lördag 18 maj 2013

Fladdermusmannen

Jag har nu ganska länge haft vaga planer på att läsa "den där Nesbø". Ända sedan min sambo fullständigt begravde sig i hela serien om Harry Hole, och för en gångs skull tyckte att även jag faktiskt verkligen borde läsa dem, för de var så "riktigt riktigt bra". Annars brukar han i tyst stillhet plöja sina thrillers utan större kommentarer - vi har oftast helt olika boksmak. Men Nesbø var en viktig del av en människas kulturella själsliv, tydligen. Okej. Men det finns ju så många böcker här i världen som jag tror är viktiga för mitt kulturella själsliv, och som hela tiden har hamnat före Nesbø i läs-köordningen.

Nu har jag äntligen tagit tag i Nesbø och Harry Hole. Av två anledningar. Den ena är att jag just avslutade ännu en högläsning av en Doktor Proktor-bok, Nesbøs bokserie för barn. Och att jag tyckte så mycket om språket och humorn och de oväntade vändningarna i den (precis som i alla Doktor Proktor-böcker. Här kan du läsa vad jag tyckte om Doktor Proktor och den stora guldkuppen.) att jag kände att jag bara måste se hur Nesbø skriver när han skriver för vuxna. Visst, jag fattar att en deckare för vuxna liksom inte innehåller anakondor i Oslos kloaksystem eller hemliga agenter i Secret Garden - men en hjärna som kommer på sånt måste ju komma på bra deckarintriger och intressanta karaktärer?
Den andra anledningen är att jag behövde något nytt att lyssna på när jag springer. Och jag har insett att jag behöver spännande handling när jag lyssnar på böcker, annars flyter tankarna iväg på annat. En deckare, alltså. Lite mördare att ängslas över när jag springer på öde skogsvägar...

Och första boken om Harry Hole är Fladdermusmannen. Vad jag visste redan innan är att det definitivt inte anses som en av de bättre böckerna i serien. Men jag ville läsa om Harry från början. Jag kände mig alltså ganska förlåtande redan innan jag börjat lyssna och tänkte att "gillar jag inte den här så måste jag ändå ge killarna (Jo och Harry) en chans till".

Och det var nog bra att jag tänkte så. För Fladdermusmannen är ingen kioskvältare, precis. En ganska slätstruken deckare med hårda cyniska män som redan sett allt och varit med om allt (tror att Harry själv är runt 30 eller så...). Harry Hole reser till Sydney för att vara med i utredningen av mordet på en ung norska. Tanken är väl egentligen att han ska vara med i utkanten av utredningen och mest hålla med om allt och göra det han blir tillsagd. Men det håller bara i några sidor, sen gör Harry lite som han vill i alla fall.

Och ganska snart fattar man att det inte bara är den norska, unga och blonda Ingrid Holte som blivit mördad av just den här mördaren. Tydligen har denne hållit på i många år och haft ihjäl blonda kvinnor medelst strypning till höger och vänster utan att blivit stoppad det minsta. Och mordutredningen trasslar till sig. Som mordutredningar i böcker tenderar att göra. Men jag blir aldrig riktigt engagerad i själva mordgåtan. Dels blir jag aldrig intresserad av henne som mördats, eller kretsarna som undersöks för att hitta mer kunskap om vem som kan vara mördaren. Dels dras tempot hela tiden ner av all denna fakta om Australien, om Sydney, om aboriginernas historia, om straffångarna och Australiens moderna historia, och av alla dessa aboriginmyter och legender som återberättas. Det känns som att Nesbö har gjort noggrann research och till varje pris liksom måste dra nytta av den i boken och redovisa allt och trycka in allt i berättandet.

Däremot blir jag rätt intresserad av Harry Hole själv. Han är inte särskilt sympatisk. För det första har han gjort något oförlåtligt för ett par år sedan när han jobbade som polis i Oslo. För det andra bär han sig dumt åt. Jag vill inte att huvudpersonen i en deckare ska bära sig dumt åt. Jag vill att hen ska vara översmart och alltid ha en bra plan för det hen gör. Ingen vanlig mänsklighet här inte, jag vill imponeras. Men jag blir absolut inte imponerad när Harry Hole traskar in på en bar i ett typiskt skumraskkvarter, och av barägaren blir visad på ett gäng med stora karlar som sitter i ett hörn och ser läskiga och sura ut. Enligt barägaren kan de möjligen sitta inne med information, men man ska helst hålla sig ifrån dem. Varpå Harry listigt nog går fram till dem och 1. frågar direkt om de vet vem N.N. är (N.N. är den just då i fallet huvudmisstänkte. En farlig man). 2. när de säger att "nej, har aldrig hört talas om honom" säger att "men vad sitter ni och pratar om då? För det kan ju aldrig handla om förbjudna saker som knark och sånt, eller hur?" Varpå de stora och läskiga karlarna givetvis känner sig lätt hotade och reser på sig och ska lära Harry veta hut. Och 3. Harry ger en av dem på käften. Han är ensam och de är fyra. Nu tänker jag att "nu har han säkert en hemlig plan här. Något ess i bakfickan eller något annat lurt han kommer att besegra dessa män med". Men nä! Han har ingenting att komma med, och de slår ner honom. Så vill jag inte ha det i en deckare.

Super gör han också. Inte från början, då dricker han förnuftigt nog bara grapefruktjuice. Men sen, i mitten på boken, då är det inte roligt att läsa när Harry har fått världens alkoholist-återfall och askalas-full krälar runt i rännstenen på Sydneys gator. Fast ändå lyckas han samtidigt träffa en hel del människor som ger honom den information deckarfallet behöver för att rulla vidare. Och det är väldigt bra beskrivet exakt hur Harry krälar i rännstenen och hur mörkt och jobbigt allt är.

Så - deckaren kvalar knappt in som "läsvärd". Men Harry Hole är en karaktär som är värd att läsa om. Fast han inte är trevlig. Och jag kommer att läsa fler böcker om honom - eftersom jag är rädd om mitt kulturella själsliv.

Författare: Jo Nesbø
Titel: Fladdermusmannen
Serie: Harry Hole 1
Orginaltitel: Flaggermusmannen
Översättning: Per Olaisen
Ljudbok - Uppläsare: Pontus Gårdinger
Förlag: Piratförlaget
Köp till exempel här eller här

5 kommentarer:

  1. Jag är ett stort fan av Harry! :)

    SvaraRadera
  2. Om du vill ha en smart snut som aldrig gör något dumt så är nog Harry Hole inte något för dig. Dumma saker gör han hela tiden :) Själv har jag lärt mig att älska honom, men det tog mig två böcker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aj aj aj - ska han fortsätta att göra dumma och oöverlagda saker? Illa. Ändå tycker jag han är så pass intressant i övrigt att jag kommer att ge honom några fler chanser.

      Radera
  3. Så intressant! Personligen tycker jag om Nesbös intriger men jag klarar bara inte av Harry Hole himself :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha! Det låter som väldigt bra intriger... Det kanske blir så för mig också när jag läser de senare böckerna i serien.

      Radera