Det här är tredje boken jag läser om Thursday Next (se vad jag skrev om
Var är Jane Eyre? och
Lost in a Good Book).
När jag hade läst ungefär en tredjedel så tänkte jag att "nä. nu ger jag upp". Handlingen lyste med sin frånvaro - i stället var det bara ett antal scener som staplades på varandra.
Men.
De där scenerna som staplas på varandra, de personer som Thursday möter. de konstiga platser som hon besöker...jag kunde inte sluta läsa. Precis som med de förra böckerna drevs jag vidare av någon slags hatkärlek till det hela. Det är så KNÄPPT. Det är helt utflippat. Men samtidigt helt underbart genialiskt. Fantastiskt. Och roligt. Och så alla dessa referenser till böcker...är man en boknörd som jag så bara måste man läsa vidare. Nä, det är ingen handling. Eller, jo, det är en slags handling, men huvudsaken är dessa bok-smartigheter. (finns inte det ordet? So? Consider it uppfunnet.)
Thursday Next har för en tid flytt in i en bok. Boken i fråga har aldrig blivit utgiven, utan finns belägen i The Well of Lost Plots. Hon är gravid. Fadern till barnet är hennes man Landen. Men han är utsuddad ur historien och det är bara Thursday som minns honom. Nu håller även hon på att glömma honom.
I bokvärlden fortsätter Thursday att vara litteraturpolis-lärling, med Miss Havisham från
Great Expectations som mentor. En annan litteraturpolis, Perkins, blir uppäten av en minotaur som har rymt. Hans kompanjon, Snell, dör när ett felstavningsvirus släppts ut. Thursday och Miss Havisham misstänker att det är en mördare lös i bokvärlden. För övrigt darrar bokvärlden inför det stundande stora släppet av nya bokoperativsystemet UltraWord(TM).
Ja, det är alltså handlingen i korthet. Helt logisk, klar som korvspad och lockar till läsning. Eller?
Nej. Men detaljer som jag älskade att läsa om var till exempel boken
The Sword of the Zenobians. Den är inte heller utgiven, och återfinns alltså också i The Well of Lost Plots. Författaren skapade en enorm detaljrik fantasyvärld, komplett med slott och ruiner från sedan länge glömda civilisationer, språk, bergskedjor och en fantastisk flora och fauna. Däremot glömde han bort det där med att det ska finnas en handling i en bok, så det är därför boken är outgiven. Men
The Sword of the Zenobians har i stället fått bli ett bra ställe att placera alla sagofigurer och väsen som inte fått plats i någon fantasybok. Där kryllar av arbetslösa enhörningar och vättar och sånt, men även överblivna yahooer och houyhnhnmer. Och så den där mordiska minotauren.
Eller när Thursday och Miss Havisham får ett rutinuppdrag, ett ofta återkommande uppdrag som alla litteraturpoliserna försöker undvika: att åka till Thrushcross Grange och medla mellan karaktärerna i
Wuthering Heights. De bråkar jämt, och alla (utom Catherine den yngre) hatar Heathcliff.
Eller när Thursday försöker övertala huvudpersonen i en deckare att försöka ändra lite på sig själv och inte vara så standard-ensam-deckare-med-alkohol-och-äktenskapsproblem. Lite förändring kanske kunde få boken i fråga att faktiskt ges ut, tycker Thursday. Men han är tveksam:
"But what about the conflicts? Isn't that the point of being a loner detective? The appalling self-destruction, the inner battles within ourselves that add spice to the proceedings and enable the story to advance more interestingly? We can't just have setup-murder-interview-interview-second murder-conjecture-interview-more conjecture-false ending-third murder-dramatic twist-resolution, can we?"
Det känns lite som att jag fick bruksanvisningen till typ de flesta deckare jag har läst i det citatet.
Ja, och så har vi scenen på baren längst ner i The Well of Lost Plots som i princip är tagen rätt av från klassiska barscenen i Stjärnornas krig. Till och med replikerna är samma. Älskar den! Och när vi är inne på film: den stora galan The 923rd Annual BookWorld Awards. De första hundra åren var det bara Homeros och Aiskylos som tog hem alla priserna, men nuförtiden är det lite intressantare med hundratals kategorier. Till exempel vinns "Bästa döda person" av Dracula, och han håller ett långt tal där han tackar Bram, Lucy, Mr. Harker och Van Helsing medan han gråter av rörelse (vilket han tydligen gör varje år).
Hela boken består av godsaker som de här - sida upp och sida ner, och en bokknas som jag får försöka glömma sånt där som en handling blekare än i
The Sword of the Zenobians och läsa vidare för att inte missa någon smartighet.
(P.S. Bara en sista: mötena hos litteraturpolisen börjar aldrig i tid. De får alltid vänta på den där Godot.)
Titel: The Well of Lost Plots
Författare: Jasper Fforde
Utg år: 2003
Köp den till exempel
här eller
här
