Heja, heja! Från att orka stappla 20 meter till att springa marathon

Heja, heja! av Martina Haag

Den här boken hade jag egentligen inte tänkt läsa men den bara trillade på mig. Den blev återlämnad på biblioteket när jag jobbade vid disken och jag började bläddra i den när jag förstod att det handlade om löpning. Direkt började jag nicka igenkännande och så läste jag lite till, lånade hem boken och rätt var det var så hade jag läst hela. Den är mycket lättläst - jag liksom gled som en varm kniv genom smör genom boken...

Jag har aldrig läst något annat av Martina Haag, så jag vet inte om det är så här hon brukar skriva. Men det är skrivet i en slags kåserande, mycket rolig stil, lite som att det är ett antal blogg-inlägg om hennes löpning som fått bli en bok.

Haag bestämmer sig en dag för att det inte är OK att folk lämnar sin plats åt henne på tunnelbanan för att de tror att hon är en gravid kvinna (gravidmagen efter fyra graviditeter har liksom blivit kvar). Det är inte heller OK att nästan få hjärtstillestånd när det är barnen-mot-föräldrarna-brännboll och hon springer en kort bit. Hon ska träna! Men vad hinner man träna när man jobbar och har fyra barn? Man springer. Det är bara att öppna ytterdörren och ge sig iväg.

Och det gör hon. Första gången orkar hon springa tolv minuter innan orken tar slut. I slutet på boken tar hon sig igenom Venedig Marathon. Och vi får läsa om alla vedermödor och glädjeämnen på vägen dit.

Det här är absolut ingen tränings-handbok. Läsaren får inga träningstips, inga träningsscheman eller goda råd eller peppning eller så. Nä, Haag kåserar om löparlivet. Om alla möjliga anledningar man har att skippa en löprunda. Om löpglädjen i att springa i lopp. Om att välja rätt musik att lyssna på när man springer. Om bästa hårfrisyren att ha när man springer. Vad man tänker på när man springer. Och eftersom jag är som hon (samma ålder, har barn, hinner inte med schemalagda motionsaktiviteter, vill ha en lättare och snabbare kropp, har också med stor bävan anmält mig till ett marathon) så känner jag igen mig i ungefär varenda mening. Och jag har roligt när jag läser!

Familjen Bliss magiska bageri

Familjen Bliss magiska bageri av Kathryn Littlewood

Det här är magi och trolldrycker (fast det är bakverk) i modern vardag med datorer, facebook, bilar och studsmatta i trädgården. Jag tycker det är småroligt ibland men är inte överförtjust - men jag tror att barnen kan gilla det här.

Familjen Bliss har ett bageri (eller jag skulle snarare säga konditori, för de verkar mest sälja kakor, tårtor och bullar) i en liten stad. Varje morgon står det en kö med människor utanför butiken och ska köpa bakverk. Det mesta de säljer är väl vanliga kakor och sånt - men så ibland finns det vissa situationer som kräver lite extra och då har familjen en särskild kokbok med väldigt speciella recept. De recepten kan väcka en liten pojke ur koma eller få folk att bli kära i varandra, och innehåller mystiska saker som blixtar, svansen av ett moln eller en vesslas gäspning. Den kokboken är mycket hemlig och förvaras bakom en låst dörr längst in i kylrummet. Det är bara mamma Bliss som får baka ur den - pappa Bliss står för anförskaffandet av de äventyrliga ingredienserna.

(Carolina-invändning: jag brukar inte störa mig så värst mycket på det här med genus och cementerade könsroller i böcker - men här blir det bara för mycket. Varför är det så självklart mamman som står för bakandet och pappan för det äventyrliga anskaffandet av ingredienser? Och vidare: varför är det bara dottern i huset som är intresserad av bakandet och hjälper mamma i köket, och med passandet av lillasyster, medan storebror och mellanbror bara är busiga och ansvarslösa och struntar helt i bak och hushåll? Det blir så himla trist och förutsägbart och får mig på dåligt humör redan innan boken hunnit komma igång)

Nå. Rose skulle så gärna vilja testa ett av de där recepten ur hemliga kokboken men hon får nöja sig med att hjälpa mamma med det vanliga bakandet. Och att passa lillasyster. Och gå till affären och handla de vanliga ingredienserna som saknas typ mjöl, nötter och sånt. Ända tills mamma och pappa åker iväg på specialuppdrag en vecka och Rose får ansvaret för nyckeln till hemliga kokbokens rum. Då får hon äntligen chansen att prova recept. Givetvis olovandes. Men det är så att det har dykt upp en moster Lily, passande nog timmarna efter det att mamma och pappa rest bort. Och hon är så övertrevlig och vacker och förstående. Storebror Ty och mellanbror Sage är helt överväldigade av moster Lily och tycker att de ska visa kokboken för henne (eftersom hon mer eller mindre frågar efter den hela tiden). Rose känner att det är något som är fel med mostern men tänker att de ju åtminstone kan skriva av några av recepten i kokboken så de slipper ta fram den i köket, provbaka dem och om de fortfarande i slutet på veckan fortfarande litar på moster Lily så kan de ge henne åtminstone de recepten.

Det blir katastrof redan från recept ett. Måtten är nämligen mystiskt angivna (en "näve" av något, ett "ekollon" av något annat, grädda vid fem flammor under sju sångers tid och annat konstigt). En busslast bibliotekarier blir fanatiska sanningssägare och börjar slåss inne i bageriet, folk blir helt urflippade och gör vansinniga saker och vad syskonen än gör för att återställa det hela så blir det värre.

Det jag tycker är roligt att läsa om är själva recepten och hur kakorna och deras följder blir. Det är spännande med degar som ändrar färg, som krymper, växer och snarkar. Det ÄR roligt med galna bibliotekarier. Men det blir för mycket. Det blir fånigt. Det blir inga riktiga människor kvar, bara överdrivna karikatyrer som gör barnsliga saker.
Fast som jag sa ovan så tror jag ändå att barnen gillar det här - jag känner att jag är för vuxen och har för många "tråkighetsspärrar" för att gilla men att de köper det och tycker det är roligt.

För vem? 9 - 12 år

Min syster är i tusen bitar

Min syster är i tusen bitar av Annabel Pitcher

Detta är en hjärtskärande historia. Jag har väldigt svårt för att läsa den eftersom det är ett barn (eller flera) som far illa.

Jamie är tio år. För fem år sedan dog hans storasyster Rose i en terrorattack. Hon stod vid en papperskorg på Trafalgar Square, och i den exploderade en bomb. Hon sprängdes. Efteråt kunde polisen bara hitta ett antal delar av hennes kropp och föräldrarna grälade om vad som skulle göras med dem. De enades aldrig och alltså ligger det en kista med några kroppsdelar på en kyrkogård i London, och några andra kroppsdelar är brända till aska och står fortfarande i en urna i familjens vardagsrum. Därav titeln - Min syster är i tusen bitar.

Detta förfärliga har förstås fullständigt förstört den förut normala och lyckliga familjen. Pappan kan inte förmå sig att sprida ut Rose aska. Urnan står kvar och han begraver sig i foton, kläder och minnen och går och ger urnan smörgåsar och tårta vid födelsedagar och sånt. Och han gråter. Och han dricker. Mer och mer dricker han och han förmår inte se de barn han har kvar. Mamman är också ledsen och tvingar Jasmine, Rose tvillingsyster, att klä sig i sådana kläder Rose brukade ha. Nu sedan en tid tillbaka har mamman övergett familjen och träffat en annan man. Hon står inte ut längre säger hon. Så kvar är Jamie. Han saknar inte sin döda syster Rose - han var bara fem när hon dog och han har bara diffusa minnen kvar av henne. Hans storasyster Jasmine är nu femton år och vägrar vara "Rose" längre - har färgat håret rosa, piercat sig och har träffat en kille. Men det är ändå hon som tar hand om Jamie - pappan ligger mest i sin säng, asfull.

Jamie vill inte gråta och längta efter en syster han inte vet någonting om. Han gillar sin katt och han älskar fotboll. Mest av allt vill han att mamma ska komma tillbaka. Han får en Spindelmannen-tröja av henne i ett paket på födelsedagen där det står att hon snart vill komma och träffa honom och se honom i tröjan. För honom betyder detta att han ska ha tröjan på sig varje dag tills mamma kommer - annars kommer hon inte att komma.

Han har det svårt i skolan också - han har börjat en ny skola (pappa, Jamie och Jasmine har flyttat från London för att "komma ifrån allt lite", fast det har ju inte hjälpt - pappa fortsätter supa). Och han är en väldigt blyg kille så det funkar inte med kompisar. Det går ganska snett redan från början och snart har han blivit klassens mobbingoffer. Den enda som är på hans sida, och som verkar vilja bli vän med honom, är Sunya. Hon verkar rolig och smart, och har fantastiska glittrande ögon. Fast han får och kan inte bli vän med henne, för hon är muslim. Hans pappa hatar alla muslimer eftersom det var en muslimsk grupp som tog på sig terrordådet som dödade Rose. Enligt pappa är alla muslimer terrorister som bygger egna bomber i vardagsrummet och som har bomber i turbanen. De många muslimerna i London var en annan anledning till att familjen flyttade till Lake District - så om nu Jamie skulle bli vän med en muslim så vore det en katastrof.

Allt är skrivet ur Jamies synvinkel, och familjens historia kommer bitvis när Jamie liksom återberättar spridda minnen. I början är själva berättelsen i tusen bitar och inte bara Rose- vi får skärva efter skärva och får själva sammanfoga bilden. Det faktum att pappan är alkoholist står inte i klartext förrän mycket långt fram i boken. Eftersom det är Jamie som berättar, med ett barns förståelse och begränsade insikt, så blir det så mycket mer gripande och jobbigt att läsa. Jag som läser förstår att mamma inte kommer om han så har Spindelmannentröjan på sig hundra dagar. Jag som läser förstår hur det funkar på skolan där Jamie går (alla problem verkar sopas under mattan och ingen engagerar sig i eller verkar ens ha läst någon slags rapport från Jamies gamla skola om hans familjesituation) och fattar att här finns ingen hjälp att få. Och mitt hjärta går i tusen bitar.

För vem? 13 år och uppåt

Jul i stora skogen

Jul i Stora skogen av Ulf Stark, med illustrationer av Eva Eriksson

Det här är en mycket behövd och efterfrågad bok så här när det närmar sig jul. Nämligen kommer det varje höst, sisådär i mitten på november, minst ett par-tre stycken lärare och fritidspedagoger och frågar med hoppfullt ljus i blicken "om det finns någon bok som är bra för högläsning, och som man kan läsa ett lagom stycke ur varje dag från nu och fram till julavslutningen? Det ska helst vara lagom roligt och spännande och passa alla barn från sex till tio år ungefär. Och helst med anknytning till julen, förstås.". Och varje år så gör jag vad jag kan. Det finns inte många böcker som passar till just detta, faktiskt,  och det fåtal som finns lånas snabbt ut. Collmar har skrivit om Djuren i stallet, klassikern Marias lilla åsna efterfrågas än, liksom Kirkegaards bok om Nisse Nys. Alltför många böcker går bort för att det är för mycket text. Nordqvists Tomtemaskinen t ex. Andra går bort för att de riktar sig till större barn (ex Spelkortsmysteriet).

Så när jag läste om att Ulf Stark och Eva Eriksson har gjort just en sådan här "adventskalenderbok" så beställde jag raskt två exemplar till vårt lilla bibliotek och hoppades att det skulle vara det jag och lärarna tänkte sig.

Och det är det! Jag kommer att beställa ännu fler av den här för jag tror det kommer att bli en högläsningsklassiker. Det är en fantastisk liten berättelse om den ensamma hustomten Vrese (som skäller på allt och alla men egentligen är väldigt godhjärtad. Och väldigt ensam.) och om alla djuren i skogen (kaninerna, ekorren, skatorna, fåglarna och så de rätt stadsvana duvorna) som förbereder att fira jul för de har fått veta att Tomten kommer till Stora skogen. De visste inte riktigt förut vad vare sig julen eller tomten eller vinter eller någonting var, men får nu veta att när Tomten kommer blir det jul. Då ska man äta, och dansa, och klappa varandra. (Egentligen är det bara en liten skylt där det från början stod "Tomten till salu" som har blåst in i skogen. Men "alu" har försvunnit så nu står det "Tomten till S, och det måste ju förstås betyda att Tomten kommer till Stora skogen). Alla efterfrågade ingredienser finns: det är roligt (hustomten Vrese är väldigt rolig, kaninfamiljen är också väldigt rolig att läsa om), det är spännande (ska Tomten någonsin komma? Vi som läser vet ju att hustomten Vrese inte ens vet om att Tomten är väntad i Stora skogen) och så har det anknytning till jul. Det är också precis lagom mycket text att läsa varje dag, ungefär 10 minuters högläsning per kapitel. Och precis lagom spännande och roligt för att passa barn mellan 6 - 10 år.

Och så bilderna! Eva Eriksson är fantastisk på att få fram rent mänskliga uttryck hos de små djuren (ibland tycker jag nästan att det är Max som busar runt i kaninhålan) eller den buttra vresigheten hos hustomten Vrese. Massor av fina detaljer också, som möblerna i kaninhålan.

Så, sammantaget, gör helt enkelt så här: Köp den här boken. Vare sig du är moster, bibliotekarie, fritidspedagog, farmor, mamma, farbror, vänlig granne....om du någonsin har barn omkring dig som du tycker ska få lite högläsning inför jul, så behöver du ha den här boken. Och du behöver ha den varje jul. Till dina barn. Till andras barn. Igen och igen. (och den kommer alltid att vara utlånad så här års på biblioteken)

För vem? högläsning för 6-10 år, egenläsning från 9 år

Det bästa av allt

Det bästa av allt av Rona Jaffe

Den här har jag hållit på med under ganska lång tid, samtidigt som jag läst andra böcker. Den var aldrig så bra att jag bara var tvungen att läsa vidare - nä istället ledsnade jag faktiskt med jämna mellanrum på den och lät den ligga. Men tog upp den igen - för jag måste ju veta Vem De Skulle Gifta Sig Med. För det är när allt kommer omkring det som den här boken handlar om.

Vi får följa några "flickor" som det heter, med början 1952 på Manhattan. "Flickor" sa man nämligen på 50-talet även om dem i tjugoårsåldern, och den här boken är skriven 1958. I språket märks det mest på såna ord vi inte längre använder men annars flyter det bra och rappt och är väldigt lätt att läsa.
Nåväl - de här flickorna jobbar i bokens början på samma kontor, ett förlag. Ingen av dem är ännu gift (en av dem är till och med frånskild och har en liten dotter). Några av dem bor ensamma, eller tillsammans med varandra, andra med sina föräldrar. Och vi får följa dem på jobbet, ut på middagar och nöjen, se vem de blir kära i med lycklig utgång eller vem de blir kära i med olycklig utgång, läsa om vad de har på sig. Och om vad de dricker. Jäklar i min lilla låda vad de dricker mycket. Det "tas en drink" här och "tas en drink" där, och det är aldrig bara en. Det är martinis och whisky och cocktails i en aldrig sinande ström. Förmiddag, eftermiddag, innan middagen, efter middagen, i stället för middagen, innan de går och lägger sig och så lite där i mellan.

Var alla människor i New York alkoholister på 50-talet??

Kontoret är det centrala, där det startar och dit vi återkommer hela tiden. Det fullkomligt vimlar av flickor på det här kontoret. Det skrivs maskin, öppnas post, hämtas kaffe, tas diktamen, skvallras. Och för alla flickorna så är jobbet bara något de gör tills de blir gifta. Då slutar de arbeta och ägnar sig åt hemmet och maken. Det är så fullständigt självklart. En av huvudpersonerna vill gärna göra karriär på förlaget och så småningom kanske bli förläggare själv. Men ändå är det så självklart att om hon skulle få gifta sig med den mannen hon drömmer om så skulle hon omgående sluta arbeta och bli hemmafru på heltid.

Så även om språket är rätt modernt - så är inte miljön och människorna det. Det har hänt mycket på de femtio åren sen boken skrevs och när jag läser kan jag sitta och bli helt frustrerad över hur alla tänker och tycker. Vid något tillfälle pratar en av huvudpersonerna med sin date om varför hans arbete skulle vara viktigare än hennes. Han förklarar att hon ju bara gör det här för att försörja sig tills dess att hon gifter sig, och att hon hamnade på ett förlag var bara en slump. Han, däremot, identifierar sig med sin arbetsplats. Han måste lyckas, och trivas, och tjäna bra med pengar. Dels för självkänslan, dels för ansvaret att i framtiden försörja fru och barn. Hans arbete är hans liv och kan definitivt inte jämföras med hennes tillfälliga födkrok. Hon blir rätt sur på honom för det här - men käftar inte emot och ger sitt tysta medgivande. Och det är hon (Caroline) som ändå tar sitt arbete på stort allvar, hon som vill göra karriär (men som ändå när allt kommer omkring ändå skulle välja giftermålet och hemmet om hon fick). Så jag stör mig på det här gamla sättet att tänka och så stör jag mig på just det här tysta medgivandet. Flickorna argumenterar inte - de liksom bara ler och vet bättre inombords. Inte heller protesterar de mot rent fysiska övergrepp (en vedervärdig chef som tafsar på alla unga sekreterare t ex) utan liksom bara ler och står ut eller möjligen sätter sig lite längre bort eller så.

Jag stör mig - men är samtidigt medveten om att jag får ta boken för vad den är. Den är skriven 1958, med det synsätt som var då. Och den är, för att vara skriven då, egentligen rätt vågad och nytänkande. Flickorna bor ju faktiskt ensamma. De jobbar och försörjer sig (om än temporärt). De går ut och roar sig (om än nästan aldrig utan att ha en trygg man, en date, vid sin sida). De har Sex Innan Äktenskapet (o fasa), åtminstone några stycken av dem. En gör till och med abort (hennes pojkvän bestämmer att det är det bästa, och hon gör som han säger. Ännu mer tyst medgivande, även om hon gråter en del),

Så jag läste och tröttnade ibland när det blev för många drinkar, tysta medgivanden och egenkära karlar. Jag kände aldrig särskilt för någon av huvudpersonerna, blev mest irriterad på dem. Varje gång jag plockade upp boken efter någon tids utflykt till någon annan bok så hade jag glömt vilka flickorna var och vem de var eller hade varit kära i. Ändå ville jag läsa färdigt - för jag ville se om de uppnådde sitt stora mål någongång. Och med vem, i så fall. Och om jag skulle få något romantiskt pirr.
Det fick jag aldrig. Mer frustrations-kli i hela kroppen. Och så kände jag stor tacksamhet för att jag lever i den tid jag gör. Tänk - jag är inte gift! Men faktiskt är jag lycklig ändå.

PS: Och kan man skriva ett helt inlägg om Det bästa av allt utan att nämna TV-serierna Mad Men och Sex in the City? Jahadå, det kan man. Om man som jag är TV-analfabet och aldrig har tittat på vare sig den ena eller den andra av de där serierna.

Bitterblue

Bitterblue av Kristin Cashore

Detta är en fristående fortsättning på Graceling (De utvalda: Tankeläsaren) och Fire (De utvalda: Monstrets dotter). Jag tycker dock absolut att man bör läsa dem först för att få störst behållning av den här boken.

Spoilervarning - har du inte läst Graceling eller Fire och tänker dig att göra det så läs inte nedanstående som kan avslöja en del av handlingarna i dem! 
 
Det var ett bra tag sedan jag läste en bok som jag fastnat i så mycket att jag längtade hem från jobbet för att kunna läsa mer i den. Bra och tankvärda böcker har jag läst, javisst, men den här suger in mig i en annan värld och inget slår det.

Bitterblue är kung Lecks dotter. När Graceling slutade var hon drottning av Monsea fast hon bara var åtta år, hade levt i ständig skräck under sin fars skräckvälde, sett sin far plåga sin mor och till sist även mörda henne. När jag såg vad den tredje boken av Cashore skulle heta, Bitterblue, och fattade att den skulle handla om Lecks dotter så undrade jag mycket hur den skulle vara. Hur pass normal kan någon bli som har haft en sådan barndom?
Cashores böcker är inte den actionfyllda sortens fantasy. De handlar mer om känslor och relationer - så gör även denna. För nu har Bitterblue varit drottning i tio år i det Monsea som så länge plågades av kung Lecks fruktansvärda styre, och saker och ting är fortfarande inte som de ska. Hon vet inte riktigt vad det är som inte stämmer - för hon vet inte hur det borde vara - men ska en drottning sitta hela dagarna på ett kontor och läsa igenom och signera papper utan att någonsin komma utanför slottet? Utan att ens veta hur slottet utanför kontoret och hennes egna rum ser ut? Ska en domare i domstolen börja sitt anförande med att säga att "idag förbjuder jag någon att använda ordet "ben" (bones) i något som helst sammanhang"? Ska slottsbibliotekarien heta "Death" och komma med så mycket papper så att han behöver ha två man med sig att bära dem när drottningen bara vill ha en karta över staden? Hon börjar tycka att hon omges av galningar. Och ännu värre - hon börjar ana att ingen hon någonsin pratar med säger sanningen om något till henne.
Hon börjar att förklädd smita ut i staden på nätterna. Hon besöker värdshus och träffar på människor - både farliga människor och kloka människor, och hon börjar ifrågasätta det hon gör och livet på slottet mer och mer.

Jämför man med de andra två böckerna drar den här mer åt deckarhållet. Man anar ett stort mysterium och att ingenting är som det synes vara. Människor mördas men fel personer får skulden. Bitterblue samlar ihop spridda ledtrådar, märklig kunskap och slumpvisa avslöjanden, vrider och vänder på det hon får reda på men blir i början bara mer och mer frustrerad innan hon så småningom börjar komma sanningen på spåren om vad som hänt i det förgångna och vad som fortfarande händer i hennes stad och i hennes kungarike. Bitvis är boken rätt stillastående och frustrerande - men det är en del av historien. Bitterblue är fastlåst och får inga svar eftersom ingen runt henne säger sanningen. Men så rätt var det är så händer massor av avgörande saker och man måste läsa vidare (aha! aha! nu vet jag hur det hänger ihop!) - fram till nästa stillastående parti när Bitterblue travar runt i sina korridorer och drunknar bland papper att signera. Och även om det ibland är stillastående så är det ofta mycket humor. Speciellt när Bitterblue pratar med eller förvånas över sina närmaste rådgivares, eller sin bibliotekaries uppträdande. Hon kan själv ge rätt bitande svar också.

Katsa och framförallt Po (och fler av personerna från Graceling) är med en hel del även i den här boken. De försöker skapa oro i de sju kungadömena så att folket i dem gör uppror och avsätter sina oftast väldigt elaka och onda kungar - men de återkommer med jämna mellanrum till Bitterblues slott och blandar sig i det som händer där. Jag gillar att de är med men inte längre har huvudrollerna. Historien återknyter även till Dell och personerna i Fire så småningom (men inte på något avgörande vis) och jag gillar när den här boken får allt att hänga ihop.

Det är kärlek också. När Bitterblue tar sig utanför slottet kan man säga att hon börjar leva på riktigt (och här kan jag infoga en invändning: det känns inte trovärdigt att Bitterblue i tio år har suttit vid sina högar av papper på slottet och inte funderat något alls på varför hon gjort det, inte lärt känna någon på slottet utom sina närmaste rådgivare, inte ens vet var köket ligger. Visst, när hon smyger ut i staden vaknar hon liksom till liv och börjar ifrågasätta - men att förut aldrig ens ha försökt eller undrat?). Och när hon börjar leva på riktigt så innebär det också att träffa någon som blir mer än en vän - och det innebär också gräl och konflikter med denne person. Cashore kan verkligen skriva om kärlek när den spirar fram så man får rysningar av lycka längs med ryggraden. Men jag skulle velat ha mer av det! När hon nu är så duktig på att få fram lyckopirr så kunde det ha varit mer sånt och mindre frustrerat travande i lögner och slottskorridorer tycker jag.

Den här boken är alltså ganska annorlunda mot de andra två (ja, egentligen är de inte särskilt lika sinsemellan de heller) men samtidigt så väldigt bra. Jag undrar vad Cashore ska skriva om nästa gång. Och hur hon ska skriva det?

En halv gul sol

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie

Innan jag läste den här boken var Biafra ett namn på ett land där jag visste att man hade haft en svältkatastrof någon gång när jag var liten. Biafrabarn var det synd om och det var till dem man skulle skicka den där maten man inte ville äta upp. Landet Nigeria kunde jag lite suddigt peka ut att det ligger i Västafrika vid Guldkusten ungefär (men jag trodde det var ett av de där små länderna, inte att det är riktigt stort).

Nu har jag fått ett stycke historia till livs som helt har ändrat det här. För samtidigt som jag har läst den här boken har jag varit tvungen att titta på kartor över Nigeria, läsa på nätet om Nigerias nutidshistoria och om landet Biafras korta historia, om vad kwashiorkor är (även om jag sett bilder förr visste jag inte att det var en faktiskt sjukdom, en sjukdom som framkallas av svält). Jag har lärt mig mer om vilka stammar som lever i Nigeria, om Carl von Rosen, om landminor och afrikansk matlagning - men framförallt har jag läst om kriget i Nigeria och Biafra på 1960-talet och hur det verkligen var att leva där då, hur det var att vara en biafran och vara stolt över det.

Ju fler såna här böcker jag läser, verkliga händelser, verkliga människor (ja, personerna i den här boken är inte verkliga, men de skulle kunna vara det), nutidshistoria - desto mer känner jag att det finns så många människors historier som behöver berättas. Här är Västafrika på 60-talet som jag inte visste så mycket om och blir engagerad i, men det finns också Chile på 70-talet, Indien/Pakistan på 40-talet, Syrien just alldeles nu och Jugoslavien på 90-talet. Krig, sorg, personliga katastrofer och så många levnadsöden...

Jag tycker mycket om En halv gul sol. Vi får lära känna Olanna och Odenigbo, medelklasspar som bor och arbetar på universitetet i Nsukka, och så Kainene, Olannas tvillingsyster, och hennes Richard som kommer från England. Olanna och Odenigbo har en tjänstepojke, Ugwu, som också har en stor och viktig del i berättelsen. Berättarperspektivet skiftar mellan Ugwu, Olanna och Richard och vi får på så sätt olika bilder av det som händer när personerna är så pass olika och med olika erfarenheter. Vi får först lära känna huvudpersonerna under ett antal år innan det blir krig. Det är rätt vanliga liv (om än i en för mig väldigt annorlunda miljö) och vanliga konflikter - kärlek, otrohet, problem med överbeskyddande föräldrar, syskonrivalitet. Och sedan, i andra halvan på boken ungefär, så bryter kriget ut och vi får läsa om hur de vi lärt känna påverkas av kriget. Det är fruktansvärda händelser för det mesta och förhållandena blir värre och värre. Det känns som att de som lever i det blir mer och mer avtrubbade för hur hemskt allting faktiskt är, och det känns som att jag som läsare delar det här, att det som var vidrigt att läsa om i början blev mindre hemskt allteftersom, att det vidriga och omänskliga blir det normala. Men här finns verkligen många otäcka skildringar av krig och svält och vad detta gör med människorna. Speciellt svårt har jag att läsa om hur barnen hade det och hur mödrarna försöker och försöker få dem att överleva i svälteländet men inte lyckas.

Det är inte karaktärerna i boken och deras personliga liv, drömmar och känslor som berör mig så mycket. De är egentliga ganska ointressanta och platta. (utom Ugwu, tjänstepojken som när han börjar jobba hos Odenigbo är i kanske 13-årsåldern och inte förstår hur någon enda människa kan behöva äta kött varje dag. Ugwu får vid sidan av sitt arbete gå i skolan och är en väldigt smart kille. Jag gillar att läsa om hans funderingar som liksom är hans gamla livs uppfattningar med andar och häxor blandat med nytt modernt tänkande) Jag gillar den här boken för att den ger mig en bra och trovärdig bild av Biafrakriget, för att den levandegör historia för mig.