Livet går så fort. Och så långsamt.

Jag fastnade för baksidestexten till den här boken, där det bland annat står "mer än trettio år har gått, men jag kan än idag ta ett klassfoto från högstadiet och på mindre än en minut gradera alla klasskompisarna, i coolhetsordning. Hur enkelt som helst lista varenda jävels exakta plats i hierarkin. Det gällde att försvara sin position, att hela tiden sträva uppåt, men om man gjorde fel sak, eller hade på sig fel kläder eller pratade med fel person kunde man plötsligt bara falla hjälplöst i rangordning och hamna bland de pinsamma eller mobbade eller bara bli en sån där som ingen pratade med."
Den coolhets-graderingen på ett gammalt klassfoto skulle jag också kunna göra, så tänkte att den här boken kanske är lika bra som Haags Det är något som inte stämmer. Men jag blev besviken. Grejen är att Sonja i den här boken går så väldigt hårt in för att vara högt i den där rangordningen att det blir jobbigt att läsa om. Jag (som hela skoltiden absolut INTE var i topp på cool-listan, snarare tvärtom) hade väntat mig en bok med mer 80-talsigenkänning tror jag, mer lättsamt. Men det här blir rätt svart. Sonjas kämpande för att synas, vara cool, vara med de rätta personerna och undvika de som är fel blir plågsamt att läsa om. Särskilt som hon inte har det bra hemma och absolut inte får någon hjälp av någon. Jag borde bli berörd av läsningen och tycka synd om henne, hoppas att någon griper in och berättar för henne att nej, du blir inte mer populär bara för att du dricker dig redlös på vilda ff-festen. Men boken griper ändå inte tag, jag blir mest irriterad när jag läser, och känner ingenting för Sonja.

Titel: Livet går så fort. Och så långsamt.
Författare: Martina Haag
Utg år: 2017
Förlag: Piratförlaget