onsdag 27 juni 2012

Månfågel

Månfågel av Ingelin Angerborn

Angerborn har skrivit tre böcker de senaste åren som har handlat om tonårstjejer som kommer i kontakt med övernaturliga ting: För alltid, Sorgfjäril, Rum 213. Det är spökerier men mer i vardagsmiljö, det är lite läskigt men fortfarande mycket igenkänning, det känns modernt med laptop och mobil som självklara hjälpmedel man har med sig överallt, chatten som kommunikation är så självklar liksom att messa och på en sekund dela sitt liv med andra genom att skicka foton. Alla tre böckerna har haft en krypande spänningskänsla - man anar att det spökar men eftersom ju spöken inte finns så förklaras det som händer bort på olika vis och leder till och med till konflikter i något fall. Det känns väldigt verkligt trots det övernaturliga. Och de här böckerna har lästs enormt mycket på min skola. Både av killar och tjejer och i alla åldrar från 10 år och uppåt.

Månfågel är i samma stil - men ändå inte. För även om det som sker är absolut övernaturligt och konstigt så är det aldrig läskigt utan mer mysigt, faktiskt. Lite feel-good-spökbok. Fast egentligen är det inga spöken med i boken heller (om man inte räknar med en ovanligt närgången koltrast som nog kanske kan vara lite mer än en vanlig svart fågel som sjunger fint). Det handlar mer om vänskap och ensamhet, och om att mötas genom tiden fast det är omöjligt. När nu huvudpersonen äntligen får en vän så får hon en som har varit död i snart 100 år eller nåt. Det är egentligen sorgligt - ändå blir man rätt glad av att läsa.

Vendela är ledsen och känner sig ensammast i hela världen. Hon bor med sin pappa (mamma dog för några år sedan) och nu har hennes allra bästa vän Minna precis flyttat till London. Hela sommarlovet har Vendela saknat henne, och samtidigt gått och varit kär på avstånd i en kille, Gabriel, som hon blev kär i på skolavslutningen. Hon tänker att om hon kunde bli ihop med honom så skulle det inte kännas så jobbigt med att Minna är borta.
Men så har hon nu sett Gabriel på stan. Tillsammans med en tjej. Tillsammans som i tillsammans… Och Vendela blir helt knäckt. Ingen kille. Ingen mamma. Och ingen bästis. Hon är ensammast i hela världen. Och hon skriver ett fånigt brev, till ”vem-som-helst” om hur ensam hon är och hur hon skulle vilja ha en vän. Hon tänker absolut inte skicka det till någon. Men hon vill ändå lämna det ifrån sig på något sätt. Så hon sticker in det mellan stenarna nere vid ån – men så att det är väldigt svårt att hitta.
Efter att hon har suttit vid ån på kvällen och gråtit och ”postat brev” så blir hon sjuk i körtelfeber. När hon legat till sängs ett par dagar och drömt om en svart fågel flera gånger – kanske just den fågeln hon så särskilt såg den där kvällen vid ån – så kommer ett brev nerdimpande i brevinkastet. Fast det är ganska tidigt på morgonen och posten inte brukar komma förrän vid 10-tiden.
Brevet är från Wilhelm Silveus. Det är skrivet med gammaldags handstil, med riktigt bläck, och det känns som att den där Wilhelm är 150 år gammal eller nåt. Han skriver att även han känner sig väldigt ensam och hoppas att de kan ”finna tröst och glädje i varandra”.
Vendela tycker det är konstigt och lite läskigt. Vem är Wilhelm? Hur vet han var hon bor? Hur vet han att hon känner sig ensam? Sen kommer hon ihåg brevet vid ån som hon lämnade – hon skrev sin adress där också. Så han måste ha hittat brevet och svarat på det, helt enkelt. Men vem är han? När hon söker på Eniro.se och Google så hittar hon ingen med det namnet överhuvudtaget.

Hon diskuterar det hela med Minna på chatten och kommer fram till att det förstås måste vara någon som driver med henne. Men vem?
Jag kan tycka att det blir ganska jobbigt att läsa hur Vendela vägrar att tro på brevens riktighet och på att Wilhelm finns, för hon håller på med det i över halva boken. Men sen tänker jag att om jag själv hade fått såna där brev hade jag ju förstås tagit för givet att det var fejk och att någon lurades. Givetvis. Något annat finns ju inte. Och det är ju det som är den här bokens anda - det ska kännas verkligt och som något som skulle kunna hända. Fast det inte kan det.

Vad det gäller det moderna: lite kul är det när Vendela försöker förklara för Wilhelm vad en laptop är. Efter långa förklaringar tror han att det kan vara något liknande en grammofon. Han har nämligen läst i tidningen om en ny uppfinning i Amerika som heter så och som kan spela musik. ("Han skulle bara veta..." säger Vendela)

För vem? 10 - 16 år

måndag 25 juni 2012

Vem är du Johanna?

Vem är du Johanna? av Lin Hallberg

Lin Hallberg skriver bra både om ungdomar och om hästar. Den här boken är en mycket bra ungdomsbok, samtidigt som det är en mycket bra hästbok. Problemet är att boken kan hamna lite mitt i mellan målgrupperna. Hallberg skrev en liknande (också mycket bra) bok för några år sedan, Adzerk - den vita hingsten, som handlade om en tonårstjej som har det jobbigt hemma och jobbigt med kompisen och som bara trivdes när hon fick vara med hästarna. Hon åkte till Mongoliet och fick verkligen perspektiv på tillvaron när hon levde med en mongolisk familj ute på stäppen. Men den boken står rätt outlånad här. Vi har den placerad på hästhyllan men "hästläsarna" verkar tycka den är för jobbig - de fastnar i den inledande skildringen av tonårsproblematiken och tycker det är för lite "häst". Funderar på att flytta den till vanliga ungdomshyllan men kanske att de som väljer böcker där tror att det handlar för mycket om häst. Nu har jag samma problem med Vem är du Johanna? som kan vara svår att hitta rätt läsare till. Och det är synd, för det är som sagt en väldigt bra bok - både på ungdomsvis och på hästvis.

Johannas föräldrar skilde sig när hon var fem år gammal, och den dramatiska skilsmässan har färgat hela hennes liv. Hon är nämligen född på Island men hennes mamma bestämde sig ganska hastigt för att hon inte ville leva där med Johannas pappa längre och reste till Sverige. Johanna tog hon med sig. Johanna längtade ständigt tillbaka till gården på Island, till hästarna, till fåren, till farmor och farfar och pappa - men hon kom aldrig tillbaka och kontakten med pappan har blivit riktigt dålig. Det enda stället hon riktigt trivs på är ridskolan. Här har hon så småningom fått en egen sköthäst, Joker, som hon älskar över allt annat. Han är viktigare än skolan och kompisar.

Men ridskolan går inte bra - ägarna verkar ha stora problem och det är mer eller mindre skötartjejerna som tar hand om allt. Det är de förstås för unga för och när en veterinär så småningom kommer och kollar hästarna så är det flera som måste avlivas av olika skäl. Joker är en av dem och Johanna känner det som att det är hennes fel att han måste dö. Hon klarar inte av sorgen och går in i en djup depression. Hon har hunnit bli 15 år och går vårterminen i nian men skolan sumpar hon nu totalt och börjar hänga med småkriminella personer. Johannas mamma är förstås väldigt orolig och försöker trösta och hjälpa Johanna men når inte fram till henne. Till sist rasar allt i Johannas tillvaro - samtidigt som besked kommer från Island att farmor har fått en stroke och ligger för döden. Hon vill att Johanna ska komma dit.

Och nu börjar bokens andra del som helt utspelar sig på Island. Jag har varit på Island och kan precis se landskapet framför mig - Hallberg beskriver det perfekt. Det vilda, det vansinnigt vackra, det ödsliga, det ofruktbara men ibland ändå så gröna. Det ombytliga vädret och så känslan av naturens totala makt över människan. Hit, till en gård mitt i det vilda landskapet, kommer Johanna och hittar långsamt tillbaka till den isländska Jóhanna hon var när hon var liten. Hästarna här är inte leksaker och gosedjur - de är arbetskamrater och överlevnad, de är fria djur i sitt rätta element, de är transportmedel i den oländiga terrängen, de är levebrödet.

Johannas far är inte lätt att lära känna - han är mest tyst. Lättare är det för Johanna att lära känna sin farfar igen. Men det är minsann inte lätt för Johanna att bara släppa den hon är i Sverige med alla problem och sorger och bli isländska Jóhanna med självklar plats som dottern på gården Vikur.
Det är mästerligt beskrivet av Hallberg. Och jag vill så gärna att det ska finnas många som vill läsa om både tonårsproblem och hästliv.

För vem? 12 - 19 år

Esme och Igor - Mysteriet med de tysta barnen

Esme och Igor - Mysteriet med de tysta barnen av Bodil El Jørgensen

Detta är andra boken om Esme och Igor jag läser - den första som finns översatt till svenska heter Esme och Igor - Tredje timmen efter midnatt. Den blev jag glatt överraskad av: två smarta barn i hyper-dansk miljö. Esme och Igor är kusiner och bor i varsin lägenhet i samma hyreshus där alla lägenheterna tillhör en storfamilj som alltid lagar middag tillsammans. Esme har koreanskt påbrå och älskar att använda koreanska svordomar blandat med underliga ord hon fattar tycke för (ordet "bisarrt" är ett av hennes favoriter och det säger hon i var och varannan mening). Igor hatar kyla och att vistas utomhus. Då tar han på sig tjock dunjacka och en stor rysk pälsmössa, helst även termobyxor. Han ses ofta vid datorn och Wikipedia samt spelandes trombon. Det är rappt och roligt berättat och deckar"fallet" de blir inblandade i är också bra - det börjar med att de kommer i kontakt med en lajv-klubb i och med att de hittar en väska med ett svärd och rustningsdelar.

Alltså såg jag fram emot att läsa den här andra boken om Esme och Igor. Men nu blir jag inte lika förtjust. Jag har liksom läst allt redan, mysryst över storfamiljens middagar, skrattat åt Igor och liksom Esme fascinerats över vissa ord. Men Esme använder fortfarande ordet bisarrt i var och varannan mening och hon svär fortfarande "shibal" i diverse situationer. Hon kunde gott hittat nya ord nu, tycker jag. Och sen så springer jag rätt in i en vägg i inledningen av boken som får mig avogt inställd till den:  den refererar till den föregående boken Tredje timmen efter midnatt. Inte bara kort, utan gång på gång de första sidorna så återges de viktigaste handlingarna och slutuppgörelsen i den boken. Detta räknar ju kallt med att läsaren redan har läst den och vill påminnas om vad som hände. Idiotiskt. En deckarserie ska aldrig referera till hur fallet löstes i föregående bok - tänk om man inte har läst den, vilken onödig spoiler det blir. En deckare ska liksom börja på nytt i varje del. Samma personer, nya förutsättningar. Sen kan ju personerna utvecklas från bok till bok, det är OK. De kan också träffa personer igen som de träffat förut, med en kort referens till "kommissarie Si och Så som vi lärde känna när vi löste fallet med IT-miljardärens kidnappade dotter". Men inte som här återberätta de viktigaste delarna av vad som hänt. Då måste jag ju när barnen frågar säga att "den här serien måste läsas i ordning".

Själva storyn är inte lika spännande heller. Esme och Igor kommer en ficktjuvsliga på spåren och förstår ganska snart att det handlar om kidnappade barn från Ryssland som tvingas till att gå ut på gatorna och stjäla. När de försöker berätta för polisen så vet de redan om det hela och har ficktjuvarna och deras ledare under spaning för att om möjligt kunna sätta fast herr Stor-skurk som bestämmer över allt och har kopplingar till ryska maffian. Polisen ber Esme och Igor att hålla sig utanför, vilket de förstås inte gör för de vill skriva om det i sin skoltidning. Ja, och så dras de mer och mer in i det hela och hamnar till slut i livsfara. En helt OK deckarstory, visst, men inte lika smart och annorlunda och spännande som den i första boken.

Det finns fler böcker om Esme och Igor på danska. Hoppas serien tar sig igen och blir lika bra som i första boken, och att Esme hittar några andra ord än "bisarrt" och "shibal".

För vem? 9-12 år

torsdag 21 juni 2012

Jag ska egentligen inte jobba här

Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer

(Den här boken läser vi just nu med min kära bokcirkel - så om någon av mina cirkelmedlemmar läser detta så sluta för all del med det nu. Du får läsa det här när vi har pratat om boken!)

Åh, vad jag känner igen mig i den här! När jag var 21 flyttade jag till en ny stad där jag inte kände någon. Jag jobbade som läkarsekreterare på ett lasarett - men jag skulle ju egentligen inte jobba där. Jag skulle blir läkare. Jag skulle också bli författare, men det fick möjligen ta lite längre tid. Så jag läste in naturvetenskaplig linje på kvällarna och jobbade på dagarna och aldrig, aldrig att jag skulle bli som de som jobbade på avdelningen. Sjuksköterskor, undersköterskor, sjukvårdsbiträden, medelålders, trygga, deras största intresse var vad de skulle laga till middag och möjli. Så uppfattade jag dem i alla fall. Och jag skulle bli något annat. Något bättre. Aldrig att min högsta lycka skulle bli till exempel långhelg eller att sluta 2 timmar tidigare och mysa med familjen. Jag pluggade, läste mycket, skrev mycket och drömde högtflygande drömmar. Jag satt banne mig också på samma café många gånger med bok för att bli sedd som stamgäst.

Moa är 19 och har precis till sin stora lycka flyttat till Stockholm. Hon till och med gillar att åka tunnelbana bara för känslan av att hon hör hemma där i stora staden. Hon ska bli skådis! Och Stockholm är rätta platsen för att bli det. Till exempel genom att presentera sig för en fri teatergrupp i Vitabergsparken och lämna CV. Tyvärr är det inte skådespelarna hon pratar med utan en scenarbetare som verkar måttligt imponerad av hennes intresse. Resten av hennes försök att ta sig in i skådespelarbranschen är precis lika naiva och misslyckade. Givetvis försöker hon söka in på scenskolorna men tar sig inte ens vidare till andra provomgången. Men hon drömmer! Hon läser dramer (gärna på café så hon kan bli sedd när hon gör det). Hon studerar människor och skriver ner människotyper i sin anteckningsbok.

Och för att kunna lyckas med sina drömmar och planer så måste hon ju jobba - annars har hon inte pengar till mat och hyra. Eftersom hon inte är skådis än så får hon ta det jobbet hon får - som timvikarie på ett äldreboende. Men det är bara tillfälligt! Tills det andra kommer igång! Och hur skulle någon enda människa kunna stå ut mer än bara ett kort tag på ett sånt ställe som Liljebacken, undrar hon. Hon själv är ju bara där tillfälligt så hon står ut - men en sån som Eva? Som stannar kvar fast hon slutat jobba, som faktiskt bryr sig om de gamla som bor på hemmet. Sån ska Moa aldrig bli, aldrig någonsin. Tänk att låta ett sånt skitjobb gå ut över sin fritid och ta över sitt liv! Och hon tittar med den utomståendes kritiska lätt roade ögon på Arbetsplatsen - de privata muggarna, skyddskläderna, personalrummets inte så trivsamma möblemang. Det berör ju inte henne. Stackare de som inte vill något mer i livet än att jobba kvar här.

Och så följer vi Moa medan hon förändras och mognar, lär sig att se bortom de skröpliga sjuka och ganska äckliga skalen av de gamla som är intagna på Liljebacken. Och det känns så väldigt, väldigt äkta. Varenda en av personerna i boken känns som någon man skulle kunna möta på riktigt. Till och med Bettan/Nettan i köket, hon med leopardtrosorna. Eller Roy, 64, som ska "bli frisör" och så länge engagerar sig i vårdtagarnas frisyrer.

Jag absolut sträckläste boken. Läs!

För vem? vuxenbok

onsdag 20 juni 2012

Familjen Considines förbannelse

Familjen Considines förbannelse av Gareth P. Jones

Jag läste Tvillingarna Thornthwaites testamente med stor behållning när den kom (se här vad jag har skrivit om den) och blev glad när jag såg att Jones hade skrivit en ny bok som lite liknade Tvillingarna... - på framsidan i alla fall. Men hoppsan så besviken jag blev. Den här är inte alls lika bra.

Själva idén är bra: en hel släkt som har en förbannelse och som sluter sig samman mot yttervärlden både för att skydda sig själva och sin hemlighet och för att de faktiskt bara har varandra. Men problemet är att det räcker inte till en bok - eller åtminstone har inte författaren fått idén till att räcka. För vad förbannelsen består i anar man redan typ tio sidor in i boken när huvudpersonen hör talas om "vilddjuret i Wilderdale". Åh nej, tänker jag, så torftigt fantasilöst kan det väl ändå inte vara. Men jo, precis så torftigt och fantasilöst är det.

Och då, när man redan vet vad förbannelsen består i, så blir boken bara en enda lång stampande och tråkig transportsträcka mot det oundvikliga slutet. Visst, slutet skulle kunna ses som en twist - men om man har en IQ på högre än ett träds nivå så har man anat vad som ska hända ganska långt innan det verkligen händer. Redan på sidan 98 kommer första ledtråden för där får man veta att namnet på det gamla släkthuset, "Louvre house" egentligen betyder "där vargarna bor".

Det är farligt nära en dödskallemärkning. Men trots allt läste jag ju ut boken för jag ville veta hur den slutade och så ville jag se om de vuxna skulle fortsätta med att vara outsägligt korkade och blinda boken igenom (huvudpersonens mamma är värst och blir bara mer och mer dum). De är de - med ett enda undantag.

Well. Så här är det: Mariel och hennes mamma bor i Australien - mamma har skurit av kontakten med sin familj i England. Men nu får hon ett samtal som gör henne upprörd. Det är hennes lillebror som ringer och säger att deras mamma - Mariels mormor - är död. Vadå lillebror, undrar Mariel, för mamma har alltid sagt att hon var enda barnet utan syskon. Nu visar det sig att mamma har fem bröder. Och att Mariel har ett gäng kusiner. Mariel undrar förstås varför mamma inte har sagt något om sin familj på alla år (och det undrar jag också) men mamma bara undviker att svara. Mariel och mamma åker till England för att gå på begravningen - och där möter Mariel sina kusiner för första gången. De står på kyrktrappan i en tät ring med huvudena ihop och pratar lågt. Och när Mariel närmar sig dem så får hon inget varmt välkomnande direkt. Först tycker de att hon ska gå för "detta är en privat begravning". Sen förstår de att hon är deras kusin, men hon "är ju ingen Considine" så hon har ju inte där att göra i alla fall. Näst minsta kusinen börjar genast spotta ur sig elaka hotelser mot Mariel och det håller hon väl i princip på med genom hela boken (alternativt med att försöka ta livet av henne i praktiken också). Äldsta kusinen är tystlåten och varierar enbart repliken "du borde inte vara här - försvinn härifrån om livet är dig kärt" på ungefär 15 olika vis boken igenom.

Mariel och mamma skulle egentligen bo på hotell under Englandsvistelsen, för det blir nog bäst när nu saker och ting är som de är med släkten säger mamma först. Låter ju spännande, tycker jag. Men sen blir det platt fall med det för det behövs bara en mindre övertalning av bröderna (jamen varför bor du på hotell? Bo hos oss i stället! Nja. Nja. Jag vet inte. OK då.) så vips avbokas hotellet och Mariel och mamma bor hos morbröderna och deras familjer i stället. Och också vips så krympte hotet av den där förbannelsen lite och kändes inte så farligt.

Och tro det eller ej så är det resten av bokens handling mer eller mindre, detta att Mariel och mamma nu ska bo hemma hos de fem olika bröderna, två nätter hos varje. Mariel tvingas umgås med den ena kusinen märkligare än den andra och komma underfund med vari förbannelsen ligger (och som sagt, det är det man trodde från början). Hon försöker förklara för sin mamma att hennes kusiner "inte är normala" men mamma vill inte lyssna som vanligt. De blir nog bättre när du har lärt känna dem, tycker hon snusförnuftigt. Mariel vill inte lära känna dem bättre överhuvudtaget, hon vill bara därifrån och hem till Australien. Men vi tuggar på. Sida upp och sida ner. Från den ena gästsängen till den andra.

Det kanske låter rätt spännande och ganska kul när jag kokar ner bokens handling till det ovan - men tro mig - den är långtråkig och förutsägbar. Och en besvikelse.

För vem? 10 - 14 år

Tvillingarna Thornthwaites testamente

Tvillingarna Thornthwaites testamente av Gareth P. Jones

Jag passar på att skriva om den här nu när jag precis sågat Familjen Considines förbannelse. (läs här vad jag skrev om den) För den här tycker jag om.

Jag trodde först att den här skulle vara ungefär som syskonen Baudelaire, lite svartsint torr humor och konstiga människor. Men den utvecklar sig till att bli en mycket invecklad deckargåta, där alla människor är misstänkta och där alla mer eller mindre samlas i samma rum på slutet när allt ska avslöjas. Det är mycket underhållande att läsa, och man bara måste veta hur det går. Det kräver dock en rätt van läsare, för det är ganska komplicerat att hålla isär personerna efter ett tag – vem som nog hade ihjäl vem eller är mamma till vem och varför. De enda man egentligen håller koll på boken igenom är tvillingarna själva.

 Tvillingarnas situation är så skruvad och dyster så jag faller direkt – jag älskar att läsa sådana här överdrivet eländiga skildringar. Och när jag sen får läsa vidare om de utstuderat tillkrånglade metoder tvillingarna använder för att försöka ha ihjäl varandra blir jag fortsatt lycklig. Alla pusseldeckare – släng er i väggen. Hur kan man ens komma på något sånt här? Vilken fantasi!

 Tvillingarna Ovid och Lorelli är föräldralösa. När de var mycket små dog deras far oväntat efter en god middag. Kort därefter dog även mamman när blixten slog ner i telefonen hon talade i. Sedan dess har tvillingarna vuxit upp på sin herrgård med tjänstefolket som familj. Butlern Alfred och sjuksystern Griddle är deras lärare – de går aldrig i vanlig skola och de går överhuvudtaget aldrig ner till byn. Eftersom de har sorg efter sina föräldrar så har butlern och tjänstefolket bestämt att det ska vara dämpat i huset. . Ingen glödlampa är på starkare än 40W, för att skapa en respektfull stämning. Tvillingarna får inte spela någon glad musik, bara äta enkel och okryddad mat, får absolut inte titta på TV eller använda någon dator. Och de får bara använda svart kläder.

 Och så är det ju den där lilla detaljen att tvillingarna så länge de kan minnas har försökt ta livet av varandra – med en förvisso enorm uppfinningsrikedom men märkligt nog utan att aldrig lyckas. Egentligen vet de inte varför, eller vem som började. Men nu, när de ska fylla 13 så bestämmer de att de samtidigt ska sluta upp med mordförsöken. För att det ska bli riktigt säkert ändrar de testamentet efter sin far till att om någon av dem dör arv innan de fyller 16 så får inte den andra ut arvet. Men fast de har lovat varandra så dyrt och heligt så fortsätter ändå mordförsöken. Till stor fröjd för läsaren, kan man tillägga. Ta som exempel det här: Ovid är ute och cyklar. I en nedförsbacke går det inte att bromsa cykeln och han gör en våldsam vurpa, skrapar upp händerna och stukar ena foten rejält. När han undersöker cykeln ser han att bromsledningen är avskuren och att någon lossat skruven som hållit framhjulets nav på plats. Elakt, förvisso, men inte likt Lorelli, tycker han eftersom hon brukar vara mer utstuderad. Fast cykelsabotaget är bara inledningen. Ovid känner nämligen en söt doft vid cykeln och upptäcker att hela stålramen är fylld med honung. Och ut ur skogen promenerar just då – som av en händelse – en stor brunbjörn. Där ligger Ovid med – som av en händelse – stukad fot och kan inte ta sig någonstans alls.

 Att tvillingarna ändrar på testamentet sätter igång en hel del – det är inte bara fortsatta mordförsök. Nu avslöjas hemligheter från det förflutna på löpande band och tvillingarna tvingas inse att ingen och inget är som de trodde. Och möjligen att deras liv kanske inte riktigt varit som andra barns liv hittills.

För vem? 11 - 16 år



tisdag 19 juni 2012

Mitt lyckliga liv

Mitt lyckliga liv av Rose Lagercrantz

I väntan på att Mitt hjärta hoppar och skrattar, andra boken om Dunne, ska landa på mitt skrivbord så skriver jag om Dunnes första bok så länge. Den tror jag att de flesta av barnen som går på vårt lågstadium har läst för jag har pratat om den så många gånger så jag har tappat räkningen. Och så brukar jag spänna blicken i de stackars barnen och säga att den här bara måste ni läsa för det är en av de bästa barnböcker jag läst. Förskrämda hukar de sig i stolarna och lånar sen snällt boken. Samt lånar den sen av varandra i klassrummet, jo, för det är inte bara jag som tycker det är en fantastisk bok. Barnen tycker det också.

För det första så är det en bok i en kategori där det finns alldeles för få böcker: stadiet mellan börja-läsa-böckerna och kapitelböckerna. Varför finns det så få tunna kapitelböcker med enklare text? Alla barn måste ju gå igenom det där stadiet när 15-20 rader per sida är för lite och långa textsjok med långa meningar ännu är för svårt.
För det andra är det så kolossofialt fina bilder av Eva Eriksson där barnens ansiktsuttryck egentligen berättar hela historien utan att man behöver läsa texten. Men så, för det tredje, är texten en väldigt bra berättelse om vänskap och ensamhet, om lycka och sorg, om sånt som är jobbigt eller roligt för någon i sisådär 8-årsåldern. Tillsammans blir det alltså en bok som gör mig lycklig över att jobba med det jag gör och få stöta på såna här böcker ibland och sätta i händerna på barn.

Boken handlar om Dunne, som går i samma klass som Metteborg, och som funnits som biperson i böckerna om honom. Men det här Dunnes egen bok som är helt fristående från Metteborg.

Dunne ligger i sängen och borde sova men tänker i stället på alla gånger hon har varit lycklig. Som till exempel den gången hon klarade att simma tre simtag utan att drunkna (med obetalbar bild, för övrigt...). Eller som när hon fick sin skolväska och skulle börja första klass. Det var i och för sig roligt att börja skolan, men hon minns också hur pirrigt det var. Skulle hon gilla sin fröken? (ja, hennes fröken är världens bästa) Skulle hon få några kompisar? Det var lite si och så med det första rasten, då stod hon ensam. Men på den andra rasten upptäckte hon en annan person som också stod ensam och bara tittade. (här är det en bild över ett helt uppslag med lekande skolbarn i olika grupperingar. På ena sidan står Dunne ensam bland alla barn. På andra sidan ser man strax en flicka med mörkt lockigt hår som också står ensam. Flickorna tittar blygt på varandra. Och redan på nästa sida har de funnit varandra. Dunne och Ella Frida blir bästaste bästisar.

Dunne var så lycklig i skolan så det var inte klokt. Men så efter jullovet när skolan började igen så satt Ella Frida bara och höll för ögonen och vill inte rita eller någonting. (och förstås har vi en bild på en ledsen Ella Frida med en bekymrad Dunne bredvid) Hon ville inte berätta för Dunne vad hon var ledsen för - det fick fröken göra. Ella Frida skulle flytta. (och så får vi en bild där båda flickorna totalt slokar över sina bänkar, enormt olyckliga, med en bekymrad fröken som försöker trösta).

Så nu får Dunne faktiskt ligga i sin säng och tänka en stund på de stunder då hon faktiskt inte var lycklig. Då hon i stället var olycklig och ensam för att Ella Frida hade flyttat. Och vi får följa henne genom hennes faktiskt ganska ensamma och sorgliga vardag (nå, det fanns väl några lyckliga stunder ibland) ända fram tills vi får veta vad det är hon ligger i sängen och väntar på och inte kan somna för. Hon ska nämligen få åka och hälsa på Ella Frida på påsklovet. Och åh, vad hon längtar!

Och jag längtar efter Dunnes andra bok.

För vem? 7-11 år