Millan och slottets hemlighet

Millan och slottets hemlighet av Milena Bergquist

Den första boken om Millan, Millans äventyr,  kom 2005 och sedan följde Mera Millan och Modiga Millan åren därefter. Milena Bergquist berättade om sin egen barndom i först Fagersta och sedan Katrineholm. Jag läste Millans äventyr högt för barnen, och vi tyckte mycket om den alla tre (jag har inte läst bok 2 och 3). Det är perfekta vardagsäventyr, spännande och roligt och pinsamt, men hela tiden sånt som barnen själva kan känna igen sig i. 60-talsmiljön och bilderna gjorde det lite annorlunda, men de passade.

Nu har det gått ett par år, och nu har en fjärde bok om Millan kommit: Millan och slottets hemlighet. Den är helt OK, och passar som högläsningsbok även den, men den är faktiskt inte alls lika bra som Millans äventyr.

Millan har nu hunnit bli 9 år, och detta handlar om en semesterresa hon och hennes familj gör på sommarlovet. De åker bil ner till Frankrike där de bor i ett slott (som gjorts om till hotell) under en månad. Vi får läsa om resan ner och så får vi läsa om slottsvistelsen. Millan får rida på hästar på slottet, hon och systern leker med en liten fransk pojke, de upptäcker ett människoben under en gran i parken och de upptäcker hemliga rum under slottet, rum som tyskarna använt när de under andra världskriget ockuperat Frankrike och slottet.

Det som var så charmigt och bra med Millans äventyr var mycket igenkännandet, vardagsdramatiken, och det har förlorats här. Förvisso är det som händer fortfarande skildrat från Millans 9-årsperspektiv, och det är roligt med roliga detaljer, men det har mer blivit ett försök till äventyrsberättelse ("slottets hemlighet"). Och så är det ganska mycket berättande om de där hästarna - det blir lite för mycket för det tillför egentligen inte handlingen något. Grejen är att det bara finns stora hästar i stallet, så först får inte Millan rida på dem för att hon är för liten. Men hon börjar hänga i stallet i alla fall och till sist får hon rida på hästarna ändå, efter att ha engagerat sig i en häst när den är sjuk. Det känns som att halva boken handlar om de här hästarna, och det är liksom inte en hästbok.

Och så är det fortfarande 60-tals-miljö. Men nu blir det mindre bra eftersom det är så mycket som är annorlunda från nu. Jag som vuxen minns alla de här detaljerna, och roas av t ex det här växlandet mellan olika valutor man tvingades till vid bilsemestrar i Europa, de enarmade banditerna på båtarna, det att pappa rökte i bilen (fast då, när jag var liten, var det en pina). Men för barnen är det nytt och främmande. Och det här att andra världskriget ligger så nära i tiden att det fortfarande kastar en skugga över folk - det är förvisso intressant att läsa om men jag vet inte om barnen uppfattar det, eller förstår det (t ex den holländske affärsinnehavaren som först går ut ur affären när Millans pappa pratar tyska med honom, men sen kommer tillbaka när de ropar att de är svenskar).

Helt ärligt så känns det inte så äkta längre. Det som gör Millans äventyr så bra är bland annat detta att det känns självupplevt, och att andra barn också skulle kunna vara med om samma sak. Men nu i den här boken känns det som ett avlägset semesterminne, som dessutom är ordentligt utbroderat. Ja, det fanns hästar på slottet och Millan längtade efter att rida, och ja, hon hängde i stallet. Men att hon verkligen fick ta ridlektioner på de stora hästarna efter en "hjälteinsats" i stallet känns inte trovärdigt? Ja, de hittade ett ben i parken. Men det var nog inte ett människoben? Ja, det fanns en tunnel från slottets källare ner till grindstugan. Men det grenade nog inte ut sig ett tunnelsystem med kvarglömda förhörsrum från tyskarnas tid, ett tunnelsystem som ingen upptäckt på 20 år förrän Millan och hennes kompis kommer?

Givetvis får man hitta på vad man vill i en bok!! Men just när det gäller Millan så vill jag liksom ha det självupplevt, äkta och trovärdigt, och inte ett sommarlovsäventyr à la Fem-böckerna i ett franskt slott.

För vem? 9-12 om barn läser boken själva, 7-12 om man läser högt för barn

Tonje och det hemliga brevet

Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr

Jag läste den här högt för barnen för ett par år sedan och läste om den igen nu eftersom jag har den i en bokcirkel för femmor. Då, när jag läste den för barnen, så vet jag att jag tyckte den var rolig, och att den har ett fantasiskt språk utmärkt för högläsning. Men det var jobbigt eftersom det ett par gånger blir så oerhört starkt, det som händer mellan Gunnvald och hans dotter, att jag började gråta. Det är jobbigt att börja gråta när man läser högt - barnen var för små för att förstå det jag läste på samma sätt som jag (även om de tillfullo uppskattade de roliga bitarna) och undrade vad det var med mig. Jag harklade mig, liksom, och försökte läsa vidare.

Nu, när jag läste om den så läste jag i ett svep, och jag började gråta igen. Flera gånger. Men nu kunde jag ge mig hän. Åh, att man kan skriva så bra om känslor! Och åh, vilken hisnande bra bok det här är! (och åh! att framsidan är så tråkig på den svenska upplagan...den norska är mycket finare har jag sett)

Men viktigt är att det inte är en sorglig bok. Det är en bok om en viljestark 9-årings liv, och om hennes vänskap med Gunnvald som är över 70, och så om förhållandet mellan Gunnvald och dennes vuxna dotter Heidi som inte träffat sin far på 30 år. Det är en bok så sprängfylld av liv så att det bara väller ut från sidorna. Språket är så kolossifialt bra. Jag är inte så duktig på att skriva om sånt med fina ord, men när jag läser det här så tänker jag på Astrid Lindgrens texter. Åt samma håll och lika bra men ändå eget och speciellt.
Och så passar det till högläsning, trots det jag skrev i början. Det är nämligen en lång rad episoder, som ändå hålls ihop av Gunnvald/Heidi-historien. Man får helt enkelt vara beredd på de gråtframkallande styckena (eller så är väl jag extra blödig, vad vet jag).
Det var likadant, fast tvärtom (eehh..) med Maria Parrs andra underbara, underbara bok: Våffelhjärtat som är skriven för något yngre barn och klassad som Hcf: den är perfekt till högläsning. Men här kommer det partier där man inte kan hålla sig för skratt - och då är det också knepigt att läsa högt.

Tonje bor i Glimmerdalen, i Norge. Dalen domineras av fjällen runtomkring och av Glimmerdalsälven. Och så domineras den av Tonje, 9 år. Det är hennes dal, mer eller mindre. Tonje är det enda barnet som bor i Glimmerdalen och sen är det vuxna i olika storlekar. Gunnvald är viktigast - han bor på granngården till Tonjes, på andra sidan älven. Han är över 70, är väldigt stor med rufsigt hår, ögonbryn som ser ut som tandborstar och stora händer. Han ser ut som en troll men är en överdängare på att spela fiol. Och på att göra rattkälkar, som Tonje ska testköra.
Och så har vi Tonjes föräldrar, förstås, och hennes fastrar, och nyfikna Sally, och så Klaus Hagen som äger Hagens hälsocamping lite längre ner i dalen. Klaus Hagen avskyr barn. Alldeles särskilt avskyr han Tonje (som han genomgående kallar Trulte). Folk kommer till hans camping för att få lugn och ro, och där är inte tillåtet att ha barn med sig. Speciellt Tonje är inte tillåten att komma till campingen. Men eftersom det är Hennes Dal så kommer hon ihop sig med Klaus en hel del.

Ja, och så får man läsa episoder från Tonjes liv, med Gunnvald, med (mot) Klaus. Och så får Gunnvald det där hemliga brevet som triggar igång en kedja händelser där så småningom hans dotter Heidi kommer till dalen. Det blir inte helt....okomplicerat.

Det här är nog en av de bästa barnböcker jag har läst. Den, och Våffelhjärtat. Skulle någon vilja vara så snäll och övertala Maria Parr till att skriva fler böcker? Eller ge henne något litet nobelpris eller så?

För vem? 9-15

Nyckelbarnen

Nyckelbarnen av Sara Kadefors

Det är andra gången jag läser den här boken, eftersom jag har den nu i en bokcirkelgrupp för femmor. Första gången jag läste den för ett par år sedan, så blev jag arg. Jag blir lika arg den här gången jag läser, och det är en bra bok att ha i en bokcirkel så att barnen får diskutera vad som händer. Vem är det som gör fel? Barnen? Eller föräldrarna? Eller de vuxna i barnens värld??

Vad är det då som gör mig så arg när jag läser?

Siri har börjat femman, och kommunen har stängt fritidsklubben i besparingssyfte så hon får gå hem till lägenheten och vara ensam där när skolan har slutat. Och hon får vara ensam länge - hennes föräldrar verkar att enbart leva för arbetet. De jobbar länge, reser mycket och långt bort, och när de så äntligen kommer hem så sitter de gärna med varsin laptop och mailar vidare.
Det är jobbigt att vara ensam många timmar. Siri har egentligen alltid gillat att vara för sig själv, men nu blir det för mycket. Så hon börjar vara med Linn och Leo som går i hennes klass och faktiskt bor i samma hus fast de aldrig har varit med varandra förut. Och nu upptäcker de att de trivs tillsammans. Leo har svårt för att sitta still, och nu när han som vanligt är stökig i klassrummet så försvarar Linn och Siri honom när läraren Maggan antingen skäller på honom eller försöker ignorera honom. När det sedan blir matkrig i matsalen så blir Leo oskyldigt anklagad för att vara den som började, och också den som kastade mat på Maggan. Rektor kallas in och tar parti för Maggan, trots att eleverna vittnar om att det var en annan elev än Leo som var skyldig.

Kadefors är så skicklig när hon skriver, för hon undviker att lägga vuxet perspektiv på skeendet. Vi får läsa om hur barnen resonerar: Maggan är elak. Maggan var orättvis när hon anklagade Leo. Rektorn är dum i huvudet när hon ställer sig på Maggans sida fast hon vet att hon hade fel. Barnen i klassen skriver på en protestlista om att de inte vill ha Maggan kvar som lärare för hon är dum. Rektorn låter henne ändå vara kvar! Någon ser rektorn och Maggan sitta på en restaurang och skratta precis som om de vore kompisar!
Hur skapar då barnen rättvisa? Jo, genom att förstöra saker. De tycker att det är rätt att sno rektorns kavaj och färga den grön, att förstöra saker på hennes kontor, att rycka upp hennes brevlåda och byta ut mot någon annans brevlåda....och allt värre saker.
Förutom allt hämnd-förstörande så gör Siri, Linn och Leo oroväckande saker: de hänger på gallerian och leker loss i affärerna, de (eller Linn) snattar, de har hittat en trappa bakom ett kodlås där de kan hänga, de bryter sig in i fritidsbåtar i hamnen, de sitter gärna bredvid eller retar "fullisarna" i parken...

Och varför reagerar inte barnens föräldrar? De är inte där. Det är så jobbigt att läsa om det. Siris föräldrar jobbar jämt och är ofta borta även på kvällar och helger. (Det är rätt roligt - men beklämmande - att läsa om när de äntligen ska ha en kvalitetshelg med Siri och göra det hon vill men att det bara blir pannkaka av allt och att de med en suck av lättnad på söndagen får återvända till laptopen i stället.) Linns mamma har uppenbarligen stora problem med sig själv. Vi får inte exakt läsa hur men hon har en pojkvän från och till som Linn inte gillar, blir av med jobbet, är ofta borta många dagar i sträck då Linn och storasystern får klara sig själva. Leos föräldrar bryr sig tydligen bara om alla sina hundar som tar all fritid och alla helger då de tävlas.

Jag blir så arg. Först när jag läser blir jag arg på barnen. Men det är för att jag är vuxen och begriper att Maggan gör så gott hon kan. Hon har tydligen en jobbig situation hemma får man veta, och mår inte bra. Givetvis ska detta inte gå ut över barnen i skolan, men hon är ju inte mer än människa. Rektorn är hennes chef som stöttar henne i en svår situation. Och man kan inte bli av med jobbet för att barnen skriver en protestlista om att man ska bort.
Men sen övergår jag till att bli arg på alla vuxna i barnens närhet och framför allt föräldrarna. Varför märker de inte att barnen mår dåligt? Ja, de frågar tusen gånger om "hur det är" men orkar inte tränga igenom standardsvaret "bra". Hur kan Siris föräldrar ljuga så för Siri och säga att allt är bra när de i själva verket redan skilt sig och skaffat en övernattningslägenhet där de bor varannan vecka (de "reste" i själva verket inte så mycket utan var kvar i stan, men hade "tid för sig själva") - särskilt när Siri verkligen frågar (för hon har sett dem i stan och vet att de ljuger) om de har några hemligheter för henne. Hur kan Linn få gå i trasiga kläder och själv laga sin mat (när även storasystern försvunnit) under så lång tid (eftersom hennes mamma inte kommit hem på över 10 dagar) utan att någon annan vuxen i hennes närhet reagerar?

Och hur kan Kadefors skriva så bra så att jag fortfarande blir lika arg när jag läser som första gången jag läste boken?

Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll

Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll av Linda Belanner & Fredrik Persson

Jag tycker den här var rätt usel, faktiskt. Det känns som att någon har kläckt en rolig idé (Jag vet! vi låter Döden få en medhjälpare, en ung modern kille i svart hoodie som inte gillar sitt jobb. Och så döper vi Döden till...ehh...Göran! fniss fniss fniss Ja det gör vi! Och så låter vi unge medhjäparen träffa en tjej som han blir kär i, men det går ju inte för är man dödens medhjälpare så måste man ju vara typ död själv?) men som sen inte har kunnat tillföra någon berättelse till den roliga idén. Vi har huvudpersonerna. Vi har idén. Vi sätter dem i en miljö som ungdomar känner igen: skolan. Och så kan spelet börja.

Sen, när alla personerna är utplacerade på scenen och grundförutsättningarna givna, så blir det liksom inget mer. Det blir berättelser från en högstadieskola. Med snygge sportkillen, med mobbarna, med bimbo-tjejen, med tuffa bruden som går sin egen väg, med duktisen och alla stereotyper man kan tänka sig.
Varför måste Mattias gå i en skola??

OK, från början: Mattias är död, tror han. De senaste åren har han gått i lära hos Döden. Som heter Göran, alltså. Han har inte gillat jobbet, förstår vi, men har hittills inte behövt göra något själv utan sett på när Göran gjort jobbet. Men nu vill Göran på semester, så Mattias får sitt första uppdrag. Zahra. Men inte kan han göra det, inte. Han känner sig direkt pinsam när han säger till henne att "jag har kommit för dig". Och inte fattar hon vad han menar heller. Hon ställer sig upp och skrattar åt honom och cyklar därifrån. Göran lackar ur och skäller på honom, men ger honom en chans till: en gammal kvinna på ett vårdhem. Inte heller henne lyckas Mattias ta med sig. Han gillar inte jobbet, liksom.

Så här långt gillar jag alltså boken.

Sen, när Mattias misslyckats med Zahra-jobbet, så drar han sig tillbaka till en hörna i ett parkeringsgarage, där han bor. Bor? Och han har inga pengar, vilket är jobbigt, för han är hungrig. Hungrig? Han träffar på en kille som är Överjordiskt Snäll och har en korvkiosk, och får mat av honom. Varje kväll. (vad levde han på innan? På tio år eller vad det är som han gått i lära hos Göran borde han väl lärt sig lite skaffa-mat-tekniker?) Och sen, sen börjar Mattias skolan. Samma klass som Zahra. Och det är här boken tappar mig. För vad är det som ska hända här? Varför skola?

Jo, vi ska få träffa lite stereotyper, och så ska Mattias fundera lite på varför det är så att vissa ska dö och andra inte. Att det är orättvist.

Göran håller sig undan ett långt tag, typ halva boken, och Mattias går till skolan varje dag, får hamburgare av korvkioskgubben varje kväll och jag som läser undrar vad som hände med storyn. Det är skildringar av lektioner, av handbollsmatcher (För visst spelar Döden handboll. Mattias står i handbollsmålet. Flera gånger. Begriper inte titeln heller, alltså)(Förutom att det är fräckt med långa titlar på tonårsböcker nu, och den här meningen var cool)(Tja, det fick mig att läsa boken i alla fall så det funkar ju) skolliv och intriger, autentiskt tonårsprat och läxor. Och det är kvartssamtal. (när slutade man säga det?) Och nu helt plötsligt blir det liv över att Mattias inte har några föräldrar att ta med till skolan (eller han säger att de inte har internet så de kan inte kontaktas). Hur Kunde Han Då Överhuvudtaget Börja Den Där Eländiga Skolan?? Om han bara dök upp en dag och satte sig i skolbänken och ingen reagerade, så behöver man väl inte ta upp i detalj hur Kvartssamtalet ska gå till (han drar med sig Aina, den gamla tanten han inte dödade) (och varför kvartssamtalet är med begriper jag inte heller - det tillför inte handlingen ett endaste dugg)

Nå. Skolskildringen fortsätter boken igenom. Med några ilskna telefonsamtal från Göran. Som Mattias tycker är jobbiga men inte vet vad han ska göra åt. Och så de sista 20 sidorna så blir det lite action (i skolan förstås) och så tar boken slut.
Och så ska man fråga sig om vem det är som är ond, egentligen. Är det döden? Är det OK att ha ihjäl någon även om han varit elak? Och inte fick man reda på vem korvgubben var, egentligen. Mer än att han var Överjordiskt God. Troligen med betoning på Överjordiskt.

För vem? 12-16 år

En sån där vidrig bok där mamman dör

En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones

Jag älskade verkligen Sones Vad mina vänner inte vet + Vad min flickvän inte vet och såg fram emot att läsa den här som nu ges ut på svenska även om Sones skrev den mellan Vad mina vänner inte vet och Vad min flickvän inte vet. Även En sån där vidrig...är skriven på vers.

Jag fullkomligt slukade den. Det blir ju så - ett kapitel är en vers på 1, max 1,5 sida och när man läser ska man bara läsa nästa sida innan man slutar, och så nästa....och så ska man bara kolla nästa sida...och rätt var det är så är man i mitten på boken fast man bara skulle kolla om det var samma känsla som i Vad mina vänner inte vet. Jo. Det är samma känsla - tonårsliv i koncentrat.

Nu, några timmar senare när, "hoppsan", boken plötsligt var slut så sitter jag med ett stort smajl på läpparna och är glad. För det är en feel-good-bok (vilket man ju inte tror när man läser titeln). Men vad är det då som gör att den är bra?

Egentligen, egentligen, så är det en ganska rejält förutsägbar tonårsroman. Redan när det börjar och Ruby sitter på planet på väg till L.A och sin svikar-pappa filmstjärnan och sörjer sin mamma (som alltså dött redan innan boken börjat) och längtar efter sin bästis Lizzie och sin pojkvän Ray - redan där anar man ju en hel del. Om förhållandet med pappan. Om förhållandet med Ray, och Lizzie. Och visst, det blir som jag trott, med allt faktiskt. Man kan nästan höra fiolerna stråka loss i bakgrunden.
Och egentligen, egentligen, så stör jag mig på den stereotypa Hollywoodskildringen. Den rika filmstjärnepappan (som Ruby nu ska bo hos efter att i 15 år bott med sin mamma och aldrig ens hört av sin pappa) som har ett lyxigt hus med alla bekvämligheter, som samlar på antika sportbilar, som bor granne med Cameron Diaz, som får skriva autografer var han än går, skolan där Ruby hamnar som är full av överjordiskt snygga ungdomar i dyra moderna kläder, namndroppandet av alla dessa kändisar som Ruby möter på snabbköpet, hemma hos pappan, på caféet (tänka sig att jag stod i kön bakom Brad Pitt, på riktigt liksom, tänka sig att Julia Roberts var hemma hos pappa på Halloweenfest). Det känns bara för mycket som en turistresa i kändis-Hollywood.

(och tänk vad en sån hade varit bortslösad på mig. Jag hade 1. inte förstått storheten i att möta Kändis Kändisson eller Filmstjärna Snyggvesson eftersom jag inte sett någon film med dem 2. inte känt igen dem förrän någon påpekade att det var just Cameron Diaz (förlåt men vem är det? Har jag missat något?))

Jaha. Om jag nu stör mig på miljön och tycker att boken är förutsägbar - varför kommer jag ändå att rekommendera den till varenda unge på högstadiet som frågar mig efter boktips?

Jo, det är just det här med prosapoesin. Sones ger ett så kristallklart koncentrat av det som händer - precis bara det som behövs. Dagen i ögonblicksformat. Ett mail. En fundering. En skildring av en vanlig morgon i klockslag (underbar...). En rast med Colette i skolan. En sidas återgivnng av de fruktlösa helgerna med pappan. Ett driv framåt, framåt. Bara en dikt till...
Dikterna var och en för sig är ju egentligen inget att ha - men tillsammans...! Nu har jag läst 319 sidor dikter - på mindre än en dag - och det känns som att jag läst en roman på 500 sidor eller så. Jag mår så bra.

För vem? 13 och uppåt (även vuxna!)

Vildhäxa: Viridians blod

Vildhäxa: Viridians blod av Lene Kaaberbøl

Det här är andra boken om Clara, 12, som är en vildhäxa men som knappt själv vet vad det innebär än. Ännu mindre vet hon vilka krafter hon har. Vi kastas ganska omgående ut i en märklig handling, och jag har faktiskt lite svårt att förstå vad som händer. Lite är det eftersom det var ett år sen jag läste Eldprovet och har glömt en del. Vem är till exempel Shanaia som ligger nästan död i en svart plastsäck i parken? Vad jag minns så var väl inte hon så viktig i första boken? Fast jag kan ha fel. Nu blir hon viktig i alla fall. Hon vill nämligen ha Claras hjälp att ta tillbaka sitt hem Västmark från den onda fågelhäxan Kimera. Men Clara har ju som sagt inte riktigt koll på sina krafter och vågar inte ställa upp. Hon fortsätter med sitt vanliga tolvårsliv, fast bästisen Oscar (som vet att hon är en vildhäxa och är mäkta impad av det) verkar tycka att hon borde ställt upp och hjälpt Shanaia. Lätt för honom att säga, det är inte honom Kimera är efter. Och det är inte han som har krafter han inte själv kan hantera.
Clara får snabbt ångra att hon varit lite småsur på Oscar, för både han, Shanaia och moster Isa (hon som är typ Etablerad Vildhäxa och som vill lära Clara det hon behöver veta men som liksom inte kan göra som hon vill för Claras mamma inte vill ha med henne eller häxerier att göra) försvinner spårlöst – förmodligen fångade av onda Kimera. Hur rädd Clara än är måste hon nu ta sig till Västmark för att rädda dem.

Jag fortsätter att ha svårt att förstå vad som händer – det är nästan lite drömvärld över det hela med läskiga onaturliga fåglar som har människoansikten och en gammal förbannelse som jag inte riktigt blir klok på. Det har att göra med en Viridian, vars blod nu rinner i Claras ådror. Men om elaka ondingen Kimera vill utnyttja eller häva förbannelsen fattar jag inte.

 Jag har också min ovilja mot fantasyböcker som utspelar sig i vår egen värld att slåss mot. Precis som i Vildhäxa: Eldprovet (se här vad jag skrev om den) så är det på gränsen till att jag ska tycka illa om den här, för det blir så fånigt till exempel när moster Isa sitter i Elverparken och sjunger vildsången över Shanaias iskalla kropp. Men Clara försvinner iväg till det mystiska Västmark ganska tidigt i boken, och då släpper vi vanliga-samhälles-kontakten och jag kan ta till mig det övernaturliga och tycka om det jag läser.

 För vem? 11-16 år. Man måste ha läst Eldprovet innan. Typ en vecka innan.

Vildhäxa: Eldprovet

Vildhäxa: Eldprovet av Lene Kaaberbøl

Clara är 12 och har varit en vanlig tjej ända tills nu. Ända tills hon försöker passera en svart katt i källartrappan när hon ska upp med sin cykel för att komma till skolan. Det är den största katt Clara har sett, stor som en labrador, och den flyttar inte på sig. Istället hoppar den upp på Clara så hon trillar omkull, och river henne dessutom mitt i ansiktet så det börjar blöda mellan ögonbrynen. Och så slickar den i sig blodet. Clara inser att det här med skolan inte funkar idag, och går in till mamma och berättar att hon blivit riven av en gigantisk katt varpå mamma blir helt vit i ansiktet och säger ”Åh nej” precis som om hon vet vad det är frågan om. Och det vet hon kanske.
Clara blir sjuk natten efter, mer sjuk än man borde vara om man blivit riven av en katt. Hon får hög feber, och i drömmarna så talar katten till henne. ”Du är min!” säger den.
Mitt i natten kör mamma med Clara till sin syster – Claras moster som Clara aldrig träffat och som mamman inte har någon kontakt med. Varför det? Och varför nu?

Det visar sig att moster Isa är en vildhäxa, som bor i en stuga mitt i ingenstans där hon tar övernaturligt bra hand om djur av olika slag. Mamma vill inte ha något med det att göra, men har väl bara att gilla läget eftersom det nu visar sig att Clara är en vildhäxa, hon också. Hon måste bara lära sig hantera sina krafter. Innan hon haft en chans att göra det visar det sig att det är annan häxa, Kimera, som inte är trevlig på något vis, som är ute efter Clara av okänd anledning. Clara kastas in i livsfaror och skeenden hon inte är beredd på än.

Jo, jag tycker om den. Även om den balanserar livsfarligt nära att bli fånig när det övernaturliga vildhäxeriet blandas in i det vanliga samhället och det vanliga tolvårslivet som Clara lever. Jag vet inte varför jag inte klarar av fantasy när det delvis ska hända i vår egen värld. Kanske för att det blir så uppenbart overkligt? Jag menar, i en fantasy som utspelar sig i en annan värld är normala lagar och regler utsuddade och vad som helst kan hända och då köper jag det. Men vår värld, den vet jag hur den funkar, och här tror jag inte på något övernaturligt över huvudtaget. Inga gudar, inga spöken, ingen magi. Så då blir jag bara störd om folk sätter igång med häxerier och sånt. (fast jag kan inte påstå att jag är konsekvent på något vis – Twilight gillar jag ju....?) (Cirkeln är ett lysande exempel på sånt jag bara inte klarar av....gah!)

Lite är det väl för att det är Kaaberbøl som har skrivit. Jag har gillat annat hon skrivit så mycket att jag väl anstränger mig lite extra för att gilla det här. Sen är det ju så att större delen av boken utspelar sig i Isas stuga och ”vildhäxeland” så att det blir nästan bara fantasy och det vanliga samhället håller sig borta och jag kan köpa onaturligheterna. Och till och med tycka om storyn.

För vem? 11-16 år