Läsfunderingar 6 - texttolkning

Det här handlar väl mer om sånt som jag INTE funderar på när jag läser böcker. Nämligen om det jag läser egentligen ska ha någon djupare betydelse. Givetvis gäller inte det alla vanliga deckare, realistiska vardagsskildringar eller romantiska böcker eller så. Där är det en underhållande story: vem gjorde det? hur lever andra människor sina liv? på vilken sida ska de äntligen kunna fatta att de är kära i varandra? Men så fort det handlar om overklighet eller andra världar eller sagor eller så, så finns det de som äntligen måste tolka in en annan betydelse i texten. Att jag inte bara ska läsa det jag läser utan också fatta något annat än det jag läser.

Nu riskerar jag förstås att låta extremt okunnig och enkelspårig. Men egentligen är jag väldigt påläst och vet att det här med att tolka texter är en hel vetenskap. Jag har ju själv läst en väldig massa poäng i litteraturvetenskap och analyserat, närläst, tolkat, läst allegorier, symbolik och fan och hans moster. Jag avfärdar inte allt det. Men när jag läste litteraturvetenskap kände jag mig ganska snart trött på allt detta tolkande och analyserande och orkade länge därefter bara läsa böcker som bara och enbart ville vara en bra story. Det var väl ungefär också då jag började vältra mig i fantasy bara för att kunna känna känslan av overklighet som inte behövde vara symbolisk eller allegorisk utan mest bara spännande med feta svärd och läskiga monster. (gud vad irriterad jag var när jag i Stora Litteraturvetenskapsboken eller vad sjutton den hette fick läsa att Sagan om ringen skulle tas på största allvar, eftersom den egentligen var en fin allegori på Europas moderna historia och andra världskrigets fasor.)

Varför funderar jag då över allt detta tolkande som jag numera noggrant undviker? Jo, för häromkvällen avslutade jag högläsningen av Mio min Mio för mina två barn, som nu är 12 och 14 och hunnit gå i skolan ganska många år. Och de satt där, rätt tagna av Mio och Kato och Sorgfågel och allt det där. Och sen frågade den äldste:

- Men vad betyder boken, då?

OMG tänkte jag (mycket modernt). Ska det vara det långa svaret eller det korta? Eller varför måste det vara ett svar överhuvudtaget?

- Det är en saga, en berättelse, sa jag.

- Men den måste ju betyda något! Alla böcker betyder något!

(och ungefär här började jag känna att svenskundervisningen i skolan säkert var bra på alla vis men att de kanske kunde lugna sig med texttolkning lite och i stället förmedla läsglädje?)

- Jaha. Vad tycker ni? sa jag och tänkte att det kunde ju vara väldigt intressant att höra deras uppfattning.

Och de tolkade loss helt friskt. Bo Vilhelm Olsson satt egentligen i Tegnérlunden och frös ihjäl. Allt som hände i Landet i Fjärran var saker han drömde precis innan han dog. Riddar Kato var egentligen Sixten, styvpappan. Och så vidare och så vidare. Sorgfågel betydde si och de förtrollade fåglarna betydde så.

- Men du då, mamma? Vad tror du?

(enkelspårig mor, innehavare av läskigt många poäng i litt vet, fast med verklighetsflykt som främsta fritidsintresse) - Jag tror det handlar om en kille som förflyttas till en annan värld. Där rider han iväg på en magisk flygande häst och tar kål på en Läskigt Ond Man. Sen lever de lyckliga i alla sina dagar.

- Men mamma....! Lägg av!

(sista parentes: alla som har en tonåring eller två vet detta: de har alltid rätt. Mammor har alltid fel.)