torsdag 9 maj 2013

Saeculum

Jag hade oerhört högt ställda förväntningar på den här boken, eftersom jag var totalt fängslad av Erebos när jag läste den. Höga förväntningar är aldrig särskilt bra, för det är så lätt att bli besviken. Och tyvärr blir jag lite besviken på Saeculum. Den är spännande. Riktigt spännande på en del ställen. Men...det räcker inte riktigt för mig.

Det börjar så bra. Framsidan är en av de snyggaste jag har sett. Tyvärr är min bok en inplastad biblioteksbok, så man kan inte riktigt känna på ytan - men titeltexten är lätt upphöjd. Och sedan drar boken igång med en medeltidsmarknad där man får följa med Bastian när han träffar de olika medlemmarna i Saeculum. Det är löften om att intressanta hemligheter ska avslöjas: vad är det den där konstiga Iris med det mystiska håret är så rädd för? Varför vänder sig den sanslöst vackra Lisabeth från elden hela tiden? Tror Doro verkligen på andar och på att hon är en häxa - eller gör hon sig bara till för att det ska bli rätt stämning på marknaden?

Bastian, som normalt lägger hela sitt liv och all energi på att plugga medicin, har träffat en tjej som heter Sandra ett par gånger den senaste tiden. Han håller nog på att bli förälskad i henne, tror han. Det är hon som dragit med honom till medeltidsmarknaden. Och det är också hon som övertalar honom till att följa med Saeculum till ett lajv-konvent över pingsthelgen. Saeculum är en löst sammanhållen grupp med människor som brukar lajva. Lajvet vid pingst är årets höjdpunkt. Bara vissa medlemmar får följa med, och platsen för lajvet hålls hemlig ända tills tåget avgår. Märkligt nog får Bastian följa med detta år fast det är flera andra Saeculum-medlemmar som petats.
Han får ett mystiskt telefonsamtal från någon okänd person precis när han ska åka iväg, som varnar honom för att följa med på lajv-konventet. Det är något konstigt och fel med hela grejen, tycker personen som ringer. Bastian åker ändå.
När spelledaren Paul avslöjar vart de ska åka blir "häxan" Doro skogstokig, och skriker förtvivlad att de inte kan åka just dit. Det är en förbannelse över platsen! Fursten går runt i skogen där, och hon kommer inte att kunna skydda allihop om de åker dit, påstår hon. Alla blir illa berörda av hennes trams, och åker ändå. Väl framme i vildmarken lägger alla ifrån sig allting som inte skulle kunna härstamma från medeltiden. Mobiltelefoner, givetvis. Chipspåsar, ficklampor, sovsäckar. Och Bastians glasögon... Sen vandrar de djupare in i skogen.

OK. Nu har det gått kanske 80 sidor av boken, och jag är fortfarande helt fascinerad. Saeculum-medlemmarna ska nu gå in i sina karaktärer och själva spelet ska börja. Men det är nu det blir så platt fall. Spelet hinner inte riktigt komma igång (jo, de hinner få ett första quest: att hitta fyra djävulsstenar) innan det börjar åska och tokregna och allting liksom bara avstannar. Ingen har tänkt på att lägga undan sin packning och allt blir blött. Alla får panik och är rädda för sina liv när åskan går (Stå inte under träden! Stå inte ute i gläntan! Kryp ihop! Eller nej, stå stilla med fötterna tätt ihop!). Och jag tappar illusionen och undrar om dessa människor som trots allt ska ha varit en hel del i skogen om jag fattat det hela rätt aldrig har upplevt regn och åska? Varför inte helt enkelt bygga ett regnskydd??? Och det här fortsätter. Alla verkar så totalt handfallna inför Skogens Besvärligheter att jag blir helt irriterad. Det är jobbigt att gå. Man får grenar i ansiktet. Det är knöligt att sova på marken. Och...fatta det här...det blir MÖRKT på natten! Aj aj aj... Så när då det börjar försvinna personer helt spårlöst som det gör, då tycker jag irriterat att de säkert bara klantat till det mer än vanligt. Jag grips inte av skräcken att det är den där Förbannelsen som ställt till det för sällskapet, och att Fursten som dog för 700 år sen eller så nu ska utkräva hämnd.

Inte nog med ovanan vid naturen - det blir nu också ganska långsamt i handlingen. När väl ett antal personer försvunnit så stannar allt av ett tag. Några blir skadade, och det kånkas bårar hit och det kånkas bårar dit och det räknas hela tiden upp olika namn på vilka som ska stanna vid elden, vilka som ska bära båren hitåt, vilka som ska leta efter de försvunna, vilka som ska bära båren ditåt...Det känns så taffligt gjort. Sen tar sig handlingen och spänningen den sista tredjedelen av boken med byte av miljö och en twist i storyn. Men då har jag liksom redan börjat ogilla alla inblandade så mycket så jag har svårt att ge mig hän igen. Fast jag får ändå erkänna att det blir så pass spännande igen att jag knappt kunde släppa boken mot slutet.

Hade det här varit den första boken jag läst av Ursula Poznanski så hade jag tyckt den var helt OK (förutom bårbärandet och skogsklantigheten). Men nu hade jag läst Erebos, och jag ville läsa den igen helt enkelt. Vilket jag inte fick. Vad jag i och för sig var rätt beredd på efter Erebos var den stundtals ganska usla översättningen. I Erebos brydde jag mig inte så mycket, men här satt jag efter en stund och letade irriterat efter fel. Och då står saker som "klämbräda" och "dressat upp sig" ut. (klämbräda - fattade först efter ett tag vad som avsågs. Ett skrivunderlägg, alltså. Ett sånt där där man kan fästa pappren i övre kanten med en klämma.)

För vem? 11 - 17 år

Titel: Saeculum
Författare: Ursula Poznanski
Översättning: Christine Bredenkamp
Förlag: Opal
Köp boken till exempel här och här.

9 kommentarer:

  1. Har precis fått hem den, så återstår fortfarande att se vad jag tycker om den :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ska bli kul att se vad du tycker!

      Radera
  2. Har den också hemma, men det är många böcker före i läskön.

    SvaraRadera
  3. Ska man läsa- eller avstå? Jag gillade ju också Erebos mycket! Elin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Läs! Den är ju ändå spännande här och var och mot slutet. Och så vill jag veta vad du tycker!

      Radera
  4. Jag hade också höga förväntningar, men jag blev inte alls så besviken som du verkar ha blivit. Poznanski kan verkligen det här med att komponera ihop en spännande berättelse. Och okej att det är med rätt enkla knep som hon håller fast läsaren, men det funkar på mig. Jag gav mig hämningslöst hän!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag blev ju fångad Problemet är nog mest att jag trodde jag skulle bli så totalt uppslukad och fascinerad som jag blev av Erebos. Och så blev jag inte det.

      Radera
  5. Lajvkonvent är en träff med av och för lajvare, ett tillfälle för diskussioner och utbyte av erfarenheter. Lajv är lajv. Bland tyska lajvare har dock uppkommit egendomligheten att kalla lajv för "con" - detta har översättaren uppenbarligen inte känt till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha! Det visste jag inte, men förstår skillnaden nu. Det är inte säkert att det är översättaren som har gjort fel (har inte boken kvar så jag kan kolla) - det kan vara jag som helt friskt har använt båda uttrycken i mitt inlägg.
      Men klämbräda heter det banne mig inte...

      Radera