Julias djur

Julias djur: Gråt inte, Lilla Räv! av Mymi Doinet
Julias djur: Du kan hoppa! av Mymi Doinet

Julias djur är en ny serie med börja läsa-böcker, översatta från franska, från Rabén och Sjögren. Än så länge har det kommit dessa två, men en tredje är på gång: Var inte rädd! (och här är det en delfin som ska räddas).

Julia har själv ett antal djur (en hund, en katt och en guldfisk), och så tar hon i varje bok hand om ett nytt djur som behöver hjälp. Jag tror att barnen tilltalas av det här ta-hand-om-djur-konceptet, och det är också lagom mängd text med korta, lättlästa meningar för en börja läsa-bok. Ganska ofta finns det pratbubblor med versaler i bilderna också, som kompletterar den övriga texten.

Det är bra med börja läsa-böcker om djur, och bra när de ligger på rätt nivå. Ändå är jag lite kluven till de här Julia-böckerna. Åtminstone till den ena av dem jag läst.

Den med räven är helt OK. Julia är ute och går i skogen, och så ser hon en liten rävunge som sitter och gråter. Eftersom Julia har den enormt praktiska egenskapen att hon kan förstå vad alla djur säger, så förstår hon att rävungen gråter efter sin mamma som är borta. Raskt bär hon hem rävungen som installerar sig i huset, diar hundens mjölk och gärna sover i torktumlaren bland de rena kläderna (mamma blir lätt upprörd). Dock funkar det inte helt OK med en räv i hushållet - för första är den ett nattdjur, för det andra ställer den till med en väldig oreda med kringvälta saker och stulen mat. Det lyckliga slutet blir att räven flyttar tillbaka ut i skogen när den har blivit stor nog, och glatt hoppar runt med en rävkompis och ropar åt Julia att hon räddade hans liv och att han är tacksam. Sista uppslaget är ett antal fakta om rävar (och så ska det vara genomgående i serien: avslutning med fakta om det räddade djuret i fråga)

Men den med hästen...Fortfarande är textmängd OK och så där, men det känns som att författaren aldrig har sett en häst på riktigt. Möjligen på vykort nångång. Eller som åskådare till Grand National. Illustratören (Mélanie Allag) verkar inte heller ha koll på det där med hästar, storlek, anatomi eller sadlar. En häst kommer nämligen trippande till Julia och har rymt från sin förra ägare som ville sälja den till slakt (oklart varför). Hästen ser på den här bilden ut som ett litet föl, knappast större än en hund. Julia lägger lite halm i garaget, och där lägger sig hästen (à la hund) och bonar in sig. Tja, och sen går de på promenad i stan (återigen à la jycke). Hästen är fortfarande i storlek som en större hund. Sen så hoppar hästen över marknadsstånd i stan och då tycker Julia att "wow, du kan ju hoppa, du kanske vill tävla?" Sadel slängs på hej och hå (på bilden täcker sadeln hela hästryggen, ända bak ut på länden) och så ger sig Julia och häst iväg ut för att träna. Träningen går ut på att springa så snabbt som möjligt (med tidtagning), och efter en liten upputsning av man och svans (hästen ligger fortfarande på golvet i garaget à la doggy när Julia flätar manen på den) så är det dags för "hopptävling". Då ska hästarna springa fort fort runt på en galoppbana och hoppa över höga hinder. (grand national-style) Hästen är fortfarande ritad som ett föl, den före detta hästägare dyker upp och är fortfarande sugen på att slakta häst men det hela löser sig genom att Häst bajsar på förre hästägarens skor.

Alltså. Jag vet inte. En börja läsa-bok behöver inte vara faktagranskad och anatomiskt korrekt. Men i min värld så lånas den här boken av tjejer och killar som gillar hästar, för det finns så förfärande få lättlästa böcker om hästar. Och de tjejerna och killarna vet ju att man inte har hästen liggande där hemma i garaget på en hög med halm, de vet ju att man inte bara slänger på en sadel på hästen och ger sig ut att ta tiden på snabba galopprundor...tycker de ändå att det är roligt att läsa? Ska bli mycket intressant att få höra deras reaktioner. Böckerna är precis nya och har ännu inte blivit utlånade.

Slutintrycket är ändå, trots häst-hund-fölboken, att det här är en OK börja läsa-serie. Särskilt om de "räddade" djuren blir mer annorlunda, icke husdjurs-mässiga djur som räven, eller den kommande delfinen, eller andra djur som kanske inte fått vara med så ofta i börja läsa-böcker.

För vem? 6-9 år

Bokmärken att bli avis på

Idag har barnen på skolbiblioteket där jag jobbar gjort egna bokmärken där de har skrivit första meningen ur sin favoritbok. Det blev en salig blandning med böcker med allt ifrån Sigge och Lasse-Maja till Twilight och Sagan om ringen (komplett med Baggershus...). Fina, va?! De har fått sina egna bokmärken inplastade, men jag har också gjort färgkopior av dem och lagt i en stor hög på utlåningsdisken så att alla skolbarn kan ta ifall de vill.

Och de vill de.

Jag blundar och önskar mig något

Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall

Jag skrev nyss om en annan barnbok (Yummy) att barnen som kommer till biblioteket ganska ofta frågar efter böcker där det handlar om verkliga saker, och om riktiga barn. (alltså barn som skulle kunna finnas på riktigt) Ibland vill de att barnen ska vara lika gamla som dem ungefär men ha ett helt annorlunda liv (Yummy exempelvis), ibland vill de att barnen ska ha det ungefär som de själva har det. Den här boken är av det senare slaget. Huvudpersonen Lisa är så väldigt trovärdig och vanlig och riktig så att många barn nog känner igen mycket av sig själva i henne.

Detta är en fristående fortsättning på Det är jag som är Lisa. Mamma, som i den boken var iväg från familjen på en lång fotoresa, har nu kommit hem och jobbar med att få färdigt sin fotoreportagebok. Lisa är fortfarande kompis med Nova - men vänskapen är inte alltid utan problem och det är mest det den här boken handlar om. Lisa och Nova får nämligen på nåder vara med i den hemliga klubben "Näbbet" som annars består av äldre och tuffa tjejer från högstadiet. Lisa är 12 och Nova är 13. Nova glider in i klubbens gemenskap utan större problem, medan Lisa känner sig ganska utanför och inte heller tycker det är särskilt kul att sitta lite utanför gänget med stora tjejer som pratar skit om andra tjejer på skolan och så förstås pratar om killar. Hon tycker inte riktigt att hon vet var hon har Nova eller om de är särskilt bra kompisar längre. Vissa dagar är Nova som förut och då är de med varandra hela dagen och pratar om allt. Andra dagar drar sig Nova undan och hänger med de stora tjejerna och då känner Lisa att hon själv inte duger åt Nova.

Detta skulle kunna vara en moraliskt riktig och duktig bok om att stå upp för sig själv och för det man tycker och tror på (*alla är glada i slutet, det Viktiga Är Att Ställa Upp För Sina Vänner, smäktande fiolmusik hörs i bakgrunden, rörda tårar fälls*). Men det är det inte - i stället är Lisa väldigt mycket som många av oss är på riktigt. Hon ställer upp på saker hon inte gillar för att hon så gärna vill vara accepterad. Till exempel avskyr Lisa när Näbbet tvingar henne att snatta godis och annat i affärerna - men hon gör det ändå trots dåligt samvete och rädsla för polisen. Och hon tycker inte om att vara med i Näbbet och sitta med på träffarna och känna sig utanför och känna att Nova bara vill vara med de andra - ändå sätter hon aldrig ner foten och går ur klubben eller konfronterar Nova. Hon följer med ändå, eller står i utkanten av gänget när de är på stan och försöker se ut som att hon är glad och hör till.

Det är så äkta, och jag gillar det väldigt mycket.

Det är bara ett problem med den här boken, och det är samma som med Det är jag som är Lisa. Det är så förtvivlat svårt att prata om den, att få alla dem som säkert hade gillat att läsa den att hitta den. Barnen frågar efter böcker om sånt som är på riktigt, och då lyfter jag fram den här och berättar som det är att den är om en vanlig tjej, om vänskap och kompisproblem och så där - men det finns liksom ingen "knorr" att hänga upp det på. Boken i sig och skildringen av Lisas liv behöver ingen knorr för den är bra ändå - men det just när man ska försöka "sälja in" boken till barnen man behöver en knorr. Framsidan är inte direkt rafflande heller, och tyvärr står både den här och första boken om Lisa rätt outlånade här. Jag gör vad jag kan, jag lovar, men barn är rätt svårflörtade och köper liksom inte "den var ju Augustprisnominerad".

För vem? 9 - 15 år

Svarta skogens hemlighet 1 & 2

Svarta skogens hemlighet 1 - En farlig önskan av Beth Bracken och Kay Fraser
Svarta skogens hemlighet 2 - Ut ur skuggan av Beth Bracken och Kay Fraser

Det här välbehövda böcker och oerhört vackra böcker med mängder av helsidesillustrationer som passar fantastiskt bra till innehållet. Illustratören Odessa Sawyer blandar digitalt måleri med foton och handgjorda teckningar (står det längst bak i boken). Resultatet blir att de två huvudpersonerna ser helt verkliga ut, men rör sig i en skog som ibland ser ut som en John-Bauersk trollskog, ibland som en vanlig granskog. Det är som det ska vara - i Svarta skogen möts människornas värld med feernas värld. En del bilder är så vackra så man vill kliva in i dem. Fast det är inte bara skog - det är en salig blandning med miljöer från en vanlig högstadieskola, villakvarter, fängelsehålor hos feerna, ett vanligt kök. Och så tjejerna, då, huvudpersonerna, med hoodtröja och basketkängor. Det liknar inget annat jag sett och jag gillade böckerna innan jag ens läst texten.

Med välbehövda menar jag att den här sortens böcker behövs. Det är nämligen mycket lättläst text fast målgruppen är ungefär 9 - 14 år. Även fast texten är lättläst så är det inte något barnsligt innehåll. Kompisproblem och kärleksproblem blandas med fantasy, och en del bilder kan till och med vara lite otäcka.
Textsidorna har kanske 10-12 rader, mycket luftigt satta. Det är korta meningar. Och även innehållet är lätt att förstå - saker som händer upprepas i texten så att läsaren säkert hänger med på det som händer.

I första boken En farlig önskan får vi lära känna Lucy och Soli som är tretton år. De har alltid varit bästa vänner fast de är rätt olika. Lucy är ljus, utåtriktad och modig. Soli är mörk,  håller sig mer i bakgrunden och är mer rädd och försiktig. Nu har Soli blivit kär i en kille, Aron, och Lucy erbjuder sig att prata lite med Aron för att se om han säger något särskilt om Soli. Det blir helt fel, för Lucy blir själv kär i Aron och de kysser varandra. Och Soli ser det...
I närheten där de bor finns den Svarta skogen där det sägs att Feernas rike börjar. Lucys mamma säger att om man önskar något när man står i Svarta skogen så kan det bli som man önskar. Tyvärr står Lucy och Soli i Svarta skogen när Soli helt förtvivlad och ledsen skriker till Lucy att hon önskar att hon försvann. Och Lucy försvinner. Hon blir tagen av feerna.

I andra boken Ut ur skuggan sitter Lucy i en fängelsehåla hos feerna och är ju rätt låg. Soli har förstått att Lucy är fången hos feerna, och ger sig ut i Svarta skogen för att försöka rädda henne.

Det hinner inte hända mer i de två första böckerna, för det är ingen stor textmängd och så är tempot ganska lågt (men det blir inte tråkigt). De två avslutande delarna ska komma på svenska hösten 2013. Nypon förlag, som specialiserar sig på lättlästa böcker för barn med lässvårigheter, ger ut, och det tycker jag de ska vara stolta över. De här böckerna är vackra bevis på att lättlästa böcker inte behöver vara vare sig tråkiga eller barnsliga.

För vem? 9 - 14 år

Jag scannade in ett uppslag i vardera boken för att finare visa bilder och text:

Ur En farlig önskan

Ur Ut ur skuggan

Beautiful creatures

Beautiful creatures av Kami Garcia & Margaret Stohl

Nu har jag harvat mig igenom alla över 500 sidorna av Beautiful Creatures men har ändå inte lyckats begripa vem eller vilka vackra varelser titeln syftar på. För visst finns det en hel del ordentligt speciella personer i den här boken - men att de skulle vara särskilt vackra står det ingenting om någonstans. De svala-och-omänskligt-sköna-som-i-twilight lyser med sin frånvaro. I stället blir det mera häftiga effekter här, typ hår som blåser av sig självt fast det inte finns någon vind, eller någon liten orkan eller ett skyfall som inte stod med i väderleksrapporten.

Vi befinner oss i en liten stad i amerikanska södern. En sån där stad där alla känner alla och där alla går i kyrkan och det är en svordom om någon säger ordet "naken". Där amerikanska inbördeskriget är Kriget med stort K, eller snarare Frihetskriget, och där man fortfarande varje år iscensätter ett av det krigets slag som skedde i trakten. Där något som är riktigt urgammalt betyder att det är från 1800-talet nångång, och där ungdomarna gärna får köra bil och dricka sprit men som får utegångsförbud om de ens andas något om sex och samlevnad. Eller bär vågade kläder.

Jag blir lite kvävd av att läsa om en sådan miljö. Dåligt utgångsläge för att läsa den här boken.

Till den här lilla staden flyttar Lena. Och det är liksom kört för henne redan från början. Hon är ju
1. Främling
2. Släkting till och boende hos enstöringen Macon Ravenwood, som definitivt inte tillhör de accepterades skara i stan
3. Snygg men har inte samma slags kläder som tjejerna-som-bestämmer-och-är-med-i-cheerleadinglaget
4. Inte riktigt som andra människor eftersom när hon blir arg eller upprörd så händer det saker omkring henne, typ att fönster sprängs eller saker flyttas runt av sig själva

Vi kan väl säga som så att hon får sitta ensam i matsalen på skolan redan från början.

Och i den här staden bor redan Ethan. Han tillhör de accepterade, spelar i skolans basketlag och hänger med killarna som räknas och borde därför vara ihop med tjejerna som räknas. Hans familj har varit accepterad i stan sedan urminnes tider (läs början på 1800-talet). Fast han vill inte vara som de andra (vilket Lena skulle vilja). Han vill bort och ut i världen.

Lena och Ethan möts. Tycke uppstår. Det uppstår även en tankeöverföringskommunikation mellan dem som Ethan möjligen reflekterar över någon gång som märklig men som sedan bara finns där som en slags extra kommunikationskanal mellan dem bägge. Men Lena och Ethan kan aldrig få varandra, anser människorna omkring dem, eftersom Lena tillhör en familj där alla är besvärjare och Ethan ju bara är en vanlig kille.
När de möts är det 8 månader (tror jag) kvar tills Lenas 16-årsdag. Det är då hon blir "tagen". Antingen till ljus magi eller till mörk magi. Hon vet inte vilket det blir, men om hon blir mörk blir hon livsfarlig och alltså borde hon hålla sig ifrån Ethan redan nu innan de kärar ner sig i varandra för mycket.

Den här boken ska bli film, har jag läst någonstans. Och jag tror den gör sig mycket bra som film - en hel del av scenerna i boken ser man redan framför sig med dramatiskt väder, blixtar och övernaturlighet, krigsscener och kärlek. Men boken är i mitt tycke alldeles, alldeles för lång och seg. Jag läste slut den, för jag ville veta hur det skulle gå med Lena och Ethan på Lenas 16-årsdag, men vägen dit var oändlig med ganska många trista utvikningar och ältningar (är vi ihop? är vi inte ihop? tycker du om mig? tycker du inte om mig? borde vi göra detta? hur ska det bli om åttioen dagar när jag fyller år? tänk om jag blir elak?). Jag gillar egentligen storyn och det finns en hel del intressant i det hela, men det försvinner bort i alldeles för mycket oväsentligt. Men som film, där man kokat ner handlingen till det som behövs, tror jag det blir alldeles utmärkt.

För vem? 13 - 16 år

Bokbloggsjerka 1 - 4 feb

Den här veckan frågar Annika i sin jerka om

Är du en ”samlare” av saker som kan kopplas till litteraturen (böcker, bokmärken, muggar med litteraturmotiv, etc)?

Jag läste först frågan när jag satt på jobbet, och tänkte direkt att nä, det gör jag ju inte. Eftersom böckerna själva inte räknas och jag inte ens är någon duktig samlare på dem heller nuförtiden utan mest lånar från biblioteket. Jag samlar inte på någonting, har aldrig gjort. Utom möjligen tekoppar. I alla fall tycker min sambo att jag samlar på ohälsosamt många tekoppar - själv tycker jag bara att jag har tekoppar tillräckligt för ett normalt behov.

Men det var ju inte tekoppar det frågan var om. Utan om jag samlade på något som hade anknytning till böcker och läsning. Lite senare i dag visade mig en kollega ett par foton hon hade tagit med telefonen. Hon hade varit ute på en kortare resa och råkat se ett par ungdomar i ett par olika situationer, typ vänta på bussen eller sitta på café, läsandes varsin tjock bok. Bibliotekarie som hon är precis som jag så kunde hon inte låta bli att fota dem.Och jag tyckte det var fina foton och absolut inget konstigt med det...för jag har ju själv ett antal såna foton.

Och då kom jag på det - att det där kan man nästan säga att jag samlar på. Foton på barn som läser. Jag kan inte låta bli att slita upp telefonen för att fota när det sitter barn, ensamma eller i flock, och läser på biblioteket där jag jobbar. Sittandes i soffa, liggandes på matta, sittandes tillsammans vid ett bord och så med huvudet djupt försjunket i boken och hela barnet tydligt i en annan värld. Jag älskar denna syn - det är ju på något sätt därför jag jobbar med det jag gör, läser alla dessa barnböcker och håller alla dessa bokprat. Och jag fotar, och fotar och fotar. Sen kan jag ju inte göra något vettigt med alla dessa bilder - att lägga upp dem på bibliotekets hemsida är inte OK utan barnens och eventuellt också föräldrarnas tillstånd. Så jag skriver ut bilderna och sätter upp dem på väggen vid min arbetsplats.

Det är väl något slags bevis på att jag är lycklig med mitt jobb?

Yummy

Yummy av Eva Susso

Ganska ofta kommer det barn och frågar mig efter böcker om "sånt som är på riktigt". Då vet jag att det inte är faktaböcker de vill ha utan realistiska skildringar. Om barn som skulle kunna ha funnits på riktigt, här i Sverige eller i ett annat land. Ibland vill de att det ska vara barn som har det ungefär som de själva men ibland vill de ha böcker om barn som är lika gamla som dem men som har ett helt annorlunda liv. Som Mia i Yummy. Klart det finns många barn som henne, men för de allra flesta är hennes liv annorlunda från deras. Och tur är väl det. Ju mer jag läser om Mias liv desto värre mår jag. Så här borde inga barn få ha det. Mia älskar sina föräldrar, men inget barn ska behöva säga till poliserna som följer barnets asberusade far hem att det är OK, hon behöver ingen hjälp, hon kan stanna med sin pappa tills han vaknar ur fyllan.

För Mias pappa dricker. Fast han vet att han inte borde. Mias mamma är inte hemma när boken börjar - när allt blir för jobbigt för henne så sticker hon hemifrån ett tag. Vanligen till sin syster. Och Mia är ensam med sin pappa som sitter nere på parkbänken med de andra fullgubbarna. Ibland får hon mat, ibland inte. Hon har ingenting att göra. Det är sommarlov och de är nyinflyttade i området så hon känner ingen att vara med heller. Mamma kommer tillbaka efter några dagar och då blir det mat i huset igen - men också fest. När det är fest hemma hos Mia så varar den ofta långt inpå nästa dag, och Mia får låsa sin dörr så att ingen tar fel på hennes rum och toaletten intill. Ändå försvarar Mia sina föräldrar när grannarna klagar på oväsendet. Hon säger att de inte är så farliga, bara lite arbetslösa.
Lägenheten de har flyttat in i har de fått via socialen. Tanken är att mamma och pappa nu ska skärpa sig, gå på  jobbsökarkurs och börja arbetsträna. Men Mia är alltså ensam och har tråkigt och tar till sist bussen ut till skogen där de bodde förut. Där står husvagnen kvar, den gamla skruttiga husvagnen de bodde i över vintern eftersom de blev vräkta från sin gamla lägenhet när pappa och mamma blev utan jobb och världen rasade.

Det här hade kunnat vara en väldigt bra bok. Mia är intressant att läsa om, och hon berör. Illustrationerna är riktigt fina, gjorda av Kim W. Andersson, svartvita med lite serietidningskänsla. Men tyvärr rasar boken och blir mest ingenting - för det finns ingen riktig berättelse i den. Vi får följa Mia i ett antal olika situationer, men de hänger inte ihop med varandra och det finns ingenting som för handlingen framåt. Bara en massa olika historier som påbörjas men som aldrig får något avslut. Först får man Mias familjesituation klar för sig (vidrig). Det blir mer som en miljö och bakgrund. Sen åker Mia tillbaka till husvagnen i skogen och så får vi se den. Sen träffar hon Gabby, killen hon brukade vara med när de bodde i husvagnen. Men när vi har fått honom presenterad för oss och Mia har följt med honom in i skogen en runda där han ska visa lite olika saker så försvinner han mer eller mindre ur handlingen. Inne i nya bostadsområdet där Mia har det tråkigt så träffar hon en kille som heter Finn. De badar ihop vid sjön en dag, och han säger att han ska kalla henne Yummy (och detta smeknamn används ungefär tre gånger till i hela boken som ändå har fått sin titel efter det). Men sen försvinner han också mer eller mindre ut ur boken (han kommer tillbaka en gång till men då är det hans kompis Johan som presenteras närmare, fast sen tar boken hastigt slut innan Johan hinner göra mer än att presentera sig egentligen). När man känner att, "aha, kanske ska den här boken handla om hur Mia får kompisar i det nya området trots allt" så ska hon helt plötsligt åka till sin moster Görel som bor på landet. Därefter blir det sommarlovsskildring där ett par dagar, och vi får lära känna moster Görel och hennes särbo Lennart. Det badas i havet, åks motorcykel och plockas björnbär. Sen, utan att något särskilt har avslöjats eller avgjorts hos mostern, så är det dags att åka tillbaka till mamma och pappa och sen är boken slut. Jag utfärdade ingen spoilervarning, sorry för det, men jag tycker alltså inte att det finns någon handling att spoila. Boken skildrar olika miljöer och personer runt Mia, men de olika händelserna knyts dåligt ihop och till sist lägger jag boken ifrån mig och vet inte vad meningen var med alltihop.

Inslaget med Gabby är märkligt. Jag blir nyfiken och önskar att just den historien hade fått utvecklats lite och helst fått någon slags avslut. Ju mer man läser desto mer blandas nämligen fantasi och verklighet - men bara just med det som har med Gabby och händelserna kring husvagnen att göra. Finns Gabby - eller finns han inte? Om han inte finns - vem är det då som ger Mia frukost när hon sover över i husvagnen? Eller har hon aldrig sovit över i husvagnen? Och promenaden i skogen, hur är det med den? Men jag får inte veta. Inte heller hänger detta särskilt mycket ihop med något annat -Görel, Finn, föräldrarna...

Jag tycker att det inte räcker med att bara ha en huvudperson för att få till en bra bok, även om den huvudpersonen är aldrig så intressant. Det måste finnas en berättelse att placera huvudpersonen i också.

För vem? 11 - 15 år