Läsfunderingar 6 - texttolkning

Det här handlar väl mer om sånt som jag INTE funderar på när jag läser böcker. Nämligen om det jag läser egentligen ska ha någon djupare betydelse. Givetvis gäller inte det alla vanliga deckare, realistiska vardagsskildringar eller romantiska böcker eller så. Där är det en underhållande story: vem gjorde det? hur lever andra människor sina liv? på vilken sida ska de äntligen kunna fatta att de är kära i varandra? Men så fort det handlar om overklighet eller andra världar eller sagor eller så, så finns det de som äntligen måste tolka in en annan betydelse i texten. Att jag inte bara ska läsa det jag läser utan också fatta något annat än det jag läser.

Nu riskerar jag förstås att låta extremt okunnig och enkelspårig. Men egentligen är jag väldigt påläst och vet att det här med att tolka texter är en hel vetenskap. Jag har ju själv läst en väldig massa poäng i litteraturvetenskap och analyserat, närläst, tolkat, läst allegorier, symbolik och fan och hans moster. Jag avfärdar inte allt det. Men när jag läste litteraturvetenskap kände jag mig ganska snart trött på allt detta tolkande och analyserande och orkade länge därefter bara läsa böcker som bara och enbart ville vara en bra story. Det var väl ungefär också då jag började vältra mig i fantasy bara för att kunna känna känslan av overklighet som inte behövde vara symbolisk eller allegorisk utan mest bara spännande med feta svärd och läskiga monster. (gud vad irriterad jag var när jag i Stora Litteraturvetenskapsboken eller vad sjutton den hette fick läsa att Sagan om ringen skulle tas på största allvar, eftersom den egentligen var en fin allegori på Europas moderna historia och andra världskrigets fasor.)

Varför funderar jag då över allt detta tolkande som jag numera noggrant undviker? Jo, för häromkvällen avslutade jag högläsningen av Mio min Mio för mina två barn, som nu är 12 och 14 och hunnit gå i skolan ganska många år. Och de satt där, rätt tagna av Mio och Kato och Sorgfågel och allt det där. Och sen frågade den äldste:

- Men vad betyder boken, då?

OMG tänkte jag (mycket modernt). Ska det vara det långa svaret eller det korta? Eller varför måste det vara ett svar överhuvudtaget?

- Det är en saga, en berättelse, sa jag.

- Men den måste ju betyda något! Alla böcker betyder något!

(och ungefär här började jag känna att svenskundervisningen i skolan säkert var bra på alla vis men att de kanske kunde lugna sig med texttolkning lite och i stället förmedla läsglädje?)

- Jaha. Vad tycker ni? sa jag och tänkte att det kunde ju vara väldigt intressant att höra deras uppfattning.

Och de tolkade loss helt friskt. Bo Vilhelm Olsson satt egentligen i Tegnérlunden och frös ihjäl. Allt som hände i Landet i Fjärran var saker han drömde precis innan han dog. Riddar Kato var egentligen Sixten, styvpappan. Och så vidare och så vidare. Sorgfågel betydde si och de förtrollade fåglarna betydde så.

- Men du då, mamma? Vad tror du?

(enkelspårig mor, innehavare av läskigt många poäng i litt vet, fast med verklighetsflykt som främsta fritidsintresse) - Jag tror det handlar om en kille som förflyttas till en annan värld. Där rider han iväg på en magisk flygande häst och tar kål på en Läskigt Ond Man. Sen lever de lyckliga i alla sina dagar.

- Men mamma....! Lägg av!

(sista parentes: alla som har en tonåring eller två vet detta: de har alltid rätt. Mammor har alltid fel.)

Tredje tecknet

På skolbiblioteket där jag jobbar så älskar barnen skräckböcker. Samtidigt vill de gärna ha böcker om barn som är ungefär som de själva, som gör sånt de själva gärna gör på fritiden, som har fredagsmys, som sitter med mobilen i knäet och chattar med bästisen samtidigt som de kollar på TV, som har börjat intressera sig för det där med kille/tjej/bli ihop... Inte så konstigt då att Ingelin Angerborns skräckböcker för mellanåldern ständigt är utlånade - de har ju allt det där. Krypande skräck i vanligt vardagsliv. För alltid, Sorgfjäril, Rum 213, Månfågel...vi har hur många ex som helst av varje bok och ändå är de hela tiden utlånade. De är ju så bra!

Och så har nu Tredje tecknet  kommit. Jubel! Jag gjorde en skolbibliotekariefräckis - lånade hem boken direkt när lådan från AdLibris hade kommit och boken ännu inte lagts in i datorsystemet, och skulle nyfiket läsa den samma kväll för att sedan snällt lämna tillbaka den till väntande elever nästa dag. Fast när jag skulle sätta mig ner i läsfåtöljen med den - så var den inte längre där. Den befann sig i dotterns rum, i dotterns händer, och dottern (som är tolv) såg på mig och sa att "mamma, snälla, jag är snart färdig med den. Jag kan inte sluta nu...?" OK. Dotter först, moder sen.

Ni fattar ungefär nivån på förväntningar här?

Och som väl är infriades alla förväntningar. Det är sträckläsning, igenkänning i vardagslivet och läskigt krypande skräck.

Olivia njuter av sommarlovets första dagar. Allra helst är hon och badar tillsammans med bästisen Sonja. Livet är fint - utom det här med Milo. Olivia har varit kär i Milo ganska länge, fast i smyg. Men när klassen åkte på skolresa i slutet av terminen var Olivia sjuk och kunde inte följa med - och på skolresan blev Milo ihop med Sonja! Jättejobbigt! Inte kan hon prata om det med Sonja heller, förstås. Hjärtesorgen över Milo tar en hel del tid för Olivia, men samtidigt börjar det hända märkliga saker. Var och en för sig är de inte konstiga - hon hittar en nyckel i botten på sin badväska, hon tycker hon får plocka nyckelpigor från håret eller kläderna märkligt många gånger, hissen verkar inte fungera som den ska, katten vill helst ligga gömd uppe på garderorberna... Men alla småsakerna tillsammans...är det något mystiskt på gång? Äsch, det är säkert bara Olivias livliga fantasi som får henne att inbilla sig saker som vanligt. Konstiga drömmar har hon också. Men det har Sonja också, tydligen. Tillsammans bestämmer de sig för att göra som Olivias mormor - ha ett skrivblock på nattygsbordet och skriva ner sina drömmar direkt när de vaknar för att sedan försöka tyda dem. Men på morgonen står det en kort mening i Olivias block. En mening som hon inte minns att hon själv har skrivit ner. En mening på spanska. Olivia kan inte tala spanska.

Tur man kan göra skolbibliotekariefräckisar. För den här boken lär jag inte se röken av de närmaste månaderna, mer än när jag lämnar den vidare till nästa i reservationskön.

Titel: Tredje tecknet
Författare: Ingelin Angerborn
Utg. år: 2013
Förlag: Rabén & Sjögren
För vem? ca 9-14 år
Köp den till exempel här eller här

Gregor från Ovanjord

Jag visste om det innan. Det ska finnas kackerlackor som pratar i den här boken. Och råttor. Och fladdermöss som pratar de med. Även om det nu var Suzanne Collins som skrivit så var jag skeptisk. Pratande djur i underjorden? Hög löjlfaktor eller? För hög?

Och jag satte igång att läsa om Gregor. Jag förväntade mig ingen Hungerspelen för jag visste att den här var skriven långt före den var skriven, och skriven för en yngre målgrupp dessutom. Men jag förväntade mig en hel del ändå. Trots kackerlackorna.

Gregor trillar ganska omgående ner i ett ventilationsschakt i tvättstugan. Han passar sin lillasyster Boots som är två, och det är hon som trillar först. När de efter sju svåra års fallande inte krossas till atomer mot underlaget utan i stället faller mjukt och fint, så står de där. Jättekackerlackorna. 1,20 meter höga. Och ja, de pratar. Fast de pratar väldigt roligt, det gör de. Lite åt Yoda-hållet.

Kackerlackorna bär iväg med Gregor och Boots till människostaden Regalia som finns Underjord. Här får Gregor veta att

1. han luktar illa
2. han inte får ta sig tillbaka till Ovanjord för
3. han troligen är "Krigaren" i Profetian den grå och alltså är den som måste rädda människorna i Underjord från elände och undergång.
4. att även fladdermössen, som först enbart verkade vara smidiga fortskaffningsmedel, kan prata. Och spindlarna. Och jätteråttorna.
5. det är ingen tid att förlora.

Jag har rätt roligt när jag läser om Gregor och människorna han möter i underjorden (och ännu mer när han träffar råttan Rödklös). Det är definitivt inte Hungerspels-spännande, men det är mycket kul på vägen. Lillasyster Boots gillar jag också. Hon charmar precis alla, fylld blöja och tvååringsilskeattacker till trots. Jag kommer över talande-djur-grejen rätt snabbt och det blir aldrig löjligt.

Ändå...ändå känns det när jag har lagt igen boken som att jag har läst någon slags grott-road-movie med fladdermöss och kackerlackor, där huvudpersonen har blivit styrd och föst framåt i stället för att själv välja väg och ta initiativ. Suget efter att direkt sätta igång med bok två, Gregor -dödens labyrint, är faktiskt inte jättestort. Jag blev inte besviken, utan fick nog ungefär precis det jag väntade mig av Gregor: rätt OK, men ingen kioskvältare.

Titel: Gregor från Ovanjord
Författare: Suzanne Collins
Orginaltitel: Gregor the Overlander
Översättning: Lottie Eriksson
Förlag: Bonnier Carlsen
Utg år: 2013
För vem? ca 9 - 14 år
Köp den till exempel här eller här

Läsfunderingar 5 - ondska

Jag har precis avslutat högläsning av Mio min Mio för mina barn. De hade inte hört den sedan de var mycket små, och mindes den som en "tråkig bok". Nu ändrade de uppfattning och var totalt uppslukade av berättelsen, av sagan och sagovärlden.

Givetvis särskilt av riddar Kato. Han är ju hyfsat viktig i handlingen. Och när jag läser om riddar Kato så börjar jag som så väldigt många gånger förr fundera över ondska, och över onda personer i böcker och i filmer. Vad driver dem? Jag skulle kunna skriva en hel avhandling om det, för jag har funderat så väldigt mycket. Och i förlängningen givetvis inte bara om de fiktiva onda personerna, utan även de som finns eller har funnits på riktigt. Hitler och grabbarna. Men jag breder inte ut mig över det här, ett blogginlägg blir liksom lite futtigt.

Men just riddar Kato som representant för alla baddies. Han har ett slott (som är mörkt och vedervärdigt). Och hjärtat av slottet är hans kammare, hans arbetsrum med ett bord och en stol där han sitter hela dagarna och "tänker ut ont".

Här har vi ju hjärtat även i hela ond-funderings-härvan: han sitter och tänker ut ont.

Vad är det, då?

Det måste ju vara sjusärdeles onda saker, eftersom de liksom läcker ut genom fönstret och slottets fogar, dödar vattnet och all växtlighet i Landet Utanför som är Katos alldeles egna lilla plats på jorden. Som radioaktivt avfall ungefär.

Vad tänker han på då? Läskiga saker som spöken och mördare? Sin senaste visdomstandutdragning? Om att ta godis från små barn? Miljöförstöring? Kvarskatten han dras med sedan förra året? Eller elaka saker han skulle kunna hitta på som han inte redan gjort? Jag kan sätta Sorgfågel i en bur och tvinga honom att sjunga glada schlagers! Jag kan göra Svärdsmedens (eller vad han heter den där killen i grottan) kedja en meter kortare! Jag kan lägga ut råttgift i Dunkla skogen! Jag kan ge alla mina spejare lutfisk till middag! Haha, vad de ska få ont i magen!

Och hur kul skulle det vara att bara "sitta och tänka ut ont" hela dagarna? Efter en timmes ond-tänkande hade åtminstone jag fått rastlösa ben och velat göra något annat.

Men jag är ju inte ond. Eller det är jag visst, i vissa sammanhang. Fråga bara myrorna som med jämna mellanrum försöker inrätta sig en bostad i vårt kök. Eller mina barn, när jag orättvist skäller på dem för att någon har varit dum mot mig på jobbet.

Ondska - hyperintressant.

hmmm...världsherravälde...mmm...småstenar i sockerkakssmeten....

Ja men det är inte mitt fel. Den tvingade sig på mig, jag lovar.

Jag skulle inte läsa den här nu. Jag hade precis svurit på att inte kånka hem fler böcker, för Robert Jordan ligger där hemma och skriker på mig, och det har kommit riktigt många nya barn- och ungdomsböcker som ligger i en trave och kräver läsning NU, och så har jag inte tid för det är triljoner andra saker som ska göras i livet i maj månad. Jag skulle inte. Och lämpligt nog var den första boken i serien utlånad överallt där jag jobbar så jag tänkte att "vad bra - då kan jag hålla mig ifrån detta nya gift tills den behagar komma in".

Jaha. Och så kom jag tillbaka efter lunchen på jobbet. En enda bok stod det i vagnen för återlämnade böcker. Flickan under jord av Elly Griffiths. En enda bok som tyckte det var ensamt och kallt där i bokvagnen.

Är inte det ett tecken, så säg?

Bokbloggsjerka 24-27 maj

Den här veckan frågar Annika i sin jerka:

Brukar du läsa om böcker?

Allra först så tänkte jag att "nä, det gör jag inte", men så tänkte jag efter och kom på att det gör jag ju visst. Inte händer det ofta nuförtiden för det är så många andra böcker som tränger sig på och kräver att bli lästa nu nu nu, men fortfarande kan jag fastna i en gammal bok jag läst förr, bara för att jag skulle "kolla något", och så läser jag om alltihop. Eller så kan det komma någon fin ny utgåva av en klassiker jag redan har, och har läst. Jane Austens Stolthet och fördom t ex, eller Emma. Då måste jag bara ha boken för att nya utsidan är så fin. Och så börjar jag läsa lite på första sidan. Och så är jag fast. Utvandrar-sviten av Moberg läste jag om för några år sen bara för att jag just då lyssnade sanslöst mycket på Kristina från Duvemåla. Det liksom bara händer då och då utan att jag har någon egentlig koll eller planering på det.

Och just nu håller jag ju faktiskt på med ett gigantiskt omläsningsprojekt av en mastodont-fantasy-serie: Wheel of Time av Robert Jordan. Den består på engelska av 14 tjocka böcker. Varje bok har blivit två böcker i svensk översättning (utom de sista tre som inte översatts till svenska) så det är en rejäl hyllrad böcker att plöja igenom. Anledningen till att jag läser om är att då när jag läste serien första gången så kom jag bara till bok 7 eller 8 (av de engelska alltså...). Sen tänkte jag vänta på att serien skulle bli färdigskriven innan jag läste resten för det var himla jobbigt att återknyta bekantskapen med Jordan-universum och alla triljoner karaktärerna i hans böcker en gång om året eller ännu mer sällan när böckerna kom ut. Jag glömde hälften mellan varven. Men sen gick den där Jordan och dog. Och jag gav upp lite. Nu har en annan författare avslutat hela serien och jag vill ju veta hur det slutar. Fast för att ha en chans att hänga med så var jag tvungen att börja läsa hela serien från början igen. (fast jag älskar varje stund av Wheel of Time-läsningen).

Ändå var det mer omläsande för mig förr. Jag måtte haft mycket tid över när jag var i tonåren och tjugo-åren, för då läste jag ofta om böcker. Sagan om ringen-trilogin läste jag t ex regelbundet en gång om året. Och så hade jag favoriter från när jag var liten som inte skulle stå i bokhyllan och känna sig ledsna och övergivna. De läste jag också om då och då.

Claude på semester

Åh, vad jag hade roligt när jag läste den här boken!!

Den är mycket kort, med ganska lite text på varje sida. Inte helt lättläst text, så det är inte en bok för nybörjarläsarna utan snarare för dem som kan läsa men vill ha något kort och roligt. Sätt den i händerna på Bellmanläsarna! Och på alla de andra också. Och på dig själv! Läs den här, det är du värd! Och högläsning, det glömde jag, den måste vara perfekt till högläsning! Det är total crazyhumor, och illustrationerna gör det hela ännu bättre och roligare.

Den runda hunden Claude bor med två människor i ett hus. Människorna heter herr och fru Blanksko. De har väldigt blanka skor och smala ben, och är så stora att de inte får plats på boksidan. Man får aldrig se mer än benen eller armarna på dem (fast alla andra människor som är med i boken ser man helt och hållet - bara inte just herr och fru Blanksko). Varje morgon väntar Claude på att herr och fru Blanksko ska bli klara nångång och ge sig iväg till jobbet så att han kan få hitta på lite äventyr tillsammans med sin bäste vän, herr Korvstrumpa. Herr Korvstrumpa är helt enkelt en vanlig, randig strumpa som hoppar runt efter Claude på bilderna. Trots sitt något intetsägande yttre har denne herr Korvstrumpa tydligen en rik livserfarenhet och stora oanade talanger.

Den här dagen i Claudes liv bestämmer han sig för att ta lite semester och åka till stranden. Herr Korvstrumpa hänger på "eftersom han hade stressat mycket på sistone och behövde vila upp sig". Claude packar en resväska med lite underkläder, en tamburin, solkräm, vispgrädde på burk, en lampskärm, lite tejp och några smått smetiga smörgåsar. (han kommer givetvis att få nytta av samtliga grejer han har packat ner) Direkt när de kommer till stranden tar herr Korvstrumpa på sig ett par solglasögon (modell hollywood-flashiga), lägger sig på filten och somnar bums. Claude har lite problem - han har sett att alla andra bara har underkläder på sig på stranden och drar fram ett par kalsonger ur väskan för att byta om. Tyvärr är det herr Blankskos kalsonger han har fått med sig och de är ju alldeles för stora. Som väl är kan det fixas med lite tejp.

Sen fortsätter galenskaperna sida upp och sida ner med många fniss. Det är en sandslottstävling (jag avslöjar inte vinnaren, för det är en sanslös överraskningseffekt här som är lite synd att spoila), det är en läskig haj som håller på att käka upp en av de badande, det är pirater och det är fler pirater, det är sjöresor (och herr Korvstrumpa är mycket tveksam till just det. En gång hade han nämligen blivit sjösjuk och mått väldigt illa. Muttrande följer han ändå med, men tycker det är rätt otäckt och ligger mest och vilar i sin hytt "med gurkskivor på ögonen"). Det är roligt och fullt med äventyr och helst skulle jag vilja beskriva hela boken i detalj bara för att jag gillar den så mycket. Men en enda grej till måste jag bara få återge:

Lägg märke till Herr Korvstrumpa i sina fina solglasögon!

På nästa sida fortsätter det så här: "Det fanns bara ett enda ställe kvar där de kunde leta, och det var under ett stort 'X' av stenar som lagts ut i sanden. Claude trodde att det kunde vara ett bra ställe att gräva på."

En riktig pärla! Och det bästa av allt är att det finns fler böcker om Claude som ännu inte har blivit översatta till svenska. Dem väntar jag mycket ivrigt på!

Titel: Claude på semester
Författare: Alex T. Smith
Förlag: Rabén & Sjögren
Orginaltitel: Claude on Holiday
Översättare: Helena Stedman
För vem? 8-12 år, och som högläsning! från kanske 5 år
Köp den till exempel här eller här

Måtte det bli kväll snart!

Ända sedan barnen var alldeles för små har jag läst högt för dem. (Med alldeles för små menar jag att jag helt enkelt inte kunde lugna mig med högläsandet när de väl var födda. Tänk er pedagogisk mor som sakta och tydligt läser pekböcker för ett barn som ännu inte kan fästa blicken.)

Vi har förstås hunnit läsa massor och åter massor av böcker genom åren. Nu är barnen tolv och fjorton år och vi läser fortfarande varje kväll. Det är en helig stund. Vi läser allt: Sherlock Holmes och Doktor Proktor, Emil i Lönneberga och Sagan om de två tornen. Men den senaste tiden har vi allt oftare återgått till något sanslöst kul: bilderböckerna! Givetvis läste vi högar med bilderböcker när barnen var små, och de lyssnade storögt och fascinerat. Men man tänker att det där med bilderböcker nog är ett överspelat kapitel när barnen är större.

Det som hände nu för ett tag sen var att jag några gånger hade glömt låna hem någon ny högläsningsbok. I stället gick vi till bokhyllan där hemma och plockade fram några gamla bilderboksfavoriter "bara på kul". Och barnen bara älskade dem! Det är en helt annan grej att läsa bilderböcker för större barn, för de uppfattar dem helt annorlunda än när de var små. Nu skrattar de åt andra saker, hittar roligheter i bilderna, eller förstår underliggande betydelser på ett sätt som de inte alls kunde när de var 3-4 år eller så. Bilderböckerna är samma rika skatt som de alltid varit, men det känns ändå som att vi har upptäckt en guldgruva på något sätt.

Nu kommer vi nog att läsa en bilderbok per kväll innan vi läser själva main-högläsningsboken. Och jag har med stor fröjd plockat på mig ett antal fantastiska bilderböcker som ska läsas, som är väldigt finurliga och roliga. Oj, vad det ska bli kul!

Jag skriver ju inte om bilderböcker i min blogg annars, men nu har jag ju liksom redan varit inne och trampat på området med det här inlägget, så det är lika bra jag visar vilka böcker som ska läsas de närmaste kvällarna:



Helt galen bok - om att försöka få ner något som fastnat i ett träd genom att kasta upp andra saker på den första saken. Saker som till exempel en bil, eller en orangutang.

Åh, vad den här är bra! Trollet blir besegrat, as usual, men metoden...?!

Böckerna om Nutte Nervös med bacillskräck och all annan skräck (för Godzilla bl a, av "uppenbara skäl") är helt och totalt underbara. Jag stod och fnissade mig igenom dem när jag stod och "testläste" dem på jobbet.



 

Tvillingsjälar

Jag har läst det mesta av Jacqueline Wilson som översatts till svenska - hon är en av mina favoritförfattare som skriver för barn och ungdom. Hon skriver så bra om familjer och barn som egentligen har det väldigt jobbigt men där det alltid finns små ljuspunkter i tillvaron ändå. Det kan vara en mamma som kan berätta sagor, eller en pappa som är fantastisk på att göra goda mackor. Små vardagliga saker, men ändå kanske det som gör det möjligt att överleva tillvaron ändå. Wilson låter aldrig sina huvudpersoner säga rakt ut att "vi har det hemskt och jobbigt och fruktansvärt och fattigt och jag är rädd" utan det får läsaren sluta sig till ändå av det som händer. Det är så bra gjort. Oftast är det inte några överlyckliga slut heller på böckerna, men kanske någon slags ljusning i tillvaron för personerna det handlar om.

Märkligt nog hade jag inte läst Tvillingsjälar förut. Jag trodde att jag hade det, men har blandat ihop den med Little Darlings som faktiskt har en handling som mycket liknar den i Tvillingsjälar. Två flickor från helt olika miljöer som möts och blir vänner och varandras stöd i en annars jobbig tillvaro.

I Tvillingsjälar får vi läsa Jewels och Indias dagböcker. De känner inte alls varandra när boken börjar, bor förvisso i två stadsdelar som ligger rätt nära varandra men som lika gärna kunde ha legat i två separata solsystem för att de är så olika. Jewel bor i fattiga och ruffiga Latimer, hos sin mormor. Hon har när boken börjar mer eller mindre flytt från sin mamma och styvfar för att bo hos mormor i stället. Styvfadern har gett henne stryk med ett bälte så att bältespännet har rivit upp ett sår i Jewels panna som måste sys med 10 stygn. Det är inte första gången han slår henne, och mormor säger att nu får det vara nog. Jewel älskar tillvaron hos mormor (läsaren förstår ganska snabbt att även här är miljön rätt tuff även om den flödar av kärlek) men hela tiden hänger hotet över henne att mamman och styvfadern ska tvinga henne att flytta hem igen.
India bor i rika stadsdelen Parkfield, i ett gigantiskt hus. Familjen har städhjälp och dessutom en au-pair som mest verkar gå och vara dyster och längta hem till Australien. Indias pappa bedriver någon slags företag som väl har varit framgångsrikt men man fattar att han numera har stora problem. (det kluckas från flaskor bakom arbetsrummets stängda dörr) Indias mamma är Moya Upton, den kända kläddesignern som gör dyra och fina barnkläder. Men de kläderna har India aldrig på sig, för de är gjorda för smala flickor. India är definitivt inte smal. Hon är tjock, och helt uppenbart en stor besvikelse för sin mamma.
India är ensam och olycklig. Hon vill så gärna ha en vän. Jewel är också ensam och olycklig. Och rädd. Och så träffas de.

Anledningen till att jag nu läste den här boken är att vi har den som bokcirkelbok för en grupp med femteklassare (sex tjejer och en kille). De är VÄLDIGT engagerade i läsningen, i Jewel (styvfadern Terry är den dummaste och elakaste som finns i hela världen), i India (men kan inte hennes mamma sy kläder till henne då?), i skoluniformerna, i Jewels familj som är stor och krånglig att hålla reda på (hemma hos mormor bor fortfarande mormors egna barn som är 7, 12 och 17. Sjuttonåringen har en bebis. Yngsta barnet är alltså Jewels moster som är fem år yngre än Jewel själv. Och det är ungefär lika mycket folk hemma hos mamman och styvfadern), i den ledsna au-pairen... Omdömena hittills har varit ganska solklara "bästa boken jag läst".

Och ja, den är bra. En av Wilsons bästa, tror jag. Och då brukar ändå hennes böcker vara väldigt bra.

Titel: Tvillingsjälar
Författare: Jacqueline Wilson
Orginaltitel: Secrets
Översättare Barbro Lagergren
För vem? 10 - 15 år
Förlag: Alfabeta
Boken är tyvärr slutsåld på förlaget men låna den på biblioteket, vetja! Eller köp den på engelska här.

Dvärgarnas stad (Den eviga eldens magi 3)

Dvärgarnas stad är del tre i serien "Den eviga eldens magi" där jag tyckte mycket om de två första böckerna som kom i höstas. Det är rätt sällan jag hinner läsa fortsättningsböcker i serier jag läser för jobbets skull (ofta räcker det med den första boken för att sedan kunna prata om den för barnen). Men den här ville jag verkligen läsa för min egen skull. Inte blev jag  mindre sugen efter att ha fått höra reaktionerna från två tolvåriga tjejer som hann läsa boken före mig. "Det är den bästa i serien!" sa de båda två.

(Måste bara berätta att när Dvärgarnas stad anlände till skolbiblioteket i en låda med nya böcker så råkade en av de där tjejerna vara där. Hon stod i princip och hoppade jämfota bredvid lånedisken medan jag plockade ur just "hennes" bok ur lådan och la in den i datorsystemet så hon kunde låna den. Det är sånt man lever för som bibliotekarie.)

Är det den bästa i serien, då? Nja, faktiskt är fortfarande den första boken i serien (Alex och Corinthia) min favorit (älskar inledningen...). Men bra är den! På precis samma sätt som de två första: spännande men ändå lättläst.

Dvärgarnas stad fortsätter direkt där Eldmagikernas torn slutar. Alex och Corinthia är tillsammans med dvärgen Regin på väg med skepp till dvärgarnas stad Muspelheim. Och precis som det ska vara i en sådan här bok så blåser det förstås upp till storm. Inte nog med det - de blir också anfallna av en präktig sjöorm som reser sig ur havet. Och mot den hjälper vare sig Alex och Corinthias gröna eld eller Regins röda eld. Nej, den blir bara ännu mer förbannad och tänker sig att äta upp hela skeppet och alla ombord till middag. Som väl är kommer hjälp ifrån oväntat håll, och syskonen kommer trots allt till Muspelheim som är en gigantisk underjordisk stad. Som Moria när det verkligen begav sig. Här får de både veta mer om sitt eget ursprung och slåss mot läskiga ting från underjorden. Riktigt bra läsning.

Titel: Dvärgarnas stad
Serie: Den eviga eldens magi
Författare: Patrik Bergström
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp till exempel här eller här
För vem? 9 - 14 år

Fjärde boken om Alex och Corinthia ska komma till hösten: Alvernas rike.

Läsfunderingar 4 - stereotyper

Just nu läser jag en tjock fantasybok (Wheel of Time del halvvägs av tusen eller så) och har precis avslutat en ganska klichéfylld deckare (Fladdermusmannen). Nu är väl just den sortens böcker mer fyllda av stereotyper än andra. Men...

Varför är det alltid de onda och elaka som har "flyende haka"? Eller "tätt sittande ögon"? Har någon tunt hår så är det heller ingen att lita på. För att inte tala om när någon är under medellängd. Kort kille med flyende haka, tättsittande ögon och tunt hår - be warned!

Däremot kan du helt slappna av om den du möter har "brusigt rött skägg", "stora händer" och "ett bullrigt skratt". Då är det en godmodig och trevlig person du har framför dig. Kan absolut litas på. (utom Jussi i Bröderna Lejonhjärta, men det är ju det som är så överraskande med honom).

Helt tillfreds och trygg kan du vara när du träffar någon som är lång, med stolt hållning, klar blick och gärna ett smittande skratt. Har hen sångröst också så är världens problem så gott som lösta och den där med flyende haka kan lika gärna gå och gömma sig.

Fladdermusmannen

Jag har nu ganska länge haft vaga planer på att läsa "den där Nesbø". Ända sedan min sambo fullständigt begravde sig i hela serien om Harry Hole, och för en gångs skull tyckte att även jag faktiskt verkligen borde läsa dem, för de var så "riktigt riktigt bra". Annars brukar han i tyst stillhet plöja sina thrillers utan större kommentarer - vi har oftast helt olika boksmak. Men Nesbø var en viktig del av en människas kulturella själsliv, tydligen. Okej. Men det finns ju så många böcker här i världen som jag tror är viktiga för mitt kulturella själsliv, och som hela tiden har hamnat före Nesbø i läs-köordningen.

Nu har jag äntligen tagit tag i Nesbø och Harry Hole. Av två anledningar. Den ena är att jag just avslutade ännu en högläsning av en Doktor Proktor-bok, Nesbøs bokserie för barn. Och att jag tyckte så mycket om språket och humorn och de oväntade vändningarna i den (precis som i alla Doktor Proktor-böcker. Här kan du läsa vad jag tyckte om Doktor Proktor och den stora guldkuppen.) att jag kände att jag bara måste se hur Nesbø skriver när han skriver för vuxna. Visst, jag fattar att en deckare för vuxna liksom inte innehåller anakondor i Oslos kloaksystem eller hemliga agenter i Secret Garden - men en hjärna som kommer på sånt måste ju komma på bra deckarintriger och intressanta karaktärer?
Den andra anledningen är att jag behövde något nytt att lyssna på när jag springer. Och jag har insett att jag behöver spännande handling när jag lyssnar på böcker, annars flyter tankarna iväg på annat. En deckare, alltså. Lite mördare att ängslas över när jag springer på öde skogsvägar...

Och första boken om Harry Hole är Fladdermusmannen. Vad jag visste redan innan är att det definitivt inte anses som en av de bättre böckerna i serien. Men jag ville läsa om Harry från början. Jag kände mig alltså ganska förlåtande redan innan jag börjat lyssna och tänkte att "gillar jag inte den här så måste jag ändå ge killarna (Jo och Harry) en chans till".

Och det var nog bra att jag tänkte så. För Fladdermusmannen är ingen kioskvältare, precis. En ganska slätstruken deckare med hårda cyniska män som redan sett allt och varit med om allt (tror att Harry själv är runt 30 eller så...). Harry Hole reser till Sydney för att vara med i utredningen av mordet på en ung norska. Tanken är väl egentligen att han ska vara med i utkanten av utredningen och mest hålla med om allt och göra det han blir tillsagd. Men det håller bara i några sidor, sen gör Harry lite som han vill i alla fall.

Och ganska snart fattar man att det inte bara är den norska, unga och blonda Ingrid Holte som blivit mördad av just den här mördaren. Tydligen har denne hållit på i många år och haft ihjäl blonda kvinnor medelst strypning till höger och vänster utan att blivit stoppad det minsta. Och mordutredningen trasslar till sig. Som mordutredningar i böcker tenderar att göra. Men jag blir aldrig riktigt engagerad i själva mordgåtan. Dels blir jag aldrig intresserad av henne som mördats, eller kretsarna som undersöks för att hitta mer kunskap om vem som kan vara mördaren. Dels dras tempot hela tiden ner av all denna fakta om Australien, om Sydney, om aboriginernas historia, om straffångarna och Australiens moderna historia, och av alla dessa aboriginmyter och legender som återberättas. Det känns som att Nesbö har gjort noggrann research och till varje pris liksom måste dra nytta av den i boken och redovisa allt och trycka in allt i berättandet.

Däremot blir jag rätt intresserad av Harry Hole själv. Han är inte särskilt sympatisk. För det första har han gjort något oförlåtligt för ett par år sedan när han jobbade som polis i Oslo. För det andra bär han sig dumt åt. Jag vill inte att huvudpersonen i en deckare ska bära sig dumt åt. Jag vill att hen ska vara översmart och alltid ha en bra plan för det hen gör. Ingen vanlig mänsklighet här inte, jag vill imponeras. Men jag blir absolut inte imponerad när Harry Hole traskar in på en bar i ett typiskt skumraskkvarter, och av barägaren blir visad på ett gäng med stora karlar som sitter i ett hörn och ser läskiga och sura ut. Enligt barägaren kan de möjligen sitta inne med information, men man ska helst hålla sig ifrån dem. Varpå Harry listigt nog går fram till dem och 1. frågar direkt om de vet vem N.N. är (N.N. är den just då i fallet huvudmisstänkte. En farlig man). 2. när de säger att "nej, har aldrig hört talas om honom" säger att "men vad sitter ni och pratar om då? För det kan ju aldrig handla om förbjudna saker som knark och sånt, eller hur?" Varpå de stora och läskiga karlarna givetvis känner sig lätt hotade och reser på sig och ska lära Harry veta hut. Och 3. Harry ger en av dem på käften. Han är ensam och de är fyra. Nu tänker jag att "nu har han säkert en hemlig plan här. Något ess i bakfickan eller något annat lurt han kommer att besegra dessa män med". Men nä! Han har ingenting att komma med, och de slår ner honom. Så vill jag inte ha det i en deckare.

Super gör han också. Inte från början, då dricker han förnuftigt nog bara grapefruktjuice. Men sen, i mitten på boken, då är det inte roligt att läsa när Harry har fått världens alkoholist-återfall och askalas-full krälar runt i rännstenen på Sydneys gator. Fast ändå lyckas han samtidigt träffa en hel del människor som ger honom den information deckarfallet behöver för att rulla vidare. Och det är väldigt bra beskrivet exakt hur Harry krälar i rännstenen och hur mörkt och jobbigt allt är.

Så - deckaren kvalar knappt in som "läsvärd". Men Harry Hole är en karaktär som är värd att läsa om. Fast han inte är trevlig. Och jag kommer att läsa fler böcker om honom - eftersom jag är rädd om mitt kulturella själsliv.

Författare: Jo Nesbø
Titel: Fladdermusmannen
Serie: Harry Hole 1
Orginaltitel: Flaggermusmannen
Översättning: Per Olaisen
Ljudbok - Uppläsare: Pontus Gårdinger
Förlag: Piratförlaget
Köp till exempel här eller här

Bokbloggsjerka 17-20 maj

Den här veckan frågar Annika i sin jerka:

Vilka böcker har du klickat hem under den senaste veckan? Om du mot all förmodan inte har gjort det finns det säkert böcker som du skulle kunna tänka dig att klicka hem redan i dag?

Faktiskt så köper jag nuförtiden ytterst sällan böcker. Jag bär ju hem dem gratis från biblioteket där jag jobbar i stället. (men bokhyllorna där hemma blir ändå fullare och fullare för min käre sambo tycker att böcker absolut måste ägas. Vi har inte samma boksmak så våra bokhyllor håller på att sprängas av böcker om Starka Oövervinnerliga Män Som Räddar Världen Från Lömska Hot)(men det där var ju en parentes). Köper jag ändå böcker nuförtiden så är det ofta fantasy. Sån fantasy som inte är så lätt att få tag på annars (och mer om det i förra veckans bokbloggsjerka där jag skrev om fantasy på engelska).

Men passande nog har jag ändå för en gångs skull klickat hem en bok just den här veckan. Fast inte till mig själv - den är en present till en mig mycket närstående liten tjej som det senaste året har fått totalt bak-fnatt: Baka, baka liten chokladkaka av Fiona Patchett. Hon älskar choklad också, den där tjejen, så jag tror mig vinna många popularitetspoäng här.

Läsfunderingar 3 - civilklädsel

Att springa i skogen och lyssna på Fladdermusmannen får mig också att tänka på det här med hur himla erfarna och världsvana de är i böcker. Ta bara det här absolut självklara att Man Känner Igen En Civilklädd Polis. Det spelar ingen roll vad de har på sig eller hur de ser ut. En hyfsat normal karaktär i en bok känner alltid igen de där civilklädda poliserna. Och givetvis också de Civilklädda Polisbilarna. Eller nej, de är ju inte civilklädda. Utan saknar väl bara blåvit färg och texten polis. Ändå känns de igen.

Ja men, hurdå?? Egentligen?? Har de något hemligt handtecken? Speciellt örhänge? Polismässig frisyr?? Jag vet inte hur många människor jag mött på i mitt liv, men inte sjutton vet jag om jag har mött någon civilklädd polis. För att inte tala om bilarna. Hur vet jag om Volvon jag möter är en vanlig sketen volvo som ägs av någon på gatan intill min. Eller om den är full med Civilklädda Poliser? Bil som bil, liksom. Jag känner ju inte ens igen människor jag faktiskt känner när vi möter varandra körandes i våra bilar.

Jag skulle nog bli en usel huvudrollsinnehavare i en normal deckare. Inte ser jag på folk om de är knarkare heller. Eller prostituerade. Det gör de ju annars direkt i böckerna. Jag hade behövt skurkar i randiga tröjor och med mask över ögonen för att fatta vad det handlar om.

Läsfunderingar 2 - middagsskildringar

Sprang i skogen och lyssnade på Fladdermusmannen. De gick på restaurang. Faktiskt var det så att de i just den här boken fick vänta en stund på att servitören skulle dyka upp, men jag började tänka på alla dessa middagsskildringar i böcker som jag alltid blir så irriterad på. När det gås på restaurang och äts middag i böcker så
1. lyckas de alltid hitta en trevlig restaurang med utsikt över havet/precis i city/pittoreska omgivningar. Och inte nog med det - ett ledigt bord nära fönstret hittar de också.
2. äter de en trerätters middag på ungefär 2 minuter. Jo, för de hinner kanske säga två meningar var och läppja lite på vinet under tiden, och så pang! så kommer maten in. Så tar de en tugga (och ja, maten är alltid beskriven i detalj så att jag som läser måste gå och öppna en påse ostbågar eller nåt), växlar ett par meningar till och så pang! kommer kaffet in. En mening till, kanske, så lämnar de restaurangen. OK, OK, att vi inte som läsare vill läsa om varenda jämrans tugga de tar och vad det smakar, men kan man inte få en liten uppfattning om att det faktiskt passerar lite tid mellan beställandet - ätandet - avtågandet? Jag förundras varje gång jag läser. Och irriteras.

Så där är det minsann inte i min verklighet. När jag (vi) är ute och reser så
1. hittar vi aldrig de där små charmiga ställena med vettiga priser och god mat och utsikt över någon fin vy. De ställen vi hittar är fullpackade med folk, för dyra, för äckliga (hela familjen utom jag är extremt fåniga med maten), eller helt enkelt stängda när vi kommer (för reser man med barn är magarna hungriga vid kanske sex på kvällen och då är det ofta vilotid på restaurangerna. Eller förberedelsetid kanske.) Alltså hamnar vi alltså löjligt ofta på McD & kollegor. Som ju ser exakt likadana ut i Paris, Säffle och Wien.
2. hinner åtminstone jag avhandla större delen av världens problem i allmänhet och mina egna i synnerhet innan maten ens är i närheten av att komma in på bordet. Speciellt om det äts med familj. Hungrig familj med låg blodsockerhalt. Aldrig att det endast yttras några två meningar var då, nej det undras alltid över om köket stängt och gått hem, eller om de struntar i oss för att vi är fula och har glasögon, eller att vi har billiga skor eller nåt.

Oj vad jag brer ut mig. Men kolla själv nästa gång du läser om att några äter middag tillsammans i en bok. Hur lång tid förflyter det??

Läsfunderingar 1 - vaddådå?

Vad gäller läsning och böcker har jag ju med åren insett att jag är en extremt nördig person. All tid som jag inte tvingas vara på jobbet eller göra andra typiska måste-saker (äta, sova, rensa ogräs, uppfostra barn) vill jag ju helst tillbringa läsandes en bok. Jag är ju som väl är inte ensam om detta - vi är många extremt läs-nördiga personer här i världen, och en av bokbloggosfärens stora uppenbarelser för mig det senaste året är HUR många...

Men. Alla de där stunderna när jag tvingas göra något annat än att läsa - då tänker jag förstås ofta på det jag läser. Eller något det jag läser associerar till. Eller böcker jag vill läsa. Kroppen gör en sak och hjärnan befinner sig någon helt annan stans. Det är jag alldeles säkert inte ensam om det heller.

Vad jag nu tänkt på ett tag är att det kanske hade varit kul att skriva ner de här funderingarna i min bokblogg. Det är ju absolut inga recensioner. Det har heller inget nyhetsvärde. Ej heller är det förnuftigt, pretentiöst eller klokt. Det är tvärtom troligen väldigt personligt. Ytligt? Roligt? Meningslöst babbel? Igenkänning för andra??? Jag testar ett par gånger så får vi se om jag tycker det är kul.

Here goes:

Sitter på jobbet och läser BJT-häftet och försöker bestämma vilka böcker som ska köpas in (till biblioteket där jag jobbar, och läser förtjust att det ska komma en fortsättning på Skuggan av Petrus Dahlin i serien The World of Voodoo. Fortsättningen heter Samlingen och ska komma i augusti. Mmmm...visst gillade jag Skuggan rätt mycket när jag läste den? Om den där mystiska tjejen som flytt från Västafrika. Akvariet som sprack. Den lyxiga villan ute i skärgården. Vad var det tjejen flydde ifrån? Var det inte något som hände på stranden? Någon läskig kille med ett vidrigt sår över halsen? Nej men vänta, det är ju inte den boken, det är ju Little Bee! Den handlar ju också om en ung tjej som flyr från faror och ofattbara grymheter i Västafrika. Och i både Skuggan och Little Bee är tjejerna fullständigt övertygade om att de fortfarande är förföljda. Fast därefter upphör ju alla likheter böckerna emellan... Men det känns som att min eventuella lust att någon gång åka till Västafrika är helt minimal. Voodoo och läskiga sår.

Att läsa Robert Jordans Wheel of Time-serie är inte en läsupplevelse utan mer som ett flera månader långt tillstånd, har jag insett. Jag är helt inne i den världen, och fjorton tjocka böcker varav jag fortfarande har nio framför mig lovar att jag kan fortsätta att grotta in mig ett tag till. Jag går och längtar till att få fortsätta läsa, vill bara hem och läsa läsa läsa. Andra böcker kan just nu i mitt liv locka men känns mest som irriterande avbrott i WoT-läsningen.

Det simmar runt en massa deckarserier som jag är nyfiken på just nu. Känns aldrig som att jag har tid att läsa deckare annars, men nu knackar de på. Blir nog kanske en deckar-sommar? Först i kön står den här Elly Griffiths med sina böcker om Ruth Galloway. Tror att det är något helt i min smak. Jag skulle kunna låna hem någon för att testa. Men det står ju en härlig mur av Wheel of time där hemma och vägrar släppa igenom något annat, så det är dumt att försöka. En sak i taget. Sommaren är lång.

Ambrose den förskräcklige

Eva Ibbotson dog 2010, och häromåret läste jag (och tyckte mycket om) det som jag trodde var hennes sista bok, En hund och hans pojke. Men så kom nu den här boken, Ambrose den förskräcklige. På baksidan står det att Ibbotsons familj efter hennes död fann den som ett obearbetat manus som redigerades ocoh gavs ut. Faktiskt blev jag lite skeptisk. Det finns rätt många utgivna böcker av Ibbotson (och jag har tyckt om de flesta). Kanske det finns en anledning till varför den här inte gavs ut? Hon kanske tyckte det saknades något? Eller hon och förlaget var inte överens om att den var tillräckligt bra? Hela tiden när jag läser så fortsätter jag fundera över vad det är som är helt "Ibbotskt" och vad som är inredigerat av någon annan. Jag tycker nämligen att boken är ojämn. Vissa delar älskar jag - det är som att småfnissigt få läsa om Den stora spökräddningen igen. Andra delar gillar jag inte alls. Är det verkligen Ibbotson som har skrivit alltihop? Och är det egentligen viktigt för mig? (tydligen...)

Början av boken gillade jag till exempel inte alls. Vi har en ung tjej, lady Agatha, på expedition med sin far i Himalaya någonstans, som blir kidnappad av en yeti. En yeti-pappa visar det sig, som behöver någon som kan ta hand om hans tre yeti-barn eftersom yeti-mamman dött. (ja, att hämta dit en människokvinna känns verkligen som det naturliga valet...?) Lady Agatha känner Den Naturliga Moderligheten brusa i sig och stannar i yeti-familjens hemliga dal eftersom de små yeti-bebisarna ju Behöver En Moders Ömma Vård. OK, OK. Jag stör mig, men ännu bara lite. Värre blir det när nu lady Agatha i stället för att anamma "the yeti way of life" (prata yetiska, äta vegetariskt yeti-käk, bli lite halv-yeti själv à la Tarzan eller så) i stället raskt lär alla yetisarna att prata engelska. Inte nog med det - därefter uppfostrar hon dem att vara artiga, be om förlåt, säga please, be bordsbön innan maten, inte peta näsan, sjunga en psalm innan de somnar och i allmänhet alla fina och viktiga vanor från civilisationen (läs England) som yetifamiljen troligen har klarat sig utmärkt utan i hela sin historia innan Agatha kom dit.
Parallellt med detta får vi läsa om syskonen Con och Ellen som följt med sin pappa kökschefen till ett hotell i Himalaya (deras mamma är död sedan två år). Båda syskonen studerar flitigt, men på fritiden tar Con på sig piccolouniformen och hjälper till på hotellet medan storasyster Ellen är så huslig av sig så att hon helst hjälper till med städningen. Det är ju så att hon trivs bäst när hon gör något som hon och hennes mamma brukade göra tillsammans.
Vad gnäller jag över början på boken för nu då? Jo, det är de här cementerade könsrollerna och det här missionärsstuket som får mig att vända taggarna utåt och störa mig på allt jag läser, även om jag förnuftigt förstår att det hela bara ska vara knasigt och roligt. Så när Con (han lyckas hitta yetinas gömda dal och träffa Agatha) och Agatha tänker ut sin enormt fiffiga plan så är jag så taggig att jag tycker planen är det urfånigaste jag läst och att det här obearbetade oredigerade manuset kunde legat kvar i Ibbotsons dödsbo för evigt tack så mycket.
Problemet är nämligen att Agatha och Con är rädda för att människorna ska upptäcka yeti-familjens gömda dal, sätta yetisarna på något otäckt zoo eller skjuta dem för att göra tjusiga yeti-pälsar av dem. Förvisso har ingen människa ens varit i närheten av att lyckas klättra över bergen som omger den gömda dalen (Con hittade dit genom en gömd jak-tunnel). Men man vet aldrig. Därför bör yeti-familjen flyttas. Var, var? Antarktis? Atlantis? Månen??? Nej. Till Farley Towers. Lady Agathas familjegods i England. För där är det ju så fint och avskilt, nämligen. (åtminstone då när lady Agatha var ung för 100 år sen)

Aha. Smart. Ja, där kommer en hel yetifamilj verkligen att kunna leva undangömt.

Men trots min vid det här laget enormt taggiga frustration så läste jag vidare ("det ska vara kul och knasigt, Carolina, det ska vara kul och knasigt..."). Och när familjen yeti äntligen kommer iväg på resan mot England - ja då kommer den Eva Ibbotson jag känner till fram och förvandlar det fåniga till roligt och fnissigt. Språket dansar, yeti-familjen blir roliga karaktärer, den medföljande jaken Hubert (Ambroses husdjur) hittar vad han tror är hans pappa (en tjur på en tjurfäktningsarena i Spanien), sällskapet hjälper fem odugliga sanktbernhards-hundar att rädda ett barn i nöd i Alperna...jag förlåter allt och alla och jublar.

Ända tills boken ska avslutas. Slutet på boken är nämligen i mitt tycke lika töntigt och störande som början på boken - fast på ett annat vis. Jag ska förstås inte avslöja vad som händer, men återigen tycker jag att det där manuset kunde legat kvar i den dammiga skrivbordslådan. Man ska inte publicera något som inte är färdigt och när den enda som kunde gjort det helt färdigt är död. Inte om det blir så ojämnt som det här. Fast jag vet ju inte egentligen. Kanske att det ändå var Eva Ibbotson själv som skrev alltihop? Det är fortfarande ojämnt.

För vem? 9 - 12 år, eller som högläsning från ca 7 år.

Titel: Ambrose den förskräcklige
Författare: Eva Ibbotson
Originaltitel: The Abominables
Förlag: Berghs
Antal sidor: 196
Köp den till exempel här eller här

New Spring

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det... Fast just den här boken hör faktiskt inte till själva omläsningsprojektet egentligen, för när den kom ut någon gång mellan bok 10 och 11 i Wheel of Time så hade jag slutat läsa serien. Så jag har inte läst den förut. New Spring är en prequel till resten av Wheel of Time och handlar om det som hände de ungefär tjugo åren före händelserna i bok 1. Man ska absolut inte läsa den här som första-bok i serien ifall man tänker ge sig på att läsa Wheel of Time men inte gjort det förut. Visst kommer händelserna först, men de känns mer som en fördjupning för dem som redan är helt försjunkna i WoT-universumet och vill veta mer om Moraine, Lan och det dagliga livet i Vita Tornet.

För det är det New Spring handlar om. Vi får läsa om när Moraine blir Aes Sedai. Hur hon genomgår provet för att bli det, hur hon väljer ajah och väldigt mycket om hur saker och ting går till i Vita Tornet innan händelserna i WoT sedan vänder allt upp och ned. Det är också väldigt mycket om Siuan Sanche, hon som senare blir den Amyrlintronande men som hela novis- och antagningstiden är Moraines bästa vän. Moraine och Siuan är med när en Aes Sedai som heter Gitara får en slags syn där hon ungefär ropar att "han är född! Han drar sina andetag just nu på Drakberget! Draken är återfödd!" och därefter faller död ner. Och Moraine och Siuan tycker därefter att deras liv ska gå ut på att söka upp denne Draken återfödd och se till så att hans liv inte tar slut i förtid. Ungefär. Vi får också läsa om Lan, Malkiers kung-utan-land när han rider omkring och är manlig och krigisk och absolut inte vill ha med några Aes Sedaier att göra överhuvudtaget. Han vill mer eller mindre utrota ondskan på egen hand. Lite Chuck Norris-style sådär.

Grejen är att när man läser den här New Spring så blir det aldrig särskilt spännande. Jag vet ju redan vad som ska hända! Moraine kommer att träffa Lan och göra honom till sin väktare, Siuan Sanche kommer att bli Amyrlintronad och avsatt som Amyrlintronad och släckt, Moraine kommer inte att bli tvingad till att bli drottning av Cairhien (som är ett stort hot mot henne i den här boken) och hon och Lan kommer att träffa Rand & Co i Tufloden om tjugo år när de är väletablerade som aes sedai/väktare. Intressant är det, visst (speciellt hur det går till när en aes sedai genomgår sitt prov för att få sjalen), som fördjupning. Men aldrig spännande.

Den här prolog-boken, eller prequelen i fint försvenskad engelska, skulle egentligen följas av två prequel-böcker till. Bok två skulle handla om Tam al'Thor och hur han deltog i aielkrigen och hittade den nyfödde Rand i snön, och bok tre mer om hur Moraine och Lan sökte efter Rand de sista åren innan WoT sätter igång. Men författaren Robert Jordan hade tänkte skriva dem efter det att hela WoT var färdigskriven - och så gick han ju och dog efter bok 11. Det är tydligen ännu inte klart om författaren som avslutade WoT i Jordans ställe, Brandon Sanderson, kommer att skriva de två återstående prequel-böckerna också. Kul om han gör det - men jag kan absolut leva vidare även om han inte gör det.

Titel: New Spring
Titel i svensk översättning: Begynnelsen
Författare: Robert Jordan
Köp den till exempel här och här 

Bokbloggsjerka 10-13 maj

Den här veckan frågar Annika i sin jerka:

För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på originalspråk. Jag deltog inte själv i debatten, men för att spinna vidare på frågan skulle jag gärna vilja veta om ni alltid försöker att läsa de böcker ni kan på originalspråket eller om ni hellre väntar på de svenska översättningarna?

Försöker och försöker vet jag inte...Jag läser mycket fantasy. Eller ja, det var mer förr, innan jag började jobba med barn- och ungdomslitteratur som nu tar mycket av min tid. Men om jag vill belöna mig själv och har tid så läser jag fortfarande helst fantasy. Och det är så att den allra största delen av den fantasy som ges ut aldrig ens blir översatt till svenska. Så det är inget medvetet val att läsa på engelska - det är ofta en nödvändighet.

Är det nu så att böckerna faktiskt finns att få på svenska (och jag då inte redan hunnit läsa dem på engelska) så väljer jag att läsa på svenska. Även om jag nog egentligen tycker att engelska är det som bäst passar för genren. (ta till exempel alla de ord som på engelska finns för "magiker/trollkarl").

Och så är det detta med otåligheten. Börjar jag att läsa en fantasyserie där kanske första och andra boken i serien finns översatta till svenska, men inte fler, och den är riktigt bra. Då kan jag absolut inte hålla mig till att vänta på att resten av serien sakta men säkert blir översatt. Nä, då köper jag resten av böckerna på engelska.

Saeculum

Jag hade oerhört högt ställda förväntningar på den här boken, eftersom jag var totalt fängslad av Erebos när jag läste den. Höga förväntningar är aldrig särskilt bra, för det är så lätt att bli besviken. Och tyvärr blir jag lite besviken på Saeculum. Den är spännande. Riktigt spännande på en del ställen. Men...det räcker inte riktigt för mig.

Det börjar så bra. Framsidan är en av de snyggaste jag har sett. Tyvärr är min bok en inplastad biblioteksbok, så man kan inte riktigt känna på ytan - men titeltexten är lätt upphöjd. Och sedan drar boken igång med en medeltidsmarknad där man får följa med Bastian när han träffar de olika medlemmarna i Saeculum. Det är löften om att intressanta hemligheter ska avslöjas: vad är det den där konstiga Iris med det mystiska håret är så rädd för? Varför vänder sig den sanslöst vackra Lisabeth från elden hela tiden? Tror Doro verkligen på andar och på att hon är en häxa - eller gör hon sig bara till för att det ska bli rätt stämning på marknaden?

Bastian, som normalt lägger hela sitt liv och all energi på att plugga medicin, har träffat en tjej som heter Sandra ett par gånger den senaste tiden. Han håller nog på att bli förälskad i henne, tror han. Det är hon som dragit med honom till medeltidsmarknaden. Och det är också hon som övertalar honom till att följa med Saeculum till ett lajv-konvent över pingsthelgen. Saeculum är en löst sammanhållen grupp med människor som brukar lajva. Lajvet vid pingst är årets höjdpunkt. Bara vissa medlemmar får följa med, och platsen för lajvet hålls hemlig ända tills tåget avgår. Märkligt nog får Bastian följa med detta år fast det är flera andra Saeculum-medlemmar som petats.
Han får ett mystiskt telefonsamtal från någon okänd person precis när han ska åka iväg, som varnar honom för att följa med på lajv-konventet. Det är något konstigt och fel med hela grejen, tycker personen som ringer. Bastian åker ändå.
När spelledaren Paul avslöjar vart de ska åka blir "häxan" Doro skogstokig, och skriker förtvivlad att de inte kan åka just dit. Det är en förbannelse över platsen! Fursten går runt i skogen där, och hon kommer inte att kunna skydda allihop om de åker dit, påstår hon. Alla blir illa berörda av hennes trams, och åker ändå. Väl framme i vildmarken lägger alla ifrån sig allting som inte skulle kunna härstamma från medeltiden. Mobiltelefoner, givetvis. Chipspåsar, ficklampor, sovsäckar. Och Bastians glasögon... Sen vandrar de djupare in i skogen.

OK. Nu har det gått kanske 80 sidor av boken, och jag är fortfarande helt fascinerad. Saeculum-medlemmarna ska nu gå in i sina karaktärer och själva spelet ska börja. Men det är nu det blir så platt fall. Spelet hinner inte riktigt komma igång (jo, de hinner få ett första quest: att hitta fyra djävulsstenar) innan det börjar åska och tokregna och allting liksom bara avstannar. Ingen har tänkt på att lägga undan sin packning och allt blir blött. Alla får panik och är rädda för sina liv när åskan går (Stå inte under träden! Stå inte ute i gläntan! Kryp ihop! Eller nej, stå stilla med fötterna tätt ihop!). Och jag tappar illusionen och undrar om dessa människor som trots allt ska ha varit en hel del i skogen om jag fattat det hela rätt aldrig har upplevt regn och åska? Varför inte helt enkelt bygga ett regnskydd??? Och det här fortsätter. Alla verkar så totalt handfallna inför Skogens Besvärligheter att jag blir helt irriterad. Det är jobbigt att gå. Man får grenar i ansiktet. Det är knöligt att sova på marken. Och...fatta det här...det blir MÖRKT på natten! Aj aj aj... Så när då det börjar försvinna personer helt spårlöst som det gör, då tycker jag irriterat att de säkert bara klantat till det mer än vanligt. Jag grips inte av skräcken att det är den där Förbannelsen som ställt till det för sällskapet, och att Fursten som dog för 700 år sen eller så nu ska utkräva hämnd.

Inte nog med ovanan vid naturen - det blir nu också ganska långsamt i handlingen. När väl ett antal personer försvunnit så stannar allt av ett tag. Några blir skadade, och det kånkas bårar hit och det kånkas bårar dit och det räknas hela tiden upp olika namn på vilka som ska stanna vid elden, vilka som ska bära båren hitåt, vilka som ska leta efter de försvunna, vilka som ska bära båren ditåt...Det känns så taffligt gjort. Sen tar sig handlingen och spänningen den sista tredjedelen av boken med byte av miljö och en twist i storyn. Men då har jag liksom redan börjat ogilla alla inblandade så mycket så jag har svårt att ge mig hän igen. Fast jag får ändå erkänna att det blir så pass spännande igen att jag knappt kunde släppa boken mot slutet.

Hade det här varit den första boken jag läst av Ursula Poznanski så hade jag tyckt den var helt OK (förutom bårbärandet och skogsklantigheten). Men nu hade jag läst Erebos, och jag ville läsa den igen helt enkelt. Vilket jag inte fick. Vad jag i och för sig var rätt beredd på efter Erebos var den stundtals ganska usla översättningen. I Erebos brydde jag mig inte så mycket, men här satt jag efter en stund och letade irriterat efter fel. Och då står saker som "klämbräda" och "dressat upp sig" ut. (klämbräda - fattade först efter ett tag vad som avsågs. Ett skrivunderlägg, alltså. Ett sånt där där man kan fästa pappren i övre kanten med en klämma.)

För vem? 11 - 17 år

Titel: Saeculum
Författare: Ursula Poznanski
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Opal
Köp boken till exempel här och här.

The Fires of Heaven

The Fires of Heaven av Robert Jordan, bok 5 i Wheel of Time

(Klanernas uppbrott + Stormen vaknar i den svenska översättningen)  

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Egentligen är både den här femte boken och den fjärde rätt stillastående i början. Rand & Co har erövrat något nytt ställe och besegrat ytterligare någon bad-ass, och harvar liksom runt ett antal långsamma sidor innan han (och de) får upp farten och ett nytt mål i sikte. I fyran kajkade Rand runt i Tears klippa ett tag innan han fick tummarna loss och hoppade (ja, bokstavligen) till Aielöknen där allting mer satte igång. I den här sitter han i Rhuidean, den numera inte-fullt-så-hemliga-och-förbjudna-staden, i nämnda Aielöken och rullar tummarna samt studerar kraft&magi hos den senast besegrade bad-ass-killen Asmodean. Numera alltså en tam bad-ass som på dagarna spelar harpa och på nätterna är Rands privatlärare. Det ÄR ganska gäspigt, faktiskt, innan hela sällskapet och dessutom tusen- och åter tusentals aielkrigare sticker ifrån öknen mot vidare äventyr. För att inte tala om hur gäspigt det är när Nynaeve och Elayne börjar följa med en frikkin cirkus för att gömma sig undan Moghedien (ännu en av de förlorade) och andra elakingar. Jag avskyr cirkusar. Och det ges giftiga blickar, muttras för sig själv och dras ilsket i hårflätor sida upp och sida ner och jag tänker att "nej men hur kan jag minnas så fel? Jag minns att just den femte och sjätte boken var de som totalt absorberade mig förra gången jag läste dem?" Jodå, Carolina, du minns rätt. För rätt vad det är så har Aviendha råkat öppna en portal till ett snöstorms-piskat land på andra sidan jorden och naken flytt undan från en Rand hon inte längre orkar kämpa emot att hon är kär i. Och Mat slutar äntligen att kämpa emot att han har minnen från flera tusen års fältslag i sitt huvud och blir nu den som regerar slagfältet. Och Brigitte med silverbågen trillar ur Tel-aran-rhiod och blir Elaynes väktare. Och rätt vad det är...ja rätt vad det är så kan jag inte sluta läsa längre. Kan inte. För det är så mycket som händer på en gång och jag gillar att läsa det så väldigt mycket.

Sorry - det här var ett garanterat osammanhängande inlägg, som enbart den person som själv just läst Fires of Heaven kan ha någon glädje av att läsa. Själv hungrar jag redan efter Lord of Chaos, fast jag måste lugna mig ett par dagar för nu ligger det en hel del "måste-absolut-läsa"-böcker före i läshögen.

Kommissarie Gordon: Det första fallet

Det första fallet (Kommissarie Gordon) av Ulf Nilsson

Kommissarie Gordon har varit med länge, han. I hela nitton år har han levat, så han har erfarenhet. Han vet till exempel att rävar inte klättrar i träd. Han vet också att pistoler är farliga, och helst ska förvaras på polisstationen bakom lås och bom så att ingen gör sig illa på dem. Men är man en padda, som kommissarie Gordon är, och nitton år, så är man trött. Kommissarie Gordon är en duktig polis, han tänker bra och framför allt är han en jäkel på att sätta snygga stämplar mitt på viktiga papper - men han är så väldigt trött så helst vill han inte att något alls ska hända i hans distrikt. Inga brott, inga straff (och han tycker inte om att låsa in någon i fängelse). Allra helst vill han bara ta det lugnt, sova länge på morgonen och dricka te och äta kakor. Många kakor. En sorts kakor på morgonen (vaniljkakor med jordgubbsmarmelad), en annan sorts kakor på lunchen och en tredje sort på kvällen (med vinbärssylt). "Det är bra att ha olika kakor vid olika tider, sa kommissarien. Polisarbetet kan hålla på dag och natt, men tack vare smaken på kakan vet man vilken tid det är." Listigt!

Men kommissarie Gordon är trött, som sagt. Ändå måste han reda ut Vem Som Har Stulit Ekorrens Nötter. Ekorren är helt förtvivlad. Hans nötter är som hans familj och enda vänner. Han äter dem bara i nödfall, och nu är det någon som har stulit 204 nötter! Katastrof! Och trötte kommissarie Gordon har problem. Han kan inte klättra upp till ekorrens nötförråd i trädet för att leta efter ledtrådar, eftersom paddor är rätt usla på att klättra i träd. Och när han i stället sätter sig i snön utanför trädet för att spana efter fler ledtrådar och bevis, så blir han helt översnöad och fryser fast. Som tur är kommer det då en liten skogsmus in i berättelsen. Musen heter ingenting och är bara en hungrig mustjej. Men hon blir kommissarie Gordons polisassistent. Och hon får ett namn också! Kommissarie Gordon vet två fina namn: Paddy och Paddo. Eftersom musen är en flickmus så får det bli Paddy.

Den här boken handlar om kommissarie Gordons och Paddys första gemensamma fall tillsammans. Ett utmärkt radarpar - kommissarie Gordon tillför tung erfarenhet och visdom, och Paddy det moderna tänkandet (som att gillra en fälla för tjuven). Paddy vill lära sig allt Gordon kan: hur man tänker, hur man funderar och hur man stämplar. Och Gordon lär gärna ut.

Jag gillar den här boken skarpt. De allra första sidorna var jag lite rädd att gullighetsfaktorn (med små talande djur i skogen) skulle ta över, men det är faktiskt väldigt roligt. Paddan är så trött, så trött, och som väldigt vuxen läsare så ser jag Carl-Gustaf Lindstedt som kommissarie Beck framför mig (jo, men jag är så gammal att det är han som är Beck för mig...) när jag läser om honom. Det är en massa små roligheter hela tiden i berättelsen. Och många bilder. Det är inte något rafflande tempo, trots att det är en "deckare", utan paddans långsamma, visa och tedrickande livsstil får råda. Det är mysigt. Och jag tror att det kan vara en perfekt högläsningsbok, det här, även om den också är helt OK för duktiga läsare på lågstadiet.

För vem? 8 - 11 år + högläsning från 6 år

Monkel Trogg

Monkel Trogg av Janet Foxley

"Gödsel & Brosk var det finaste matstället i hela Grummelberget. Det var vackert inrett med djurdelar som kocken kastat ut, det stod benljusstakar på borden och väggarna var tapetserade med skinn. Tre grävlingar roterade på ett spett framför elden och lukten av bränt fett fick det att vattnas i munnen.
Monkel sneglade nervöst på de andra gästerna. Där satt Snålklimp, bankiren, doktor Glufser och domare Slisklugg. Mäktiga, inflytelserika jättar som tjänade mer än hundra guldklimpar i månaden."

Så här är den här boken - full med knäppa namn och snorkråkor-är-gott-humor och knasigheter sida upp och sida ner. Det ÄR roligt att läsa, det är det (fast om man är en vanligt tråkig vuxen som jag, som dessutom läser boken i ett svep, så blir det lite lite tjatigt mot slutet). Det är lite som att läsa böckerna om Hicke Hiskelig Halvulk III av Cressida Cowell (t ex Hur du tränar din drake) eller varför inte böckerna om Herr Grums av Andy Stanton (t ex Du är en gräslig man, Herr Grums) (och har du förresten inte gjort det, så gör det. De är totalt helknäppa och roliga). Det är roligt hela tiden, men kanske att roligheterna är viktigare än handlingen. Det är många barn som älskar såna böcker, och jag får ständigt frågan om en "rolig bok som är lagom tjock" och nu har jag en till att ge till dem - den här om den pyttelilla minsting-jätten Monkel Trogg.

Det är inte lätt att vara minst av alla när man är en jätte. Monkel borde vara fullvuxen nu när han är tio och alldeles snart ska gå ut skolan och börja jobba. Men han är nästan mindre än sin bebis-lillasyster (som heter Flubb och är "söt som en padda"). Hans lillebror Gritt är bara sju år men redan normalstor (ja, alltså, jättestor), och han älskar att bolla runt med Monkel i luften (varpå Monkel ofta trillar i backen och slår sig). Och inte bara han - de flesta jättarna i skolan gillar också att kasta runt med Monkel. Eller reta honom för att han är liten, förstås. Monkel brukar därför strunta i att gå till skolan och i stället gå till en hemlig koja i skogen för att få vara i fred. Och därför är han nu lite nervös för de Gigantiska Slutproven i skolan - han läser ämnena småttingkunskap och drakvetenskap - han har ju inte kunnat lära sig någonting.

Småttingar - det är människorna, det. De bor utanför det stora berget där jättarna bor, och har glömt bort jättarnas existens. Och det är bra, tycker jättarna, för småttingarna blev helt läskiga på slutet och sköt på jättarna med magiska mördarpinnar och annat otäckt tills jättarna låste in sig i sitt berg och upprättade en lag om att det var förbjudet att kidnappa och äta upp småttingar.

Monkel har en listig plan. Eftersom han nog kommer att bli underkänd i slutproven och därmed arbetslös och ännu mer misslyckad än sin far (som jobbar som gödselgrävare i drakstallen och ändå måste ha ett jobb till som jägare på nätterna för att familjen ska klara sig - de är lite av jättarnas white trash) så ska han lära sig småttingarnas magi. Nämligen den där med bokstäver, böcker och att läsa. Han ska klä ut sig till småtting, ta sig in i småttingstaden och be någon där att lära honom läsa - sen är hans lycka gjord, tänker han.

Jo - det blir som det blir med det. Med mycket roliga knasigheter på vägen.

För vem? 9 - 14 år

Bokbloggsjerka 3-6 maj

Den här veckan frågar Annika i sin jerka om

Kan du dela med dig av några boktitlar/författare som får en att vilja resa?

Det finns många författare och böcker som får mig att vilja resa - det är en av de bästa sakerna med att läsa, ju! Att få "komma" till länder, städer och vackra platser man annars inte kände till. Eller att få komma tillbaka till ställen man känner väldigt väl till men inte har besökt på länge. Jag väljer ut tre stycken:

Åsa Larsson skriver om Kiruna och trakterna i norra Norrland så att jag ibland allvarligt överväger om det inte vore det bästa stället i Sverige att bo på. Vilken natur! Skogar utan slut! Och då ska man ändå veta att jag är en sån som tycker vintern är en jobbig parentes på året, och att snö mest är i vägen och is är halt. Men hon får det att bli lockande till och med med snöfall i april.

Och så har vi då Astrid Lindgren. Jag är uppvuxen i Småland, och när jag läser om Emil (och alla de andra böckerna) för barnen så kan jag se de där skogsvägarna och stenmurarna framför mig, de små mörka skogstjärnarna, grindarna, De Röda Stugorna Med De Vita Knutarna förstås, men även kullerstensgränder i sommarheta små sommarstäder med trähus. Och solvarma klipphällar i Stockholms skärgård! Och...och...och... Sen är det ju så att jag förutom att ha läst sönder alla hennes böcker också har sett alla filmatiseringarna framlänges och baklänges när barnen har vuxit upp, och ibland har jag svårt att skilja på om det är miljöerna från filmerna (sommarnatten i ödebyn i Rasmus på luffen - underbar!) jag har i huvudet, eller om det är sånt jag själv har tänkt upp när jag läst böckerna.

Amanda Hellberg är också en mästare på att beskriva miljöer så att man Är Där. Eller vill åka dit, om man inte har varit där förr. När jag har läst hennes böcker känner jag bara hur jag måste åka till Oxford. Eller åka tillbaka till Skottland. Eller exakt hur det luktar i en gammal sommarstuga i svensk skog, eller hur det låter när det regnar på taket till uterummet där, eller hur gräset känns när man går ut en tidig sommarmorgon...

För mig kan faktiskt miljöbeskrivningarna vara viktigare än karaktärerna i en bok. Jag vill förflyttas när jag läser!