The Original

Det här är en kortroman, en novella, som först gavs ut enbart som ljudbok men några år senare även som vanlig bok. Och om jag förstått det hela rätt så utgjordes författarsamarbetet genom att Brandon Sanderson hade idén och handlingen i stora drag, Mary Robinette Kowal skrev utifrån detta ett råmanus och så redigerade de detta tillsammans. Jag kan ha missuppfattat, men jag förvånades alltmer under läsningen över hur jag inte kände igen Sandersons stil, undrade hur samarbetet fördelats, googlade och drog egna slutsatser. För jag var inte helt nöjd - jag älskade själva bokidén, men tyckte inte att jag fick det jag förväntade mig (och slutet blev jag direkt missnöjd med). Idén hade gjort sig bättre som en riktig fullängdsbok, med mer fördjupning i både karaktärer och världsbygge, för här finns så mycket jag hade velat få veta mer om. Men nu blev det alltså en kortroman, lite action-handling, en rätt trist huvudperson som ägnar alldeles för mycket av de få boksidorna åt att tycka synd om sig själv, och så ett abrupt slut där jag inte fått reda på hälften av allt det jag ville.

Vad handlar den om, då? Jo, vi är i framtiden, och människorna kan här med hjälp av teknik själva välja hur de vill se sin värld med hjälp av olika filter och konstgjorda teman. De blir aldrig sjuka, och skadas de får de injektioner som gör att skador läker eller saknade kroppsdelar växer ut igen, och vill man kan man välja evigt liv (och jadå, det går också att uppväcka döda igen). Ingen behöver egentligen längre jobba - maskiner sköter allt. Så därför kan personer tillbringa sina dagar som t ex "apelsinskalsskulptörer" - vilket huvudpersonen gör. Det tog ett tag i boken innan jag begrep att det faktiskt var det hon gjorde... helt knäppt.

Holly vaknar upp i ett sjukhusrum och vet inte alls varför hon kommit dit. Det sista hon minns är att hon var på en fest tillsammans med sin man. Nu ligger hon i en säng, omgiven av människor som frågar henne saker, antecknar och ser bistra ut. Hon får veta att hon egentligen inte alls är Holly. Inte riktiga Holly. Nej, hon är en klon, som skapats utifrån den äkta Holly Winseed. Hon ser precis ut som The Original Holly Winseed, har samma minnen, allt - men också lite tillägg: hon har programmerats till att vara duktig på att slåss och på att hantera vapen, något som den ursprungliga Holly aldrig kunnat. Så hon känner sig väldigt konstig när hon får hålla i ett vapen och det känns helt hemtamt samtidigt som hon ju vet med sig själv att hon aldrig hållit i ett vapen förut någonsin... 

Samma minnen... alltså ända till den där kvällen, den där festen, som är det sista hon minns. Sedan vet hon inget. Men det är det hon har som uppdrag att ta reda på nu. För The Original Holly har tydligen efter den där festen slagit ihjäl sin man, Jonathan. Och Holly har nu en vecka på sig att söka upp The Original Holly och döda henne. Lyckas hon får hon ta platsen som original-Holly och ta över sitt eget liv (igen - allt det här är väldigt förvirrande...). Lyckas hon inte så kommer hon utplånas - hon måste nämligen ta livsuppehållande injektioner ett par gånger om dygnet och efter en vecka så upphör de och hon dör.

Så Holly ger sig, fullständigt lamslagen av sorg (men hallå! hon har precis fått veta att hennes älskade man Jonathan har dött!) och förvirring (och att det var hon själv som hade ihjäl honom) ut i denna märkliga framtidsvärld för att bokstavligen finna sig själv.

Som sagt: jag tyckte väldigt mycket om idén, upplägget och världsbygget, och hade velat ha en riktig, Sanderson-lång roman utifrån detta. Men fick en alldeles för kort och grund story jag läste ut på några timmar och blev helt besviken på.

Titel: The Original
Författare: Brandon Sanderson & Mary Robinette Kowal
Utg år: 2020

In the likely event

Eftersom jag älskade Fourth Wing så mycket fortsätter jag läsa Rebecca Yarros andra böcker, de som absolut inte är fantasy, för att se om jag hittar fler att gilla lika mycket. Det här är en nutids-romance, och den är OK men inte wow. 

Vi följer Nate och Izzy i två parallella berättelser: en i ett "nu" i Afghanistan, där Nate och Izzy möts. Han ska som arméofficer beskydda henne som är där i politiskt ärende. Men man förstår ganska direkt att det inte är första gången de träffas, och att de betyder, och har betytt, mycket för varandra sedan länge. Och så en berättelse i ett "då", för kanske 15 år sedan och framåt, som börjar med att Nate och Izzy träffar varandra första gången. Det är när de får sätena bredvid varandra i ett flygplan och omgående bägge känner att "wow! honom/henne gillar jag!". De pratar med varandra medan planet rullar bort mot start, Izzy är väldigt flygrädd och Nate (som aldrig har flugit förut) försöker lugna henne. Planet lyfter - och störtar ner i en flod efter 90 sekunders flygning. 

Och ja, de överlever såklart - annars hade de ju inte kunnat stå där på flygplatsen utanför Kabul och skälla på varandra som de gör i bokens början. Varför skäller de på varandra? Vad hände med den där omedelbara förälskelsen och hur försvann de där 15 eller nåt åren? Det är det vi får veta nu, samtidigt som vi följer dem i Afghanistan.

Jag brukar inte ha problem med tidshopp, återblickar eller parallella handlingar - men i den här boken stör det mig. Jag får inte flyt i läsningen - jag gillar att läsa om Nate och Izzy i då-berättelsen, men den blir så upphackad att jag aldrig blir riktigt uppslukad. Sedan blir jag, som alltid, irriterad när personer i böcker missförstår varandra och aldrig pratar ut om saken, och så är det här vid flera tillfällen. Så även om dialogen på många ställen är bra och rolig att läsa så blir jag ganska ofta mest irriterad på dem bägge. 

Titel: In the Likely Event
Författare: Rebecca Yarros
Utg år: 2023

Tale of the Heart Queen

Jag läste de tre första böckerna i den här serien i ett svep förra året, och var rätt road av dem. (läs här vad jag skrev om dem) Fjärde och sista boken i serien hade då inte kommit ut, och det har inte blivit av att läsa den fast den kom i höstas. Men nu var det dags. Och vad tyckte jag då om denna sista del, Tale of the Heart Queen, som ska knyta ihop alla trådar och ge lyckliga slut?

Ganska så aptrist, om jag ska vara ärlig.

Bok 3 slutade i en cliffhanger, eländes elände, död och inget hopp i sikte. När bok 4 tog vid så var det lite jobbigt i någon sida, men sedan ryckte en gud in och löste alltihop. Även om nämnda gud hade lite egna planer och tvingade våra bägge huvudpersoner att göra saker de inte ville göra. Boken var fortfarande rätt lovande, men sen lyckas våra kära Lor och Nadir ta sig loss från gudinnan ifråga, och sedan händer egentligen ingenting alls förrän alldeles i slutet på boken. Vad vi får är sida upp och sida ner med en slags epiloger på det som hände i bok 3. Återföreningar av människor som berättar hur allt (som hände i bok 3) gick till, vad de tyckte om det, och så fyra eller fem omtagningar av hur solkungen Atlas får sitt straff och vad alla tycker om det och vad han själv tycker om det (märk väl att tredje bokens titel är Fate of the Sun King vilket man kunde tycka skulle innebära att vi då var färdiga med hans "fate" i den boken?). Vi får inte veta något nytt om den här världens historia och vad som ledde fram till katastrofen - vi har redan fått veta allt i bok 1-3. Här i bok 4 ska saker och ting bara lösas, och det görs det genom att "hörni - om vi alla bestämmer oss för att vara sams, och så förstör vi de här artefakterna som verkar rätt dumma och farliga? Ja, så gör vi!" Och så gör de det. 

Och sen i slutet på boken, då? När det börjar hända grejer igen, och Lor och Nadir ska konfrontera den person/gud som var Ondskefulla Kraften Bakom Allt? Ja, då sker det i en slags tävling, som i stort är en kopia på Hungerspelen från Collins böcker, inklusive "tv-publik". Det är hysteriskt fånigt. Och sen lever alla lyckliga i alla sina dagar. Utom de onda och dumma som får sina straff. 

OK - läs bok 1-3 om du vill ha underhållande romantasy. Men den här boken kan du strunta i.

Titel: Tale of the Heart Queen
Serie: Artefacts of Ouranos #4
Författare: Nisha J. Tuli
Utg år: 2024
Förlag: Forever

Den som vaktar flocken

Martin, Sanna och deras två tonårsbarn bor i en villa i Täby. De har rätt gott om pengar, bra jobb även om vi under läsningens gång förstår att det ändå skaver en hel del med de där jobben. Martin är fastighetsmäklare och tjänar bra på det, men känner själv att han tappat hungern han hade som yngre, och dessutom känns det som att hans (fina) familj aldrig godkänt hans vägval i livet. Sanna har precis börjat på kommunikationsavdelningen på Täby kommun, och även om det är naturligt att nya jobbet på kommunen skiljer sig från det hon tidigare hade på ett privat företag så visar det sig snart att avdelningen hon nu hamnat på verkar ha stora personalproblem.

Dottern Mya går på högstadiet och har tidigare haft problematik med hög frånvaro i skolan, men det verkar ha blivit bättre senaste tiden. Sonen Theo är några år äldre men ännu inne i bänglig-stor-tonårskropp-som-vill-äta-hela-tiden och det är mycket träning, kompisar och uppkäftighet. 

Nu är det något som kryper sig på det här ändå rätt normala familjelivet. De nyinstallerade strålkastarna i trädgården, som ska tändas när någon eller något rör sig i trädgården, tänds alldeles för ofta vilket känns obehagligt. Är de felinställda vid installationen? Och så verkar Mya ha en ny kompis, eller pojkvän, som Martin och Sanna först inte fått träffa alls men som sedan råkar stöta på när de oplanerat kommer hem över lunchen och träffar Mya och kompisen hemma. Skulle inte Mya vara i skolan? Myas mentor kallar också till ett möte som blir jättekonstigt eftersom hon inte riktigt vill berätta i klartext vad det är som oroar henne, men "verkar Mya som vanligt nuförtiden?". Det visar sig efter tag att Mya finns med i en film där hon uttalar dödshot mot ett antal elever på sin skola. Martin och Sanna är minst sagt förtvivlade - vad är det som händer? Hur kan det hända utan att de vetat eller förstått?

Jag har läst Johan Rundbergs barn -och ungdomsböcker, och tyckt väldigt mycket om dem, särskilt de historiska böckerna om Månvind & Hoff, så jag var nyfiken på hans första roman för vuxna. Tyvärr blir jag lite besviken - jag är ju förstås ytterst svårflörtad när det gäller deckare och spänningsromaner som oftast inte är min grej alls. Men det här blir i mina ögon för mycket problem i allting. Det ska vara en vanlig familj - men var är den vanliga familjejargongen? Allt, allt verkar så jobbigt och svårlösligt, vardagen verkar bara bestå av bekymmer, och samtalen med barnen alltid nu-måste-vi-sitta-ner-och-prata-igenom-det-här-typen. Det är problem på jobbet, det är problem med Martins familj, och släktkalasen verkar vara en ren pina. Middagar är ett problem, och samtalen mellan Sanna och Martin verkar mer vara en ständig maktkamp än vardagliga samtal. Det blir för svart och besvärligt - och då blir problemen med Mya sedan bara ytterligare något som lägger sig ovanpå berget av allt annat som är jobbigt. Jag vet att det är en psykologisk thriller för vuxna - men det jag saknar allra mest är Johan Rundbergs enorma humor som alltid funnits i hans barn- och ungdomsböcker. Jag hade velat ha spänningen och roliga dialoger, och definitivt mindre av Sannas och Martins arbetsplatsproblem. Så ett "nja" från mig.

Titel: Den som vaktar flocken
Författare: Johan Rundberg
Utg år: 2025
Förlag: Forum

De förlorade ordens bok

Jag kunde ha älskat den här boken, för det är en väldigt lockande miljö: vi är i Oxford i slutet av 1800-talet. Universitetsmiljö kryllande av kloka, belästa människor, av studentkappor, vita skägg, konstiga etikettsregler, besök på Bodleian Library - och så mitt i allt detta den plats, Skriptoriet, där man skapar den första Oxford English Dictionary. Ord samlas på speciella kort som sorteras in i specialbyggda fack längs hela husets väggar. I mitten står ett stort bord, och där sitter ordboksredaktörerna och deras assistenter.
Ord skickas från volontärer (som är en stor mängd lärda personer), och ska sedan beläggas av skrivna citat, sorteras, diskuteras... Citaten ska granskas källkritiskt genom att hitta böckerna de kommer ifrån, synonymer ska hittas... det är en enormt stor apparat, och det tar tid att fastställa vilka ord språket består av och hur de ska definieras. I bokens början har man en stor fest när första bandet i verket släpps, det som innehåller bokstäverna A och B, och då har det gått ca 10 år sedan arbetet satte igång. Många av redaktörerna och assistenterna kommer inte själva leva att se slutet på sitt arbete.

Under det där arbetsbordet i Skriptoriet sitter Esme, dotter till en av ordboksredaktörerna. Hon är bokens huvudperson, och när boken börjar är hon bara ett litet barn. Eftersom vi får läsa allt ur hennes perspektiv med ett barns förståelse så tog det ett tag innan jag började förstå dels hur ordboksarbetet gick till, dels att personerna och arbetet jag läser om faktiskt baserar sig på verkliga personer och händelser när Oxford English Dictionary kom till.

Skriptoriet är den bästa platsen i världen enligt Esme, och där känner hon sig trygg. Hennes värld består också av huset som Skriptoriet hör till, det vill säga chefredaktören mr Murrays hus och familj med elva barn, och tjänstefolk varav Lizzie, pigan, är en viktig person i Esmes liv.

Esme börjar som liten samla på de förlorade orden. Det kan vara excerptlappar som tappats, eller dubbletter av citat. När hon blir äldre och själv börjar arbeta som assistent i Skriptoriet så börjar hon aktivt samla de ord som inte får komma med i ordboken. Det är detta boken handlar om: hur hon alltmer börjar förstå att orden som finns i boken definieras av en viss sorts människor, större delen lärda vita män. Att andra ord inte kommer med. Orden som används av dem utan utbildning, de med tungt kroppsarbete, de som aldrig läser. De fula orden, de billiga orden, de som inte är lika fina. Och många ord som handlar om kvinnor och kvinnoliv. Dessa ord kommer inte med i ordboken, och vad gör det med språket? Betyder ord olika saker för män och kvinnor, i olika miljöer?

Det här låter ju som en fantastisk bokidé i en fantastisk bokmiljö. Ändå är den tråkiga sanningen att jag bara läste halva boken, gäspade käkarna ur led och sedan gav upp. Varför?

Jo – för det blir för mycket av orden. Det räcker inte att få sporadiska delar av Esmes liv, och även om show not tell är att föredra så blir det här lite för mycket som händer utanför det som berättas, saker som jag själv bara ska ana mig till. Esme skickas t ex iväg till en internatskola och har det inte alls bra där förstår jag som läsare, men jag får inte veta ett dugg mer än att hon inte vill åka dit och har dåliga minnen därifrån när hon väl får komma hem. Däremot får jag veta väldigt, väldigt mycket om sorteringen av ord och korrespondens i Skriptoriet - det blir för mycket diskussioner kring ord, excerptlappar och citat och alldeles för lite berättelse för mig.

Det som också blir konstigt är att läsa den svenska översättningen av en bok där orden har en så stor betydelse. Vi får en svensk översättning av orden, och eftersom de engelska orden liksom ska bära den här berättelsen framåt blir det ibland bara konstigt. Det första ordet som Esme sparar till De förlorade ordens bok är bond-maid. Det är vad jag förstår en slags livegen piga, kan dra åt lite sexuellt utnyttjad också, men framför allt en person som har ett väldigt låst liv. Den svenska översättningen av ordet blir här deja. Vilket inte är samma sak, utan mer för tankarna till rödkindad mjölkerska eller något liknande. Översättaren var tvungen att hitta ett ord som var någon typ av piga, som dessutom började på någon av alfabetets första bokstäver, så det här är en medelväg. Men det här är genomgående i boken – orden som diskuteras bär handlingen, men när de har måst översättas till svenska så haltar det.

Den största invändningen är dock att jag får för mycket ordboksfakta och för lite människoliv.

Titel: De förlorade ordens bok
Författare: Pip Williams
Originaltitel: The Dictionary of Lost Words
Översättning: Annika Sundberg
Utg år: 2022
Förlag: Historiska media

Glömda om söndagen

Justine är 21, och jobbar som vårdbiträde på äldreboendet i den stad hon är född och uppvuxen i. Hennes kusin Jules, som hon vuxit upp tillsammans med (deras bägge föräldrar omkom i samma bilolycka när Justine och Jules var små), kan inte förstå hur Justine kan nöja sig med detta. Stanna kvar här? När Paris finns? Han kan själv inte vänta på att få komma iväg härifrån och börja det riktiga livet, som helt klart finns någon annanstans än i den här sömniga hålan.

Men grejen är att Justine inte vill flytta, inte vill jobba någon annanstans - hon tycker om sitt jobb väldigt mycket. Det hon gillar mest är att höra de boende berätta om sina liv. Hon tröttnar aldrig på att lyssna på deras berättelser. Och de är såklart många - det här äldreboendet, precis som alla andra över hela världen, är fullt av människor med levda liv, långa livserfarenheter, mängder av minnen av allt det där som är ett liv: kärleken, intressena, barnen, familjen, besvikelserna, tragedierna... allt. Och det är det här jag tycker den här boken handlar om, och det som gör att jag gillar den mycket.

En av dem som bor på boendet är Hélène, som är nästan hundra år gammal och Justines favorit. Hélène är inte närvarande här och nu - nej, hon sitter i sitt sinne på en strand en solig sommardag, och väntar på att hennes kärlek Lucien och deras dotter ska komma tillbaka från sitt bad. Solen lyser på henne, och hon berättar för Justine om andra människor hon ser på den där stranden.

Men det hon också berättar, fast i brottstycken och skärvor, är sitt liv. Minnena kommer som fragment, och Justine har hört dem alla många gånger, och har kunnat pussla ihop Hélènes berättelse. Hon skriver nu ned den i en blå anteckningsbok, och vi får läsa det hon skriver om Hélènes stora problem med att som barn aldrig kunna lära sig läsa. Det gick inte. Hon ville så gärna, men bokstäverna bara hoppade runt för henne. Så när Lucien dyker upp i Hélènes liv så är det som hon får ett nytt liv eftersom han lär henne att läsa punktskrift med fingrarna. Sedan kommer kriget, tragedierna och eländet, och vi får läsa om det också.

Jag tycker väldigt mycket om att läsa om Hélène och Lucien! Och om de andras berättelser, de på boendet vars liv bara skymtas för oss. Titelns "glömda på en söndag" är de på boendet som aldrig får besök av sina familjer eller släktingar, och det finns en liten sidohistoria här om hur någon från boendet ringer anonyma samtal till de anhöriga för att berätta att deras släkting gått bort, och kan de komma för att ordna upp med begravning, papper och så vidare? Släktingarna kommer - och upptäcker att den som sades vara död är hur levande som helst, och väldigt glad att äntligen få besök.

Sedan finns det ytterligare en berättelse i den här boken, och det är den om Justine och Jules och bilolyckan som gjorde dem föräldralösa. De har vuxit upp tillsammans med sina farföräldrar som alltså miste bägge sina söner (de var tvillingar) på samma gång, och har måst leva med sorgen över detta samtidigt som de fått ansvar för sina barnbarn. Den här berättelsen ger mig mindre och är lite väl överdramatisk kan jag tycka. 

Läs boken för Hélènes och Luciens, och alla andras, berättelser! Läs den också för Valérie Perrins alldeles fantastiska språk! Det är en njutning att läsa. Jag började på Färskt vatten till blommorna för några år sedan men kom inte in i den då - jag måste ge den ett försök till, tror jag, och även boken Tre. De skrevs ju efter den här Glömda om söndagen som alltså är Perrins debutbok. Imponerande!

Titel: Glömda om söndagen
Författare: Valérie Perrin
Originaltitel: Les Oubliés du dimanche
Översättning: Sara Gordan
Utg år: 2024
Förlag: Éditions J

Highfire

Som alla läsare av den här bloggen vet så älskar jag att läsa om drakar. De elaka och onda (Smaug et al), de kloka och fina (Temeraire & Co, åh älskar Temeraire), de oändligt högtstående, långtlevande och rätt snobbiga som ändå nedlåter sig till att bli partner med en människa (t ex Tairn, som mer än gärna drar hela sin fina ättelängd i tid och otid)... det finns så många olika.

Och så har vi Vern.

Vern är, vad han vet, den siste draken. Och hur kul är det? Särskilt som han helt tappat tron på människorna. Aldrig mer ska han lita på eller ingå partnerskap med någon människa - det slutar ändå alltid med elände, förräderi och ett uppbåd av våldsamma människor som utrustade med facklor och vapen ska döda drake. Han har varit med om det så många gånger under de tusentals år han levat, och han är less.

Så han håller sig för sig själv i sitt träsk. Bingear tv-serier, försöker äta kolhydratsnål kost men misslyckas eftersom han älskar frukostflingor, klär sig gärna i over-sized t-shirtar med Flashdancetryck (han älskar filmen Flashdance, och man får exakt veta varför i boken. Det har inte med dansen att göra, utan mer... ja, sånt som en ensam han-drake drömmer om). Och så dricker han kopiösa mängder med Absolut vodka. Han påminner mig både om Shrek och om Murderbot. 

Det som nu händer i Verns liv är Squib. Squib heter egentligen Everett, är väl i 15-årsåldern och är lite på glid i tillvaron. Han vill så gärna vara den gode son hans älskade mamma tycker han är, men lyckas inte riktigt, och nu är han på väg att ta första steget in i den kriminella världen för att kunna tjäna ordentligt med pengar. Grejen är bara att hans första skumma jobb går helt åt fanders när han hamnar i en uppgörelse mellan en korrumperad (och genomond, fullkomligt vidrig) polis och en småskurk. Det är mörkt, lerigt, fullt av ormar och insekter (vi är i Lousianas våtmarker) och plötsligt är det bukar som skärs upp, tarmar som trillar på marken och brutalt mord. Och explosioner. Och så... Vern. 

Vern räddar Squib från katastrof. Det var inte riktigt meningen, och eftersom Vern vill fortsätta leva ensam och ostörd och framför allt hemlig i sitt träsk så tänker han nu raskt elda ihjäl den här unge människan så att han inte sticker iväg och skvallrar om att "det finns en drake ute i träsket!!" vilket ofelbart skulle leda till det där vanliga med "arga människor, facklor och vapen". Men precis när Vern öppnar gapet för death by fire-grejen.... så kommer krokodilerna. De har haft ett eget möte och bestämt sig för att här och nu ta upp vissa orättvisor med den där stöddige drak-typen som tror han är något. Death-by-fire blir avbrutet. Åtminstone för Squib.

Alltså. Den här boken liknar inget annat jag läst. Vänskap mellan en deprimerad drake och en ung smart kille som det håller på att gå snett för - jättefint men framför allt roligt att läsa om. Men det här är bara en del av boken som också innehåller massor av action - här är skurkiga skurkar som vill ta över om inte världen så åtminstone varandras syndikat. Här skjuts och lemlästas och dödas hej vilt, och den där polisen jag nämnde är så vidrig att han nästan inte går att läsa om. Ibland tar vapnen och dödandet över för mycket, och jag hade hellre velat läsa mer om hur Verns och Squibs vänskap utvecklas (för jo, det gör den, trots att Vern lovat sig själv att aldrig mer lita på en människa).

Men det som nog kommer att stanna kvar efter den här boken är bilden av en ensam drake som gång på gång på gång kollar på Jennifer Beals i Flashdance, scenen där hon får vatten hällt över sig, för om man kisar med ögonen och kollar på ett visst sätt så ser det i någon tiondels sekund ut som att hon har vingar på ryggen. Tydligen.

Titel: Highfire
Författare: Eoin Colfer
Utg år: 2020
Förlag: Harper