Allt jag säger är sant

Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo

Den här slukade jag - den är så väldigt lättläst, så väldigt rolig och ändå sorglig så jag småsnyftar på några ställen. Men redan nu när jag ska skriva om den här i bloggen några dagar efter jag avslutat läsningen så märker jag att boken är på väg ut ur minnet. Ingen bok jag kommer att bära med mig, alltså, utan mer roande för stunden.

Det är lite som att läsa Lisas blogg "Onekligen" - det är samma lättflytande språk med korta, snabba meningar, korta stycken, talspråksuttryck, lite engelska uttryck här och var och väldigt lättläst.

Alicia går första terminen på natur på gymnasiet och hon kan för sitt liv inte fatta nödvändigheten med att lära sig x och y på matten för när i sitt liv kommer hon att ha någon nytta av det? Eller av något annat som hon måste sitta och genomlida i skolan? Bästisen Fanny (den som egentligen ville läsa natur för hon hade en tanke med det, och som mer eller mindre övertalade Alicia att läsa samma eftersom de då skulle få fortsätta att vara tillsammans) tycker att Alicia bara ska lära sig skiten och vara tyst. Men Alicia vill inte det. Hon vill inte sitta i skolan och mögla, hon vill ut i livet och uträtta stordåd. Så, efter en incident när hon blir inlåst på en toalett och liksom sitter och tänker över sitt liv och om det här verkligen är vad hon vill (nej, det är det ju då inte), så bestämmer hon sig för att hoppa av gymnasiet. Och uträtta stordåd, då alltså. Vad det är vet hon inte ens själv. Efter att ha legat hemma och sovit någon vecka så kommer då stordådet (eller?) - hon knatar in på ett café i stan och meddelar att hon tänker börja jobba där. Och det funkar. Hon får jobb (fast inte med några papper eller så för det tycker caféägaren är så omständigt - hon får ta sin dagslön direkt ur kassan när den räknats ihop på kvällen). När hon kommer med dessa strålande nyheter till bästisen Fanny så får hon märkligt nog inte det jublande bifall och beundran hon nog väntar sig (Eget jobb! liksom, Vilket Stordåd!!) utan Fanny är mer krass och undrar om detta verkligen är vad Alicia vill. Är det så himla kul att bre mackor, torka av bord och plocka disk? Och jag kan bara hålla med henne. Alicias föräldrar verkar inte heller tycka caféjobbet är Världens Stordåd. OK, det är driftigt att skaffa jobb - men märkligt nog rullar de inte ut röda mattan för Alicia när hon kommer hem från jobbet första dagen, kastar allt åt sidan och undrar hur hon har haft det. Nä, mamma frågar bara varför hon är hemma så tidigt, har hon redan fått sparken? Då tycker inte Alicia att familjen förtjänar att ha hennes fantastiska stordåds-person hos sig längre utan flyttar hem till mormor. Mormor är på Alicias sida, mormor är bäst. (fast helt ärligt kan jag inte minnas att hon heller berömmer Alicia för hennes stordåd och caféjobb, hon kommer mer med rätt roliga och torra kommentarer till allt det som Alicia gör, typ som en allvis guru av något slag).

Ja, och så läser vi vidare om Alicias kaxighet och stordådsliv. Det kommer in en kille på caféet en dag som är snygg som en gud. Alicia bestämmer sig på fläcken för att honom ska hon ha. Han har förvisso någon med sig som nog skulle kunna vara hans flickvän - men såna petitesser kan man ju inte hänga upp sig på. Vill Alicia ha pojken så ska väl Alicia ha pojken. Och det får hon så småningom också - flickvänner försvinner omärkligt ut till vänster, liksom.

Men det är inte bara frid och fröjd och kaxighet och glida på bananskal i tillvaron och uträtta stordåd (svart arbetskraft i café) - det är sorgligt också. Mormor råkar illa ut och då rämnar Alicia och blir väldigt, väldigt liten igen, behöver sin familj, sin bästa vän och allt stöd hon kan få.

Som sagt var - det är lättläst, lättsmält och bra. Ändå kan jag störa mig duktigt på Alicia för hon är så kaxig så att hon liksom inte ser något eller någon annan än sig själv. Hon har noll inlevelse för sina föräldrar så som också varande människor med känslor, åtminstone i första halvan på boken. Lillebror är söt men vi inte får inte veta mycket mer om honom än att han liksom bara finns där för Alicia att krama men inte att han finns där för sig själv, och mormor vet vi absolut ingenting mer om än att hon är gammal och då av princip är vis och gillar att lösa korsord. Vad mer? Är hon liksom bara en fond åt Alicia? Varför är alla mormödrar urgamla, kloka, överseende med goda råd? Kan de inte fortsätta vara människor även efter de fyllt 75, med egna intressen, humörväxlingar osv? Det enda intressanta om mormor vi får veta är att hon inte saknar morfar längre och han inte var snäll. Det är bara Alicia, Alicia, Alicia...centrum i universum. Fast det är väl tonåringens väsen förstås. Hon kommer faktiskt till lite insikt så småningom att hon egentligen inte vet ett dugg om Fanny och hur hennes liv har varit på senaste tiden, eftersom allting bara handlat om Alicia, Alicias liv, kärlek, kris, stordåd. Jag hade velat ha lite mer sån självinsikt - men det kommer väl så småningom.

För vem? 12-17 år

Varma kroppar

Varma kroppar av Isaac Marion

Första meningarna i den här boken lyder så här: "Jag är död, men det är inte så farligt. Jag har lärt mig leva med det. Jag är ledsen att jag inte kan presentera mig ordentligt, men jag har tappat bort mitt namn. Det har vi nästan allihop."
Vi läste den här boken i en av mina bokcirklar för några månader sedan, och jag visste att det skulle handla om zombier - men när jag läste inledningen på boken förstod jag att det inte var någon vanlig zombiebok med läskiga monster som urskiljningslöst och med oartikulerade stön jagade efter människor. Nej - det här verkade vara en zombiebok med humor, med en zombie som visste att han borde vara artig fast han egentligen glömt hur. Fascinerande! Och jag kastade mig över den.

Och ja! det är en totalt annorlunda zombiebok. Visst tuggas det hjärna - men det är mycket livsfilosofi också. Och humor. Och faktiskt framtidshopp. Vi har här något så ovanligt som en tänkande zombie som vaknar upp mer och mer och liksom finner människan i sig. Det är också en slags science fiction eftersom det hela utspelar sig i en diffus framtid där civilisationen mer eller mindre brutit samman eftersom större delen av världen har drabbats av ett mystiskt virus som gör dem till zombier. De människor som ännu är människor lever i säkra zoner, exempelvis en ombyggd idrottsarena, och det är intressant att läsa om vad som styr dem och hur de lever och tänker.

Lite påminner storyn om Stephenie Meyers Genom dina ögon där en alien invaderar en människas kropp och hjärna och i den processen tar så mycket del av människans tankar att hon själv förändras (fantastisk bok för övrigt - läs den!).
"R" som han kallar sig (han tror att hans förnamn kan ha börjat på R) bor på en flygplats. Den fungerar förstås inte som en flygplats utan bara som bostad åt över hundra zombies. Förvisso behöver de inget skydd mot väder och vind men de vill på något sätt ändå ha tak och väggar omkring sig. De känner inte hunger men får ett enormt sug efter människokött och då drar de iväg på jakt. Allra mest känner de sug efter att äta människohjärna. Det är lite som en drog - när de äter hjärnan så upplever de för en kort stund den människans minnen och det är för dem som att leva upp en stund igen, att minnas sitt eget liv.

Men något händer på en jakt. R anfaller en ung pojke, och glupsk som han är går han direkt på det godaste - hjärnan. En stor tugga - och han "blir" Perry Kelvin som minns sitt liv. En viktig person i Perrys liv är Julie - hans flickvän. När R kommer ur "minnesruset" så ska han anfalla resten av människorna i gruppen Perry ingick i - men då står Julie där. Och han minns henne från Perrys minnen. Och av någon märklig anledning som han själv inte förstår så vill han inte äta upp henne utan vill tvärtom skydda henne från att bli uppäten. Han tar med henne till flygplatsen och håller de andra zombierna borta från henne (min mat...). Och inte äter han upp henne senare heller utan i stället installerar han henne i sitt krypin (ett flygplan) och visar henne sina skatter som han samlat ihop. Han är inte lik de andra zombierna faktiskt - han samlar på prylar han hittar och tycker om att ha dem omkring sig fast han inte ens vet vad de har varit för något. Han lyssnar till och med på musik. Och Julie, som från början är helt skräckslagen förstås, börjar slappna av och försöka prata och förstå R. Makabert nog har R de sista resterna av Perrys hjärna i fickan (som en slemmig doggybag, liksom) och går och småäter på den med jämna mellanrum. Han lär känna Julie bättre och bättre, och han förändras allt mer.

Ja - det är makabert. Ibland är det mycket splatter och blod (fast det blir liksom inte äckligt ändå - det är inte bokens huvudsyfte att vältra sig i inälvor). Men ibland blir det väldigt filosofiskt och funderingar om stora livsfrågor. Vad lever vi för? Ibland blir det sorgligt, och ibland väldigt roligt och ibland blir det faktiskt både roligt och sorgligt på en gång. Ta till exempel när R i början på boken (innan han träffat Julie) träffar en annan zombie som han blir intresserad av och "kurtiserar" (med lite stön, oartikulerade ljud och enstaviga fraser...). De blir kära - eller som R beskriver det: "vad som är kvar av det". De minns att det var något sånt här som brukade hända mellan man och kvinna men de vet inte längre vad det var man gjorde riktigt. Faktiskt ingår de till och med äktenskap - vigselförrättare är de äldsta zombierna, de som i princip bara är vandrande skelett. Knäppt och makabert, ja, men sorgligt också. Tänk att glömma bort hur det var att leva och ha känslor, men ändå finnas kvar!

En mycket bra bok. Kan eventuellt sättas i händerna på äldre ungdomar, men det är en vuxenbok.

För vem? Vuxna, och ungdomar från 16 och uppåt.

Den siste musketören

Den siste musketören av Stuart Gibbs

Ett äventyr, där en 14-årig kille av en händelse råkar resa i tiden och hamna i 1600-talets Paris där han lyckas träffa karaktärerna från Dumas roman De tre musketörerna och även kung Ludvig XIII. Det som gör att jag gillar att läsa den här är att han så mycket fortsätter med att vara en nutids-fjortonåring i denna så främmande miljö och att miljön han hamnar i beskrivs så detaljrikt och målande så det känns som att man är där med Greg och känner hur det luktar, hur liten stan är, hur kläderna kliar och hur skönt det vore med en dusch.

Det är en bra story (om än med en hel del väldigt lättvindiga lösningar på problem som verkade oöverstigliga från början, ex att rädda Gregs föräldrar ur det fruktade och rymningssäkra fängelset La Morte Triste innan de om tre dagar ska avrättas). Men ibland nästan anpassas den efter vilka miljöer som måste skildras - författaren nästan står där som en reseledare och pekar: Kolla här! Så här såg Pont Neuf ut när den var nybyggd! Fatta att folk bodde i hus på den! Fatta att folk sågade upp hål i golven att använda som toaletter så att allt bara kom ut i floden! Fatta hur länge Louvren stod täckt av byggnadsställningar! Fatta hur litet och risigt och gjort av trä det var innan! Fatta att det ligger ett munkkloster här mitt i stan, i Saint Germain, där det i framtiden kommer att ligga affärer och caféer! Fatta att det går grisar och bökar i jorden här mitt i stan! Fatta att Porthos har sitt lantgods mitt där Charles de Gaulle-flygplatsen så småningom har sina landningsbanor! Se! Fatta! Upplev!

Nu är det så att jag gillar det här tidsresandet mellan två olika miljöer och jämförandet mellan nu och då och kommer att gå och fundera på det länge. Författaren har vandrat runt i Paris, i Notre-Dame och Louvren och har enorm inlevelseförmåga i hur det kunde ha varit då på 1600-talet och kan konsten att förmedla detta så att läsaren känner likadant. Jag är bara orolig för att de barn som den här boken faktiskt är tänkt för fastnar i alla beskrivningar av husen och gatorna och hur det såg ut då kontra hur det ser ut i dagens Paris och tappar bort storyn och ger upp. För det är som sagt en bra story - dessutom med en hel del humor på sina ställen.

Greg Rich är med sina föräldrar i Paris där en viss Michel Dinacoeur som jobbar på museumet Louvren ska köpa in familjens gamla antika möbler och annat. Som tack för att de säljer dessa klenoder ska Dinacoeur ge dem en privat guidning på museumet efter stängningsdags. Framför en gammal tavla som föreställer Louvren som det såg ut innan de omfattande renoveringarna på 1600-talet så tvingar Dinacoeur av fru Rich hennes älskade kristall som hon bär som halsband och menar att också den ingick i köpet. Sen passar han ihop den kristallen med en liknande han själv har i fickan - och vips: ytan på tavlan på väggen börjar krusa sig. Dinacoeur hoppar igenom - men föräldrarna också, och Greg. Och som man raskt räknar ut så har de nu förflyttats 400 år tillbaka i tiden. Vakter kommer galopperande och Dinacoeur skriker att de ska fånga Gregs föräldrar som är förrädare som vill ta livet av Ludvig XIII. Greg lyckas fly och tar sig ut i Paris.

Och det är nu det "autentiska" börjar, för det absolut första som slår Greg är alla starka lukter. Människorna luktar illa, floden luktar vedervärdigt, Louvren luktar gammalt trä, det luktar hästskit och rutten mat på gatorna, det luktar, luktar, luktar. Alla går klädda i strumpbyxor, skjortor och har håret i mittbena (Greg funderar på om sidbenan inte har blivit uppfunnen än...) och alla stirrar på Greg (han har redan listat ut att han rest i tiden och kan förstå att han sticker ut - ren, iförd jeans och gymapdojor). Vakterna från slottet är efter honom och han lyckas fly in i katedralen Notre Dame där han träffar en klerk som heter Aramis. Så småningom träffar de även Athos och Portos. De tre är ännu inte musketörer (musketörerna har liksom inte uppfunnits än) - de är inte ens vuxna utan tonåringar precis som Greg. De har aldrig ens träffats förut - det är Greg som för samman dem. Och det är Greg som kallas d'Artagnan. Som förklaring till allt konstigt han gör och tycker har han nämligen sagt till Aramis att "det är så vi gör i Artagnan" (Artagnan ligger mycket långt från Paris, nästan i Spanien, och hur folk lever så långt ute på landsbygden kan man aldrig så noga veta).

De tre (kommer-snart-att-bli)musketörerna hänger på Gregs vansinniga och desperata idé om att försöka rädda sina föräldrar ur fängelset, och så får vi alltså följa dem i deras vidare Öden och Äventyr. In i Louvren igen (där de givetvis träffar på Ludvig XIII som också är en fjortonåring. Han trivs inte med sitt liv där andra alltid bestämmer allting åt honom), ut i stadens gränder, in i palats, ner i fängelsehålor, miljöer, miljöer, miljöer. Och människor, människor - Greg fascineras av det faktum att flera höga ämbeten innehas av unga människor i hans egen ålder. Exempelvis är fängelsechefen för La Morte Triste en (inte alltför smart) kille i 15-årsåldern. Aramis förklarar att man i adliga familjer köper ämbeten till sina barn (som inte själva har något att säga till om vad de vill jobba med) (fast alla de barn som inte tillhör adliga familjer har troligen ännu mindre att säga till om). Och Greg funderar på att om medellivslängden på 1600-talet var mycket kortare än den är nu - ja då var väl folk tvungna att börja jobba och bli vuxna mycket tidigare. Man var ju gammal när man var 40, liksom. En annan chef de träffar är kungens vaktchef, Richelieu. Som visar sig vara just Michel Dinacoeur. Och dessutom Gregs anfader.

En bok man kan läsa för att nästan själv göra en tidsresa till 1600-talets Paris. Eller för att det är en spännande berättelse. Småskavankerna kan jag överse med.

För vem? 10-16 år

Boom! (eller 70 000 ljusår)

Boom! (eller 70 000 ljusår) av Mark Haddon

I bokens förord skriver Haddon att den här boken gavs ut redan i början på 90-talet med ett annat namn: Gridzbi Spudvetch! och att framsidan på boken även då var neonorange nästan utan bild. Enligt Haddon var dock titeln helt omöjlig och boken såldes dåligt. Tydligen var det ändå så att de som trots allt köpte och läste boken gillade den, och gillade den så mycket att de började skicka brev till författaren och förlaget om hur bra den var. Så Haddon skrev om boken, och döpte om den till Boom! - fortfarande med samma totalt tråkiga framsida (det syns inte på bilden hur neonlysande den är, men det ser ut som en varningsskrift från socialstyrelsen eller nåt). Jag lockades att läsa boken först när när jag läste förordet. Nu, när jag läst, vet jag varför den hette Gridzbi Spudvetch! från början (och jag tycker gott den kunde fortsatt heta det - titeln är kul) och också varför den är så tråkigt orange (det tycker jag nog de kunde ändrat på. Den här framsidan är så hemsk att ungarna i princip springer ifrån den). Det är faktiskt en riktigt bra bok, och den har lånats friskt på vårt bibliotek under våren. Mest av 5or och 6or men även av andra. Det krävs dock först att man bokpratar om den (eller att någon elev läser den först och sedan rekommenderar den till andra) för som sagt: barnen backar för framsidan.

Jims storasyster Becky (som för övrigt är riktigt storasystersjobbig, konstant lyssnar på death-metal och en pojkvän som funkar bra ihop med death-metal-livsstilen, liksom) har i skolan fått höra lärarna prata om Jim. Säger hon i alla fall. Tydligen har de sagt att han är så besvärlig i skolan att de överväger att tvinga honom till någon slags specialskola nästa termin. Nu är det så att Jim egentligen inte tror på det här, men riktigt säker kan man ju inte vara. Så han och kompisen Charlie riggar en walkie-talkie i lärarrummet inför ett veckomöte och så sätter de sig i ett materialrum med den andra walkie-talkien och lyssnar på vad lärarna säger. De säger inget intressant överhuvudtaget och Jim nämns inte med en stavelse. Så i vanlig ordning har Becky hittat på allting. De ska precis ge upp och gå hem eftersom de flesta lärarna tydligen redan lämnat lärarrummet - då de hör att de två lärarna som är kvar börjar prata med varandra på ett språk som varken Jim eller Charlie någonsin hört förut. Mycket mystiskt. Givetvis måste de här lärarna spanas in - men de verkar i övrigt leva helt vanliga normala tråkiga vuxenliv. Så Charlie testar lite extra – han möter den ene läraren på skolgården och hälsar honom med ordet Spudvetch! (för det var ett av orden som återkom när de två lärarna pratade med varandra) Läraren reagerar häftigt: han tappar väskan och skjuter liksom rygg. Och så glimmar hans ögon till och lyser neonblått. Fast efter bara någon sekund sätter han höger hand över vänster handled, står stilla ett ögonblick och blir sedan helt normal. Han tar upp portföljen och frågar oberört killarna vad de ska göra i helgen.

Den här inledningen är väldigt bra, och jag gillar det här krypande obehaget att det nog är något som inte stämmer med lärarna - men vad? Killarna avslöjar mer och mer - men när de har förstått allt och satt sig själva i livsfara så ballar boken ur. Det blir bara för mycket av det fantastiska och det slår över och blir lätt löjligt i stället. Hela vår jord hotas av total utplåning men det hela avstyrs extremt lättvindigt och såna lösningar gör mig så besviken. Men det verkar inte irritera barnen som läser boken - jag har pratat med dem och de har gillat slutet också.

Får man dem bara att strunta i framsidan och börja läsa så fastnar de direkt - och så verkar det som att de sväljer slutet av bara farten. Så - en bok bra för lite läsovilliga som annars kanske lätt ger upp böcker som inte kommer igång direkt.

För vem? 10 - 14 år

Miss Peregrine's Home for Peculiar Children

Miss Peregrine's Home for Peculiar Children av Ransom Riggs

Jag läste om den här boken på Annas bokblogg och tyckte direkt det verkade vara en bok i min smak så jag mer eller mindre kastade mig över den. Nu, på andra sidan tidsloopar, monster och gulnade foton på barn med allvarliga miner, så är jag lite slagen i magen. Jamen...den kunde ju inte vara slut där? Jag är ju inte färdig med den?? Men hallå! Ska de segla iväg där utan mig??? Jo, den var mycket bra. Och jag kommer definitivt att prata mycket om den för barnen på högstadiet när den kommer på svenska i augusti (Miss Peregrines hem för besynnerliga barn).

Allra först: fotografierna. De är de första man ser när man börjar bläddra igenom boken och det som gjorde mig mest nyfiken. Det hela påminner mycket om Laura Trenters Fotoalbumet m fl där ett antal uppslag med svartvita fotografier är centrala i berättelsen. Så är det även här - det är inget som berättas genom bilderna men personerna som fotografierna sägs föreställa är centrala i berättelsen och även själva fotografierna, som en bunt gulnade minnen, är viktiga i berättelsen. Jag kan inte låta bli att undra vilket som kom först: fotografierna eller idén till boken. Om författaren såg några gamla bilder som satte igång hans fantasi och skapade berättelsen - eller om själva berättelsen kom först och letandet efter fotografier sen? Det står längst bak i boken att det är ett antal personer som hjälpt till med att samla ihop rätt fotografier, men det kan ju ändå varit så att författaren såg ett eller flera gamla fotografier först som kickade igång honom. Sånt där fascinerar mig.

Jacob har alltid beundrat sin farfar. När han var liten så brukade farfar berätta de mest hårresande historier om monster, och härma hur de såg ut och rörde sig. Jacob fick till och med mardrömmar om det. Och så berättade farfar om när han var barn och bodde på barnhem och de märkliga barn som också bodde där. Någon kunde sväva, och någon hade bin som bodde i kroppen och kom ut när han öppnade munnen, någon var osynlig...och så visade han fotografier på barnen också, där de faktiskt såg ut att kunna göra alla dessa fantastiska saker. När Jacob blev större så slutade han tro på farfars historier, precis som alla barn så småningom slutar tro på tomten och tandfen. Men han stod fortfarande sin farfar nära.

Nu, när Jacob är 16 år, så blir hans farfar brutalt mördad. Det är Jacob som hittar honom, och som hör hans sista framviskade ord om att farfar "borde berättat för honom tidigare" och något om att leta upp "fågeln i loopen bakom den gamle mannens grav". Jacob fattar ingenting, men råkar lysa ut med ficklampan i skogen där farfar ligger, och ser ett snabb skymt av...ett monster. Precis så som farfar beskrev dem när Jacob var liten. Han svimmar.
Den närmaste tiden är kaotisk. Ingen tror på Jacobs historia om ett monster, och om att farfar haft rätt hela tiden, utan han skickas till olika instanser och psykiatriker. Av en händelse hittar han ett brev instoppat i en bok när de går igenom farfars kvarlåtenskap, och av det brevet förstår han dels precis var det där barnhemmet fanns som farfar bodde på, dels något av det farfar viskade innan han dog. Det går upp för honom att farfar ville att han skulle åka till det där barnhemmet, för där skulle han kunna vara trygg. Jacob, som har mardrömmar varje natt om monstret, lyckas övertala sin pappa om att resa till Wales och ön Cairnholm.

Där verkar ingen känna till något barnhem. Det skulle isåfall vara den gamla ruinen på andra sidan ön, men dit är det ingen som vill gå för platsen är läskig och förbannad och dit går man liksom bara inte. Utom Jacob förstås, som går dit själv. Och hittar mest ingenting men så småningom en stor låda som när han lyckas slå sönder den innehåller mängder och åter mängder med fotografier. Han känner igen barnen på fotografierna - det är samma barn som farfar visade, och ännu fler barn ändå. Så barnen på fotografierna fanns här på riktigt, alltså. Men de måste ju vara döda nu, eller? Det var ju länge sen.

Det är de inte, visar det sig. De finns kvar på ön - men ändå inte, för de finns kvar år 1940 när barnhemmet träffades av en bomb. I deras värld är det fortfarande 1940. För alltid. Det låter krångligt men det är det inte när man läser. Sakta men säkert avslöjas vilka de besynnerliga barnen är, varför de lever 1940, vilka monstren är och inte minst - vilken Jacobs egen roll är.

Jag kunde inte släppa den här. Och som sagt - jag vill ha mer. Jag är inte färdig med den, tycker jag.

För vem? 12-19 år

Pretty Monsters: Fel grav och andra berättelser

Pretty Monsters: Fel grav och andra berättelser av Kelly Link

Det här är första delen av novellsamlingen Pretty Monsters som på engelska utkom som en enda bok men när den översatts till svenska kommer som två böcker: Fel grav  och andra berättelser och Askungeleken och andra berättelser som kommer ut i oktober 2012.

Jag är så väldigt kluven till den här boken. I ena stunden sitter jag och vevar med dödskallen i högsta hugg och ska dödskallemärka, dödskallemärka för här finns ju ingen story, ju, och när jag läser en bok är det viktigaste för mig att författaren kan berätta en historia. Men - det är ingen roman. Det är en novellsamling, och då gäller andra regler. Jag får godta det. Och man kan förresten inte dödskallemärka en bok där det finns stycken som den här *väljer slumpmässigt var som helst i boken för hela boken består av liknande stycken*:

(s. 105f) "I det föregående avsnittet av "Biblioteket" försökte några maskerade pirattrollkarlar sälja på prins Wing ett medel som skulle bryta förbannelsen som gjorde att Trogna Margarets hår var nerlusat med pyttesmå, onda eldsprutande golemar. (Trogna Margarets hår fattar alltid eld, men hon vägrar att raka av sig det. All hennes trolldomskraft sitter i håret.) Pirattrollkarlarna lurade prins Wing i en fälla på hundrafyrtionde våningen i Fria folkets världsträdsbibliotek - den var så lätt att genomskåda att det var omöjligt att tro att det var en fälla. Några knäpp med fingrarna och pirattrollkarlarna förvandlade prins Wing till en porslinstekanna, lade i två påsar Earl Grey och hällde på kokande vatten, utbringade en skål för de Förbjudna böckernas ständigt uppskjutna och länge emotsedda välde, svepte i sig teet, rapade, kastade sina piratsouvenirmuggar i golvet och slog tekannan som hade varit prins Wing i tusen bitar. Sedan sopade de onda pirattrollkarlarna helt obekymrat ner skärvorna av prins Wing och samlarmuggarna i en cigarrlåda, begravde lådan i Angela Carters minnepark på sjuttonde våningen i Världsträdsbiblioteket och reste en George Washington-staty på platsen."

Ena stunden tycker jag det är ett alldeles fantastiskt språk och väldigt roliga påhitt och ordvändningar. Andra stunden tycker jag bara att det är ett enda ordbajseri som döljer det faktum att det inte finns något att berätta. Fast det stämmer ändå inte, för några av novellerna har ändå en tydlig berättelse och en typisk novell-knorr på slutet.

Först har vi titelnovellen "Fel grav" där författaren är en väldigt tydlig jag-berättarröst som vänder sig till "dig" som är läsaren och berättar om när Miles är klantig nog att gräva upp fel grav när han ska gräva upp sin flickvän. Han ska nämligen återta de (usla) dikter han satte i händerna på flickvännen vid begravningen 11 månader tidigare och går noga till väga med att läsa böcker och se filmer om gravöppningar i allmänhet och införskaffa lämplig spade, pannlampa och så vidare. Det borde vara en slags spökhistoria men blir något annat eftersom berättarrösten har en så torr konstaterande ton. Det verkar vara mer upprörande att flickan i graven som Miles gräver upp inte är Bethany, snarare än det faktum att hon reser sig upp och börjar prata med honom. Här finns massor av roliga detaljer som till exempel den döda flickans läskiga hår som nog är värd en hel novell i sig - men den här novellen är ganska kort och tar slut innan jag blivit färdig med den.

"Trollkarlarna i Perfil" är längre och utspelar sig i någon annan värld än vår och där det pågår ett diffus krig med olika arméer som krigar mot varandra. De vanliga människorna får fly undan bäst de kan - men man får mer känslan av en mardrömsvärld än av något verkligt. Vi får läsa om en pojke och en flicka där den ena säljs till de mystiska trollkarlarna i Perfil om vilka det berättas många fantastiska historier (fullständigt galna - det där språket igen med galna infall och många ordrika meningar). Författaren leker här med perspektiven för det är flickan som säljs och pojken åker vidare någon annanstans men pojken är på något sätt ändå med hos trollkarlarna och det är svårt att reda ut om det är pojken eller flickan eller båda som upplever saker och ting. De (eller han) kan också läsa andras tankar så på något sätt får vi allas perspektiv på saker som händer - samtidigt. Det som händer blir underligare och underligare och slutet är en aha-men-ändå-inte-upplevelse.

"Trolleri för nybörjare" är den längsta novellen, och den som innehåller allra, allra flest knasiga ordbajseri-stycken som ändå var för sig är helt oemotståndliga. Det går egentligen inte att förstå någonting av vad som händer och jag vill dödskallemärka - men kan ändå inte låta bli att älska vartenda litet stycke för det är så finurligt skrivet. Man ser inte skogen för alla träd - den här novellen består av oändligt många olika träd som kan beskådas och beundras men skogen får man ingen uppfattning om. Eller så går man vilse i den. Jag kan inte uttrycka det bättre. Väldigt kort kan man säga att det handlar om ett TV-program som heter "Biblioteket", vari man i varje avsnitt kan följa ett antal ungdomar, som verkar leva för att följa ett TV-program som heter "Biblioteket" som är fullständigt och vansinnigt utflippat.
Klart som korvspad - eller hur??

"Sagohandväskan" är rakare och lättare att förstå. Fast fortfarande helt utflippad. En handväska som nog är flera hundra år innehåller en hel by med omgivande bygder och invånare som räddats undan en invasion och jordbävning genom att krypa in i väskan. Huvudpersonens mormor är den som tagit hand om väskan i alla år och berättat historien om den och om sitt hemland (som alltså finns inne i väskan) för huvudpersonen.

"Specialistens hatt" är ganska kort och blir så småningom en spökhistoria inklusive läskigt stort hus, intressanta f.d. invånare och en pappa som verkat tappa greppet om tillvaron. Den är smart skriven men har inte det tillkrånglade, svåra, underbara, roliga språket från de andra novellerna. Den tar, likt den första novellen, slut innan jag är färdig med den.

Den här boken måste absolut läsas i småportioner - annars blir man helt övermätt. Jag kände att jag var tvungen att pausa några dagar mellan varje novell dessutom. Det är alldeles katastrofalt för många ord lastade på varandra - men samtidigt så är det de här långa finurliga galna meningarna som gör att boken är värd att läsas. Inte historierna, för letar man efter dem så blir man besviken.
Den är ungdomsklassad, men jag har svårt att se eleverna på mitt högstadium ta sig igenom den här (utom möjligen någon enda) och ha någon behållning av den. Det är en bok för ungdomar från 16, tidigast, och ännu mer för vuxna.

För vem? 16 år och uppåt. Mer vuxen- än ungdomsbok.

Alex Dogboy

Alex Dogboy av Monica Zak

Karin bad om högläsningstips för sina barn som är lite äldre (11 och 13). Det här är en av de böcker jag lovade skriva om till henne. Det var rätt länge sen jag själv läste den så nu blev jag så inspirerad så jag själv började ha den som högläsning för mina barn, som ju är lika gamla som Karins.

De är helt trollbundna. Jag började med att berätta att den här boken baseras på verkliga gatubarns liv i Honduras, att Zak åkte dit och intervjuade ett antal barn och särskilt en pojke som hon i boken kallar Alex Dogboy. Allt som händer i boken har inte hänt just den här pojken i verkligheten, men det har hänt något av de barnen som finns på riktigt. (Här kan du läsa vad Monica Zak skriver om bakgrunden till Alex Dogboy).Mina barn tycker att Alex Dogboys värld är som ett helt annat universum. Hur kan bara någon ha det så här? Just nu? Medan de själva har det så bra och tar besök på Burger King som något trevligt men ändå vardagligt. Medan de själva har en säng, kläder, ett hem, kan gå och fylla på ett rent glas med rent vatten ur kranen när de vill. Lisa grät när jag läste början på boken där det hemskaste hemska händer Alex: att mamman, som åkt till USA för att tjäna pengar och få ett bättre liv äntligen kommer tillbaka till Honduras, detta som Alex drömt om i flera år. Men som bara tar hans syskon med tillbaka till USA, alla utom Alex, för "du får inte följa med". Så fruktansvärt! Han var bara 6 år och gick och ställde sig framför spegeln för att se efter vad det var för fel på honom.

Visst märks det i boken att det är en samling intervjuer som getts liv. Det är minnen från olika miljöer och nedslag i ett (eller flera alltså) hårt liv, utan någon egentlig berättelsetråd som binder ihop. Jo, det ska vara Alex som berättar om sitt liv, men det blir som sagt inte mycket om vardagen utan hopp mellan mer minnesvärda händelser. Men det är gott nog, just för att det som händer och miljöerna det utspelar sig i och människorna Alex möter är så enormt fascinerande att läsa om.

Allra först får man läsa om hur det går till rent praktiskt för gatubarn att överleva, och det är ju inte självklart. Alex rymmer från sin moster - han står inte ut med att bo hos dem när han inte hör till och har hört att gatubarnens liv är fritt och härligt. När han kommer in till stan så är han trött, törstig och hungrig. Men var hittar man ens rent vatten att dricka? Och att få mat skulle vara lätt, trodde han, bara ställa sig att tigga och se hungrig ut. Men han är ju inte smutsig och trasig än, som de andra gatubarnen, så det går ju inte. Vi får läsa om hur han lär sig - den hårda vägen. Och vi får veta att i de här länderna där gatubarn är vanliga så finns det beväpnade vakter inne på restauranger och köpcentrum, anställda just för att driva bort såna som Alex som är ute efter mat. De tvekar inte att använda sina vapen - mot barn.

En annan miljö som Alex så småningom kommer till och som man aldrig glömmmer om man läst den här boken är soptippen. Den gigantiska soptipp som ligger utanför huvudstaden i Honduras (och som har sin motsvarighet utanför många av världens städer) och där det finns mängder av människor som lever på att rota igenom det som sopbilarna tömmer. Sopbilar anlände i en aldrig sinande ström, tömmer sin last och direkt springer människor utrustade med pinnar och säckar upp på den kläggiga högen. Någon letar reda på alla genomskinliga plastpåsar, någon annan kanske samlar på skosulor, en tredje på blå, lite tjockare plastpåsar. Mot slutet av dagen säljs de nu sorterade soporna till speciella uppköpare som finns på soptippen. En helt annan variant på sopsortering, alltså.

Det är också sorgligt att läsa. I början när Alex blir gatubarn så har han ännu inte börjat med att sniffa lim. Alla barnen har annars med sig en plastpåse med en limburk i som de sniffar dagarna i ända (tydligen stillas hungern av detta). Men så småningom sitter även Alex där med limburken. Och när han senare i boken kommer ut från en kortare fängelsevistelse så är han desperat efter pengar - inte för att få tag på mat åt sig och sina hundar, utan för att kunna köpa sitt lim.

Det finns två böcker till om Alex Dogboy: Tredje kärleken och Säg Alex, bara Alex. Jag har ännu inte läst någon av dem, men kommer nog att fortsätta högläsningen för barnen med dem.

För vem? 11-19 år och gärna vuxna också