Kommissarie Gordon har varit med länge, han. I hela nitton år har han levat, så han har erfarenhet. Han vet till exempel att rävar inte klättrar i träd. Han vet också att pistoler är farliga, och helst ska förvaras på polisstationen bakom lås och bom så att ingen gör sig illa på dem. Men är man en padda, som kommissarie Gordon är, och nitton år, så är man trött. Kommissarie Gordon är en duktig polis, han tänker bra och framför allt är han en jäkel på att sätta snygga stämplar mitt på viktiga papper - men han är så väldigt trött så helst vill han inte att något alls ska hända i hans distrikt. Inga brott, inga straff (och han tycker inte om att låsa in någon i fängelse). Allra helst vill han bara ta det lugnt, sova länge på morgonen och dricka te och äta kakor. Många kakor. En sorts kakor på morgonen (vaniljkakor med jordgubbsmarmelad), en annan sorts kakor på lunchen och en tredje sort på kvällen (med vinbärssylt). "Det är bra att ha olika kakor vid olika tider, sa kommissarien. Polisarbetet kan hålla på dag och natt, men tack vare smaken på kakan vet man vilken tid det är." Listigt!
Men kommissarie Gordon är trött, som sagt. Ändå måste han reda ut Vem Som Har Stulit Ekorrens Nötter. Ekorren är helt förtvivlad. Hans nötter är som hans familj och enda vänner. Han äter dem bara i nödfall, och nu är det någon som har stulit 204 nötter! Katastrof! Och trötte kommissarie Gordon har problem. Han kan inte klättra upp till ekorrens nötförråd i trädet för att leta efter ledtrådar, eftersom paddor är rätt usla på att klättra i träd. Och när han i stället sätter sig i snön utanför trädet för att spana efter fler ledtrådar och bevis, så blir han helt översnöad och fryser fast. Som tur är kommer det då en liten skogsmus in i berättelsen. Musen heter ingenting och är bara en hungrig mustjej. Men hon blir kommissarie Gordons polisassistent. Och hon får ett namn också! Kommissarie Gordon vet två fina namn: Paddy och Paddo. Eftersom musen är en flickmus så får det bli Paddy.
Den här boken handlar om kommissarie Gordons och Paddys första gemensamma fall tillsammans. Ett utmärkt radarpar - kommissarie Gordon tillför tung erfarenhet och visdom, och Paddy det moderna tänkandet (som att gillra en fälla för tjuven). Paddy vill lära sig allt Gordon kan: hur man tänker, hur man funderar och hur man stämplar. Och Gordon lär gärna ut.
Jag gillar den här boken skarpt. De allra första sidorna var jag lite rädd att gullighetsfaktorn (med små talande djur i skogen) skulle ta över, men det är faktiskt väldigt roligt. Paddan är så trött, så trött, och som väldigt vuxen läsare så ser jag Carl-Gustaf Lindstedt som kommissarie Beck framför mig (jo, men jag är så gammal att det är han som är Beck för mig...) när jag läser om honom. Det är en massa små roligheter hela tiden i berättelsen. Och många bilder. Det är inte något rafflande tempo, trots att det är en "deckare", utan paddans långsamma, visa och tedrickande livsstil får råda. Det är mysigt. Och jag tror att det kan vara en perfekt högläsningsbok, det här, även om den också är helt OK för duktiga läsare på lågstadiet.
För vem? 8 - 11 år + högläsning från 6 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar