Relic Master 4: The Margrave

Att läsa serien "Relic Master", eller "Legenden om kråkan" som den heter på svenska, har varit både högt och lågt. Första boken, Den brinnande staden, blev jag glatt förtjust i och skrev ett längre inlägg om den här fascinerande genren sci-fi/fantasy (här kan du läsa det). Sedan fortsatte jag med bok två och tre, Det heliga ordet och Den bindande kronan och var inte alls lika nöjd längre. Berättandet uteblev och böckerna bestod mest av lite olika scener staplade på varandra, tyckte jag. Men argast var jag på det faktum att serien var slut utan att jag hade fått något svar på hur allt hängde ihop. I färd med att skriva världens elakaste sågning upptäckte jag att jag ju hade missat detta: serien var inte slut efter de tre första böckerna. Det fanns en fjärde och avslutande bok, The Margrave, men den hade av någon totalt outgrundlig anledning aldrig översatts till svenska. Så jag fick lugna mitt sågande och skriva ett milt gnällande inlägg i stället (här kan du läsa det) och sedan ge mig på jakt efter bok fyra.

Nu har jag läst den.

Ska jag såga? Nej. Fjärde boken hämtade sig betydligt och var faktiskt lika spännande som första boken i serien. Ska jag hylla? Alltså - nej. Spännande, ja, men när jag läst sista sidan hade jag fortfarande inte fått några bra svar på varför allting hängde ihop som det gjorde i den här världen. (MILD SPOILERVARNING HÄR!) Att de som nu var Skaparna, gudarna, mytologiernas Flain, Krest, Tamar etc från början var vanliga människor från jorden som via rymdskepp landat i den här världen och koloniserat den hade jag förstått förstås. Det framgår ganska klart redan i första boken. Men det jag ville veta var hur deras teknologi och livsverk med århundradena kunde bli till riktig magi, till själavandringar, till en hel religion. Och hur deras alldagliga pryttlar typ miniräknare, fjärrkontroller, kikare och sånt nu kunde innehålla "skaparkraft" som Galen och Raffi liksom kunde tanka ut till att använda och göra andra saker med. Men jag får aldrig förklarat för mig sambandet magi/teknologi, och jag känner mig helt lurad på konfekten. Det är lite som i Liftarens guide till galaxen när svaret på frågan varför allting finns och hur allt kom till och vad som finns bortom (eller hur den nu är formulerad) är 42. Jaha? liksom.

Men detta gillar jag i boken: The Margrave själv. (eller "markgreven" som känns alldeles konstigt att kalla honom även om det är den korrekta översättningen). Jag fascineras ständigt att läsa om ondska och om vad som driver människor till att bli onda (eller om det är något man föds med ungefär som fräknar eller sexuell läggning). (Ja, riddar Kato i Mio min Mio, jag tittar på dig. Du är så genuint ond att du bara sitter vid ditt skrivbord och ”tänker ut ont”. Hur kul är det? Egentligen??) Nåväl – med The Margrave får jag en förmodad ond gestalt att fundera över. Han började först skymta i handlingen i andra boken i serien, som någon namnlös fasa som dvaldes i de djupaste hålorna i Maar, och den som troligen var skäl till allt som gick fel och var dumt på hela planeten.

Nu får vi träffa denne The Margrave. Är han då genuint ond och tänker så Kato-onda tankar att planeten får problem med miljöförstöring? Nä. Han är ensam och ledsen och känner sig orättvist behandlad. Vilket han faktiskt är. Han har gjort rätt vidriga saker genom århundradena (starta hela Vakten, till exempel, bara för att mer eller mindre "ge igen") - men man kan förstå honom när han väl börjar berätta alla sanningar om De Hyllade Skaparna. De var klantiga, de där "gudarna". De gjorde en hel massa saker de inte borde ha gjort - men framförallt gjorde de The Margrave som blev en hemsk skapelse. Men det kan ju faktiskt inte han hjälpa. Typ.
Nu när Raffi & Co efter mycket om och men når ner till honom i Maars hålor så borde han med all rätt kasta i fängelsehålor, tortera, vara ondskefull och skratta elakt. I stället kommer han dragandes med mat, sårvård och varma, nya kläder. Och så de där otäcka sanningarna, som får Galen, Raffi and friends världsbild att rasa men som lämnar mig i ganska så total besvikelse.

Var det allt?

Eller finns det en femte bok som ännu inte blivit översatt från brittisk engelska till amerikanska eller nåt?

Titel: The Margrave
Serie: Relic Master, book 4
Författare: Catherine Fisher
Köp den här eller här

Legenden om Kråkan 2 och 3: Det heliga ordet + Den bindande kronan

Nu ska jag såga...eller vänta lite här nu..??!

Här satt jag nu och var arg. Jag hade läst de två sista böckerna i serien som på svenska heter "Legenden om Kråkan". Här skulle svavelosas och sablas ner och gnällas, för jag var så besviken.
Men av detta blev intet.
Så här är det nämligen: Första boken i serien heter Den brinnande staden. Den tyckte jag ganska bra om (härkan du läsa mitt inlägg) och fascinerades mycket av blandningen mellan sci-fi och fantasy. Raskt fortsatte jag alltså med bok 2 och 3: Det heliga ordet och Den bindande kronan. Nu var det inte alls lika bra längre. Berättandet tappades bort i ett enda staplande av olika scener på varandra. Det kändes mer som ett enda zappande i världen Anara som böckerna utspelar sig i. Men jag läste på, för jag var bara tvungen att ha reda på hur allt hängde ihop.

Vilka skaparna (de som nu sågs som gudar) egentligen en gång var, hur det där funkade med att de lämnade kvar teknologiska prylar som numera har blivit magi, att det utöver detta vekar finnas magi på riktigt och hur kan nu allt detta funka? och så vidare och så vidare.

Men ju närmare slutet i bok 3 jag kom desto oroligare blev jag. Hur skulle allt kunna förklaras och redas ut på det lilla antal sidor jag hade kvar? Personerna i boken höll ju mest på att älta vem i deras lilla grupp som kunde vara Den Onde Förrädaren som avslöjat alla deras hemligheter för Den Onde Härskaren. Ja, jo, lite spännande, men jag ville ju få Förklaringen Som Knöt Ihop Alla Lösa Trådar Och Lämnade Mig Lugn Och Nöjd.

Boken tog slut. Utan att jag hade fått en endaste förklaring på någonting. Alla trådar hängde lösa, viktiga personers historier var definitivt inte avslutade och jag kände mig lurad på hela poängen. Nu skulle jag här alltså sätta igång och ondgöra mig över hur en författare kunde avsluta en bokserie utan att ha avslutat storyn (Orkade hon inte hitta på något bra slut? Va? vavava??), men först skulle jag läsa lite mer om böckerna på nätet.

Och upptäcker att serien inte tar slut efter bok 3. På engelska finns en fjärde del. Den heter The Margrave och har av någon mystisk och outgrundlig anledning aldrig blivit översatt till svenska. Why?? Man kan ju tänka sig att alla svar som jag söker finns i den. Att själva avslutningen finns i den. Att serien inte är komplett utan den.

Det är bara att svälja all min svavelosande besvikelse, lugna ner mig och försöka få tag på denna The Margrave. Stå ut med ännu en bok av scenstaplande utan berättelse för jag måste ju FÅ VETA HUR ALLT HÄNGER IHOP.

I’ll be back.

Titel: Det heliga ordet + Den bindande kronan
Serie: Legenden om Kråkan, bok 2 + 3
Författare: Catherine Fisher
Orginaltitel: The Interrex/The Heiress + Flain's Coronet/The Hidden Coronet, Relic Master book 2 + 3
Översättning: Ylva Spångberg
Utg år: 1999 resp 2000
Köp bok 2 till exempel här eller här, och bok 3 till exempel här eller här. Det går bara att köpa dem på engelska, men den svenska översättningen finns att låna på bibliotek.
För vem? 12 år och uppåt

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet

Legenden om Kråkan 1: Den brinnande staden

Legenden om Kråkan är en bok i en genre jag är alldeles särskilt förtjust i – när man på ett smart sätt blandar fantasy och sci-fi. Jag vet faktiskt inte om den har något namn. Sci-fantasy?? Men grejen är i alla fall att det hela ska utspela sig i en miljö som är långt bortom någon slags apokalyps, och att det ska finnas rester och ruiner av ett högteknologiskt samhälle liknande vårt eget, men att folk sedan länge glömt hur tekniken skulle användas och numera tror att det är magi. Ett lysande exempel på sådana böcker är Lotta Olivecronas Vren-serie (börjar med De glömda rummen). Och nu som först har jag upptäckt denna trilogi, Legenden om Kråkan, som kom redan 1998. Har bara läst första boken i serien ännu, Den brinnande staden, men kommer så fort som möjligt läsa de två återstående: Det heliga ordet och Den bindande kronan.

Först när jag läser känns det som en fantasybok typmodell 1 A: en magiker och hans lärjunge är ute på vandring. Jag älskar oftast fantasyböcker typmodell 1A, så jag läser förstås vidare. Magikern, Gelan, är en så kallad relikmästare (hela serien heter på engelska The Relic Master, låter mer fantasy-häftigt än Legenden om Kråkan faktiskt), men när han ganska snart plockar fram sina omhuldade reliker ur packningen förstår jag raskt att det är urgamla tekniska prylar från något försvunnet samhälle: Ett rör som man kan titta igenom och då på ett magiskt vis kan se ställen långt borta. En armband med en dosa utsmyckat med små knappar – när man trycker på knapparna så skimrar siffror på dosan. Och annat - till och med saker som kan explodera.

Gelan och hans lärjunge, Raffi, vandrar vidare och jag får veta mer. Relikmästarna och deras Orden är utrotade och förbjudna, och Gelan och Raffi lever i ständig flykt från några som kallas Vakten och som har tagit över världen. Jag förstår också att det är något som är på tok med Gelans ”magi”, att han rent bokstavligen har blivit utbränd på något sätt. Och det är här det märkliga börjar – magi? För i den här boken och världen är det inte bara kvarlämnade teknologiska prylar som verkar som magi för människorna. Nej, det finns också riktig magi, som på något sätt har uppstått i kölvattnet efter den där försvunna civilisationen. Raffi håller på att lära sig. Det är vädermagi, illusionsmagi men också att kunna känna och faktiskt prata med träd och natur. Hur kan det finnas magi? Tillbaka till fantasybok typmodell 1A, alltså. Jag bara måste läsa vidare för att få veta hur allt blev som det blev.

Målet för resan är den gigantiska och totalförstörda ruinstaden Tasceron där allt numera är svart, fullt med rök, monster och elaka människor. Plus att det djupt i marken under staden fortfarande brinner. Gelan är på ett ständigt miserabelt humör pga "utbrändhet" (stackars, stackars Raffi som ofta blir utskälld efter noter) och har fått för sig att han skulle kunna bli frisk genom att hitta glömda hemligheter någonstans i Tasceron.

Jag gillar verkligen det här. Det är så mycket mer än de dyrbara ”relikerna” – det är diverse härliga karaktärer de möter, twister, kul magi och allt som ska till för att jag ska sträckläsa en fantasybok.

Titel: Den brinnande staden
Serie: Legenden om Kråkan, bok 1
Författare: Catherine Fisher
Orginaltitel: The Dark City/Book of the Crow (Relic Master book 1)
Översättning: Ylva Spångberg
Utg år: 1998
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här (finns bara att köpa på engelska, men svenska översättningen finns på bibliotek)
För vem? 12 år och uppåt

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet

Vicks blå - the sequel

Jaha. Så står man där med sin vattenflaska i handen och sin vicks blå under tungan för att stävja alla eländiga hostattacker. Framför sig har man en grupp fyror som man ska undervisa i informationssökning. Hela lektionen går ut på att visa hur man söker efter böcker i bibliotekskatalogen på datorn (eftersom de ska göra det i praktiken nästa vecka) och att visa skolbibliotekets hemsida. Man står alltså framför en laptop och en smartboard och ska hålla en käck internetbaserad lektion helt beroende av tekniska hjälpmedel.

Håller rösten, då? Jo. Det är inte den som är problemet. (just nu i alla fall)

Smartboarden då? Projektorn? Belysningen? Laptopen??? Helt OK.

Internetuppkopplingen? Så att det överhuvudtaget går att visa bibliotekskatalog, hemsida och länkar?

Nej. Hela kommunens internetuppkoppling verkar ha totalhavererat, lagt sig i en undanskymd hörna och dött.

Nähä. Vad gör man då?

Improviserar. Man kan till exempel från minnet rita upp hur bibliotekskatalogen ser ut på whiteboarden. "Så här skulle det kunna se ut, om internet hade funkat, och då hade man kunnat se hyllplacering på boken typ här."

Man har också, som väl är, burit med sig (vi är inte i biblioteket) en hel hög böcker. Analoga böcker som inte är beroende av internetuppkoppling. Med hjälp av dem kan man diskutera skillnaden skönlitteratur/facklitteratur.

(har jag helt slutat skriva om läsning på den här bloggen? nej, nej...I'll be back. I morgon vankas The Margrave minsann)

Biblioteksvardag - Med en Vicks blå liksom under tungan

Jag är lite förkyld. Och hos mig går alltid viruseländena rena motorvägen rätt ner i halsen där de sätter sig på plats och får halsen att göra ont och mig att hosta. Det brukar vara ett par veckor, det där, men första veckan är förstås värst. Framåt kvällarna brukar jag ha tappat rösten.

Och givetvis inträffar detta under en period på jobbet när jag har tokmycket klasser och grupper inbokade som jag ska prata inför. Det var ett elände att boka in dem (få tag på lärarna, hitta tider där klasserna inte hade slöjd, idrott, rast... och dessutom där jag inte redan hade andra grupper inbokade). Så att boka om är definitivt inget jag försöker med i första taget.

Hur kul är det då att vara bibliotekarie och knappt kunna öppna munnen utan att en hostattack sätter igång? Den här veckan har jag tre bokprat à 40 minuters oavbrutet Carolina-babblande samt hela fem 60-minuterspass där jag ska undervisa i bibliotekskunskap (varav jag babblar minst hälften av tiden).

Man tager en vattenflaska. Håller den helst i handen men om det inte går så på halv-böj-avstånd. Tar en klunk då och då. Man har helst en halstablett på gång i munnen hela tiden. De hjälper givetvis inte att läka bort hela halsontet - men de stoppar åtminstone de värsta hostattackerna.

Och så överlever man. A bibliotekarie's gotta do what a bibliotekarie's gotta do.

(hej alla ni andra som pratar hela dagarna på jobbet...lärare? politiker? bilförsäljare?? HUR GÖR NI???)

Som om hösten kom på sommaren

Tänk dig att du ensam har levt i en bunker de senaste sex åren tillsammans med dina två barn. Det ena barnet minns vagt hur det var innan ni flydde hit, för då var hon sex år. Det andra barnet vet ingenting om världen utanför för hon var nyfödd när hon kom till bunkern.

Sex år utan solsken, utan gräs, utan regn, utan färskpotatissallad en sommarkväll i trädgården (för ni lever på konserver), utan kalla dopp i havet i juni, utan blommande krokusar, utan att behöva skrapa is från bilrutorna, utan nybakat bröd, utan näktergalssång, utan skogsdoft… Bara du och dina två barn, i en bunker. I sex år. I ständig rädsla för att bli upptäckta av plundrare. I ständig sorg efter barnens mamma, som blev kvar i staden ni flydde från. Den ständiga oron för att även någon av er tre ska bli sjuka. För utanför bunkern har alla människor blivit sjuka och dött.

Du försöker hålla modet uppe och ha fasta rutiner på dagarna för barnen. Frukost, lunch, middag, skola på förmiddag och eftermiddag. Spela spel, leka lekar. Förklara hur olika djur ser ut för yngsta dottern som aldrig ens har sett en fjäril på riktigt.

Du oroar dig för vad som ska hända när er mat tar slut. Vilket den snart gör ser du i det tynande förrådet. Och du känner till sist en dag att det är något fel på dig. Att du är trött hela tiden. Att den där hostan inte ger med sig. Att du inte orkar hålla skola med barnen, eller diska efter maten, eller ens gå upp på morgonen. Och du förstår att även du till sist har smittats av den där sjukdomen alla andra ute i världen redan har smittats av.

Vad gör du? Berättar du för barnen att du är sjuk? Nej. Berättar du för barnen att maten håller på att ta slut? Nej.

Så här börjar Som om hösten kom på sommaren. Det är en ungdomsbok, för 10-15-åringar ungefär, och den är inte skriven ur pappans synvinkel som jag har vänt det till ovan, utan ur Nannas. Det är Nanna som får förstå att pappan är sjuk och att hon själv och lillasyster Fride själva måste ta sig ur bunkern, ut i världen. Att de själva måste försöka ta sig in till staden för att skaffa mer mat, och medicin till sin pappa. Men att de inte vet någonting om hur världen är. Om det finns några människor kvar därute. Om de är snälla, de där som kanske lever. Om var man tar vägen när det helt plötsligt börjar regna – man är ju inte så van vid det efter att ha bott i en bunker i sex år.


Men när jag som vuxen läser, så är det pappan jag ser. Och det är en helt fruktansvärd berättelse. Även om det faktiskt finns ljuspunkter och lite hopp i Nannas och Frides äventyr utanför bunkern så är det pappan jag tänker på, och den där världen som bara dog. Först vissnade bladen och gräset mitt i sommaren. Det var som om hösten kom på sommaren. Sedan dog människorna. Det fanns medicin, men bara till ett fåtal, och sedan tog medicinen slut. Världen gick under i ett kaos av sjukdom och hysterisk jakt på medicin.
Och jag kramar mina barn och är så glad att vi fortfarande har en värld att vara i. Att vi kan gå ut. Att naturen lever.

Titel: Som om hösten kom på sommaren
Författare: Jan Henrik Nielsen
Orginaltitel: Høsten
Översättning: Melinda Hoelstad
Utg år: 2013
Förlag: Opal
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-15 år

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på LitteraturMagazinet

Lockwood & Co - Den skrikande trappan

Nu vill jag skriva om den här boken utan att låta gnällig, för jag tyckte om den. Jag tyckte om den...men inte så mycket som jag kanske hade väntat mig. Så därför känns det som att allt jag kommer på att skriva om den känns orättvist negativt, typ att "det bästa jag kommer på med den här boken är att den har en väldigt snygg framsida". Det låter ju nästan som en sågning?

Jag vill INTE såga den - jag är bara lite besviken. Bartimaeus-trilogin av Jonathan Stroud var verkligen en höjdare, och när nu den här kom som verkade som någon kombo av spökerier och intelligent humor så trodde jag att...ja, Bartimeaus II.

Den ÄR rolig. Bara inte lika rolig som jag hade väntat mig.
Den ÄR spännande, visst. Bara inte helt oförutsägbar.
Det ÄR lite läskigt ibland. Men inte vill-inte-läsa-hemma-ensam-på-kvällen-läskig.

Det är England. Och sedan ganska länge tillbaka har människorna i detta England brottats med Problemet. Problemet är ett ökande antal spöken. De gamla, hederliga spökena finns fortfarande kvar på sina mörka gods och på sina kyrkogårdar - men nu kommer det fler och fler, och nuförtiden kan man ganska lätt dö av att möta ett spöke. Man kan bli "spökberörd", och dör då på några minuter, blå i huden och uppsvälld likt någon som drunknat.

Därför finns det ett ständigt ökande antal företag som sysslar med spökbekämpning. Lockwood & Co är ett sådant företag, ganska nystartat och litet. Alla spökbekämpningsföretag har barn anställda som sina agenter, eftersom de vuxna har förlorat förmågan att kunna se eller höra spöken. De vuxna är dock med som en slags övervakare och insatsledare i spökutrotarexpeditionerna. Utom hos Lockwood & Co som drivs av Lockwood som i princip fortfarande är ett barn (eller kanske 18-19 år sådär). Lockwood anställer tonåringen Lucy, som har spökjägartalangen att kunna höra spöken. Tillsammans med George, den tredje anställde på Lockwood & Co drar de ut på allehanda spökutrotningsuppdrag.

Det går väl sådär med uppdragen. Lockwood har till exempel en tendens att reta upp spökena alldeles för mycket, Lucy följer inte alltid regelboken och George verkar mest intresserad av att äta kakor. Misstag görs, och det första uppdraget vi får läsa om i boken går alldeles åt skogen. Hela huset brinner ner till grunden och Lockwood & Co blir stämda på en förmögenhet. Det är därför de måste ta sig an uppdraget Combe Carey Hall - ett gammalt gods där det spökar så mycket att inte ens de stora välrenommerade spökjägarföretagen har lyckats ta kål på spökena där.

Munhuggandet mellan Lucy, Lockwood och George är roligt att läsa om. Jo. Och spänningen stiger när man inser att allt det som händer i boken nog har ett samband. Och visst, det är lite läskigt när Lockwood & Co står i en liten järnkättingscirkel som utgör det enda skyddet i ett rum där det fullkomligt forsar spökblod ner från väggarna.

Men det är inte Bartimaeus II.

Titel: Den skrikande trappan
Serie: Lockwood & Co
Orginaltitel: The Screaming Staircase
Författare: Jonathan Stroud
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2014
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-15 år