Men den här är mycket bättre! Det finns en hel del av räkna-upp-vad-alla-gör-sjukan, men Bens och Jennys story får allra mest plats, och är dessutom kul att läsa, så den här boken gillar jag mycket mer än de två första böckerna i serien.
Jenny, lady Jennifer Arden, syster till hertig Lucas i bok 2, kan inte gå eller ens stå särskilt bra. Hon sitter i en klumpig rullstol (som hon inte kan förflytta själv) och får bli buren när hon ska förflytta sig någonstans. Men hon är trots det alltid glad och nöjd, möter alla med ett strålande leende, är social och gillar att sitta och prata med vänner och bekanta på fester och sammankomster, och hon skulle aldrig, aldrig beklaga sig över att hon har ont i sitt ben. För det har hon, faktiskt för det mesta. Det ena benet är förtvinat och förvridet sedan hon som liten hade någon oförklarlig och allvarlig sjukdom. Hon drömmer om att kunna gå som alla andra, kunna springa, kunna rida, kunna dansa... men vet att det aldrig kommer att ske. Och hon vill ha man och familj, men de få män som uppvaktat henne har tydligt bara varit ute efter hennes titel, pengar och arv och absolut inte sett henne, Jenny, som den person hon är, oaktat hög börd och oaktat ett uselt missformat ben.
Ben Ellis är halvbror till Devlin Ware, earlen av Stratton, huvudpersonen i första boken i serien. Ben är äldre än Devlin men eftersom han inte är född inom äktenskapet (förre earlen av Stratton, Devlins och Bens pappa, var inte av den särskilt trogne typen, vilket vi fick veta allt om i första boken) så har han förstås inte kommit ifråga för att ärva Ravenswood och earl-titeln. Han har vuxit upp på Ravenswood, som en i familjen men samtidigt alltid väldigt tydligt inte helt en i familjen eftersom han ju är (huuuu) den oäkte sonen. För syskonen Ware har detta aldrig varit något konstigt, men för Ben själv har det hela livet varit något som definierat honom: en av dem, men aldrig helt en av dem, och kommer aldrig att vara godkänd i de aristokratkretsar där resten av syskonen Ware rör sig.
Ben har nu varit ute i Napoleonkrigen tillsammans med Devlin, och har under den tiden varit gift, fått en dotter och blivit änkling, så nu är han ensamstående pappa med en liten dotter som heter Joy.
Ben har nu varit ute i Napoleonkrigen tillsammans med Devlin, och har under den tiden varit gift, fått en dotter och blivit änkling, så nu är han ensamstående pappa med en liten dotter som heter Joy.
Nu är det sommar, och lady Jennifer Arden är på ett flera veckor långt houseparty på Ravenswood, tillsammans med många andra (och ja, vi får veta exakt vilka, och var de är och gör, och vem de gör det tillsammans med...) och har varit lika sprudlande social som alltid där hon sitter i sin rullstol omgiven av trevliga och pratsamma människor. Men hon har dragit sig undan en stund, för att vila sitt ben som värker, och få vara tyst en stund. Och då gör hon det som hon gör ibland, mot sina läkares råd och aldrig så att någon ser: hon tränar att gå på kryckor. Det går inte bra, det gör ont och det är jobbigt, men hon vill så gärna kunna gå...
Det hon inte vet den här gången är att Ben Ellis också dragit sig undan sällskapet lite och sitter och njuter av tystnaden i rosenträdgården han också. Och han råkar se hennes vinglande försök med kryckorna. Det blir lite pinsam stämning, för han kan inte dra sig undan och låtsas som att han inget sett, för hon har sett honom också. Så de tvingas sitta ner och prata lite, för det vore oartigt annars. Men det som de bägge trodde skulle bli en jobbig och plågsamt artig stund blir något helt annat, för konstigt nog har de inte alls svårt för att prata med varandra, och lika konstigt känns det helt ok att direkt prata om saker de aldrig pratar om med någon annan. De finner varandra, helt enkelt. Och så har ju Ben den egenheten att han bara inte kan se ett problem eller något som behöver fixas utan att själv fixa det eller försöka komma med en lösning på problemet. Nu, eftersom de verkar kunna prata om allt, så tar han upp hennes missformade ben (något som annars aldrig görs) och frågar om hon inte brukar rida trots benet? Det borde ju gå? Eller om hon har provat att köra med häst och vagn? Hon får ju alltid sitta still, men att köra borde ju fungera och ge henne mer frihet? Och finns det inte några bättre kryckor? Någon sko som kunde stödja hennes fotled bättre? Och en rullstol hon själv kan styra?? Jenny blir helt överväldigad. Arg först, för att han tar upp det, men sen går tankarna igång, för tidigare har alla i hennes familj alltid bara försökt skydda henne, bära henne och göra henne glad trots hennes påtvingade stillasittande liv. Aldrig har någon kommit med idéer om att hon kunde göra annat än bara sitta still (hon är ju så ömtålig och skör, och hon var så nära att dö den gången när hon var liten och sjuk), och hon själv har aldrig vågat tänka längre än kryckorna. Men... finns det möjligen hopp om lite frihet även för henne?
Det hon inte vet den här gången är att Ben Ellis också dragit sig undan sällskapet lite och sitter och njuter av tystnaden i rosenträdgården han också. Och han råkar se hennes vinglande försök med kryckorna. Det blir lite pinsam stämning, för han kan inte dra sig undan och låtsas som att han inget sett, för hon har sett honom också. Så de tvingas sitta ner och prata lite, för det vore oartigt annars. Men det som de bägge trodde skulle bli en jobbig och plågsamt artig stund blir något helt annat, för konstigt nog har de inte alls svårt för att prata med varandra, och lika konstigt känns det helt ok att direkt prata om saker de aldrig pratar om med någon annan. De finner varandra, helt enkelt. Och så har ju Ben den egenheten att han bara inte kan se ett problem eller något som behöver fixas utan att själv fixa det eller försöka komma med en lösning på problemet. Nu, eftersom de verkar kunna prata om allt, så tar han upp hennes missformade ben (något som annars aldrig görs) och frågar om hon inte brukar rida trots benet? Det borde ju gå? Eller om hon har provat att köra med häst och vagn? Hon får ju alltid sitta still, men att köra borde ju fungera och ge henne mer frihet? Och finns det inte några bättre kryckor? Någon sko som kunde stödja hennes fotled bättre? Och en rullstol hon själv kan styra?? Jenny blir helt överväldigad. Arg först, för att han tar upp det, men sen går tankarna igång, för tidigare har alla i hennes familj alltid bara försökt skydda henne, bära henne och göra henne glad trots hennes påtvingade stillasittande liv. Aldrig har någon kommit med idéer om att hon kunde göra annat än bara sitta still (hon är ju så ömtålig och skör, och hon var så nära att dö den gången när hon var liten och sjuk), och hon själv har aldrig vågat tänka längre än kryckorna. Men... finns det möjligen hopp om lite frihet även för henne?
Nej, det är inget ta-daaa-Jenny-släpper-kryckorna-och-kan-dansa-och-springa-maraton-moment. Men det kommer att bli små förändringar som betyder mycket för hennes liv, självkänsla och frihet, och det är fint att läsa om. Och så blir hon och Ben såklart kära i varandra. Och det är, också såklart, helt olämpligt eftersom hon ju är syster till en hertig och han bara den oäkta sonen till en earl. Men vet ni vad: det löser sig. Det här är ju romance.
Titel: Always Remember
Serie: Ravenswood #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2024
