Ambrose den förskräcklige

Eva Ibbotson dog 2010, och häromåret läste jag (och tyckte mycket om) det som jag trodde var hennes sista bok, En hund och hans pojke. Men så kom nu den här boken, Ambrose den förskräcklige. På baksidan står det att Ibbotsons familj efter hennes död fann den som ett obearbetat manus som redigerades ocoh gavs ut. Faktiskt blev jag lite skeptisk. Det finns rätt många utgivna böcker av Ibbotson (och jag har tyckt om de flesta). Kanske det finns en anledning till varför den här inte gavs ut? Hon kanske tyckte det saknades något? Eller hon och förlaget var inte överens om att den var tillräckligt bra? Hela tiden när jag läser så fortsätter jag fundera över vad det är som är helt "Ibbotskt" och vad som är inredigerat av någon annan. Jag tycker nämligen att boken är ojämn. Vissa delar älskar jag - det är som att småfnissigt få läsa om Den stora spökräddningen igen. Andra delar gillar jag inte alls. Är det verkligen Ibbotson som har skrivit alltihop? Och är det egentligen viktigt för mig? (tydligen...)

Början av boken gillade jag till exempel inte alls. Vi har en ung tjej, lady Agatha, på expedition med sin far i Himalaya någonstans, som blir kidnappad av en yeti. En yeti-pappa visar det sig, som behöver någon som kan ta hand om hans tre yeti-barn eftersom yeti-mamman dött. (ja, att hämta dit en människokvinna känns verkligen som det naturliga valet...?) Lady Agatha känner Den Naturliga Moderligheten brusa i sig och stannar i yeti-familjens hemliga dal eftersom de små yeti-bebisarna ju Behöver En Moders Ömma Vård. OK, OK. Jag stör mig, men ännu bara lite. Värre blir det när nu lady Agatha i stället för att anamma "the yeti way of life" (prata yetiska, äta vegetariskt yeti-käk, bli lite halv-yeti själv à la Tarzan eller så) i stället raskt lär alla yetisarna att prata engelska. Inte nog med det - därefter uppfostrar hon dem att vara artiga, be om förlåt, säga please, be bordsbön innan maten, inte peta näsan, sjunga en psalm innan de somnar och i allmänhet alla fina och viktiga vanor från civilisationen (läs England) som yetifamiljen troligen har klarat sig utmärkt utan i hela sin historia innan Agatha kom dit.
Parallellt med detta får vi läsa om syskonen Con och Ellen som följt med sin pappa kökschefen till ett hotell i Himalaya (deras mamma är död sedan två år). Båda syskonen studerar flitigt, men på fritiden tar Con på sig piccolouniformen och hjälper till på hotellet medan storasyster Ellen är så huslig av sig så att hon helst hjälper till med städningen. Det är ju så att hon trivs bäst när hon gör något som hon och hennes mamma brukade göra tillsammans.
Vad gnäller jag över början på boken för nu då? Jo, det är de här cementerade könsrollerna och det här missionärsstuket som får mig att vända taggarna utåt och störa mig på allt jag läser, även om jag förnuftigt förstår att det hela bara ska vara knasigt och roligt. Så när Con (han lyckas hitta yetinas gömda dal och träffa Agatha) och Agatha tänker ut sin enormt fiffiga plan så är jag så taggig att jag tycker planen är det urfånigaste jag läst och att det här obearbetade oredigerade manuset kunde legat kvar i Ibbotsons dödsbo för evigt tack så mycket.
Problemet är nämligen att Agatha och Con är rädda för att människorna ska upptäcka yeti-familjens gömda dal, sätta yetisarna på något otäckt zoo eller skjuta dem för att göra tjusiga yeti-pälsar av dem. Förvisso har ingen människa ens varit i närheten av att lyckas klättra över bergen som omger den gömda dalen (Con hittade dit genom en gömd jak-tunnel). Men man vet aldrig. Därför bör yeti-familjen flyttas. Var, var? Antarktis? Atlantis? Månen??? Nej. Till Farley Towers. Lady Agathas familjegods i England. För där är det ju så fint och avskilt, nämligen. (åtminstone då när lady Agatha var ung för 100 år sen)

Aha. Smart. Ja, där kommer en hel yetifamilj verkligen att kunna leva undangömt.

Men trots min vid det här laget enormt taggiga frustration så läste jag vidare ("det ska vara kul och knasigt, Carolina, det ska vara kul och knasigt..."). Och när familjen yeti äntligen kommer iväg på resan mot England - ja då kommer den Eva Ibbotson jag känner till fram och förvandlar det fåniga till roligt och fnissigt. Språket dansar, yeti-familjen blir roliga karaktärer, den medföljande jaken Hubert (Ambroses husdjur) hittar vad han tror är hans pappa (en tjur på en tjurfäktningsarena i Spanien), sällskapet hjälper fem odugliga sanktbernhards-hundar att rädda ett barn i nöd i Alperna...jag förlåter allt och alla och jublar.

Ända tills boken ska avslutas. Slutet på boken är nämligen i mitt tycke lika töntigt och störande som början på boken - fast på ett annat vis. Jag ska förstås inte avslöja vad som händer, men återigen tycker jag att det där manuset kunde legat kvar i den dammiga skrivbordslådan. Man ska inte publicera något som inte är färdigt och när den enda som kunde gjort det helt färdigt är död. Inte om det blir så ojämnt som det här. Fast jag vet ju inte egentligen. Kanske att det ändå var Eva Ibbotson själv som skrev alltihop? Det är fortfarande ojämnt.

För vem? 9 - 12 år, eller som högläsning från ca 7 år.

Titel: Ambrose den förskräcklige
Författare: Eva Ibbotson
Originaltitel: The Abominables
Förlag: Berghs
Antal sidor: 196
Köp den till exempel här eller här