Lola och pojken i huset bredvid

Jag tyckte verkligen mycket om Anna och den franska kyssen när jag läste den i våras, och tänkte egentligen bums läsa både Lola and the boy next door och Isla and the happily ever after utan att vänta på några svenska översättningar. Men sedan kom i vanlig ordning saker i vägen, typ livet och andra böcker och sånt där och rätt vad det nu var så hade jag nu Lola och pojken i huset bredvid i min hand. På svenska. Och med superhöga förväntningar.

Superhöga förväntningar är aldrig bra. Jag gillar Lola och hennes pappor och Cricket... men inte lika mycket som jag gillade Anna och St Clair. Det är mysigt att läsa, men det där lyckopirret kommer aldrig på riktigt. Mest är det nog för att Lola och Cricket liksom mest trånar på varsitt håll, och att Lola dessutom försöker förneka att hon gör just det. Trånar, alltså. Det är lite för mycket frustration för att jag ska bli nöjd. För många upprörda föräldrar och utegångsförbud. Alldeles för många små lögner (hallå Lola!! varför kan du aldrig bara säga som det är?) Jag ville nog ha mer av det där friare ha-flyttat-hemifrån-och-hitta-sig-själv-livet som fanns i Anna-boken och mindre av upprörd-fader-hittar-sovande-kille-i-dotterns-säng-dramat som finns hos Lola.

Handlingen då? (Carolina - varför glömmer du alltid att skriva om handlingen i dina inlägg och trycker in dem så här på slutet som en liten ursäkt?)(äsch, vet inte, kommer igång med mitt tyckande alldeles för fort tror jag)
Jo - Lola går på highschool, är sjutton (om jag räknade rätt nu) och är ihop med Max som är supertuff gitarrist/sångare/snygg/farlig/frontperson i rockbandet Amphetamine. Max är tjugotvå år (plats för ooooh och aaaah och "förfärligt!" och indignerade små skrik) vilket omvärlden inklusive Lolas två pappor inte anser är OK på något sätt. (i mitt stilla sinne undrar jag var den där osynliga gränsen går i åldersskillnad - är fyra år OK? tre?) För ett par år sedan var hon kär i grannkillen Cricket, men han svek henne och sedan flyttade han och hans familj därifrån. Nu har de flyttat tillbaka igen, till samma hus. Och Lola som aldrig vill se honom igen! Fast det borde inte spela någon roll eftersom hon ju har coole Max nu, och har kommit över Cricket.

Kommit över? Pffff... Nä.

Det är en färgexplosion att läsa om Lola. Hon klär sig som om varje dag vore den sista, och har alltid ett tema eller någon genomtänkt idé med sin klädsel (och jag undrar var hon får alla de där kläderna ifrån??). Det gillar jag. Men, som sagt, så stör jag mig enormt på att hon aldrig bara kan säga sanningen om saker och ting utan alltid kommer med genomskinliga små lögner om allt. Jag blir så trött, och det blir bara så besvärligt för henne själv.

Men helt OK bok, alltså. Bara inte lika bra som Anna och den franska kyssen. (och ja! glömde! Anna och St Clair är med här och där i den här boken också! Anna jobbar på samma biograf som Lola, och hon och St Clair är fortfarande hur kära som helst och kan inte vara utan varandra. Yej!)

Titel: Lola och pojken i huset bredvid
Författare: Stephanie Perkins
Utg år: 2015
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

Orkans öga

Den här boken har legat utläst på mitt skrivbord länge nu, men jag har så svårt att formulera ett inlägg om den. Jag gillade den nämligen inte - och är så förvånad över det att jag har svårt att riktigt hämta mig. Jag gillar ju annars allt som Lin Hallberg skriver! Ingen kan som hon fånga livet i stallet så som det faktiskt är, och så samtidigt skriva om barn och ungdomar så att de känns som om de verkligen fanns på riktigt. Siggeböckerna, Teddyböckerna, böckerna om Rackastallet...och alla andra hästböcker Lin har skrivit - gillar! Sorgliga och fina Heddas bok (som jag skrev om här) - gillar! Underbara böckerna om Juni (som jag har skrivit om här och här) - gillar!

Vad är det då med denna Orkans öga? Jag trodde att den skulle vara som Lin Hallbergs ungdomsböcker som ju egentligen mer handlar om ungdomarna själva och deras utveckling men där det råkar finnas hästar i miljön där de är (som i underbara Vem är du, Johanna? och Hemma kanske inte är en plats). Som de, fast nu också med ett inslag av magi. Eller av skräck?

Det handlar om Kim, vars sköthäst Karisma har fått avlivas efter en skada, som för att komma ur sorgen åker till släktens hästgård i Värmland där hon ska hjälpa Mejt med galopphästarna. I skogen som hör till gården händer det märkliga saker, och alltihop verkar höra ihop med någon mörk familjehemlighet.

Så långt är allt väl. Hur väl som helst, faktiskt, för Hallberg beskriver Kim och Karisma så fint, och relationen mellan Kim och den buttra och aviga Mejt är riktigt intressant. Till gården kommer nu den misshandlade hästen Orkan, som av någon anledning rymmer ut till den där skogen, Vildskogen, där de märkliga sakerna händer. Bra. Och tillräckligt faktiskt för en bra hästbok med lite magi som krydda.

Men det som händer är att det stoppas in fler element. Fler, fler och ännu fler tills det hela blir en otrolig röra där den där fina trasig ungdom-trasig häst-grejen försvinner. Jo, för det finns fler människor i stallet. En Molly med jockeydrömmar som känner sig sviken när hennes favorithäst Dancer har flyttats till grannstallet, och så tycker hon att Kim är en konkurrent. En Alex som har ett stort problem med relationen till sin pappa (jag har förenklat, men både Molly och Alex har problem nog att fylla varsin bok tror jag). Vi har Mejts ekonomiska problem som gör att släktgården kanske måste säljas, vi har grannen (Alex pappa) med pengarna och det stora galoppstallet som vill köpa Mejts skog (och som nu har den där Dancer i sitt stall), vi har damen som bor i byn som verkar ha något slags problematiskt förhållande till Mejt, vi har Mejts familj och deras historia (och mörka hemlighet), vi har spökerierna, vi har mitt i hela härligheten en  galopptävling med Alex på Dancer mot Kim på Orkan, initierad av rike grannen, och utgången av denna ska liksom avgöra Mejts ekonomiska problem, och vi har Kim som på ett övernaturligt sätt får telepatiska bilder av hästarna så att de kan berätta för henne hur de mår... allt detta utöver sorgen över den döda sköthästen, Orkan - Kim och Mejt - Kim.

Jag hade velat ta bort allt det där som rör till, och fått mer fördjupad läsning om Kim-Orkan-Mejt, möjligen också om spökerierna i skogen. Nu blir det bara frittata - lite av allting. Dessutom lämnas alltför många trådar lösa, och det är väl egentligen bara det där med spökerierna och den mörka familjehemligheten som får något slags avslut. Som sagt - jag tycker boken kunde ha nöjt sig med den storyn, och den om Kim och Orkan och Mejt.

Titel: Orkans öga
Författare: Lin Hallberg
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-15 år

En planet i mitt huvud

Det här kan vara en av de mest obehagliga böcker jag har läst på länge. Ett tag mådde jag riktigt illa, och det var en kombination av det som stod i texten, illustrationerna och det faktum att jag satt på bussen lite småhungrig på väg hem från jobbet. Obehaglig - men bra. Riktigt bra. Och märklig.

Om vi börjar i illustrationsänden? Kanske fel ände, men trots den skakande storyn ändå det jag kommer att minnas allra längst med den här boken. En planet i mitt huvud är en ungdomsbok, med sådant som hade varit svårt eller otäckt att illustrera - ändå är den illustrerad. Fast med en egen liten berättelse - som i slutänden egentligen passar in rätt bra i alltihop. Det börjar redan på första uppslaget där man allra högst upp till vänster på sidan kan ana att en fluga är på väg in. Flugan fortsätter sin färd - inte varje nytt uppslag men varje gång det är ett nytt kapitel. Det är många korta kapitel, så flugan flyger över boksidorna rätt snabbt. Den avlöses av en nos i ett råtthål, och följande sidor kryper en råtta fram över bokens sidor. Så småningom hittar den där råttan en flaska med gift, och... nä. Ni måste kolla själva.

Och berättelsen, då? Så Himla Vedervärdigt Otäck Den Är. Det är en dystopi. Eller, nä. Det är det inte heller. Det är ett samhälle som ser ut som samhällen i dystopier brukar göra, med en värld i eller efter ett krig, övervakning, hemlig polis och åsiktskontroll. Människor försvinner då och då - det kan bero på att de har sagt fel saker, har fel åsikter eller på att de är avvikande på något (felaktigt) sätt. Men ett stycke in i boken får vi veta att det inte är någon dyster framtid, utan att det är 1956 - men ett 1956 som det skulle kunna ha varit om inte nazisterna hade besegrats. Eller om Stalin och Hitler hade fortsatt på samma sida. Fast egentligen nämns inga namn vare sig på länder eller ledare.

Men exakt hur vedervärdigt allting faktiskt är förstår du som läser sakta, sakta genom att läsa om femtonårige Standish Treadwell och hans liv. Standish bor med sin farfar, och går i skolan. Ungefär så mycket vill jag säga - det andra kryper liksom fram så småningom. Och de där hundra korta kapitlen boken består av är snabbt igenombläddrade. Första kanske tio är lite svåra att komma in i för en ovan läsare (boken kräver en hel del och skriver en absolut ingenting på näsan). Men sen? Som sagt: väldigt obehagligt. Väldigt bra. Och så den där jämra flugan, och råttan, ovanpå det. Gah!

Titel: En planet i mitt huvud
Författare: Sally Gardner
Originaltitel: Maggot Moon
Översättning: Helena Ridelberg
Illustrationer: Julian Crouch
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 15-19 år, och vuxna.

Från och med du

Jag började läsa den här på tåget hem från bokmässan, när min tänkta tågbok tog slut och den här var den enda jag mäktade pilla fram från den farligt överlastade väskan. Jag skulle bara läsa lite - boken jag läste innan var en happily-ever-after-bok och jag ville inte ha en sån till direkt på.

Men banne mig om det gick att lägga den här ifrån mig? Näpp. Jamen så himla bra den är?! Som jag njöt av hela bokresan fram till happily-ever-after! Allra, allra mest njöt jag av humorn - vilka dialoger hon skriver, Mhairi! Tänk om en kunde få till sådana där smarta och roliga uttalanden åtminstone någon eller några gånger i sitt liv?

Och karaktärerna! Jag vill träffa dem allihop! Jag vill se de där knäppgökarna på James kontor, vara med i köket när Annas familj äter middag tillsammans, gå igenom institutionen på UCL och betitta akademikerna in action, besöka Michelles restaurang... Lite mindre vill jag träffa de där märkliga människorna Anna hittar på sin nätdejting - men jag älskar att fnissa åt dem.

Och Luther! Ja, Helena, jag håller med dig - han är hela historiens nav och borde definitivt ha "priset för bästa husdjuriga biroll i en roman, någonsin". Blicken! Knycken på svansen! Allt! Och när James låtsas viska djupa grejer i Annas öra (eftersom en Intressant Person tittar åt deras håll) - men det han viskar om handlar om Luthers... ja, magproblem? Jag dog lite där.

Så här är det: Anna är historiker, och måste inför en stor utställning på British Museum (ja, de är i London? nämnde jag inte det?)(älskar miljön!) jobba ihop med en viss James Fraser (och fatta hur många gånger jag studsade över namnet, efter x antal tusen sidor med James Fraser så som varande hjältemodig högländare i amerikansk exil på 1700-talet). Samma James Fraser som hon var kär i när hon gick i skolan. Då, när hon var tjock med ett stort trassligt hår och fula kläder. Då, när hon var mobbad - och han var skolans snygging. Och samme James Fraser som utsatte henne för den värsta förödmjukelsen av alla. Nu när de är trettio plus har Anna bytt både utseende och namn - och James känner inte igen henne. Men hon känner igen honom, och kan knappt med att se honom i samma rum som sig själv ens.

Åh - ofta vill jag ruska om Anna och få henne att tycka om sig själv. Fatta hur mycket hon är värd! Och lika ofta vill jag ruska om James och få honom att bryta sig loss från all den där ytan och den där selfie-frun han har. Men mest bara kramar jag boken och läser vidare.

Nu har jag EN bok kvar av Mhairi McFarlane att läsa: It's Not Me, It's You (kommer strax på svenska: Det är inte jag, det är du). Jag vill ha den kvar ett tag, som en oöppnad present.

På bokmässan, förresten, fick nämnda Kulturkollo-Helena och också Kulturkollo-Lotta faktiskt träffa Mhairi McFarlane för en intervju! Har du inte redan läst den, så hittar du den HÄR. (och jag tog fotot, så faktiskt fick jag också hälsa på henne i några sekunder)(jamen det måste ju nämnas, eller hur?!)

Titel: Från och med du
Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: Here's Looking at You
Översättning: Hanna Williamsson
Utg år: 2015
Förlag: HarperCollins Nordic
Köp den till exempel här eller här

Mysteriet på Hester Hill

Redan när tvillingarna Meg och Frank kliver av tåget i det pyttelilla Svarthed börjar konstigheterna. Det är fredagkväll, det är mörkt, det regnar och det åskar och det är absolut ingen kväll man vill stå på en absolut öde tågstation och vänta på att bli upphämtad - timme efter timme. För varken farbror Eliot eller hans Carl dyker upp för att hämta som de skulle. Meg och Frank är hungriga, trötta och blöta. Inte heller kan de gå in i stationshuset och vänta, för dörren är låst. Med en tvärslå över. Ändå... ändå när Meg tittar in genom fönstret så ser hon någon som går där inne. En flicka med håret i en lång fläta. När Frank tittar in så ser han ingen alls.

Farbror Eliot kommer till sist farande med bil och ursäkter, och kör dem hem till det stora huset uppe på kullen ovanför Svarthed: Hester Hill. Huset där man helst inte ska gå upp på övervåningarna. Inte heller upp på vinden. Eller ner i källaren utan tillstånd. Huset där Meg hör steg i rummet ovanför sitt på nätterna. Och barnskrik. Hon är säker på att det är barnskrik hon hör och inte några ventilationsrör som de vuxna i huset envisas med att det är. Och huset där det hänger en tavla där en av personerna på bilden ser ut som flickan med flätan i det stängda stationshuset...

Jamen ni hör ju! Mörkt stort hus som ruvar på hemligheter... vuxna som inte vill tro på något eller avfärdar allt som gammalt "skrock". Vad kan gå fel med det? Nej, just det. Det här blir bra - Kristina Ohlsson kan de där små medlen som gör att vanliga saker blir läskiga saker. Ett spelbord med bokstäver där en rullande kula formar ord (tänk anden i glaset eller ouija-bräde): titta i källaren. Eller en bok som trillar i golvet. Eller en svart damm i skogen, eller någon som ropar på ett barn i skogen... Grejen är att ja, det här är en spökhistoria, och ja här finns mörka hemligheter i det förflutna. Men det som skiljer Mysteriet på Hester Hill från andra spökhistorier är inslaget av tidsresa - Meg och Frank kommer att förflyttas exakt hundra år tillbaka i tiden. De kommer till just den tid när de där mörka familjehemligheterna skapades. 

Jag gillar. Jag gillar också inslaget med Megs och Franks föräldrar som håller på att skiljas - det ger lite mer verklighetsförankring så att allt inte bara blir mysterier och läskigt (även om det är nog så läskigt att de låter barnen komma i kläm i sin konflikt). Jag skulle bara så gärna vilja veta mer om farbror Eliot och hans uppfinnande, och om Eliot och Carl som verkar vara ett strävsamt gammalt par - Carl gör inget annat än klagar på Eliot och hans vanor och fula pyjamas men verkar liksom med en suck konstatera att han ändå inte kan leva utan honom. Fast de är ju vuxna och mer ute i periferin i den här storyn så det är väl som det ska. En bok om dem, kanske? (ja, för oss 40+are)

Titel: Mysteriet på Hester Hill
Författare: Kristina Ohlsson
Utg år: 2015
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

Men allra mest önskar jag mig nog lite mer lästid

Egentligen borde jag skriva någon slags recensionsinlägg här, för jag har ett antal böcker som ligger och väntar på just det. Att jag ska gulla med dem, alltså, och berätta om dem och så där. (fast en av dem gillade jag inte så det blir inte så jättemycket gullning där) Men pallar inte pga alldeles för sent på söndagkväll nu. Inte heller pallar jag att gå och läsa en av de två böcker jag just nu läser, eftersom ingen av dem lockar mig så där övermycket (men jag måste ändå läsa dem pga är måste-läsning).

Så vad gör en sådan som jag då? Jo - går in och läser igenom min wish-list på amazon.com, förstås! Längtar efter allt det där jag ska läsa. Snart. Jag har fyra olika wish-lists på amazon - den absolut längsta har jag döpt till ett optimistiskt "Vill ha senare". Och den fyller jag på och fyller på och fyller på...

Nu satt jag alltså och läste igenom den, och insåg att den är fylld med så många verkliga åh-vad-jag-längtar-efter-att-få-läsa-böcker att jag banne mig får lägga allt annat åt sidan snart och börja beta av den. Jamen - tänk om något händer och jag missar allt det där bra, bara för att jag har beställt på mig en massa recex jag måste skriva om (som förvisso också är bra)(de flesta av dem)? Gaah....det är återigen det där om livet och böckerna och tiden ni vet...

Vill ni se delar av den? (klart ni vill??! det är ju hyper-extra-intressant ju!!) Och när jag nu sitter här och scrollar den upp och ner och dreglar lite (har nämligen lovat mig själv att jag ska få bryta måste-läsningen med EN titel av dessa) så har jag lite svårt att bestämma mig. Vilken tycker ni att jag ska ta först?
(titlarna ligger förresten ordnade efter när jag lade till dem, så jag borde väl börja från botten...)

A Summer to Remember

Vad läste jag på kvällarna under den gångna bokmässan, då? Vad orkade jag att läsa på kvällarna? med en hjärna som sönderkokta morötter, och dessutom varje kväll med en viss dos vin i systemet också?

Jamen, romance förstås! Mary Balogh förstås!! Regency!

Ni vet den där bruden som blev övergiven på kyrktrappan på sitt eget bröllop? Lauren? Nä, det vet ni förstås inte, men jag skrev om henne i inlägget om One Night for Love. Earlen hon då skulle gifta sig med var ju skandalöst nog redan gift, och rände nu iväg med den där rufsiga och okultiverade frun och behagade bli kär i henne. Lauren, den katastrofalt övergivna bruden, blev förstås lätt bitter över detta. Nu får hon en egen bok, A Summer to Remember. 

Lauren har hämtat sig lite från snuvad-på-bröllopet-skandalen, men ett vet hon: hon ska minsann aldrig gifta sig. Aldrig! Hon klarar sig utan män - de är mest bara jobbiga och opålitliga. Men hennes familj och vänner jobbar stenhårt på att introducera nya lämpliga karlar för henne - de tycker det där med giftermål är en bra grej för Lauren. Det är synd om henne - alltså bör hon tas om hand. Fina, vackra, svala, alltid extremt korrekta och väluppfostrade, välklädda Lauren som vänder bort ansiktet när någon säger något fult ord. Typ. Ensamma, bortstötta Lauren som bär sin korrekthet och kyla som ett pansar.

Enter Kit Butler, viscount Ravensberg. Mr Dåligt Rykte.

Första gången Lauren ser Kit är han avklädd ner till midjan. Mitt i Hyde Park. Mitt på blanka dagen. Man kan se hans överkropp. Ryyysss... Han skriker svordomar (ryyysryyys) åt de tre tölpiga typer han är inbegripen i ett slagsmål med (hence the bar överkropp). Slagsmål! Med knytnävarna! Ryyyyyss! Vända bort blicken, nästan dåna... vissa vet då verkligen inte hur man uppför sig.

Men... have a guess. Vilka tror ni möjligen kan tänkas bli lite så där lagom kära i varandra? Bara överkroppar och extrem korrekthet till trots? Jag ska ge er en liten subtil ledtråd, ett citat från Mary Baloghs hemsida: "It becomes a memorable summer indeed as these two wounded souls challenge each other to face their demons, and as they reluctantly fall in love with each other."

Smaka på den! wounded souls och face their demons... jojo. Plus lite sex.

JA, det är förutsägbart. Och JA, jag älskar det här.

Titel: A Summer to Remember
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2002
Förlag: Delacorte
Köp den till exempel här eller här