Desserts & Dragons

Jag råkade på den här boken, läste beskrivningen och tyckte att det hela var så knäppt att jag bara var tvungen att testa att läsa den. Och jag gillade den en hel del, faktiskt. Den är helt galen, med underbara knäppa detaljer, men handlingen i sig ger jag inte mycket för. Däremot karaktärerna, vilket jag inte riktigt hade väntat mig. Jag gillar Gregor och hans kompisar!

Gregor är dvärg, kommer från generationer av dvärgar som lever under ett berg och försörjer sig på sånt som dvärgar brukar göra i fantasyböcker: de gräver gångar och hackar efter metaller och är duktiga på... ja, stenar och grävande. Men Gregor har nu, som första i släkten någonsin, gjort något riktigt stort: han har sökt in på universitetet. Där ska han läsa teknik och utbilda sig till ingenjör, så att han sedan kan återvända hem och Utveckla Grävandet med Större Kunskaper. Typ.

Grejen är att han i sitt fina antagningsbesked till universitetet har fått fel adress. Så när han nu kommer vandrande till den stora staden så råkar han i stället hamna i slottet, och blir där visad till slottets stora kök. Eller ett av köken, nämligen det kök där det bakas kakor och tårtor. En konditormästare (eller vad han kan tänkas kallas) står och skäller ut sina lärlingar som inte presterat på den yttersta nivå han förväntar sig att de ska, och just när Gregor kommer in så pekar mästaren förnärmat på ett bakverk (tror det är en éclair) som enligt honom inte håller måttet, och så får han syn på Gregor och "Du där! Smaka på den här och säg vad du tycker!". Gregor smakar - och kommer direkt till smaksensationernas himmelrike. Det är så gott så han nästan svimmar. Han har aldrig tidigare ätit socker i hela sitt liv, och det här är bara så gott. Mästaren ser hans eufori, och känner att "den här killen, han har känslan för ett gott bakverk han" och så får Gregor plats som en av de utvalda lärlingarna i konditoriköket. Bara så där. 

Och han älskar detta. Att lära sig baka, vara noga med mängder, vikter, temperaturer. (det är en liten drake som ser till att bakugnen i köket har rätt temperatur - drakar i den här världen är ibland till hjälp för människorna, men oftast bara ivägen och ses mest som ohyra som ska hållas ute ur kök och hus för annars äter de upp all din mat och framför allt allt ditt socker. Oftast är de ungefär lika stora som katter, men kan i det vilda bli mycket större sägs det, men det är det egentligen ingen som riktigt tror på). Att kombinera smaker. Att dekorera. Gregor har absolut fallenhet för det här, han blir snart väldigt duktig. Men vad säger hans familj, då? Inget. För Gregor vågar inte berätta för dem att han ägnar dagarna åt att baka kakor och bakelser. Han ljuger i alla brev han skickar hem och säger att han lär sig så mycket, så mycket om grävning, att han inte hinner komma hem för han håller på att gräva en vallgrav, först runt slotttet, men sen utökas den där påhittade vallgraven att räcka runt hela stan så Gregor kan verkligen inte komma hem och hälsa på.

Handlingen sen är... ja, det ska bakas en bröllopstårta till prinsessans bröllop (men det är verkligen en utmaning, för hon är både gluten- och laktosintolerant och dessutom allergisk mot ägg...). Tänk er The Great British Bakeoff fast i fantasyvärlden, så alla tv-kameror har bytts ut mot magiska speglar som följer allt vad tävlingsdeltagarna gör i köket men också överallt annars, som en slags urflippad reality-fantasy-serie... Det finns en deltagare som man misstänker använder sig av magi, och det är ju fusk. Men så där värst dramatiskt blir det inte - som jag skrev är det inte handlingen som är det fina här. Det är karaktärerna. Gregor, som blir vän med de andra lärlingarna, konditormästaren som blir skogstokig när han får höra om bröllopstårtan som ska vara utan laktos, gluten eller ägg, säger upp sig och drar till skogs. Det är detaljerna som drakarna som sköter ugnarna men också alla dessa brevduvor som sköter postgången, men som allihop har seriösa problem med spriten och för det mesta ligger asberusade och inte kan flyga någonstans alls. Det är... ja, det är helknäppt. 

Vad jag förstår är detta författarens första bok, och jag tycker hon är lovande. Andra boken, som också handlar om landet Everdorne, verkar fristående från den här. Den har precis kommit ut, jag har köpt den och ska testa den också. Tänker att författaren kanske får ihop en handling som funkar också, inte bara kulknäppa detaljer och intressanta karaktärer - och om hon får det så kan det bli riktigt bra. Och roligt.

Titel: Desserts & Dragons
Serie: Everdorne #1
Författare: Bo Huffman
Utg år: 2024
Förlag: Bordas Books

Wind and Truth

Jag har kämpat med den här. Jag HAR läst den till slut, men det har tagit väldigt lång tid, och jag har avbrutit läsningen många gånger och stuckit in med andra böcker eftersom den här är... ja, faktiskt inte så kul.

Och tänk att jag skulle behöva skriva det om en av Brandon Sandersons böcker?? Dessutom om en av hans Stormlight Archive-böcker, hans magnum opus, den serie som ska bli 10 böcker och som han i princip redan har handlingen klar för sig och "bara ska skriva". Jag älskade de två första böckerna i serien (se här vad jag skrev om bok 1, The Way of Kings, och bok 2, Words of Radiance), läste dem i rätt tät följd och hade koll på alla personer och allt som hände. Sedan fick jag vänta några år på att tredje boken kom ut, och tyckte att den var bra men lite väl lång, fick vänta ännu fler år på att bok 4 kom ut och tyckte väl att den var OK, hade svårt att komma in i den och tyckte att även den var alldeles för lång. 
Nu har det alltså gått fyra år igen sedan jag läste förra boken, och jag hade glömt alldeles för mycket och hade väldigt svårt att komma in i den här. Personerna som nämndes betydde liksom inget för mig nu. Men värre var att handlingen var så seg. Jag förstår inte varför de här böckerna måste vara på 1300-1400 sidor vardera - det är som att Sanderson gett sig själv OK att "i Stormlight Archive-böckerna ska ALLT med, jag stryker inget för de SKA vara tjocka". Men resultatet blir att det som är viktigt och intressant räcker till kanske 400 sidor eller så - resten är mycket upprepningar av personernas tankar och filosofiska funderingar, och det är så många mindre viktiga karaktärer som egentligen inte tillför något som man också får följa i hundratals sidor. Det blir segt.

Dessutom blir det stundtals obegripligt, det som händer. Jag förstår ju vad det står, och vad personerna gör, men det är så konstigt så jag ofta inte alls kan se det framför mig. Ja, det är fantasy och det är en egen värld med magi, men jag som ju ändå har läst väldigt mycket fantasy tappar bort mig i det här. Ta till exempel "The Spiritual Realm" där ett antal av huvudpersonerna tillbringar en stor del av boken i. Det är som en parallell värld, men en värld som utgörs av syner, minnen, visioner. Huvudpersonerna ingår i visionerna, kan prata med människorna i dem, lyder under fysiska lagar ibland men ibland inte. Ibland måste de säga det som sades i den ursprungliga historiska situationen som visionen återger, ibland kan de säga egna saker. De kan hoppa mellan olika visioner, men förutsättningarna för hur de gör det ändras konstant. Några av dem söker sanningen om "det som hände för länge sen", några letar efter en "unmade" (typ gud fast ändå inte, det är komplicerat) som är fängslad i den här Spiritual Realm, och så finns det ett (möjligen utomjordiskt) lönnmördargäng som också letar efter denna "unmade" men samtidigt vill ha ihjäl våra huvudpersoner.... och ja, jag fattar ju alltså vad som händer och vad de gör men jag förstår det inte och kan inte se det framför mig. Det har egentligen varit likadant bokserien igenom, men förut har jag liksom kunnat flyta med och struntat i att jag inte begriper allt - men nu blir det bara för mycket. Och då har jag ändå inte nämnt alla dessa "spren" som i första boken var liksom som små figurer i luften som kunde vara "vindspren", "eldspren" men också känslor som "oro-spren" eller "arg-spren". De där har utvecklats, och i den här boken finns det små och stora spren, med eller utan medvetande, spren som kan vandra mellan olika världar, som kan vara bundna till människor, som har egna sociala lagar och samhällen (en del av dem men andra inte), som ibland ses som gudar, ibland som kompisar, ibland bara som något som finns i naturen eller runt folk. Dessa spren är väldigt viktiga för handlingen, jag försöker begripa men kan inte.

OK. 1365 sidor eller vad det är kräver kanske någon typ av återgivning av handlingen mer än att Carolina-beklagar-sig-över-sånt-hon-inte-begriper? Jag ska försöka:

• Kaladin, Stormblessed-killen som i bok 1 och 2 var verkligt begåvad på att kriga med spjut och som i bok 3 och 4 blev först en flygande stridsmaskin och sedan tappade tron på sig själv och blev less på allt och alla. Han har ju sedan han blev mindre suicid kommit till insikt om hur livet ska levas, men i stället för att skriva en självhjälps-bok så har han tagit som sitt uppdrag att vara läkare-för-själen för alla de som behöver det. Och den som nu behöver det är Szeth, den gråtande lönnmördaren som också varit med i bok 1-4. Detta kan för övrigt sägas vara Szeths bok, det är honom vi får följa i återblickar till hans barndom och uppväxt och får förstå hur han kunde bli den otroligt farlige (men gråtande) lönnmördare som han är nu. Kaladin och Szeth vandrar nu omkring i Szeths hemland Shinovar, Szeth har en pilgrimsresa (som går ut på att ha ihjäl ett antal klosteröverhuvuden (typ)) och Kaladin har fått i uppdrag av en gud att försöka få Szeth lite gladare. Ungefär. Det är måååånga samtal om hur livet ska levas för att man ska må bra.
• Shallan har fortfarande flera personligheter hon växlar mellan. Det är hon, Renarin (Adolins bror) och Rlain som hoppar hit och dit i The Spiritual Realm på jakt efter den där Unmade, och under tiden försöker hon reda ut sig själv och sin trassliga barndom och varför hon blivit som hon blivit. Rätt mycket ältande här också om hur livet borde levas och om skuldfrågor.
• Dalinar vill bli en gud. I förra boken bestämdes att världens öde ska avgöras i en tvekamp mellan de bägge sidornas (går inte att kalla dem "onda" och "goda" för det är inte helt klart om någon är något av det, det är komplicerat) förkämpar. Dalinar kommer vara den ena sidans förkämpe, och eftersom den andra sidan nog slänger fram en gud som sin förkämpe så behöver Dalinar nog också bli en gud. Och hur blir man det? Svaret borde finnas i The Spiritual Realm, och att genom diverse historiska visioner ta reda på hur de nuvarande gudarna blev gudar, hur en av dem dog och om det går att ta över jobbet på något sätt. 
• Och så har vi Adolin. Dalinars son och Shallans äkte make. Han slåss. Boken igenom slåss han. Han är en Trevlig Karl som alla gillar. Han gör det rätta. Han lär en kejsare att spela den här världens motsvarighet till schack. Han saknar Shallan, som ju är i någon annan värld och gör Något Viktigt. Och så slåss han. 
  Gudars, så många stridsscener jag skummat igenom i den här boken, ni anar inte. Det är inte bara Adolins delar, det är många andra också. Vi har en kille som heter Sigzil, som ursprungligen ingick i Kaladin kompani "Bridge four" (oh, the days, då när böckerna var så där svindlande bra...!). Eftersom Kaladin nu hikar runt i Shinovar och är egenutbildad psykolog, och Bridge fours alla Windrunners står utan ledning så steppar Sigzil upp, och så får vi läsa oändliga stridsscener från när han och hans arméer slåss mot andra sidan i vad som hela tiden verkar vara en helt hopplös fight. 
• I de fyra föregående böckerna har vi då och då fått läsa om kungen Taravangian, som en mindre men väldigt intressant karaktär. Han blev under ett dygn (genom gudaingripande? minns inte) världens smartaste man, och kom då på hur alla världens problem skulle lösas. Han skrev frenetiskt ner allt i en enorm plan, "the diagram", som skrevs på papper, på väggen, på golvet. Nästa dag vaknade han och var "dum" igen, och förstod inte sin egen plan. Men han fick återkommande "smarta" dagar, då han kämpade med att bit för bit tolka sitt "the diagram" för att förstå och komma ihåg hur världen skulle räddas. Jag älskar hela den här idén, och Taravangian kom med mer och mer i handlingen. 
  Nu har då Taravangian råkat bli en gud (oops) vilket ju borde vara bra? Nja. Nej. Eller kanske. Det vet man ännu inte. Men de delar av den här boken där han är med är faktiskt de bästa.

Jag har säkert missat massor, men nu börjar det här inlägget bli lika onödigt långt som den här boken är, så jag nöjer mig här.

Summa summarum: Boken är för lång, och den tar med alldeles för mycket. Jag vet ärligt talat inte om jag kommer läsa vidare i den här serien - den kräver så mycket tid och energi, och efter de två första böckerna så ger den inte alls lika många aha- eller wow-upplevelser i utbyte. Så vi får se.

Titel: Wind and Truth
Serie: The Stormlight Archive #5
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2024
Förlag: Tor

The Cosy Cottage in Ireland

Jag läser vidare i serien Romantic Escapes och fortsätter gilla kombon med specifika geografiska platser för varje bok, lagandet och ätandet av mängder av god mat samt en del kärlek. Och: mysfaktorn. Den här delen har till och med "cosy" i titeln. (och den första boken i serien, den om Köpenhamn, redde verkligen ut det här med det danska ordet "hygge" och allt vad det står för).

Den lilla "mysiga stuga" i Irland som Hanna nu kommer till är hennes boende under den sex veckor långa matlagningskurs på internat hon rätt oplanerat har anmält sig till. Hanna är syster till Mina i förra boken (den om Schweiz), och har alltid stått för det trygga och förnuftiga hos systrarna. Ordning och reda, försörjer sig som advokat, bor i en präktig (men tråkig) lägenhet i Manchester, skötsamt liv, alla dagar likadana. Så att hon nu tar tjänstledigt ett tag och hoppar på en matlagningskurs i Irland är inte alls likt henne. Och det är lite det hon känner: hon vill testa att vara någon annan. Våga göra saker. 

Det börjar redan i Dublin, där hon har ett dygn först innan hon ska köra ner till Killorgally i County Kerry - på kvällen på hotellet sitter hon och lyxar till det med ett (eller två) glas gott vin framför brasan vid receptionen. In kommer en vansinnigt snygg kille, som hon efter bara några minuter (ja, det finns anledningar) har satt sig i knäet hos och sätter igång med att kyssa. Det är SÅ olikt vanliga-trygga-Hanna. Men, som hon säger sig, "det som händer i Dublin stannar i Dublin" och ingen kommer få veta vem hon är, vad hon gör och vad hon vågar just den här kvällen. Så kvällen och natten tillbringas med vansinnigt-snygge-och-trevlige-killen som visar sig heta Conor. På morgonen är hon inte fullt så modig längre, så hon plockar ihop sina kläder och smiter ut från Conors rum utan att säga hejdå, tar sig till sin hyrbil och kör alla milen till Killorgally för matlagningskursen.

Men. Ja. Jo. Vi som har läst såna här böcker förr, vi vet ju. Och mycket riktigt: den där jämra Conor, som ju skulle vara en "hände-bara-i-Dublin-grej". Han dyker ju så klart upp i Killorgally. Så klart. Så klart. Och ännu mer så klart: han går INTE att undvika. Heh.

Det lagas mat. Det myses i stuga. Det görs utflykter. Irland upplevs. (jodå, vi bockar av det mesta, inklusive fiolspel och dans på pub) Kärlek uppstår. Och jag gillar. Det är inte en av mina favoriter i serien, men jag gillar den mycket ändå.
Och nästa bok i serien ska handla om en annan av deltagarna på den här matlagningskursen: Izzy. Hon har ärvt ett helt slott i Skottland, och dit ska vi få följa med. Jag ser fram emot det!

Titel: The Cosy Cottage in Ireland
Serie: Romantic Escapes #8
Författare: Julie Caplin
Utg år: 2021

Väninnorna på Nordiska Kompaniet

Jag fortsätter läsa om vängruppen som bildades i förra boken De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel. I den här boken handlar det mer om Märta, som ju redan i förra boken lämnade hotellet och började jobba på NKs handskavdelning, och då på det gamla NK som låg vid Stureplan. Nu ska det byggas ett nytt och gigantiskt varuhus - hela kvarteret invid Hamngatan jämnas först med marken (och hela Stockholm hostar och famlar sig igenom flera månader när stan nästan försvinner i dammolnet som rivningen orsakar) och sedan byggs det nytt. Stort, storslaget, nytänkande, vackert. Endast det bästa är gott nog. Och det är spännande att läsa - även här finns det en hel del verkliga historiska personer med i boken och jag googlar och googlar. Och läser ju med det historiska facit i hand - tänk att våga bygga, och lyckas slutföra, detta stora när världen mullrade och snart brakade loss i ett världskrig...!

Och ja, såklart får vi läsa om hur världskriget påverkade den svenska vardagen, med ökande priser på mat och många som fick det svårt att få livet att gå ihop - men det är ändå många som handlar på Nordiska kompaniet, som kan köpa de där dyra handskarna och väskorna, som kan beställa handsydda klänningar från NKs franska damskrädderi. Och det där tyckte jag var så extra intressant - jag visste inte ens om att det fanns, NKs "franska", med egna mannekänger och en hel hord av sömmerskor. Och att Greta Garbo arbetade som mannekäng där en tid innan hon slog igenom. Kul! 

Vi får alltså följa Märta i det här, och hennes kollegor på NK, men också Ottilia från förra boken och hennes systrar. Torun jobbar nu på Norstedts, Birna har blivit läkare och lillasystern Victoria får äntligen lämna det lilla Rättvik (där inget händer) och flytta till Stockholm för att jobba hon också (för de senaste tio åren har varit såååå orättvisa när hennes systrar bott i Stockholm där ALLT händer och livet har gått henne själv förbi där i eländiga Rättvik). Jag gillar att läsa om dem alla. Och är väldigt nyfiken på om serien Stockholms pärlor får en fortsättning, och vilken byggnad det då ska handla om?

Titel: Väninnorna på Nordiska Kompaniet
Serie: Stockholms pärlor #2
Författare: Ruth Kvarnström-Jones
Utg år: 2024
Förlag: Printz

De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel

Den här boken har lånats väldigt flitigt på biblioteken där jag jobbar - trots att vi har många ex av den har det varit långa reservationsköer på den. Faktiskt är det fortfarande kö på den trots att det nu är två år sedan den kom ut. Så den här motsträviga bibliotekarien jag-brukar-aldrig-gilla-det-andra-gillar fick ju ge sig och testläsa. Och gillade jag, då? Oh, ja! Det tog mig bara några sidor in i boken så var jag helt fast, och jag läste ut den över en helg. Jag tyckte om de här "fenomenala fruntimren" Vilhelmina Skogh, Ottilia och hennes systrar och vänner, jag tyckte mycket om miljön och tidsandan och allt som då (början på 1900-talet) var i förändring, men mest gillade jag det här praktiska. Vad det är som gör de här fruntimren så fenomenala. 

Ta till exempel Vilhelmina Skogh (och ja, så klart jag var tvungen att googla henne och läsa mer) som när boken börjar redan äger och framgångsrikt driver fyra hotell i Sverige. Hon får frågan om hon vill bli chef för Grand Hôtel, vilket ju är en dröm som kommer i uppfyllelse för henne - men hon undersöker hotellets ekonomi, hur det sköts, hur det ser ut, och så kommer hon med ett svar till höga herrarna i styrelsen som frågade henne: jodå, visst kan jag ta över Grand Hôtel, men då måste det byggas om, då måste vi göra så här med ekonomin, då har jag de här och de här kraven... Och när hon så tillträder som chef så får vi följa med på hennes första dag, när hon har möte med nyckelpersonerna i personalen (källarmästare, husfru m fl) och vi förstår ganska snabbt att här kommer det bli förändringar i organisation och skötsel, och "så här har vi alltid gjort förut" är från och med bannlyst. Jag älskar att läsa om det!

Likaså gillar jag att läsa om när Ottilia i Rättvik redan i unga tjugoårsåldern förvisso trivs bra med att jobba som hovmästare på Vilhelmina Skoghs hotell där, men redan känner att hon vill mer, vill utvecklas och lära sig allt om hur hotell funkar, säger det till chefen Vilhelmina och snart får jobb på Grand Hôtel. Hon kastas in i en situation där den manliga personalen precis fått sitt "så här har vi alltid gjort" omkullkastat, och i protest lagt ner arbetet för att visa det där fruntimret som nu är chef att hon inte kan göra hur som helst. Men Ottilia löser den omöjliga situation hon försatts i (att utan medhjälpare och utan guidning på studs ta över hela rumsbetjäningen på Grand Hötel) med snabbtänkthet och effektivitet. Och jag älskar att läsa om det också.

Detta är en tid i förändring, och så mycket är annorlunda. Ta bara det här med arbetet, att det är så långa arbetsdagar och nästan inget ledigt, och att man kan bli uppsagd på studs ifall man gör något fel. Eller att chefen kan bestämma att "ja, du sa ju att du ville ha något nytt jobb, så på måndag klockan 8 börjar du jobba på festvåningen. Fråga efter herr Harglömthansnamn så kommer han visa vad du ska göra". 
Ja, vi har såklart hela Stockholm där allt förändras, det byggs, det finns både häst-och-vagn-transporter och bilar, det finns fattigdom, smuts och trängsel samtidigt som det finns modern lyx, det finns massor. Men det är de små detaljerna som får mig att verkligen förstå hur annorlunda vardagen var mot min. 

Och underbart inslag: vi får läsa om när Selma Lagerlöf som första kvinna fick ta emot nobelpriset i litteratur och om att hennes tacktal var så fint (och har du inte läst det så behöver du göra det, du hittar det här /mvh Stort-Lagerlöf-fan).

Titel: De fenomenala fruntimren på Grand Hôtel
Serie: Stockholms pärlor #1
Författare: Ruth Kvarnström-Jones
Utg år: 2023
Förlag: Printz Publishing

Att fånga en liten gädda

Det är Elina som varje sommar åker upp till östra Lappland för att fånga den lilla gäddan i titeln - och ganska snart när jag började läsa om hennes färd ut i träskmarkerna så undrade jag varför...? För det är ingen trevlig fisketur hon gör. Det är myriader av mygg, det är lerigt, det är otillgängligt, och hon har dessutom en tå som av anledningar jag ännu inte fått veta är sönderslagen och värker infernaliskt. Hon binder om foten, svär och drar på sig gummistövlar, och klafsar ut i en natur som mer eller mindre attackerar henne.

Varför? Jo, för om hon inte fångar just den där gäddan i just den där lilla gölen så kommer hon drabbas av en förbannelse och dö.

Och bara kolla på omslaget! Visst ser det ut som en jättejättestor mygga kånkar iväg med en hel ko? Konstigt, och vad menas egentligen och hur ska bilden tolkas...? Mja, det ska inte tolkas så himla mycket. Det är ju helt enkelt så att det i östra Lappland finns gigantiska myggor som kallas randben, är stora som helikoptrar och mycket väl kan bära iväg med en ko. Det vet väl alla? Det finns vidare jotunar, torvtroll och spejon. Och annat. 

Så ja - redan från första början inser man att i den här boken kan precis vad som helst hända. Men författaren berättar det med en helt vardaglig röst och får all denna magiska realism att kännas som rena diskbänksrealismen. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det bättre - jag har aldrig läst något liknande. Språket är alldeles infernaliskt bra - jag skulle bara testläsa lite på första sidan för att kolla vad den här gäddhistorien med myggor och kossor på framsidan kunde handla om - och fastnade direkt. Jag ser allt det där framför mig, och vet snart inte vad som är menat att vara på riktigt och vad som är hittepå. Till exempel måste Elina och andra i boken passera en gränskontroll innan de kör in i Lappland, med en uttråkad gränsvakt som avråder från vidare färd. ("jag vet", säger Elina ungefär, "jag kommer härifrån")

Förutom att Elina då ska fånga den där gäddan (i år går det inte alls bra - linan går av, och så ska den jämra Näcken blanda sig i också) så har vi en polis som strax kommer efter Elina och söker efter henne, eftersom Elina är efterlyst för mord. 

Va? Är hon?? 

Jodå. Men polisen börjar med att fråga efter Elina hos folket i byn, och de ger helst inte ut några upplysningar alls. Möjligen om polisen ställer upp på en gentjänst, och eftersom hennes chef har sagt åt henne innan hon körde upp till Lappland att hon "ska gå med på vad som helst, det blir lättare då" så gör hon det. 
Gentjänsten är att följa med fiskaffärsinnehavaren hem till hans kök och ta med varelsen som stökar runt där ut på en fisketur. Varelsen är ett spejon (nä, jag visste inte heller att de fanns) och har ställt till en enorm oreda. Grus, löv och jord ligger på golvet, allt i köksskåpen är utrivet och diskhon är överfull av makaroner. Och spejonet sitter där på golvet, svart och med svarta ögon. Och den ska polisen Janatuinen alltså ta med ut på älven för att sitta och meta en stund...?

Det gör hon. Och så där håller boken på, och vi får veta varför Elina kommer råka ut för den där förbannelsen, och hur det är att bo i en liten by i Östra Lappland, och en hel del annat.

Även om den här boken fullständigt ballar ur på slutet (kan man inte ens godta att Näcken och spejon är med så ska man nog inte ge sig på den, för det blir värre. Mycket värre.) så älskar jag den. Jag har som sagt aldrig läst något liknande, och det här är så precis min grej, roligt och väldigt bra.

Titel: Att fånga en liten gädda
Författare: Juhani Karila
Originaltitel: Pienen hauen pyydystys
Översättning: Emil Johansson
Utg år: 2024
Förlag: Bookstrap Publishing

The Original

Det här är en kortroman, en novella, som först gavs ut enbart som ljudbok men några år senare även som vanlig bok. Och om jag förstått det hela rätt så utgjordes författarsamarbetet genom att Brandon Sanderson hade idén och handlingen i stora drag, Mary Robinette Kowal skrev utifrån detta ett råmanus och så redigerade de detta tillsammans. Jag kan ha missuppfattat, men jag förvånades alltmer under läsningen över hur jag inte kände igen Sandersons stil, undrade hur samarbetet fördelats, googlade och drog egna slutsatser. För jag var inte helt nöjd - jag älskade själva bokidén, men tyckte inte att jag fick det jag förväntade mig (och slutet blev jag direkt missnöjd med). Idén hade gjort sig bättre som en riktig fullängdsbok, med mer fördjupning i både karaktärer och världsbygge, för här finns så mycket jag hade velat få veta mer om. Men nu blev det alltså en kortroman, lite action-handling, en rätt trist huvudperson som ägnar alldeles för mycket av de få boksidorna åt att tycka synd om sig själv, och så ett abrupt slut där jag inte fått reda på hälften av allt det jag ville.

Vad handlar den om, då? Jo, vi är i framtiden, och människorna kan här med hjälp av teknik själva välja hur de vill se sin värld med hjälp av olika filter och konstgjorda teman. De blir aldrig sjuka, och skadas de får de injektioner som gör att skador läker eller saknade kroppsdelar växer ut igen, och vill man kan man välja evigt liv (och jadå, det går också att uppväcka döda igen). Ingen behöver egentligen längre jobba - maskiner sköter allt. Så därför kan personer tillbringa sina dagar som t ex "apelsinskalsskulptörer" - vilket huvudpersonen gör. Det tog ett tag i boken innan jag begrep att det faktiskt var det hon gjorde... helt knäppt.

Holly vaknar upp i ett sjukhusrum och vet inte alls varför hon kommit dit. Det sista hon minns är att hon var på en fest tillsammans med sin man. Nu ligger hon i en säng, omgiven av människor som frågar henne saker, antecknar och ser bistra ut. Hon får veta att hon egentligen inte alls är Holly. Inte riktiga Holly. Nej, hon är en klon, som skapats utifrån den äkta Holly Winseed. Hon ser precis ut som The Original Holly Winseed, har samma minnen, allt - men också lite tillägg: hon har programmerats till att vara duktig på att slåss och på att hantera vapen, något som den ursprungliga Holly aldrig kunnat. Så hon känner sig väldigt konstig när hon får hålla i ett vapen och det känns helt hemtamt samtidigt som hon ju vet med sig själv att hon aldrig hållit i ett vapen förut någonsin... 

Samma minnen... alltså ända till den där kvällen, den där festen, som är det sista hon minns. Sedan vet hon inget. Men det är det hon har som uppdrag att ta reda på nu. För The Original Holly har tydligen efter den där festen slagit ihjäl sin man, Jonathan. Och Holly har nu en vecka på sig att söka upp The Original Holly och döda henne. Lyckas hon får hon ta platsen som original-Holly och ta över sitt eget liv (igen - allt det här är väldigt förvirrande...). Lyckas hon inte så kommer hon utplånas - hon måste nämligen ta livsuppehållande injektioner ett par gånger om dygnet och efter en vecka så upphör de och hon dör.

Så Holly ger sig, fullständigt lamslagen av sorg (men hallå! hon har precis fått veta att hennes älskade man Jonathan har dött!) och förvirring (och att det var hon själv som hade ihjäl honom) ut i denna märkliga framtidsvärld för att bokstavligen finna sig själv.

Som sagt: jag tyckte väldigt mycket om idén, upplägget och världsbygget, och hade velat ha en riktig, Sanderson-lång roman utifrån detta. Men fick en alldeles för kort och grund story jag läste ut på några timmar och blev helt besviken på.

Titel: The Original
Författare: Brandon Sanderson & Mary Robinette Kowal
Utg år: 2020