Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).
De fem utvalda och deras (för det mesta, utom när storyn kräver att de ska synas och höras) osynliga och sedan länge döda hjälpare från olika delar och tider av isfolkssläktträdet närmar sig sakta, sakta Isfolkets dal för att nå den där krukan med ondskans vatten. Det är inte klokt så sakta det går. Men det ska så klart inte vara helt lätt att rädda världen från total undergång och Ondskans härskare. Nu kastas det ena hindret efter det andra in för att stoppa dem, och så har onde-Tengels högra hand Lynx fått en ny grej för sig: han kan förpassa folk (och med folk menar jag dem som lever, dem som är döda, de som är demoner och ja.. lite alla möjliga faktiskt) till något som kallas Det Stora Svalget. Detta är en mystisk plats som ingen återvänder från, någonsin. Nu fångas den ena efter den andra in till detta Stora Svalg. Ellen sitter där, Halkatla fångas in, en hel hop stormdemoner kommer dit, det är rena dammsugaren. Och som om detta inte vore nog har nu ond-Tengel lyckats värva diverse gudar från mytologier och gudavärldar världen över, så till exempel trampar här nu runt någon ond gud från en äldre mellanöstern-tro och kan lägga nya, exotiska förbannelser. Inte heller räcker allt detta som hinder för De Fem, utan rätt vad det är kommer Synnerligen Ondskefulla "Tidens herrar" galopperande på varsin häst. Stora, farliga och odödliga. Och alltså på Tengels sida.
Det är inte konstigt det blev 47 böcker i serien när det ska tryckas in så sanslöst många hinder på färden. Ärligt talat är dessa sista böckerna i serien, själva slutstriden mot Tengel, inte mina favoriter. Just den här sortens berättande, med ond makt som världen ska räddas från av några få utvalda hjältar finns det så oändligt mycket bättre av inom fantasygenren. Det Margit Sandemo är duktig på är att skapa alla dessa andra karaktärer som ju tidigare fått varsin bok i serien - kvinnor och män i historiska miljöer som vi lärt känna och tycka om. De sista böckerna blir något helt annat, och inte så bra (utom då och då, som egentligen alla scener där Tengel själv är med. Han är så underbart överdrivet supervidrig samtidigt som han är helt enkelspårig och dum).
Titel: Den onda dagen
Serie: Sagan om Isfolket #44
Författare: Margit Sandemo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar