Stormskaparna

Stormskaparna av Jennifer E. Smith

Mina barn säger ibland att vissa filmer eller böcker (eller uttalanden från personer) är för mycket "Nalle Puh". Och med det menar de sånt som blir lite överpräktigt, ungefär "det viktiga är trots allt att man har sina vänner" alternativt "har sin familj". Övertydlig sensmoral, smäktande fiolmusik i bakgrunden. Och när jag stängde den här boken så kände jag att jag nog hade fått en lätt Nalle Puh-överdos. Eller ohana från Lilo & Stitch? (ja ja, man ser en del disneyfilmer under barnens uppväxt...)

Här finns absolut inga blå rymdmonster eller honungsberoende gula björnar med röd t-shirt. Nej, det handlar om tvillingarna Simon och Ruby, 12 år, som tillsammans med mamma och pappa bor på landet mitt i oändliga vete- och majsfält. Förr har alltid Simon och Ruby varit med varandra hela tiden, lekt, tröstat varandra, haft ett eget språk. Men sedan de flyttade hit till gården (de bodde i en förstad till Chicago förut) så har de glidit isär. Simon spelar mest baseball och är med kompisar medan Ruby helst läser böcker och är för sig själv. Hon tycker Simon blir allt konstigare, och när boken börjar så är han konstigare än någonsin. Tvär till humöret och faktiskt slår det bokstavligen blixtar om honom. När han rör vid brödrosten blixtrar det och blir kortslutning och likaså när han rör vid bilbatteriet så blixtrar det till och ryker.

Samtidigt har Ruby flera gånger sett och så småningom pratat med en man som kallar sig Otis. Han pratar om vädret med henne, men inget vanligt artighetsprat, inte. I stället verkar han ha fått för sig att hennes bror Simon kan påverka vädret. Otis vill att Ruby ska hjälpa Simon, tydligen både med att förstå att han är en så kallad stormskapare men även mer eller mindre med att överleva, för Simon kan inte alls styra sitt väderpåverkande.

Det visar sig att det finns en hel del människor som är stormskapare, som jobbar med det ungefär som vi andra går till kontoret eller verkstaden eller så, fast vi andra vet inte om att stormskaparna finns. Det känns lite som trollkarlsvärlden i Harry Potter - att den världen finns liksom i vår egen, fast gömd. Stormskaparna har till och med ett hemligt högkvarter i Chicago dit Ruby och Simon så småningom kommer, och här blir det väldigt mycket Harry Potter-igenkänning med Trolldomsministeriets hemliga lokaler i London. Givetvis finns det en Ond Stormskapare som måste stoppas samtidigt som Simon måste lära sig att hantera sina krafter.

Första halvan på boken sitter jag och blir rätt störd eftersom handlingen eller hemligheterna liksom "segas ut på" för att öka spänningen eller nåt, och det hela bara står och stampar. Huvudpersonerna och läsaren har fattat det grundläggande - Simon är stormskapare. Men nu vill ju både huvudpersonerna och läsaren veta mer om vad detta innebär: hur? varför? farligheter? En bra bok avslöjar liksom hemligheterna i lagom takt, men här ges det bara dunkla antydningar av typen: Insatt Person säger "aj aj aj, Simon är en mycket ung och oerfaren stormskapare och han behöver veta så mycket..." varpå personen som gjort uttalandet av en eller anledning försvinner och varken huvudpersonerna eller läsaren får veta mer om någonting. Eller "Jaså, har ni träffat Otis?? Oj! Och har ni träffat Rupert London också...men det betyder ju..." och så avslutas meningen med "...", personen försvinner/kapitlet slutar och frustrationen växer. Man fattar alltså att det finns många hemligheter som måste avslöjas för att handlingen ska ta fart, men det händer liksom inte förrän långt inne i boken. Alla som vet något bara antyder att de vet men berättar ingenting. Jag vet inte om jag förklarar det här särskilt bra för givetvis vore en bok inte bra om man fick reda på allt redan i början - men här blir det liksom så frustrerande när alla personer bara försvinner och alla meningar bara avslutas med "...". Jag har stött på det här sättet att skriva i andra böcker (oftast fantasy, där huvudpersonen inte själv vet vem hen är eller vilka krafter hen besitter och folk i omgivningen inte berättar för att hen inte är "mogen" att få veta sanningen än, eller att det "skulle ta för lång tid att berätta") och blir lika störd varje gång. Nog om detta, jag verkar inte kunna få fram det jag vill. Är det någon som fattar och håller med - kommentera gärna!

Förutom min frustration över de dunkla antydningarna kontra de avslöjade hemligheterna så gillar jag boken. När handlingen väl fått fart är det spännande läsning, och väderutbrotten är en fin kombo av magi och naturvetenskap som tilltalar mig mycket. Andra halvan på boken läste jag i ett svep och var mycket nöjd - ända tills det som sagt blev lite väl präktigt och Nalle Puh-aktigt i slutet. Just den familjen-är-det-viktigaste-sensmoralen kunde jag gärna varit utan.

För vem? 10 - 14 år

Spegeln: en skräcksaga

Spegeln: en skräcksaga av Kelly Barnhill

Jag började läsa den här en fredagkväll. Och hur det än är så är jag inte som mest klipsk och alert en fredagkväll efter åtta, så att börja läsa den här boken vid just den tidpunkten var nog inte mitt smartaste val. För den är så underlig och mystisk. Jag fascinerades otroligt mycket och ville verkligen, verkligen läsa vidare. Men jag förstod inte vad som hände. Jag vet inte hur många gånger jag fick bläddra tillbaka under läsningen av de första hundra sidorna för att min såsiga hjärna behövde kolla vem och hur och när. Men jag ville verkligen veta, ville verkligen förstå dessa märkliga mysterier och anledningen till den där mardrömskänslan jag fick när jag läste.
Efter ungefär hundra sidor tog storyn fart, och underligheterna började hänga ihop, och det blev vansinnigt spännande. Fast jag är fortfarande inte riktigt på det klara med vad som hände egentligen nu när jag läst ut boken. Ändå tycker jag att det är en av de bättre böcker jag läst den senaste tiden. Och jag tror kanske det är just det där att jag själv fick fundera så mycket över hur det hängde ihop.

Bokens framsida passar så himla bra ihop med innehållet - mer och mer ju längre man läser. När jag första gången snabbt såg på framsidan så fick jag intrycket av en vulkan av något slag. Eller någon explosionsartad rök, något slags utbrott. När jag tittade närmare så såg jag att det faktiskt var ett träd, med synligt rotsystem i marken. Och med katter i trädkronan. Och...ja, med två ansikten i trädkronan också. Och allt det där är på sätt och vis med i boken. Utbrotten också även om det mer handlar om platser med magiska utbrott på samma sätt som vulkanutbrott.

Jag tänker inte försöka mig på något slags återgivande av handlingen. Den måste läsas. Men för att ge ett smak på underligheterna så är det här trådarna, eller skärvorna, som ges i bokens början:

• För ett antal år sedan försvann Frankie spårlöst. Han kom tillbaka efter ett par år, men han har inte pratat sedan dess, och halva hans ansikte är vanställt av stora ärr som inte läkt. Nu känner han, genom ärren, hur något eller någon kommer.
• Wendy, Frankies tvillingsyster, drömmer om ljudet av klockor, och känner en söt lukt. När Frankie håller hennes hand på sina ärr så känner Wendy hur de bränner och vibrerar under hennes fingrar.
• Anders, Wendys kompis, ska ut och gå, men känner snart en vibrerande känsla i gräset som blir starkare och starkare och snart surrar marken, benen, huden på honom.
• Clayton, son till Hazelwoods mäktigaste man, får aldrig gå in till sin pappa när han är i "vilorummet". Men idag knackar han på där - han bara måste ha pappas hjälp med det där som känns som en insekt som har krupit in i hans öra och surrar runt långt där inne. Men pappan bara kör ut honom. Därefter sjunker pappan ihop på golvet, blek i synen och tänker att han kommer att behöva mycket information. Och magi.
• Och så kommer då Jack. Jack ska bo hos sin moster och morbror i Hazelwood under tiden som hans föräldrar reder ut sin skilsmässa. Han vill inte bo i Hazelwood, men hans föräldrar bryr sig aldrig om vad han tycker. Eller vad han säger överhuvudtaget. Ibland verkar det inte som de ens ser honom, eller ens vet vad han heter.

Och, ja. Trådarna/skärvorna får ett sammanhang, fast det blir ännu mer komplicerat på vägen. Och spännande.
Och mardrömslikt också, just det ja, det måste jag skriva något om också. Det är så att jag har två återkommande drömmar. De är så återkommande så att jag vet att jag drömmer när jag får dem - ändå kan jag inte göra något åt situationen. Den ena drömmen är att jag ska ta på mig mina linser, men att de helt plötsligt har blivit väldigt stora och torra. Typ sträva tefat eller så. Ändå ska de mulas in i ögonen och det är jätteobehagligt. Den andra drömmen känns ungefär som det som beskrivs i den här boken - att jag inte kan ringa någon på telefon fast jag verkligen behöver. Det blir ständigt fel nummer, knapparna försvinner, knapparna fastnar, telefonen stängs av, signalerna går inte fram, telefonsvarare säger mystiska saker...Och det är så det är för Jack när han gång på gång ska försöka ringa sin mamma eller pappa för att säga att han vill komma hem. Det går inte. Inte heller kan han skriva brev, för texten försvinner. Eller brevet. Eller lusten att skriva just när det behövs. På ett annat ställe i boken är det en kvinna som ska fly från staden i sin bil tillsammans med sin son. Men det går inte. Hon upptäcker hela tiden att hon har kört tillbaka till sin egen garageuppfart. Det finns massor av såna här dröm- eller mardrömskänslor i boken. Det gör den inte på något sätt lättare att förstå - men det gör den ännu mer fascinerande att läsa.

Det här kan nog vara ett av de mest förvirrade inlägg jag någonsin skrivit. Det kanske är på sin plats med en ytterst kort och koncis sammanfattning: Jag gillade den här boken.

För vem? 11 - 17 år

Toro! Toro!

Toro! Toro! av Michael Morpurgo

Det här är en bra och spännande äventyrsberättelse, som ofta av Morpurgo. Den senaste boken jag läste av honom handlade om första världskriget (Warhorse, läs här vad jag skrev om den). Här har vi hoppat fram till spanska inbördeskriget. Boken är klassificerad som Hcf vilket innebär att den är tänkt för barn på lågstadiet ungefär - men jag skulle lika gärna och nästan hellre sätta den i händerna på lite större barn som vill läsa något som är "en spännande men inte så tjock bok". (den är på drygt 100 sidor)

En liten pojke har råkat krossa en glasruta med en inte så välriktad fotbollsspark och sitter ledsen på sitt rum för att mamman har skällt på honom. Då kommer hans farfar insmygande för att trösta, och pojken frågar honom om "det allra värsta han någonsin gjorde" när han var barn. Och farfar vet direkt vilket som var det allra värsta. Det är den berättelsen vi får höra, och förflyttas tillbaka till Spanien på 1930-talet.

Antonitos föräldrar livnär sig bland annat på att föda upp tjurar till tjurfäktningsarenorna. Antonito är med när en liten tjurkalv föds som måste flaskmatas eftersom ko-mamman dör efter födelsen. Och på bästa Emil och Griseknoen-maner så blir Antonito och Paco bästa vänner. Paco växer upp - och ja, här får jag förstås nostalgiska tjuren-Ferdinand-vibbar: han blir större, och större, och större...en dag var han jättestor men gillade fortfarande att sitta under sin korkek...etc etc. Här finns till och med korkeksskogar, men Paco sitter inte och luktar på några blommor. I stället brukar han slåss mot de största tjurarna och vinna. Han är en stor och tuff tjur - ändå kommer han när Antonito kallar på honom och ska klias. Det Antonito inte vet är vad som ska hända med Paco på tjurfäktningsarenorna. Han tror att tjurfäktning mer är som någon slags dans med matador och tjur och en röd cape, och att det är kul för tjuren att få vara med.

Så därför blir det förstås ordentligt sorgligt och jobbigt att läsa när Antonito anses som stor nog att följa med på en tjurfäktning för att se hur det går till (han kan väl vara sex år eller så?) Morpurgo har läst på och återger tjurfäktningens alla turer och vidriga detaljer. Och Antonito bestämmer sig för att hans Paco aldrig, aldrig ska behöva komma till någon tjurfäktningsarena.

Den här pojke-tjur-berättelsen kopplas nu ihop med att det spanska inbördeskriget bryter ut. Pojken ser det ur sin barn-synvinkel och begriper inte ett dyft av vad det handlar om eller varför det ska krigas. Men indragen i kriget blir han.

Jag vill alltså sätta den här boken i händerna på lite äldre barn än den kanske är tänkt för. Dels för att de äldre barnen gärna frågar efter spännande men inte så tjocka böcker som jag skrev ovan, men dels också för att det här med tjurfäktningen och kriget faktiskt kan vara rätt otäcka att läsa om. Då är ju högläsning bra, så att man kan prata om det som händer i boken.

För vem? 9 - 14, eller som högläsning

Bästa klubben: Tufft spel + Bortdribblad

Tufft spel (Bästa klubben) av Magnus Ljunggren
Bortdribblad (Bästa klubben) av Magnus Ljunggren

Magnus Ljunggren har skrivit lättlästa böcker om fotboll, och det är jag väldigt glad för! Hur många gånger har jag inte stått med barn i biblioteket som frågat efter lättlästa fotbollsböcker, men som redan har läst alla böckerna om Kasper och så de andra fåtalet böcker som finns som är tillräckligt lätta för dem? Vi bor i en fotbollsby mer eller mindre, och här är det fotboll som gäller. På längden och tvären, dagen och natten, skolan och fritiden. Ibland känns det som att jag är den enda på skolan som inte är intresserad av fotboll. Men det är ju en parentes - langa fram böcker om fotboll kan jag i alla fall. Och nu kan jag alltså presentera två böcker som snyggt slinker in i svårighetsgraden mellan exempelvis Kasper-böckerna och Ludde-serien. Hoppas det kommer fler om "Bästa klubben", för jag gillar dem.

Det handlar om fotboll, och om barnen som spelar fotboll. "Bästa klubben" (ibland heter den ABK, jag blir lite förvirrad av det) har ett pojklag och ett flicklag, och man får läsa om olika spelare. I Tufft spel handlar det allra mest om duktiga spelaren Tina, i Bortdribblad om både Samir och Yalam. Och när det handlar om just fotbollsspelandet (träning och matcher återges) så kryllar det förstås av fotbollstermer som jag inte begriper ett jota av ("väggpass" till exempel? vadå vägg??). Men det är ju jag det. Barnen begriper säkert.

Mats Vänehem har illustrerat och det är stora, svartvita och tydliga illustrationer som passar bra till texten. Särskilt gillar jag när han ritar de vuxna som är med, då tar han ut svängarna lite mer - barnen tenderar att se rätt lika ut i ansiktena tycker jag. Och så blir jag helt fnissig när jag ser på Tina i Tufft spel - hon ser nämligen ut som Alfred Neumann från tidningen M.A.D (som säkert inte finns längre...), eller ja, Alfred Neumann med en skurmopp på huvudet...

I Tufft spel ska pojklaget spela match, men saknar spelare så tränaren ringer till Tina och frågar om hon kan ställa upp. Hon bara jublar, för hon älskar allt vad fotboll heter och skulle väl kunna spela fotboll dygnet runt alla veckans dagar om hon bara fick. Klart hon kommer! Och hon är duktig, hon mer eller mindre leker fram bollen till mål. Fast det står en pappa i publiken, en pappa till en av killarna i motståndarlaget (Leo, och hör nu: mot slutet av boken får man veta hans fullständiga namn som är Leopold Blom! Sånt älskar jag...). Och den här pappan är en sån där riktig vrål-förälder som både skriker på Leo att han ska spela bättre och också på killarna och Tina i ABKs lag att de är kassa och spelar oschysst. Han är också den ende av alla som har problem med att Tina som enda tjej får spela med killarna och anser att hon som en "liten flicka" bara har "tur" när det går bra för henne. Till sist delar domaren ut ett gult kort. Till pappan...

I Bortdribblad måste Samir och Yalam åka buss hem från en bortamatch eftersom ingen av föräldrarna kan hämta dem. De ska nog klara det, tror de, och får som belöning 20 kronor var att köpa godis för. Sen är det liksom kört, för hela dagen går de bara och fantiserar om vad de ska köpa för slags godis för de där tjugo kronorna (och ja, läsaren får också veta och åtminstone jag blir ohyggligt godissugen. Speciellt på dumlekolor.) Till och med när de ska spela match tänker de bara på godis och spelar därför urusel fotboll. Dagen toppas förstås med att de går på fel buss och hamnar i helt fel ände av stan.

För vem? 8 - 12 år

Gammalt djungelordspråk

Ibland tvättar skolbibliotekarien av bokdammet från händerna, byter ut varma munkjackan mot någon finare tröja och ger sig ut på stadens gator för att göra något annat än att hyssja åt ohängda högstadieelever. På torsdag och fredag är det sådana dagar.
Då ska den här bibliotekarien bege sig till Lund och LitteraLund för att lyssna på författare och andra trevliga människor som ska prata om barnlitteratur. Amanda Hellberg ska hon lyssna på, och Ingelin Angerborn, och Anne Cassidy, och flera olika bilderboksskapare. Och så ska hon äta lunch tillsammans med andra bibliotekarier som också är utsläppta i vårluften.

Bibliotekarien är himla glad för det här.

Pollys djurpensionat

Pollys djurpensionat av Julia Donaldson

Julia Donaldson har skrivit många underbara bilderböcker, ofta på rim. Till exempel Gruffalon som jag har läst för mina barn så många gånger att jag fortfarande kan den utantill. För ett par år sedan skrev hon en lite tjockare kapitelbok, Jätten Julina och människobarnen som jag dock blev rätt besviken på (bland annat därför att det fanns så många ord på "jättiska" med som gjorde texten ganska svårläst). Så när nu Pollys djurpensionat såg ut att vara något mitt i mellan kapitelbok och bilderbok så var jag beredd på allt möjligt - toppenbok eller jätten-julina-bok?
Men den är bra! Textmängden är snäppet över börja läsa-böcker och såna böcker behövs det många av. Ofta är det ett alltför stort steg mellan börja läsa-böckerna och kapitelböckerna och tunna, lättlästa kapitelböcker finns det inte så många av faktiskt. Här är en, som är rolig dessutom, och har fina svartvita bilder.

Polly ska ha djurpensionat hemma hos sig i sommar. Hon har satt upp en skylt på grinden om att hon kan ta hand om folks djur medan de åker på semester, och hittills har hon bokat in två marsvin, en beostare och så grannarnas guldfiskar. Men nu ringer hennes kompis och undrar om hon vill ta hand om hans orm också, och då tycker mamma att gränsen är nådd. Ormar vill hon inte ha in i huset. Polly har dock en lysande övertalningsförmåga, och efter tag låter mamma henne ta emot den där ormen trots allt. Men sen vill hon att Polly tar ner skylten från grinden, för nu kan det vara nog med djur.
Marsvinen är helt OK. De sitter mest i sin bur och tuggar på gräs och piper lite då och då. Ormen ligger bara stilla i sin glasbur. Guldfiskarna simmar lugnt i sin damm och gör inget väsen av sig alls. Men det gör däremot beostaren. Den kan härma alla ljud: telefonen, en motorcykel, marsvinens pipande. Plus att den om och om igen sjunger om någon Jeannie med brunt hår (I dream of Jeannie with the light brown hair). Det kan ju vara kul - men inte efter hundra gånger eller så. Och så när fågeln är som jobbigast - då rymmer ormen. Så det där med djurpensionat känns inte som världens mest genomtänkta idé, trots allt.

En invändning har jag - och det är den där med Jeannie med det bruna håret. Varför låta den sångtiteln (och en annan sångtitel senare i boken) stå med oöversatt? Det känns ju helt onödigt i en bok som vänder sig till så små barn att de inte ens börjat läsa engelska i skolan. Sången kunde väl helt sonika ha översats till "Jenny med det bruna håret" eller nåt - det hade ju inte spelat någon roll för storyn men väl för barnen som ska lära sig att läsa en lite tjockare bok själva.

För vem? 7 - 10 år

Slottet av is

Slottet av is av Janina Kastevik

Jag hade så stora förväntningar på den här boken så att jag nästan var lite nervös för att läsa den. Det är så trist när man blir besviken på något man väntat och längtat efter. Men jag hade bara läst en liten bit  när nervositeten liksom glömdes bort för jag satt och blev så arg på Minnas pappa. Åååå....honom skulle jag vilja säga ett och annat, tänkte jag medan Minna flydde ut ur lägenheten och in i den där hissen jag redan på förhand visste att hon skulle hitta en magisk hissknapp i. Det var det där hissknappandet jag var nervös för - jag har läst en eller annan fantasybok för barn där det ska förflyttas in i en annan värld och där det (i mitt tycke) blir fånigt i stället för spännande. Minna tryckte, hissen åkte...och så var vi där. Någon annanstans. Och där satt en tant i förkläde på trappan utanför ett litet vitt hus och skrubbade potatis, och hon sa till Minna "nej men hej, lilla gumman - har du kommit nu?" Nej men! tänkte jag - det här känns ju precis som i Sunnanäng.

Och sen var jag liksom inte nervös längre. Kan någon få mig att känna som att jag läser Astrid Lindgren - då är jag lugn och trygg och helt salig.

Den lilla trygga tanten är inte det enda som påminner mig om Astrid Lindgren. Jag anar Mio och Jum-Jum som är så små och ensamma i Mio min Mio. Och Sorgfågel också, och till och med riddar Kato, och för all del alla de saknade och sörjda barnen. Nils Karlsson Pyssling hittar jag också, och lite Madicken och Lisabet. Men det är inte alls någon kopia på en Lindgren-bok - det är något alldeles eget och bra, fast med snygga referenser till Lindgren-böcker för alla oss Lindgren-älskare som bär med oss hennes böcker som en del av oss själva. Barnen uppfattar dem kanske inte men det spelar ingen roll för berättelsen bär iväg med läsaren vare sig läsaren känner till Mio eller inte.

Minna flyr alltså från sin pappa. Denne man är en slags modern hustyrann som är snäll och bra ena dagen och kan allt viktigt som att kasta macka och spela gitarr men också vuxensaker som vem man ska rösta på och vilken opera Puccini har skrivit - men som nästa dag, eller från den ena minuten till den andra, helt kan förändras till en vrålande och ilsken människa som inte tål att man välter ut mjölken vid middagsbordet och förbjuder alla i familjen att ha ketchup till maten eller att dricka oboy. Det är inte bara Minna som måste fly - hennes lillasyster Lo får också följa med till den där andra världen när pappa blir skogstokig.

Och den andra världen - det är landet Undrien som styrs av en ond härskare. Minna får veta att hon av ödet är Utvald som den som ska rädda Undrien från den där onde härskaren. Hon, en helt vanlig tjej som glömmer att göra läxorna och bor på Kungsholmen och har en bästis som heter Ella. Då blir hon så rädd att hon flyr tillbaka till sin egen värld.

Jag gillar det här. Mycket. Jag gillar att läsa om människorna Minna möter i Undrien. Jag gillar (eller egentligen precis tvärtom) att läsa om Minnas egen värld med den där pappan, och mamman som gråter. Jag gillar att läsa om kärleken mellan Minna och Lo. Hon är ju världens finaste lillasyster - men det kan man ju inte säga till henne så att hon hör. Jag gillar språket. Jag gillar Jonna Björnstjernas fina svartvita illustrationer. Och ja, jag älskar när det känns som att jag läser något som Astrid Lindgren kunde ha skrivit (möjligen nämnde jag något om det?)

För vem? 9 - 13, och som högläsning!