Carolina summerar... 2015

Dags att summera! Jag har gjort en årsbästalista på Kulturkollo också, den hittar du här. Men här kommer min egen, med något annorlunda rubriker, plus att jag har försökt att bestämma mig för vilka fem böcker jag tyckte mest om under det gångna året. (men inte lyckades riktigt så har tänjt lite på mina egna regler)(och sina egna regler får man tänja på, så det så)

Fem bästa (utan inbördes ordning för där går banne mig gränsen):
Jag och Earl och tjejen som dör av Jesse Andrews
Jag ger dig solen + Himlen börjar här av Jandy Nelson (för jag kan inte bestämma mig för vilken...)
Liv efter liv av Kate Atkinson
The Queen's Thief av Megan Whalen Turner (ja, hela serien på fyra böcker)
När hundarna kommer av Jessica Shiefauer

Årets bilresa: Etthundra mil av Jojo Moyes

Årets twist: Anaché - myter från akkade av Maria Turtschaninoff

Årets mailkonversation: Attachments av Rainbow Rowell

Årets historiska romance: Allt jag hunnit med av Mary Balogh, men nog framför allt The Huxtable Quintet-serien på fem böcker.

Årets Jag-har-en-listig-plan-i-sjutton-olika-steg: Stiftelsen-trilogin av Isaac Asimov

Årets myra: Dålig karma av David Safier

Årets vadå-klockan-är-2.05-måste-bara-läsa-klart-det-här-kapitlet: Det är inte jag, det är du och Från och med du av Mhairi McFarlane

Årets hasa-hasa-tappa-en-arm: Varelserna-serien av Magnus Nordin

Årets översättningsmiss: egennamnen i Enklav av Ann Aguirre - Spadertvå, Fingerborg, Tålig...

Årets roddtävling: Half the World av Joe Abercrombie

Årets Jaha? Och...??? : Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart

Årets körsång 1: Longing av Mary Balogh

Årets körsång 2: Ancillary Justice av Ann Leckie

Årets svans: Odinsbarn av Siri Pettersen

Årets värsta lärare 1: NO-läraren i Robert Arthur och demonprofessorn av Charles Gilman

Årets värsta lärare 2: Träslöjdsläraren Thomas i PAX-böckerna av Ingela Korsell & Åsa Larsson

Årets sågning: The Hundred Thousand Kingdoms av N.K. Jemisin

Årets häxcirkel 1: Equal rites av Terry Pratchett

Årets häxcirkel 2: Skymningsporten av Jeanette Winterson

Årets Jamenvafaaaaan....??? : Som stjärnor i natten av Jennifer Niven

Årets tidsresetrasslande: Splods öga - ett galaktiskt äventyr av Neil Gaiman, tätt följd av Smaragdgrön av Kerstin Gier. Bubblare: Mysteriet på Hester Hill av Kristina Ohlsson

Årets superhjälte: Steelheart av Brandon Sanderson

Årets röst: Mark Levengood

Årets Jag-har-ett-djur-som-envisas-med-att-följa-efter-mig: Vild (Spirit Animals) av Brandon Mull

Antal lästa böcker 2015: 165

Hej 2016! Vad har du med dig åt mig, då??

Champion - lite försent bara

Äntligen tog jag tag i att avsluta Legend-trilogin! Jag hyllade första boken, gillade andra boken fast inte lika mycket som första. Tredje boken då? Alltså - helt OK, jadå. Men helt ärligt var det mest ett pliktskyldigt bläddrande för att jag äntligen skulle få allt avslutat och alla trådar ihopknutna.

För visst då - Marie Lu får ihop allt på slutet (även om jag tycker att länders och väldigt många människors öden vääääldigt mycket verkar hänga på tre eller fyra personers beslut och hälsa?). Men mitt problem är att det har gått för lång tid sedan jag läste de bägge första böckerna i trilogin (jag pallade absolut inte läsa om någon av dem inför den här) och att jag har glömt rätt mycket av det som hände i dem. Och särskilt förhållandet mellan Day och June beror mycket på det som hände i bok ett och två, och eftersom det inte är lika aktuellt för mig som för dem som blir jag liksom aldrig engagerad i dem. Det känns lite trist eftersom det var Day/June-spänningen som fick mig att tycka så mycket om Legend. 

Det jag gillar är att det inte bara är Republiken, eller ens bara Republiken och Kolonierna som det handlar om i Champion. Nädå, nu dras andra delar av världen in också. Afrika, och Antarktis. June besöker Antarktis, och det är spännande! De är enormt långt fram i utvecklingen, och bara det att de alla går runt med poäng över sina huvuden, som några simmar eller något direkt ur ett rpg-spel, gillar jag mycket. Har de bra poäng har de gjort bra saker, och har de gjort bra saker har de kommit längre i karriären. Och "bra saker" kan vara goda handlingar eller kreativa saker. Jag hade gärna läst mer om Antarktissamhället!

Så - helt OK, och skönt att för en gång skull faktiskt avsluta en dystopitrilogi, men inget wow. Tyvärr.

Titel: Champion
Serie: Legend #3
Författare: Marie Lu
Originaltitel: Champion
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2014
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

Lockwood & Co - Den viskande dödskallen

Klart jag var tvungen att läsa andra boken om Lockwood & Co, spökjägare, eller agenter som de själva vill kalla sig, i ett alternativt London där spökerier både finns på riktigt och dessutom är livsfarliga. Jag gillar verkligen den här världen, och att det här med spöken och hur de bäst bekämpas har blivit till en hel vetenskap. Det jag börjar fundera över mer och mer, och tänker att vi så småningom får svar på när serien fortskrider, det är det här med varför spökena har blivit så många och farliga. Det som boken igenom kallas för "problemet". Här finns en större story, och ett gåtfullt varför där de tidigaste spökagenterna (de som startade de första och största agentfirmorna) också är inblandade.

Något annat som pågår genom serien som också är intressant är Anthony Lockwood själv, och alla hans hemligheter. Vad som har hänt med hans familj, och vad som finns i det där låsta rummet en trappa upp i huset som är hans familjs men där hela Lockwood & Co bor och arbetar. Herr Mystisk Och Oartig Dödskalle-i-burk verkar veta mer...

Men det som sker i just den här boken är att Lockwood & Co ska "säkra" en grav där liket efter en viss ondskefull doktor ligger förseglad i en järnkista, med varningstext inristad på som lyder typ "låt honom för allt i världen ligga kvar i kistan". What could possibly go wrong? Jodå, allt går fel. Anden efter Herr Ondskefull Doktor smiter ur förseglingen och ställer till med elände. Och MegaOndskefulla Föremålet han höll i sina händer i den där kistan, en spegel, blir stulet. Den som tittar in i spegeln dör omedelbart - ändå är det en hel hoper människor som äntligen ska ha tag på den.
Mitt i allt det här håller Lockwood & Co på och strider med en annan spökagentur, Fittes, som är stora, mäktiga och tror de är bäst. Ondskefull-doktor-fallet görs till en tävling mellan de bägge agenturerna, där förloraren ska erkänna att den andre är bättre. Typ.

Doktor-spegel-agenturtävlandet är inte så där vansinnigt spännande, faktiskt. Nästan segt. Däremot finns det ett antal scener som är ruggigt bra att läsa när de kommer, med klagande vålnader och läskiga spöken, detaljer som temperaturfall i rum där spökaktivitet finns och otäcka ljud. Det är de partierna som får mig att läsa vidare, de och så de där större mysterierna jag skrev om i början med spök"problemet" och Lockwoods familj. Och humorn, den är viktig med.


Titel: Den viskande dödskallen
Serie: Lockwood & Co #2
Författare: Jonathan Stroud
Originaltitel: Lockwood & Co: The Whispering Skull
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? 9-12 tycker förlag och bibliotek, eftersom den klassificerats som Hcg. Men det vete katten. Dels är den ordentligt läskig, dels både tjock och med en komplex värld att förstå. Jag tycker mer den passar till 12 år och uppåt.

Vår trädkoja med 13 våningar

Alltså, den här boken. Jag vet knappt vad jag ska skriva om den - ändå hade jag en ganska rolig stund när jag läst igenom den. Det tog väl ungefär en timme eller så, eftersom det är måååånga bilder och texten inte är (ehrm..) så avancerad. Det är en bok som egentligen inte handlar om någonting alls förutom en massa nonsens. Och det där nonsens..et (hur farao skriver man "nonsens" i bestämd form?? upplys mig!) är fullständigt utflippat och dessutom alltså rikligt illustrerat och är det som gör att man trots allt alltså har kul när man läser.

Hur då, då? Jo: boken handlar om två killar, Andy och Terry, som bor i en gigantisk trädkoja, av typen trädkojor-vi-kunde-ha-ritat-som-drömhus-när-vi-var-sisådär-nio-år-gamla, med bassänger, himmelssängar, läskfontän, katapult, rutschkanor och annat livsviktigt. De livnär sig tydligen på att skriva och illustrera böcker, men den senaste tiden har det inte gått så bra. De har bara lyckats prestera orden "det var en gong..." samt ritat en bild av ett finger. (och redan här har vi alltså kommit en bra bit in i boken) Nu lackar deras förläggare (herr Gigantisk Näsa) ur och kräver resultat inom det närmaste dygnet eller vad det är, så resten av boken handlar om hur författaren och illustratören försöker skriva en bok. Det går inte så där himla bra för dem - de kommer aldrig igång eftersom de blir lätt distraherade av sådant som sjöapor, en rasande gorilla, en sjöjungfru som egentligen är ett havsmonster samt en granne som är arg eftersom de råkar ha förvandlat hennes katt till en kanariefågel.

Ja. Ni fattar. Megautflippningsgrejs. Med bilder. Sättes i händer på barn som vill läsa "roliga böcker" men som aldrig "pallar läsa en hel bok". Det är vääääldigt långt till Strindberg och Steinbeck, men det är bättre än "hatar-att-läsa-alla-böcker-vägrar-vägrar-vägrar-läsa".

(eller... när jag nu bläddrar i den och läser till exempel kapitel 9, "Legenden Superfinger", som helt utgörs av en serie om, ja, ett finger i stålmannendräkt, typ.... så inser jag att det där "bättre än" trots allt har utrymme för diskussion)

Titel: Vår trädkoja med 13 våningar
Författare: Andy Griffiths
Illustrationer: Terry Denton
Originaltitel: The 13-Storey Treehouse
Översättning: Katarina Kuick & Sven Fridén
Utg år: 2015
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 8-11 år

The Alloy of Law - A Mistborn Novel

The Alloy of Law har stått rätt länge i min hylla. Fast den är av Brandon Sanderson, och fast den utspelar sig i samma värld som Mistborn-böckerna som jag ju älskade. Grejen är av jag tappar sugen av omslaget som för mig andas väldigt mycket western. Jag är noll och intet intresserad av western och gunfighters, sheriffer, saloons, revolvrar och sånt grejs, så även om omslaget är snyggt så sänker det boken för mig. (Jag, som tjatar på barnen i biblioteket att de inte ska välja bok efter omslag... fy mig. Fy.)

Samma värld som i Mistborn-trilogin, alltså. Fast den ser ju inte ut som den gjorde där förstås. Bara en sådan sak som att det nu finns träd, gräs och blommor! Det har gått trehundra år ungefär, och personerna från Mistborn har nu blivit personer i myter och legender, eller upphov till nya religioner. Det är lite kul när de skymtar förbi här, nästan svåra att känna igen. Men nu får vi i stället lära känna lord Waxillium, Wax, och hans vän och kompanjon Wayne. Bägge är twinborn, det vill säga de har en allomantisk egenskap och en ferukemisk. (några mistborn, dvs de som har alla allomantiska egenskaper, finns inte längre) Wax kan stöta bort stål, och så kan han göra sig lättare eller tyngre. Och oj, så mycket han kan hitta på med dessa egenskaper även om det låter rätt futtigt när de beskrivs. Eller, rättare sagt, så mycket Brandon Sanderson kan hitta på att låta Wax och Wayne göra med sina egenskaper. Ibland känns det nästan som en slags rapporterande av hur många kombinationer av ökad tyngd/bortstötande av stål/grejer som finns att göra detta på i omgivningen det kan tänkas finnas och jag blir lite trött.

Nåväl. Wax och Wayne har tillbringat de senaste sisådär tjugo åren ute i The Roughs, alltså väldigt mycket motsvarigheten till The Frontier, eller Vilda Västern, eller sheriff/revolver/tågrånsland, som två personer som upprätthåller lag och ordning med hjälp av diverse skjutvapen och sina twinbornegenskaper. De har slängt in skurkar i finkor på löpande band. Men nu har Wax blivit tvungen att återvända till civilisationen eftersom han genom arv har blivit Lord Waxillium och måste ta hand om gods och affärer. Han lägger revolvrarna på hyllan och försöker bli herreman. Inte lätt när det börjar husera något slags liga som kallas the Vanishers, som rånar tåg (ja, det finns alltså tåg, elektricitet och till och med enstaka bilar i den här världen) och kidnappar folk. Han blir förstås indragen i att försöka sätta dit dessa the Vanishers.

Nu önskar jag att jag kunde få säga att: "synd att omslaget lurade mig för det här är en himla bra bok". Men det gör jag inte. Tyvärr. Jag gillade den inte särskilt mycket alls, faktiskt, och det är första gången jag läser något av Brandon Sanderson som jag tycker något sådant. Det är på tok för mycket skjutvapen, och lone-gunfighter-action, och som jag skrev nyss: testande av hur mycket det går att göra med twinborn-egenskaper - och alldeles för lite mysterium, magi och känslan av gigantiska hemligheter som fanns i Mistborn. Boken är precis, precis som omslaget antyder: snyggt genomförd men ingen värld och inga karaktärer som intresserar mig - även om dialogerna mellan Wax och Wayne för det mesta är rätt roliga.

Ändå ska jag läsa de två fortsättningsböckerna om Wax och Wayne: Shadows of Self (som nyligen har kommit ut) och Bands of Mourning (som kommer ut i början på nästa år), eftersom de är helt nyskrivna och jag tänker att Sanderson har kläckt massor av smarta idéer om den här världen sedan The Alloy ow Law kom ut 2011.

Titel: The Alloy of Law
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2011
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

Det är julafton...

...och jag tänker mig mest ligga och läsa. (och jadå, det andra (ni vet: maten och kalle och julklapparna och det där) också - men lite senare)

Ses i morgon! Eller så. Och god jul på er!

Nattbuss 198

Inledningen på den här är riktigt dramatisk, och verkligt ruggig. Johan åker nattbussen hem. Det är bara ett fåtal passagerare, och själv mår han dåligt efter för mycket pizza och öl. När han börjar spy blir allt ett kaos - busschauffören bromsar, något spränger sig in genom bussens fönster och det slutar med en brinnande buss och döda människor. Utom Johan, som mirakulöst vaknar i sin säng helt oskadd förutom ett stort rivsår på halsen. Han vet inte om han var med på den där nattbussen eller om han drömde alltihop.

Fast det är något konstigt - han är förändrad efter nattbussdrömmen-eller-om-det-inte-var-en-dröm. Känner sig bättre, starkare... och andra märker det också på honom. Han, som alltid varit i utkanten och försökt vara den osynlige är nu plötsligt i centrum för allas uppmärksamhet.

Den här boken spretar åt två håll: dels är det det där som hände på nattbussen som drar åt blodstänkt, övernaturlig skräck. Dels handlar det om relationer: mellan kompisar, i skolan och hemma, och känns mer som en "vanlig" ungdomsbok. Och det jag gillar i den här boken är faktiskt inte skräckgrejen för den blir aldrig särskilt läskig (det känns ganska uppenbart redan från början vad det handlar om) - men det andra. Krog är duktig på att fånga det sociala spelet i skolan, vad det är som gör att vissa märks och andra inte, makt och popularitet, kroppsspråk. Och sedan gillar jag att läsa om Johan och Frida när de är med sina familjer - Johans föräldrar är ganska nyligen skilda och han har definitivt inte kommit över att mamman lämnat familjen, medan Frida börjar precis ana att hennes föräldrar kanske kommer att skiljas.

Jag var nog mest inställd på skräckläsning när jag tog mig an den här, men blev märkligt nog allt mer irriterad när skräckinslagen ökade. Kanske för att de inte gav mig något, medan det som jag inte väntade mig något av, relations- och ungdomsfunderingarna, gjorde det, och att de försvann mer och mer i splatter och skräck. Jag är rätt kluven till alltihop, tror jag.

Titel: Nattbuss 198
Författare: Niklas Krog
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

En enda hemlighet

Så behövde jag lite romance i mitt liv igen. Oftast brukar jag ju ta vägen till historisk romance (ja, hej, Mary Balogh, återkommer strax till dig...julledigheten är lång) men nu när Simona Ahrnstedt skriver sin andra romance i ett nutida Stockholm så hänger jag på igen. Jag gillade En enda natt mycket, och jag gillar En enda hemlighet också.

Alexander De la Grip och Isobel Sörensen skymtade i förra boken En enda natt där Alexander, Natalias bror, spelade rollen av ouppfostrat svart får som mest ville festa och jaga kvinnor. På partyt där får han span på Isobel - men hon fimpar honom mer eller mindre direkt.

Nu får de två sin egen bok, och en ny chans. Det kan ju inte sluta med en sån där snöplig fimpning, eller hur? Fast Alexander är allt det Isobel avskyr: känd playboy som vältrar sig i pengar - pengarna som gått till bara en av hans skräddarsydda kostymer hade kunnat göra stor skillnad på till exempel det barnsjukhus i Tchad hon är med och driver. Och fast Isobel lockar Alexander så är hon samtidigt inte alls den typen av kvinna han brukar dras till. Foträta skor, läkare, cyklist och jobbig liksom.

Men, men. Isobels ideella organisation Medpax behöver pengar för att fortsätta kunna hjälpa - och Alexander har pengar fast han inte verkar ha några ideal över huvudtaget. Han måste övertalas, hur illa Isobel än tycker om honom. Och hallå? klart de dras till varandra? Och hallå, klart att Alexander har andra och mycket finare sidor och egenskaper än bara den ytlige playboyen han spelar? Och hallå hallå, visst är Isobel mer än foträta skor och präktighet? Hon är modig. Och hon gillar inte fjädersex. (alltså... hade ingen aning om att något som fjädersex ens existerade. Vad allt får man inte lära sig av den här sortens böcker...)

Jag gillar den här. Gillar att läsa om arbetet med Läkare utan gränser (MSF), gillar att läsa om trasiga förhållanden till föräldrar (det kryllar av dem här), gillar att läsa om hur bra Alexander och Isobel är tillsammans.

Titel: En enda hemlighet
Författare: Simona Ahrnstedt
Utg år: 2015
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

Astrid Lindgrens krigsdagböcker

Det här blev inte vad jag hade väntat mig - det blev bättre!
Jag har tänkt läsa Astrid Lindgrens krigsdagböcker sedan i våras när de kom ut, men det har inte blivit av. Nu äntligen bar jag hem den, och tänkte mig en härlig Astrid-stund liksom. Och ja, det fick jag ju, för visst ser man Astrids omisskänneliga ton i texterna även fast de är skrivna innan hon blev författare på "riktigt".

Men det jag också fick var en alldeles äkta bild av hur det faktiskt var att leva i Sverige under andra världskriget. Inte tillrättalagd i efterhand, inte i jämförelse med något annat, inte med tillhörande faktarutor, utan bara rätt upp och ned: så här var det. 

Astrid fångar nämligen alltihop. Skräcken för ryssen, oron för om kriget ska komma till Sverige (och samtidigt den där konstiga tryggheten att "nä, det gör det säkert inte. Inte hit" liksom), fasan över all död och världens vansinnighet. Men samtidigt alla tankar på hur de vanliga människorna har det i Tyskland, i Grekland, i Frankrike, och liksom en del i ett "vi" som ständigt genom historien och alldeles särskilt under ett världskrig måste stå ut med och lida under de galna herrarna som bestämmer. Och så blandat med alla dessa stora tankar och aktuella tankar, och klarsynt rapportering från krigets alla skeden: allt det vardagliga. Att Karin inte blir av med sin hosta. Att Lasse kör i tyskan. Vilka julklappar de fått och att det är så tråkigt när sommaren regnar bort. Och tacksamheten, det otroliga att just hon och hennes familj har förmånen att bo i Sverige där de trots ransoneringskort och oro ändå ständigt har mat på bordet. Mycket mat. (och ja, vi får ofta veta exakt vad de har ätit, i typiska Astridska matuppräkningar som känns igen från Emil och alla de andra).

Det här är en fantastisk bok, helt enkelt.

Här kommer ett citat från boken, en dagboksanteckning som är ganska typisk för hela boken, taget från midsommardagen 1944 (s. 265):

Ungefär följande har hänt sen sist. Den ryska offensiven på Karelska näset har gått framåt oavbrutet. Ryssarna har bland annat tagit Viborg, ack, ack, ack! Det ser illa ut för finnarna. En regeringskris hänger i luften sen en tid tillbaka; Tanner och Linkomies måste väck, om det ska kunna bli fred med Ryssland.
I Normandie har ungefär 30.000 tyskar avskurits på Cherbourghalvön, där de tillsvidare håller stånd.
Tyskarna har hittat på ett nytt jävelskap, nämligen robotplan, som styr in över England och åstadkommer stora eldsvådor och explosioner. Engelsmännen är djupt indignerade, därför att planen, när de är obemannade, ju inte kan inriktas på militära mål utan bara åstadkommer skador i största allmänhet.
Detta är ungefär det viktigaste av vad som hänt på sista tiden, tror jag.
Och så har Lasse och jag gjort en cykeltur Virserum - Skirö - Holsbybrunn - Fagerhult - Kråkshult - Vimmerby. Vi hade varmt och vackert båda dagarna och hälsade på mamma och pappa i Holsbybrunn. Och Småland var ljuvligt vackert.
Karin kör omkull på cykel rätt duktigt och får stora sår på låren.

Titel: Krigsdagböcker 1939-1945
Författare: Astrid Lindgren
Utg år: 2015
Förlag: Salikon förlag
Köp den till exempel här eller här

Sucka mitt hjärta men brist dock ej

Jag tyckte lika mycket om att lyssna på Sucka mitt hjärta men brist dock ej som förra boken jag lyssnade på av Mark Levengood i hans egen uppläsning.
Det är korta texter, mästerligt upplästa, kloka ord, roliga ord, ord att tänka över. Men åh, så svåra att skriva ett blogginlägg om! Jag har ju inte ens boken framför mig, utan bara vaga minnen av det jag lyssnade på när jag gick där i skogen. Ni får väl helt enkelt tro mig på mitt ord när jag säger att det här är balsam för själen, och lyssna på det här! Även du som normalt inte gillar att lyssna på ljudböcker - det här är så lagom långa texter, och så skön lyssning.







Titel: Sucka mitt hjärta men brist dock ej
Författare: Mark Levengood
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 2006
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Den magiska djuraffären - Novas hemlighet

Äntligen kunde jag lägga vantarna på Lin Hallbergs Novas hemlighet, första boken i Den magiska djuraffären som är en ny lättläst serie med versaler. Det är nog några månader sedan den kom ut, den här, men den har varit utlånad hela tiden tror jag. Det är ett sådant sug efter de där lättlästa böckerna med versaler! Och jag blir verkligt glad över om Den magiska djuraffären kommer att innehålla många delar, för den är fin.

Nova vill så gärna ha ett eget djur. Hon samlar pengar, och när hon har fyllt spargrisen åker hon ensam (och i hemlighet) till den där magiska djuraffären hon vet finns inne i stan. Där frågar hon efter ett djur "för 200 kronor" och tanten som jobbar i affären vet precis vad hon ska plocka fram för djur. Fast... det är ju magiskt i den där affären. Så tanten försvinner ett tag, allt blir mörkt och Nova blir rätt rädd innan både tanten, ljuset och det lilla djuret Nova ska få köpa plötsligt dyker upp igen. Helt förutom det mystiska i affären är det även lite dramatik på bussen på vägen hem (för att inte tala om att Novas mamma inte vet var Nova är och att hon har köpt ett djur helt olovandes...) så trots att det här är en bok med mycket korta texter och meningar blir det till en riktigt spännande berättelse ändå.

Och givetvis hjälper Jonna Björnstjernas fina och roliga illustrationer till också! Dem gillar jag nästan mest!

Kolla in ekorren och guldfisken! Och katten!!

Riktigt bra börja läsa-böcker, det här. Vill ha mer av dem. Nu!

Titel: Novas hemlighet
Serie: Den magiska djuraffären
Författare: Lin Hallberg
Illustrationer: Jonna Björnstjerna
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 5-8 år

Flickan med glasfågeln

Den här boken valde jag uteslutande för miljöns skull: engelsk internatskola. Jag har en enorm lockelse att läsa böcker som utspelar sig på engelska internatskolor (men inte på amerikanska, förklara det den som kan). I någon period i mitt liv (mycket oklart när, kan ha varit tonåren och kan ha handlat om mammas gamla flickböcker från 50-talet) läste jag så många sådana jag kom åt. Jag hade säkert vantrivts något enormt att själv gå på en internatskola - men att läsa om dem? Yes! (ja, hej Harry P förstås, och hej barnen i Fem-böckerna...)

Flickan med glasfågeln utspelar sig i nutid, men skolan flickorna går på har extremt strikta regler. Många av dem går ut på att skärma av skolan och dess elever från yttervärlden, och allt som har kontakt med den är strängt förbjudet. Inga mobiler, ingen tv, inga datorer eller såna däringa surfplattor (ryyyysss... tycker kvinnan i expeditionen). Inte ens radio. Eller elektroniska väckarklockor. Så, ja, det blir i princip som att läsa en internatskolebok från 50-talet.

Fast ändå inte. Grejen är att föräldralösa Edie har fått komma till Knights Haddon eftersom hon har ett hemligt uppdrag. Det är hennes uppdragsgivare, en rik och prinsaktig ryss, som betalar hennes skolavgifter. I gengäld ska hon utan att det märks ta reda på hur ryskprinsens dotter, prinsessan Anastasia, har det i skolan egentligen. Det kan vara så att hon är mobbad, men inte vågar säga det till sin pappa eftersom hon är fast besluten att klara sig själv som en vanlig tjej utan livvakter, pappa, pengar och bomullsinlindning. Och i Edies uppdrag ingår att hon med jämna mellanrum ska kunna rapportera ut från skolan hur det går. I en mobiltelefon, som hon ska hålla gömd. Fast, suck, i den mobiltelefon som hon får beslagtagen redan ungefär dag 2. Så bra gick det.

Inget annat heller verkar gå som det ska med det där spionerandet. Det är något märkligt med Anastasia, och det är något märkligt som pågår på skolan. Saker försvinner, lärare och personal bär sig konstigt åt, och den här internatskoleboken drar ganska snabbt iväg till att bli någon slags deckare för barn.

Och det är tyvärr där den tappar mig lite. Det är så många människor som verkar dölja mystiska och ondsinta planer, och Edie är ganska tafflig i sitt spionerande (som mest verkar gå ut på att grunna över om "inte miss X eller eleven XX kan vara inblandad, de bär sig konstigt åt?", och bli nesligen påkommen när hon försöker leta rätt på bevismaterial). Hur mycket engelsk internatskola det än är så tar deckargrejen över för mycket i andra halvan på boken för att jag ska bli helt nöjd.

Det är tydligen första boken i en kommande serie, detta. Får se hur nästa bok artar sig.


Titel: Flickan med glasfågeln
Författare: Esme Kerr
Originaltitel: The Glass Bird Girl
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2015
Förlag: Opal
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

The Adamantine Palace... eller "Who's Next?"

Den här serien har jag fått tips om från två olika håll nu - en bloggläsare som tipsade om den i en kommentar till ett inlägg om mina fantasyfavoriter, plus att SF-bokhandeln tipsar om den i en lista över bra episk fantasy. Episk fantasy med drakar, rask handling och en värld med en lång, intressant och av människorna glömd historia bakåt, dessutom tipsad om från flera olika håll - vad kan gå fel med det? Jag laddade ner första boken The Adamantine Palace till Kindlen.

Och blev tyvärr ganska gruvligt besviken.

Fortfarande älskar jag det här upplägget som är grund för alltihop: för lääääänge sedan regerade drakarna världen. De var intelligenta, hade ett slags gemensamt minne och kommunicerade med varandra telepatiskt (jepp, drakarketypen från Anne McCaffrey kommer igen, men jag gillar den så fine with me). Människor fanns, men var helt chanslösa mot drakarna. Inga band drake-människa whatsoever, människor var helt enkelt hyfsat lättfångad drakföda. Små kryp som skrek, sprang och gömde sig men som ofta blev uppätna i slutändan innan drakarna fortsatte med viktigare göromål typ att slåss med varandra och sådant som drakar nu plägar göra.

(en Carolinsk utvikning: vad brukar drakar hitta på, om de får leva sina egna drakiska liv? Jag menar - de är ju alltid intelligenta? Har de långa, filosofiska samtal med varandra? Uppfinner saker? Har stand-up-komedier (de brukar ju vara specialister på one-liners?)?? Kan ingen skriva en bok om bara drakar någongång så att jag får veta dessa viktiga ting??)

Sorry för utvikningen, åter till ordningen: Det som hände var att alkemisterna hos människorna kom på en trolldryck (jamen potion, hur trist är inte översättningen från det?) som när den dracks av drakarna fick dessa att glömma sin historia, sin intelligens och sin förmåga att kommunicera. De blev viljelösa och lydiga riddjur till människorna. (hur det hände vet jag ännu inte, och det verkar rent praktiskt svårt att genomföra - från att ha varit bara jagat meat för drakarna lyckas i en synkroniserad och avancerad logistisk manöver förgifta all världens drakar på en gång så att alla exakt samtidigt förlorade minne, kommunikation och viljan att göra motstånd... det måste ju ha skett samtidigt eftersom ännu-icke-nerdrogade-drakar annars lätt kunnat befria sina drogade släktingar tänker jag?)

Så det som händer en bit in i den här boken är att en drake av olika anledningar kommer lös och lever fritt i bergen några veckor utan att tvingas dricka av alkemisternas förgiftade vatten den annars ska ha sin dagliga dos av. Och tadaaa - draken återfår sitt minne och blir mäkta förgrymmad över alla sina förlorade liv (de reinkarnerar och minns alla sina tidigare liv) och drakarnas förslavade tillvaro. Nu ska den ha hämnd, döda, förgöra, ha ihjäl och också väcka alla sina systrar, bröder, kusiner och jobbiga farbröder ur deras förgiftade alkemistsömn.

Nå. Vad kan gå fel med denna story? Jo - att den tyvärr drunknar i en massa annat som trycks in. Det vi mest får läsa om är oändliga intriger på människornas kungliga slott. Sisådär trehundra namn (till att börja med finns det ungefär trettiosex olika kungar och åttiotre drottningar att hålla reda på, för att inte tala om alla prinsar och prinsessor)(detta helt förutom "vanliga" människor) bråkar med trehundra andra namn om att ha dels makt över olika länder, dels übermakt över alla länderna tillsammans. Och så ligger de med varandra lite till höger och vänster och är sura på varandra i generationer framåt ifall de har legat en gång för mycket med någon så att någon annan har blivit sur. Plus att det är coolt att äga många drakar.

Så komplicerade intriger, och folk som dör på var och varannan sida (inga skrupler mot att ha ihjäl huvudkaraktärer, o nej, G.R.R.M ligger helt i lä där), berättarperspektiv som skiftar precis genom hela boken (eftersom de ju går åt i olika slags dödar hela tiden) och gör att man aldrig någonsin kommer någon nära, vare sig drake eller människa. Hemliga planer och pakter och sidbyten och förräderier så att den stackars läsaren (ja, jag) mot slutet inte har en blekaste aaaaning om vem som egentligen är arg på vem och varför, bara att det dör folk hela tiden. Draken har också ihjäl. Inget Eragon och Saphira här inte. Nope. "Hungrig! Kött!" liksom, och så försvann den karaktären in i ett omättligt matsmältningssystem.

Så. Synd på bra idé.

Det här är andra fantasyserien på kort tid som jag hade höga förväntningar på men som jag efter läsning av första boken bara arkiverar rätt ner i det runda arkivet. Nu vill jag ha något bra!!

Titel: The Adamantine Palace
Serie: The Memory of Flames #1
Författare: Stephen Deas
Utg år 2010
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här

Konsten att skapa en tjej

Jag har bokcirklat om den här boken, och jag märker nu att det för med sig att jag har svårt att skriva om den. Det känns som att jag har pratat färdigt om den. Dessutom är det ju så med bokcirklande att det ofta förändrar ens åsikter om en bok, och det ju bland annat det som är så intressant med boksamtal! Men det jag bråkar med nu är om jag borde skriva inlägg om böckerna när min åsikt om dem är helt min egen, eller efter att jag har bokcirklat om dem och reviderat det jag tyckte från början.... kanske bägge? Hur gör ni andra med bokcirkelböcker och blogginlägg??

I vilket fall som helst så är det nu så att jag inte är så där värst såld på den här boken. Första halvan gick trögt att läsa, och jag var nära att lägga ner den - men sedan hände något och andra halvan rasslade liksom iväg. Det var väl då det riktiga sex, drugs and rock'n'roll livet började för Johanna kanske.

För det är det hon bestämmer sig för att göra, Johanna Morrigan. Hon vill inte vara en bortgjord fjortonåring i Wolverhampton som livet går förbi likt det gjorde hennes föräldrar. Nej, hon sätter sig ner och gör upp en plan. Hon gör om sig själv. Skapar sig en ny klädstil och studerar in vilken musik hon borde lyssna på för att bli den hon vill vara. Och så blir hon den personen. Kallar sig för Dolly Wilde, skriver ner en hoper musikrecensioner och skickar in till de musiktidningar som gäller, och blir kallad till en av dem för intervju. Den intervjun framställer Moran som rena pinsamhets- och felkatastrofen - ändå få Dolly/Johanna börja skriva för dem, endast sexton år. (det känns lite som att här har hänt massor som jag inte fick reda på utöver den enda hon-gör-nog-bort-sig-nu-scenen) Och hon skriver och går på konserter och drömmer om sin första kyss. Sedan blir det något slags bladang, hon får sin första kyss, sätter igång att röka, att dricka (lika bra att dra en hel flaska sprit första gången, eller hur?), att knarka och att ha sex med allt och alla (så länge de bor inom promenadavstånd från lämplig tågstation i London).

Jag hänger inte riktigt med på den där bladangen - det går för fort. Och jag undrar varför hon måste göra allt detta mot sig själv - är det verkligen så viktigt med rock'n'roll-livet och glamouren? Svaret är uppenbarligen ett rungande ja, från tusentals fler personer än bara Dolly/Johanna, och jag är troligen en ängslig mes som borde gå och gömma mig under den sten jag bott i hela mitt liv, rädd för att tappa kontrollen som jag är. Men jag blir så trött att läsa om henne. Det enorma drickandet. Törsten efter uppmärksamhet. Viljan att ha sex för att göra andra till lags - jo, hon gillar sex men hon verkar hela tiden ha det på andras villkor och aldrig på sina egna. Hon är sexton år i en hård vuxenvärld, och jag undrar allt mer varför ingen vuxen i den världen reagerar på hur hon mår och vad hon gör i stället för att ge henne en lina knark eller delar ännu en flaska vodka med henne?

Samtidigt gillar jag Morans rappa språk (utom när hon byter tempus lite när det faller sig) och rakhet. Och alla ord, och all självklarhet. Och mitt hjärta blöder för Johannas föräldrar - trots att pappan bär sig åt som ett svin med jämna mellanrum. Jag kan se hur hopplöst deras liv verkar, och kan se drivkraften för Johanna att bli Dolly Wilde. Just när Moran skriver om Johannas familj så älskar jag det hon skriver. Men den hetsiga djupdykningen i rock'n'roll-livet dränker det där alltför mycket, och det är väl därför den här boken inte är något wow för mig.


Titel: Konsten att skapa en tjej
Författare: Caitlin Moran
Originaltitel: How to Build a Girl
Översättning: Molle Kanmert Sjölander
Utg år: 2014
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

Bloggare för medmänsklighet

Idag ingår jag i en grupp. Den här gruppen av människor har det gemensamt att de är bloggare, och att de idag vill skriva om medmänsklighet och värme på sina bloggar. Hela dagen - nej hela dygnet turas vi i gruppen om att blogga om medmänsklighet, och tillsammans blir vi förhoppningsvis till ett litet ljus i mörkret.
Hela schemat över bloggare med länkar hittar du här hos Kulturkollo.

När jag skriver det här har jag precis varit ute i skogen och sprungit, och i hörlurarna har jag haft Mark Levengood som läst ur sin Sucka mitt hjärta men brist dock ej. Och vad kan jag nu annat göra än att rekommendera alla till att lyssna på den, och hans andra böcker fulla med klokheter, om jag vill göra världen till en lite bättre och varmare plats? Med massor av humor säger han gång på gång till mig, med mängder av olika varianter:

- Alla är olika, men alla är duktiga på något och alla behövs, och tänk så tråkigt det vore om inte olikheter fanns.
- Lyssna på dina medmänniskor. Möt dem. Se dem. Säg att "den där skjortan är snygg, är den ny?" eller att "du klär i den där färgen", eller att "vad glad du ser ut i dag, är det något särskilt eller bara en bra dag?" Eller våga fråga hur det är, om du ser att någon annan inte verkar må bra.
- Döm aldrig andra utan att ha en aning om vilka de är eller vad de har för livshistoria...

...allt sagt på ett oändligt mycket roligare och intressantare sätt än jag har framställt det här nu. Och med knorrar. Att lyssna på Mark Levengood är balsam för din själ och bränsle för din hjärna och ger dig en rejäl funderare över vad vi människor är och hur vi är mot varandra. Och över livet.

Liv efter liv

Det föds ett litet barn på den engelska landsbygden. Men hon har navelsträngen kring halsen, och doktorn hinner inte dit i tid eftersom snön ligger alltför tjock på vägarna. Så det lilla barnet dör.

Barnet är Ursula, och det är en februaridag 1910. Och hon får en chans till, och föds igen. I det här livet hinner doktorn fram, och hon räddas till livet. Bara för att några dagar senare kvävas när husets katt lägger sig att sova i vaggan ovanpå lilla Ursulas ansikte.

Hon får ännu en chans. Och en till, efter att hon har drunknat. Och en till, efter att hon har trillat av ett tak. Och.... ja, så där håller den här boken på. Gång på gång på gång får Ursula göra det en gång till. Liv efter liv.

Det är inte så trist att vi får läsa om hela hennes liv gång på gång på gång från början. Nä, ofta kommer det en kort återblick av den där februaridagen, och den där snön, och den där läkaren som hinner eller inte hinner i tid. Sedan hoppar boken fram till ungefär den tidpunkt i Ursulas liv där något hände som gjorde att det så småningom slutar med hennes död, och nu gör hon annorlunda, väljer en annan väg, får en andra chans.

Alltså, det här är så vansinnigt bra. Jag älskar hela tankeexperimentet med att om ens liv tar slut så får man en ny chans att göra om. Det är fullständigt förvirrande efter ett tag med alla liv och händelser som är samma men ändå inte samma, men jag släppte taget och åkte med ändå utan att försöka reda ut vilket som är det "riktiga" livet, för det finns det inget som är. Och också förvirrande är det faktum att Ursula efter ett antal liv liksom börjar få minnen av sina tidigare liv, och känner en oförklarlig skräck i situationerna där hon i förra livet valde fel och valde vägar som gick mot döden. Till sist får hon gå till psykolog med all sin skräck och sina déja vus...

Vissa partier går nästan inte att passera, så fulla av död och omöjlighet är de. Spanska sjukan, blitzen i London.... hon dör och dör och dör och dör. I ett liv bor hon i Tyskland när andra världskriget bryter ut. I ett annat är hon gift med en make som är vidrig.

Det är inte nog med att det här är så bra, experimenterandet med många liv. Allt annat i boken är också bra, sådant som miljöerna, de andra karaktärerna (Ursulas familj och andra som är samma från liv till liv) och det historiska skeendet runtomkring med första och andra världskrigen. Jag är golvad, överväldigad och helt imponerad. Och det här kan vara en av årets bästa böcker för mig.

(Och gissa hur glad jag blev när jag läste om att Massolit ger ut en fortsättning på den här boken till våren, En gud i spillror som ska handla om Ursulas bror Teddy. Längtar!!)


Titel: Liv efter liv
Författare: Kate Atkinson
Originaltitel: Life After Life
Översättning: Anna Strandberg
Utg år: 2015
Förlag: Massolit
Köp den till exempel här eller här

Ancillary Mercy

Hela den här trilogin (Ancillary Justice - Ancillary Sword - Ancillary Mercy) är fantastisk, men av dessa tre var det den här sista boken jag blev minst wow-ig av. Jag var förstås tvungen att läsa den för att få reda på hur allt gick. Men vid det här laget kände jag ju redan till ett-rymdskepp-som-kan-sjunga-innehar-huvudrollen, imperiets-härskare-är-en-tusen-klon-som-är-i-krig-med-sig-själv och alla-i-radch-imperiet-kallas-för-hon grejerna, och det tillförs egentligen inget nytt. Det är bara så väldigt trevligt att fortsätta vara i Breqs värld och sällskap att jag trivdes på, liksom. (och har svårartad separationsångest nu när jag har läst ut trilogin)

Fast ett större men än inget-egentligt-nytt-tillförs är att jag inte är särskilt nöjd med slutet. Visst, alla trådar knyts ihop (sort of) men jag ville ha något mer storstilat slut tror jag. Något där hela rymden blev inblandat i ett häftigt tjo-blang. Nu blev det mest bara en liten vissen och fuktskadad häxpipas pfffffft...tjoff. Vill inte spoila för mycket, men kan säga så mycket som att jag gärna ville ha kommit ifrån den där rymdstationen någon himla gång. Faktiskt.

Jahapp. Vad gör jag nu? Läser om trilogin från början? För inget kan väl någonsin likna det här?

Titel: Ancillary Mercy
Serie: Imperial Radch #3
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2015
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

Släppa taget

Elsa och Stella är tvillingar. De ser likadana ut, men är inte likadana. Inte ens lite - Stella är utåtriktad och den som märks i en grupp, medan Elsa är den tysta som liksom alltid är bihanget till Stella. De har inte samma klädsmak - Stella får alltid kläderna att passa sig själv, liksom, och sätter hon upp håret så blir det automatiskt rätt, med de urtrillade lockarna på rätt ställen. Elsa tar kläder som inte står ut och känner sig utklädd om hon testar något annat. Stella älskar teater och att vända ut och in på sig själv - Elsa målar med olja och låter känslorna synas på duken i stället för att prata om dem i grupp.

Nu börjar Elsa mer och mer känna att hon vill bryta sig loss, bli en mer spännande person, bli Elsa  i stället för andra halvan i Stella-och-Elsa. Inte bli hon-i-tråkiga-kläder-längst-till-vänster-på-bilden. Hon ska förändra sig. Bli lite mer Stella, liksom. Fast... är det det hon ska bli? Om hon blev mer Elsa - hur skulle hon vara då?

Hon kan inte prata med Stella om det här. Vissa saker måste hända inom en själv först. Inte heller kan hon prata med Stella om att hon tror hon börjar bli kär i Elliot - det är alltför nytt och ömtåligt och kanske än så länge, och pratar hon om det så blir det så verkligt så det kanske går sönder.

Jag läser alltid Katarina von Bredows böcker, och tycker mycket om det hon skriver. Särskilt mycket har jag gillat hennes tre böcker om mellanstadieliv (Du & jag m fl), men hennes ungdomsböcker är en sådan där säker källa att tillgå när jag vill rekommendera böcker till tonåringar och unga vuxna om tonåringar och unga vuxna. Elsas desperata behov av att hitta sig själv tror jag många i femton-sextonårsåldern kan känna igen sig i - en bra och välbehövlig bok.

Titel: Släppa taget
Författare: Katarina von Bredow
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Det har alltid varit du

Sofia Fritzson mailade mig och frågade om jag ville läsa hennes novellsamling med sju fristående romantiska och vardagserotiska noveller, och eftersom jag tycker det kan vara kul med svensk nutidsromance som lite omväxling till all engelsk historisk romance jag vältrar mig i annars så tackade jag ja.

Det är mycket som är fint med novellerna i Det har alltid varit du. Det jag nog gillar mest är det att de alla handlar om varsitt syskon i en stor syskonskara - och att de som redan har fått en egen novell ofta dyker upp i bakgrunden på kommande noveller, med hintar till det som hände när de fick vara huvudperson. Det knyter ihop novellerna fint. Jag gillar också att det är just svensk vardag det handlar om, med miljöer jag känner igen och med karaktärer som känns trovärdiga. Det är verkligen vardagserotik med "vardagsmänniskor".

Det jag kan sakna är lite mer djup - jag hade gärna sett att novellerna var längre (alla sju noveller ryms på dryga 130 sidor) och fördjupade just den där romantiska spänningen jag söker i den här sortens läsning. Lite mer hinder, lite mer nästan-där-men-inte-riktigt, så där retsamt lockande så att när kyssandet och sexet äntligen kommer ska det bli mer wow. Här går novellerna ganska direkt på sexet, och tenderar att bli mer erotiska noveller än romance för mig. Fast bra erotik! Jag tyckte om att läsa, men vill alltså vänta längre och ha mer av den där svårgripbara spänningen som riktigt bra romance är.

Skriv mer, Sofia! Längre!

Titel: Det har alltid varit du
Författare: Sofia Fritzson
Utg år: 2015
Förlag: Type and Tell
Köp den till exempel här eller här

Mycket mer än en puss

Jag har sett hur det har smusslats med den här boken på biblioteket. Den har burits undan och lästs liksom lite bakom andra bokhyllor. Jag har också sett den bäras fram till lånedisken väääldigt öppet, typ "kolla vilken bok jag ska låna då!" Och jag har haft barn som upprört kommit fram till mig med den här boken och sagt att "den här boken hittade jag bland barnböckerna. Ska den verkligen stå där?" (och då har jag svarat att "jepp, den ska stå bland barnböckerna, den är om sex och sånt men skriven för dig och andra i din ålder").

Det är en bok som märks. Och behövs. Bra!

Och jag har förstås läst den själv också. Jag gillar den lika mycket som jag gillade Lite mer än en kram. Nu är det Mannes klasskompis Isa som är huvudperson, och det är onani under täcket, pirr och mens och upptäckandet av både sin egen och någon annans kropp... men också det nattsvart läskiga när ens husdjur blir så sjukt att det måste avlivas. Och om att vara kär. Och om kompisar, och om jobbiga föräldrar. Om tonårsliv, helt enkelt, och på ett ärligt och bra sätt.

Titel: Mycket mer än en puss
Författare: Mårten Melin
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 11-13 år

De tålmodiga lyssnarna - om läshundar

Läshundar! Hundar som är tränade att lyssna på när du högläser för dem... jodå, de finns!

Min bibliotekariekollega och jag satt och pratade om högläsning, och om hur bra högläsning är för den högläsandes egen språkkänsla (du får ju en helt annan känsla för rytmen, för kommatecken, punkter och meningars uppbyggnad när du läser högt!) Men att högläsning kan vara svårt i början, eller när man inte är van. Att man ska våga vila i orden och läsa långsamt, att man samtidigt som man läser ska kunna se lite framåt hur lång meningen är och var det går att pausa. Och att det krävs träning för att bli bra - men att många tycker att det är en jobbig sak att läsa högt för andra. Det hade ju då varit bra att läsa för någon som hade ett oändligt tålamod med ens stakande eller stressade läsning. Läsa för ett gosedjur, kanske? Eller en hund!

"Men det finns ju läshundar!" sade då kollegan. "Haha", tyckte jag, "tränade ungefär som ledhundar för synskadade, fast till att sitta stilla och lyssna? Hade ju varit himla bra!"

Men hon envisades - hon hade minsann läst om dessa hundar på nätet. Att de var tränade till just det: att tålmodigt sitta och titta på någon som läser högt. Att lyssna, eller åtminstone med kloka hundögon se ut som att de lyssnar och vill fortsätta med det hur mycket det än stakas och tas om.

Jepp. De finns. Jag har läst om dem nu, och att de faktiskt används på skolor. Vad glad jag är för det! Fantastiska hundar! Fantastisk idé!!

Läs mer om läshundar till exempel på bloggen Språkutvecklarna, bloggen och projektet (du hittar en projektrapport på länken också) Läshundar i Småland och hos Svenska Terapihundskolan.

Här är länk till en kort film om läshundar, Läshund, varför läsa högt för en hund? av Studiefrämjandet Södra Skaraborg och Ulricehamn:

Den sovande och sländan

Det går ju inte att göra annat än att älska den här boken! Från ögonblicket när jag slår upp den, hittar en karta (karta! you had me at karta!) och de inledande helsidesbilderna i svartvitt med gulddetaljer på tre små män med stora näsor och stearinljus i hållare på sina huvuden, män som går igenom något som uppenbarligen är en grotta av något slag...till de sista sidorna med ett surmulet träd och några som rider in i solnedgången helt à la Lucky Luke... jag är helsåld.

Den här boken ska jag visa högstadieungdomar. Ja, andra också, (typ en eller annan vuxen som kanske har gjort sig förtjänt av det) men mest högstadieungdomar som i alla år blivit matade med sagorna om Snövit och Törnrosa, och som nu behöver få sina sagobilder kringrörda lite. Prinsessor som ligger och sover till höger och vänster och som måste räddas av stiliga prinsar på höga vita hästar...blaha blaha. Här har vi en drottning som inser att när grannriket håller på att gå under i någon sovförbannelse så är det enda raka att hon själv drar på sig lite lämpliga rädda-prinsessor-i-nöd-kläder och sticker iväg på räddningsuppdrag. Prinsen som hon egentligen hade tänkt gifta sig med samma dag gullar hon med lite under hakan och avfärdar ungefär med ett "du får vänta, lilla gubben, tills jag har klarat av lite viktigare saker"...

Högstadieungdomar, ja. Det ÄR en ungdomsbok, detta, och inte en sagobok för de yngre barnen. Alla de där som sover i drottningens grannrike - de är riktigt läskiga. Med tomma ögon hasar de fram längs med gatorna i bästa zombiestil och sträcker händerna efter drottningen... ingenting för dem som får skrämselhicka redan av Disneys häxor i Snövit- och Törnrosafilmerna, inte.

Men läs den här, du som har kommit över häxskräcken! Och du som älskar sagor! Och du som älskar att bli överraskad! Och du som älskar vackra böcker! Och alla Neil Gaiman-fans, och alla Chris Riddell-fans! Läs!

Titel: Den sovande och sländan
Författare: Neil Gaiman
Illustrationer: Chris Riddell
Originaltitel: The Sleeper and the Spindle
Översättning: Kristoffer Leandoer
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

Ancillary Sword

Jag tycker så mycket om de här böckerna. Ja, Ancillary Sword är alldeles typiskt mellanboken i trilogin, och det märks särskilt i slutet när väldigt mycket inte har hunnit avslutas (jag höll på att kasta Kindlen i väggen när jag trodde att jag hade flera kapitel kvar i boken som skulle reda ut saker, men sidorna som var kvar visade sig vara smakprov från en helt annan bok...)(och ja, jag är redan mer än halvvägs i tredje boken för jag var definitivt tvungen att se hur det skulle gå med allt). Och den där första enorma fascinationen över att huvudpersonen faktiskt är ett rymdskepp, och att det inte görs skillnad på genus i Radchimperiet utan alla kallas "she" hade lugnat sig nu till andra boken - jag visste ju redan. Men trots mellanboksstatus och förlorat nyhetsbehag så står sig Ancillary Sword alldeles utmärkt ändå.

Breq är alltså ett f.d. rymdskepp. (Det är komplicerat) Hon är på flykt från imperiets högsta härskare. Samtidigt är det just denne högsta härskare som har skickat ut henne på denna flykt, och gett henne ett rymdskepp att vara kapten över. Imperiets högsta härskare ligger i krig, nämligen. Med sig själv. (ja, det är komplicerat...) Och kan ett rymdskepp vara kapten över ett annat rymdskepp? Ja, i de här böckerna. Fast... det är inte så där himlans vanligt här heller. Har typ aldrig hänt förut. Rymdskeppet hon nu är kapten över, Mercy of Kalr, får lite livskris och skulle också vilja bli kapten någon gång tror det.

Så Breq är strikt och bestämd som rymdskeppskapten. Samtidigt reder hon ut orättvisor på en rymdstation. (Rymdstationen ingår i Radch-imperiet, men vissa erövrade folk är tydligen lite finare än andra erövrade folk.) Och också samtidigt så går hon och är sorgsen eftersom hon saknar sig själv - alltså de delarna av henne som en gång var rymdskepp. Hon känner sig lite ensam nu när hon bara är en i stället för tusentals. (återigen... det är komplicerat)

Nu slänger vi in en helt annan, och uppenbarligen mer avancerad livsform i det hela: Presger heter de, och de tycker det är kul att äta människor och rymdstationer. Sedan kanske tusen år har de hållit sig lugna, och utanför Radchimperiet, tack vare en pakt av något slag. Därför är det inte särskilt toppenbra när nu en av deras tolkar (som ser ut som en människa på utsidan, men som är vääääldigt alien i sina tankar och sitt sätt att prata) råkar bli skjuten. Just på den där rymdstationen där Breq finns.

Nämnde jag att det hela är komplicerat?


Titel: Ancillary Sword
Serie: Imperial Radch #2
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2014
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

Skorstensjul

Ett stort tjoho!! för ännu en fin adventskalenderjulbok! Eller vad man ska kalla dem, de där som är uppdelade i tjugofyra kapitel, att läsas (eller som jag allra mest tycker: högläsas!!) ett kapitel om dagen fram tills jul. För några år sedan slet jag mitt hår efter lämpliga böcker att ge till alla lärare på skolan som frågade efter sådana böcker - och nu finns det många!!

Skorstensjul är riktigt fin. Jag älskar illustrationerna med snö och stockholmsmiljö, och tycker väldigt mycket om berättelsen också. Det handlar om tre barn som sent en kväll kommer med tåg till Centralstationen i Stockholm. De har rymt från ett barnhem (okänt var, och med märkligt få detaljer och minnen därifrån nu när jag tänker efter på saken... konstigt när det fram tills nu ändå har utgjort de här barnens hela liv??) och tänker sig nu bara i princip mellanlanda i Stockholm innan de ska hämtas till ett liv i sus och dus i Sydafrika. Magos pappa äger tydligen en guldgruva där, och hon har skrivit mängder av brev till honom och bett honom hämta dem innan jul. Breven postar hon till en obskyr poste restante-adress, och det verkar oklart om hon någonsin får några svar. Det hela verkar rätt hopplöst, och nu när de kommit till Stockholm har de inte mycket pengar och ingenstans att bo.

Men de träffar Skorstensbarnen! Först Lilla Haj, men sedan andra. Skorstensbarnen klarar sig själva, och bor uppe på taken i Stockholm. Just Lilla Haj och hennes bror bor i en riktig liten stuga uppe på ett tak, en stuga de fått av "gubben som byggde det", en viss Karlsson som dessutom påstod att han kunde flyga... (ungefär här smälte jag för den här boken)

Och de träffar Niklasson, en hemlös man med smutsigt skägg som håglöst sitter och tigger inne på Centralen, med en fiol han säger att han inte kan spela på.

En Niklasson med skägg... i en julbok? En äldre man som har tappat minnet? Vem kan väl denne Niklasson vara?? Här kommer spoilertips: han brukar ha ett antal små nissar till hjälp. Han är en fena på att framföra flygande fordon, dragna av ett antal renar. Han äääälskar risgrynsgröt, och äter vid ett tillfälle faktiskt fem tallrikar fulla av gröt...

Högläsning anbefalles!

Titel: Skorstensjul
Författare: Mårten Sandén
Illustrationer: Lina Bodén
Utg år: 2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Röta

Röta sög in mig direkt. Jag visste på förhand att vi nu skulle ha hamnat i vår egen värld, och var nyfiken på det. Men här träffar vi på en Stefan, som åker tunnelbana, och som jagar en person han stöter på där. När han kommer ikapp honom bryter han helt sonika nacken av honom... och drar ut hans tänder.

Eh, what? Vad är det som pågår, liksom? Och var är Hirka?

Hon sitter högst uppe i ett kyrktorn i York och är bekymrad över... ja, det mesta. Sin korp Kuro som verkar sjuk på något sätt. Att hon inte alls känner sig hemma och välkomnad i denna sin "egna" värld, full med andra odinsbarn. Att den här världen mest känns rutten och döende, att den är full av konstiga saker hon inte förstår. Att hon har lämnat Ymslanden. Att hon aldrig mer kommer att träffa Rime...

Och snart träffas Stefan och Hirka, och det verkar som att han ska bryta nacken av henne med. Och ta hennes tänder (hallå? why??) Men han tvekar, kollar på hennes tänder och sticker därifrån. Jag läser brinnande vidare med mängder av varförvarförvarför och snart också vemvemvem... och förstår att storyn från Odinsbarn i Röta vidgar sig rejält. Och jag gillar det.

Jag får svar på saker jag undrade över i Odinsbarn! Näbben i Urds hals! Myten om Siaren! Och får veta mer om de blinda! (myyycket mer...) Och den här storyn har vidgat sig till att omfatta flera världar, och flera folk, och det är bra. Mycket bra. Nu vill jag läsa avslutande boken i trilogin omgående. Evna heter den på norska, och jag kan inte norska så jag får vänta på den svenska översättningen. Kommer den kanske att heta Kraften? 

Titel: Röta
Serie: Korpringarna #2
Författare: Siri Pettersen
Originaltitel: Råta - Ravneringene 2
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2015
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

Solblekt av livet

Jag har under det senaste åren lyssnat på några av Tove Janssons böcker om Mumintrollen, upplästa av Mark Levengood, och det har varit helt fantastiskt. Böckerna är bra, men att få dem upplästa av Mark blir bara så där perfekt. Vad jag däremot inte har gjort tidigare är att lyssna på när Mark läser sina egna böcker. Jag har ju sett de där böckerna i biblioteket, de med hans korta kåserande texter till exempel Sucka mitt hjärta men brist dock ej eller Rosor, min kära, bara rosor men det har aldrig blivit av att jag läst dem.

Nu har jag lyssnat på hans senaste: Solblekt av livet. Och det kan vara min bästa ljudboksupplevelse någonsin. Så. Perfekt. Korta, kåserande, roliga och filosofiska texter om livet och människorna. De är säkert bra även i en vanlig pappersbok - men när Mark själv läser dem så uppstår något alldeles fantastiskt. Han betonar liksom alla ord och meningar som de ska vara för att få fram ironin, eller det kloka, eller gapskrattsroliga. Jag har lyssnat medan jag har varit ute och sprungit, och flera gånger kunde skogen få uppleva en Carolina som flåsade förbi och försökte skratta samtidigt som hon sprang. Stackars skog. Men så fick den ju heller inte höra allt det där roliga och underfundiga som jag fick i lurarna.

Jubel och lycka när jag sedan upptäckte att resten av hans böcker med kåserier (krönikor? texter??) också finns inlästa av honom själv. Du lugna, tysta och vinterkalla skog - håll i dig för snart kommer hon igen, den där högröda, flåsande och skrattande typen med Mark Levengood i öronen.

Titel: Solblekt av livet
Författare: Mark Levengood
Illustrationer: Ilon Wikland (finns det i pappersboken, som jag alltså aldrig har sett men nu måste låna och bläddra igenom bara för att få se...)
Ljudbok - uppläsare: Mark Levengood
Utg år: 2015
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård

Första boken om Ada Goth (det lär bli fler i den här serien som översätts till svenska) är så väldigt Chris Riddellsk som den bara kan bli. Det är lite som om han hade en egen Riddell-genre: urflippade äventyr med mängder av intelligent humor, och så med fantastiska, detaljerade illustrationer. Är det så att du tidigare har stött på Fergus Crane, Corby Flood (tillsammans med Paul Stewart) eller underbara Ottolina så vet du vad jag menar. Grejen med Chris Riddells böcker är att de är roliga att läsa - men väldigt svåra att bokprata om för barn. Handlingen i hans böcker brukar vara ganska komplex, med mängder av karaktärer att hålla reda på, och det svåra är att hitta ett sätt att berätta om böckerna utan att ge upp och förenkla till ett lamt "de är roliga med fina bilder...".

Ta nu bara Ada Goth och mysteriet på Gasta Gorma herrhård. Ada bor på en herrgård tillsammans med sin pappa. Det börjar bli dags för den årliga festen där en cykeltävling och en inomhusjakt brukar genomföras, men Ada kommer en hemlighet på spåren och inser att åtminstone inomhusjakten kanske kommer att bli en katastrof.

Jaha. Låter väl mer än hyfsat platt om jag berättar det så där, eller hur?

Men om vi nu lägger till att Ada och hennes pappa lever 1799, och de där cyklarna genomgående kallas galoppcyklar eftersom de är typ första-cyklarna-som-uppfanns, sådana där som egentligen är en sorts sparkcyklar man sitter på, gjorda i trä utan någon som helst fjädring?
Och att gästerna på det där partyt är karikatyrer på dåtidens kulturella kändisar (Ada Goths pappa, lord Goth, ska tydligen själv föreställa Lord Byron): författaren Mary Självisk (och ja då, här finns ett monster som är ihopsytt av olika kroppsdelar också), radikale skämttecknaren Martin Puzzlewit, mystiske Rupert von Hellsung och andra... (för övrigt fullständigt kryllar boken med kulturella referenser - en av Ada Goths f.d. barnflickor hette Jane Ear och hade väldigt stora öron och var dessutom mer intresserad av att flirta med Lord Goth än att ta hand om Ada)?
Och om vi också lägger till ett antal mytiska varelser som av misstag ska utgöra byten i den där inomhusjakten (inomhus som i inomhus, jakt med gevär i en av herrgårdens flyglar): harpyor, kentaurer (en underbart söt shetlandskentaur med utseende av långhårig trulig tonåring...) och annat
OCH så lägger vi till ägorna runt herrgården, med alla dess trädgårdar, racerbanan för galoppcyklar, Den Hemliga Trädgården och den muromgärdade Den Ännu Hemligare Trädgården...
OCH den lilla modelljärnvägen som används för att servera maten på middagsbjudningar på Gasta-Gorma herrgård, middagar som alltid urartar till att bli matkrig?
OCH Adas märkliga kammarjungfru som hon aldrig har sett, eftersom denna alltid osedd lägger fram kläder till Ada och sedan sitter gömd i en garderob och bara morrar då och då?
Och...och...och...

Ja. Det är alltså detaljerna som gör den här boken. Och det är vansinnigt roligt. Ändå finns det en story, som inte drunknar i alla detaljer - det är bara det att den är så svår att försöka återge på ett vettigt sätt.

Jag rekommenderar den här boken till högläsning! Dock inte i stor grupp, eftersom alla bilderna måste betraktas nära och länge. Men läs för ett eller två barn i din omedelbara närhet och ha kul ihop!

Titel: Ada Goth och mysteriet på Gasta-Gorma herrgård
Serie: Ada Goth #1
Författare: Chris Riddell
Illustrationer: Chris Riddell
Originaltitel: Goth Girl and the Ghost of a Mouse
Översättning: Kristoffer Leandoer
Utg år: 2015
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år, och som högläsning från ca 8 år.

Miniatyrmakaren

Den här boken läste jag om i somras, och blev så väldigt nyfiken. Historisk roman, 1600-tal, och i Amsterdam. Hur ofta läser jag böcker som utspelar sig där? Och den här verkade dessutom sådär lockande mystisk, nästan åt skräckhållet tyckte jag.

Nella är arton år, och nygift med en affärsman från Amsterdam: Johannes Brandt. Denne verkar vara rik, ha ett fint hus och vara vägen till ett bra liv för Nella som vuxit upp i en liten by i en familj som har haft pengar men som inte längre har det. Men det där äktenskapet verkar inte alls bli vad hon väntade sig. För det första: bröllopsnatten uteblev liksom. De gifte sig i Nellas by, och sedan reste Johannes omedelbart sin väg någon viktig stans. (Rikedomarna kommer från Ostindiska kompaniet) Och nu, för det andra, när Nella efter någon månad kommer och ska flytta in till Johannes hus i Amsterdam, knackar på dörren och förväntar sig åtminstone lite pompa och ståt och välkomnande - hon är ju husets nya härskarinna som kommit hem? Då är maken Johannes inte ens hemma när hon kommer. Här regerar i stället hans syster Marin, och hon gör det fullständigt klart för Nella att här ska inte någon liten artonårig tös komma och tro att hon ska ta över något hushåll, inte.

När Johannes väl kommer hem drar han sig tydligt undan Nella. Något delat sovrum är det inte tal om. Fast hon får en bröllopspresent i alla fall av honom: ett dockskåp, oerhört välgjort och påkostat, och dessutom en kopia av deras eget hem.

Detta dockskåp ska förstås fyllas med möbler och annat, och Nella får kontakt med en miniatyrmakare - men bara brevledes. Det är aldrig någon som öppnar när hon knackar på miniatyrmakarens dörr. Hennes första beställning består av tre små saker - en strängad luta, ett silverskrin med en bit äkta marsipan i, och en trolovningsbägare. Hon tänker att sakerna ska håna Johannes och Marin Brandt och det äktenskap som bara är ett fiasko. Men det ligger fler saker från miniatyrmakaren i paketet. Saker hon inte beställt. En utsökt vackert gjord liten vagga till exempel - till henne som fortfarande inte har sett röken av sin man i den äktenskapliga sängen. Och fler saker fortsätter komma som hon inte har beställt, och som verkar spegla det som händer i det Brandtska huset. Till och med innan det faktiskt har hänt. Vem är den där miniatyrmakaren?

Det jag tycker allra mest om med den här boken är miljön. Myllret i Amsterdam, på gatorna och vid kanalerna, får verkligen liv med dofter och ljud. Det är liksom som att se ett konstverk av Vermeer vakna till liv (det finns till och med ett svart- och vitrutigt golv i hallen hos Brandts). I det rika Amsterdam på den här tiden fanns det verkligen sådana här dockskåp. Ett sådant finns att se på Rijksmuseum i Amsterdam (det finns på bild i boken), och har tillhört den Petronella Oortman som inspirerade Jessie Burton att skriva den här boken. Fast verklighetens Petronella har inte mycket gemensamt med vår 18-åriga Nella förutom att de bägge ägde varsitt dockskåp.

Det är en bra bok - men bra på ett annat sätt än jag hade förväntat mig. Jag förväntade mig mystik, skräck och mer dragning åt det övernaturliga. Men jag fick mer av en relationsroman i en myllrande Amsterdammiljö i slutet av 1600-talet. Jag fick tänka om, och är besviken på ett sätt, men mycket nöjd på ett helt annat.


Titel: Miniatyrmakaren
Författare: Jessie Burton
Originaltitel: The Miniaturist
Översättning: Leif Janzon & Charlotte Hjukström
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här