinner han också mer eller mindre ut ur boken (han kommer tillbaka en gång till men då är det hans kompis Johan som presenteras närmare, fast sen tar boken hastigt slut innan Johan hinner göra mer än att presentera sig egentligen). När man känner att, "aha, kanske ska den här boken handla om hur Mia får kompisar i det nya området trots allt" så ska hon helt plötsligt åka till sin moster Görel som bor på landet. Därefter blir det sommarlovsskildring där ett par dagar, och vi får lära känna moster Görel och hennes särbo Lennart. Det badas i havet, åks motorcykel och plockas björnbär. Sen, utan att något särskilt har avslöjats eller avgjorts hos mostern, så är det dags att åka tillbaka till mamma och pappa och sen är boken slut. Jag utfärdade ingen spoilervarning, sorry för det, men jag tycker alltså inte att det finns någon handling att spoila. Boken skildrar olika miljöer och personer runt Mia, men de olika händelserna knyts dåligt ihop och till sist lägger jag boken ifrån mig och vet inte vad meningen var med alltihop.

Inslaget med Gabby är märkligt. Jag blir nyfiken och önskar att just den historien hade fått utvecklats lite och helst fått någon slags avslut. Ju mer man läser desto mer blandas nämligen fantasi och verklighet - men bara just med det som har med Gabby och händelserna kring husvagnen att göra. Finns Gabby - eller finns han inte? Om han inte finns - vem är det då som ger Mia frukost när hon sover över i husvagnen? Eller har hon aldrig sovit över i husvagnen? Och promenaden i skogen, hur är det med den? Men jag får inte veta. Inte heller hänger detta särskilt mycket ihop med något annat -Görel, Finn, föräldrarna...

Jag tycker att det inte räcker med att bara ha en huvudperson för att få till en bra bok, även om den huvudpersonen är aldrig så intressant. Det måste finnas en berättelse att placera huvudpersonen i också.

För vem? 11 - 15 år