(Klanernas uppbrott + Stormen vaknar i den svenska översättningen)
Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...
Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!
Egentligen är både den här femte boken och den fjärde rätt stillastående i början. Rand & Co har erövrat något nytt ställe och besegrat ytterligare någon bad-ass, och harvar liksom runt ett antal långsamma sidor innan han (och de) får upp farten och ett nytt mål i sikte. I fyran kajkade Rand runt i Tears klippa ett tag innan han fick tummarna loss och hoppade (ja, bokstavligen) till Aielöknen där allting mer satte igång. I den här sitter han i Rhuidean, den numera inte-fullt-så-hemliga-och-förbjudna-staden, i nämnda Aielöken och rullar tummarna samt studerar kraft&magi hos den senast besegrade bad-ass-killen Asmodean. Numera alltså en tam bad-ass som på dagarna spelar harpa och på nätterna är Rands privatlärare. Det ÄR ganska gäspigt, faktiskt, innan hela sällskapet och dessutom tusen- och åter tusentals aielkrigare sticker ifrån öknen mot vidare äventyr. För att inte tala om hur gäspigt det är när Nynaeve och Elayne börjar följa med en frikkin cirkus för att gömma sig undan Moghedien (ännu en av de förlorade) och andra elakingar. Jag avskyr cirkusar. Och det ges giftiga blickar, muttras för sig själv och dras ilsket i hårflätor sida upp och sida ner och jag tänker att "nej men hur kan jag minnas så fel? Jag minns att just den femte och sjätte boken var de som totalt absorberade mig förra gången jag läste dem?" Jodå, Carolina, du minns rätt. För rätt vad det är så har Aviendha råkat öppna en portal till ett snöstorms-piskat land på andra sidan jorden och naken flytt undan från en Rand hon inte längre orkar kämpa emot att hon är kär i. Och Mat slutar äntligen att kämpa emot att han har minnen från flera tusen års fältslag i sitt huvud och blir nu den som regerar slagfältet. Och Brigitte med silverbågen trillar ur Tel-aran-rhiod och blir Elaynes väktare. Och rätt vad det är...ja rätt vad det är så kan jag inte sluta läsa längre. Kan inte. För det är så mycket som händer på en gång och jag gillar att läsa det så väldigt mycket.
Sorry - det här var ett garanterat osammanhängande inlägg, som enbart den person som själv just läst Fires of Heaven kan ha någon glädje av att läsa. Själv hungrar jag redan efter Lord of Chaos, fast jag måste lugna mig ett par dagar för nu ligger det en hel del "måste-absolut-läsa"-böcker före i läshögen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar