Romancing the Duke

Semester, och lästid fanns, men den här bloggaren satt klämd mellan två feta tegelstenar till böcker som ingen av dem var särskilt kul att läsa. Lässvackan var djup och fylld med Candy crush och Pokemon Go. Vad göra, vad göra?
Jo - gå igenom önskelistan jag har på Amazon.com och köpa den bok jag kände lockade allra mest till omedelbar, kravfri läsning. Och där fanns det då en romancebok med en barbröstad highlander som stod och såg manlig ut på framsidan (eller, ja, han såg egentligen mest ut som Tarzan i tartan), en bok som verkade vara precis rätt mix av love och humor när jag läste om den hos Sara Pepparkaka.

Köp inträffade. Men... ve! Tartan-Tarzan visade sig vara bok 2 eller 3 (lite oklart där) i en serie som hette Castles Ever After. Och den här bloggaren är nu en gång sådan att Serier Måste Läsas Från Början annars får hon lätt nervösa besvär. Först ut i serien visade sig vara den här, Romancing the Duke, och alltså måste den där "Buy-now-with-1-click" knappen på Amazon användas ytterligare en gång (eller....nja... serien visade sig bestå av ytterligare fler delar, såatte...)

Jestanes vilken lång och helt ovidkommande inledning... men nu ser ni mig framför er, va? Romanceboken i ena näven, andra näven djupt ner i ostbågeskålen, och .... ta-daaa! Lässvackan botad! Bok utläst på en kväll! För jag älskar sånt här!

Isolde Ophelia Goodnight, eller Izzy, vet hur det där med kärlek och romantik ska gå till. Det har hon läst sig till i böcker. Prinsar ska komma, baler ska inträffa, första kyssen ska vara smäktande... men åren går utan att det där liksom inträffar. Nu är hon tjugosex och har inte ens testat Första Kyssen. Inte heller har hon någonstans att bo. Inget att försörja sig med och inga som helst pengar. Hennes pappa var en känd författare som skrev om modiga riddare och sköna damer i nöd för mängder av läsare, men pappa har precis dött och inte lämnat några pengar efter sig till Izzy.

Nu har hon dock fått ärva något av någon slags gudfar - ett helt slott. Förfallet, läskigt - och dessutom bebott av en ensam hertig som envisas med att slottet inte alls är sålt. Att det är hans och att Izzy inte har där att göra.

Hertig + slott + ung okysst kvinna = ja, just det. Kärlek uppstår. Fast det hela tenderar att gå över alla fånigheters gränser när det anländer en skock människor utklädda till riddarna och de fagra möerna från Izzys pappas böcker - de är så hängivna läsare att de liksom lajvar den världen. Men jag slukade ändå boken eftersom det var mycket humor och roade mig alldeles utmärkt för stunden. Nu ska jag nog ge mig på den där muskulöse högländarboken också.

Titel: Romancing the Duke
Serie: Castles Ever After #1
Författare: Tessa Dare
Utg år: 2014
Förlag: Harper
Köp den till exempel här eller här

The Absolute Sandman vol 1

Jag måste ju skriva en snutt om Sandman också! Jag lånade hem första volymen av The Absolute Sandman av Neil Gaiman strax innan jag gick på semester, och det där var tung läsning. Bokstavligen tung eftersom volym 1 innehåller inte mindre än de tjugo första episoderna av Sandman och var så jobbig att hålla i att den var tvungen att vila mot ett bord eller så. Inget man tar med sig på en semesterresa, alltså!

Men innehållet då? Vad tyckte jag? Jo, jag tyckte väldigt mycket om det här! Allra mest den första sviten avsnitt som handlar om hur Sandman, en av "the Endless" blir frambesvärjd och tillfångatagen i vår verklighet. Annars är han ju härskare i drömvärlden, (eller ÄR drömvärlden, det är lite komplicerat det där). Nu får han sitta i någon svartkonstvariant på ostkupa i väääldigt många år och ruva på hämnd, och när han till sist kommer ut är det mycket han måste hinna göra. Hämnas, samla ihop sin utrustning och så få styrsel på sin drömvärld igen.

Sedan fortsätter det alltså långt bortom allt det där, med the Sandman i centrum av en mängd helt olika episoder och berättelser med allt ifrån en kongress för massmördare till en väldigt speciell uppsättning av Shakespeares En midsommarnattsdröm. Jag älskar hur Sandman kan vara allsmäktig odödlig ena stunden (och vara mer än lovligt lik min gamla tonårsidol Robert Smith från the Cure...) och i nästa liksom tappa ansiktet och se trött, rufsig och uppgiven ut. Också älskar jag när drömmarna eller drömfigurerna är olydiga eller uppkäftiga och måste näpsas.

Allra mest tycker jag nog om en annan av "the Endless": Sandmans "syster" Döden. Hon är bara såååå bra. Episoden när hon och Sandman sitter på ett torg i en stad och Sandman är tjurig och uppgiven eftersom han inte tycker att han har något vettigt kvar att göra, och de bägge tillsammans ser ut som två av dem jag själv hängde med i slutet av 80-talet: svart spretigt hår, svarta kläder och allt det där... åh, jag tycker så mycket om det! Och så inblickarna i Dödens "jobb".

Ibland blir det totalt utflippat och alla möjliga gränser mellan vår verklighet, drömmar och andra fantasier löses upp, ibland leks det med formen och serierutorna,, ibland är det rått och blodigt och rätt läskigt splatter. Det är flört med film, och med teater, och med böcker... ibland helt kaos och helt oförståeligt och ibland rakt av snabbt och enkelt berättat. Det är Så Bra.

Ska bara träna upp armmusklerna lite innan jag lånar hem volym 2!

Titel: The Absolute Sandman volume one
Författare: Neil Gaiman
Illustrationer mm är det flera olika som gör - läs mer till exempel här
Utg år: 2006 (den här samlingsvolymen. Avsnitten 1-20 av The Sandman publicerades ursprungligen 1988-1990)
Förlag: DC Comics (+ Vertigo)
Köp den till exempel här eller här

The Winner's Crime

Det här är fortsättningen på The Winner's Curse, och innehåller spoiler för den eftersom det knappt går att skriva om andra boken utan att avslöja vad som hände i första. LÄS ALLTSÅ INTE VIDARE om du tänker läsa The Winner's Curse!!

Kestrel ska gifta sig med prinsen, kejsarens son, och bli imperiets nästa kejsarinna. Det borde väl vara allas dröm? Leva vid hovet, ha allt hon behöver, vara med på fester och baler och dessutom ge taktiska råd angående kriget mot östländerna? Men Kestrel verkar inte tycka det. I stället förhalar hon den där bröllopsdagen som ska komma, skjuter den så långt i framtiden det bara går utan att kejsaren blir förbannad.

Jo, för hon vill ju inte det här. Hon vill inte ha prins Verex och vara Valorias kejsarinna. Men det är priset hon får betala för att rädda Arins liv, och för att rädda landet Herran från krig. Men allt detta är det bara hon själv som får veta - Arin får aldrig veta eftersom han då skulle komma galopperande till hennes undsättning och paja fredsavtal och störta länder i krig för hennes skull. Alltså låtsas hon vara helt nöjd med sitt liv. Och Arin blir helt förkrossad - hur kan hon vilja gifta sig med prinsen? När han trodde att det skulle bli Kestrel och han själv?

Det blir miljöbyte i den här boken alltså - från det erövrade landet Herran med revolutionsplaner till hovliv i huvudstaden med intriger och spioneri. Marie Rutkoski skriver elegant, och återhållsamt - mycket lämnas till läsaren att tänka själv.

Ändå tycker jag inte alls lika mycket om The Winner's Crime som The Winner's Curse, första boken som jag slukade. Det här är så väldigt mycket en mellanbok, och den blir direkt seg ibland. Jag kan bli smått galen på hur Arin och Kestrel inte pratar med varandra utan bara antar saker, missförstår saker och går och är dystra på varsitt håll. Kestrel har bestämt sig för sin synd-om-mig-men-jag-räddar-ju-världen-roll fast den krossar hennes liv, hennes kärlek och hennes vänner, och det är så väldigt frustrerande att tvingas läsa hur allt går precis käpprätt åt helvete, alla är ledsna, alla är elaka och inga ljuspunkter finns.

Men jag kämpar på till slutet - som är en katastrof och en riktigt jobbig cliffhanger som fullständigt kastar mig in i bok tre (som jag som väl var hade liggande i hyllan redan, hade inte stått ut med att vänta på den kan jag säga...). Bok tre heter The Winner's Kiss och skrivs snart om i ett inlägg nära dig.

Titel: The Winner's Crime
Serie: The Winner's Trilogy #2
Författare: Marie Rutkoski
Utg år: 2015
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här eller här

Tala är guld

Jo! Jag läste ju en bra bok under semestern. Den här! Och attans att jag inte skrev om den då för några veckor sedan när jag precis hade läst den (hade ingen dator med mig och fixar inte att skriva vettiga blogginlägg på telefonen pga för stora tummar eller nåt)(min tonårsdotter hånar mig för det där något alldeles väldigt, men vi behöver väl inte ta upp det nu?)(för nu har jag i vanlig ordning kommit bort från ämnet...) eftersom jag nu har glömt vad jag hade tänkt skriva om den här boken.

Jag tar det jag minns, och känslan jag har kvar:
Amy har cerebral pares och har en kropp som inte lyder henne. Den har svårt för att gå, den dreglar och den låter armar och ben fara ut i plötsliga krampryckningar. Och den låter henne inte tala ordentligt. Hon kommunicerar i stället via skrift och talsyntes. Nu inför sista året i high school vill hon inte längre bara omges av vuxna (lärare, föräldrar, assistenter) utan vill ha jämnåriga anställda som något slags mellanting mellan assistenter och kompisar, "kamratstödjare". En av dem som blir Amys kamratstödjare är Matthew. Bra, för han var den Amy helst av alla ville skulle söka jobbet - hon har varit nyfiken på honom ända sedan den gången han rakt på sak frågade henne om hon verkligen var så lycklig och tacksam som hon skrev i alla sina hyllade uppsatser i skolan. Hur kan du vara lycklig när du inte har några vänner? När du inte vet hur det är att vara normal och ha vänner?

Matthew vet det inte heller eftersom hela hans liv är fullt upptaget med att följa "röstens" påbud: gå på tå, inte gå på skarvar, räkna luckor, tvätta händerna (igen och igen och igen) och framför allt inte vara orsak till att någon annan blir skadad på något sätt. Han tror att tvångssyndromen han har är hans egen privata grej som förvisso är jobbig men inget andra behöver veta något om och det finns inte på kartan att han ska söka hjälp för det.

Det som är bra är hur Matthew och Amy pratar med varandra rakt igenom sina respektive problem - de är människorna och inte handikappen, och det är roligt och bra att läsa trots att det är mycket som är jobbigt också. Det skulle kunna bli väldigt präktigt, det här, men blir det inte eftersom huvudpersonerna är så mycket människor och inte bara tappert leende lidande handikappade liksom - de gör klantiga fel, missförstånd uppstår, de vill för mycket, de tillåts vara individer. Jag gillar det!

Titel: Tala är guld
Författare: Cammie Mcgovern
Originaltitel: Say what you will
Översättning; Maria Lindén
Utg år: 2016
Förlag: Constant reader
Köp den till exempel här eller här

The Desert Spear

Det tog ett tag innan jag tog tag i läsandet av den här, trots att jag tyckte så mycket om bok 1 i The Demon Cycle. Men den här var så mycket tjockare, och kändes som att den krävde semester för att få den läsning den behövde. Och semestern inträffade, och jag satte igång. Men.... The Desert Spear är inte alls lika bra som The Warded Man. Och jag kom liksom ingenstans - den här jämra boken har i princip tagit hela semestern att läsa slut. Och den, tillsammans med den likaledes tjocka och oändliga A Woman of Substance, har skapat en av mina livs få lässvackor. Jag gjorde allt utom att läsa! Spelade Candy Crush till förbannelse, tog långa kvällspromenader för att jaga pokemons... inte bra. Men jag har nu funnit motgift - fast det är en senare historia. Nu skulle jag ju skriva om The Desert Spear som jag ju trots allt faktiskt avslutade till sist.

Det som var bra och fascinerande med förra boken var alla de olika demonerna, deras fruktansvärdhet och människornas utsatthet, och så de tre huvudpersonernas utveckling. Nästan inget av det där finns kvar nu. Demonerna har på något sätt förminskats till att bli en nattlig irritation i stil med myggor eller nåt, eftersom Arlen, Leesha och Rojer har blivit så löjligt överlägsna på att både besegra demoner eller att undvika deras uppmärksamhet. Arlen är "The Warded Man" och behöver i princip bara knäppa demonerna på näsan med sina tatuerade fingrar för att de ska upplösas till intet av skräck och död. Det blir bara för mycket. Och aaaalldeles för mycket blir det mot slutet av boken när Arlen lär ut de där käcka kämpa-emot-demoner-tecknen till bybefolkningarna för att de själva ska kämpa emot demonerna, och han låter byns gamlingar vara de som gör demonstrationerna. Åttioårs gubbar och hundraåriga tanter som slänger käppar och rullstolar åt sidan och greppar ett ward-försett spjut och har ihjäl demoner på löpande band? Alltså... nej.

Plus att vi nu har att göra med en ny slags demoner som helt klart mest drar tankarna till rymdvarelser som direkt utklippta ur till exempel Independence Day eller Mars Attacks. Stora huvuden med pulserande knölar på som kan användas till att styra tankar..... och nej. Igen nej.

Första delen på boken följer en ny person, Ahmann Jardir, som förvisso var med i förra boken men som där bara var en ovanligt lömsk person som först blev Arlens vän men som sedan förrådde honom, tog hans fina demonspjut och lämnade honom för att dö i öknen. Nu får vi Ahmanns uppväxt och utveckling och väg till ledare för sitt folk, och anledningen till varför han tror att det är han som är "The Deliverer" (typ demon-besegrar-Jesus) i stället för The Warded Man (som annars borde vara den som innehar titeln).

Vi har alltså två stycken "The Deliverer" och en Leesha som också har utvecklats till Kan-Absolut-Allt-Inklusive-Lära-Mig-Nytt-Språk-På-Två-Veckor och som får ihop det med både The Warded Man-Arlen OCH Ahmann Jardir.

Två saker: 1. Den här boken kunde skurits ned till ungefär hälften. 2. Jag vet inte om jag verkligen ska ge mig på bok 3.


Titel: The Desert Spear
Serie: The Demon Cycle #2
Författare: Peter V. Brett
Utg år: 2010
Förlag: Harper Collins
Köp den till exempel här eller här

The Winner's Curse

Egentligen är det här mer en fiktiv historisk ungdomsroman än fantasy, trots att den inleds med en karta över en påhittad värld. Här finns ingen magi, ej heller några varelser eller djur som inte finns på riktigt, så det enda "fantasy" är själva världen. Hoppas att jag-läser-minsann-aldrig-fantasy-människorna kan ta sig förbi kartan och komma in i boken!

För det här är bra. Det är relationer och intriger, kärlek och krig, klänningar, pianospel, spöstraff och förgiftningar. Och så lite Romeo och Julia.

Miljön är ett erövrat land - Marie Rutkoski tänker sig enligt efterordet ungefär ett Grekland efter det att romarna införlivat det med imperiet. Det erövrade folket hade en högtstående kultur som nu trycks ner och förbjuds. Valorianerna (erövrarna) har flyttat in i herraniernas (de besegrade) gods och gjort alla herranier till slavar.

Kestrel är dotter till Valorias högste general, och har vuxit upp i ett vackert hus i Herranis huvudstad Lahirrin, ett liv i lyx och överflöd. Nu inleds boken med att hon råkat förirra sig till stadens slavmarknad, och till en auktion på en ärrad, muskulös slav som på skämt saluförs som att "han passar till husarbete". Alla skrattar, eftersom ärren visar på hur olydig han är, och musklerna hur självklart bra han är till tungt kroppsarbete. Utan att hon egentligen vet vad hon håller på med så lägger Kestrel ett bud på slaven. Och har efter en stunds budgivning plötsligt köpt honom till ett löjligt högt pris.

Det är Arin. Snart förstår man att han före kriget tillhört en förnäm herranifamilj, men nu har han stängt av allt och försöker för att överleva inte känna några känslor alls. I generalens, och Kestrels, hushåll blir han smed och får stå och göra hästskor i långa banor, och Kestrel har snart glömt den där muskulöse slaven hon impulsköpte i stan. Det finns ju så många slavar, och det viktigaste i Kestrels liv är i stället det stora beslutet om hon ska gifta sig eller gå med i armén. Det är nämligen så det funkar hos valorianerna - antingen giftermål och bidrag till återväxten genom barnafödande, eller så ger man sig själv och sin begåvning till kriget. Kestrel vill varken gifta sig eller kriga - hon vill egentligen bara spela piano. Men se det tycker pappa generalen inte alls att hon ska - han vill definitivt att hon ska använda sitt taktiska geni i krigets tjänst och ansluta sig till armén. Pianospel och sånt tjafs låter man herranislavarna hålla på med - inga valorianer gör det själva.

Det som händer är att Arin hör när Kestrel spelar, och hon spelar så att han inte kan låta bli att känna och minnas. Och de möts, och givetvis uppstår totalförbjuden kärlek. Men det är inte det som är det centrala i boken, inte egentligen. Det är det där erövrade folket, herrani, och hur de planerar en revolution. Och att Arin inte alls är den han utger sig för att vara.

The Winner's Curse är första boken i en trilogi. Jag gillar den väldigt mycket, och har faktiskt redan läst nästan hela andra boken (fast den är jag inte alls lika nöjd med, men jag återkommer om den).

Titel: The Winner's Curse
Serie: The Winner's Trilogy #1
Författare: Marie Rutkoski
Utg år: 2015
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här eller här

A Woman of Substance (första boken om Emma Harte)

Jo, det var ju ett tag sedan den här boken kom ut första gången, men det är faktiskt första gången jag läser om Emma Harte nu. Däremot har jag läst om många andra som minns hur bra de tyckte om Emma Harte-böckerna då när det begav sig. Och allt med den här verkade ju bra? Nittonhundratalshistoria, familjesaga, kvinna som lyckas, tjock bok, lite kärlek, lite affärsframgångar och allt vad det skulle vara?

Men det här hade jag nog tyckte bättre om ifall jag faktiskt hade läst den då i början av 80-talet när jag var tonåring. Nu sitter jag mest och irriterar mig på ungefär allting. Visst - Emma Harte är en stark kvinna som lyckas med det hon förutsätter sig: att bli rik och mäktig. Men hon är bara sååååå för mycket av allting. Hon är effektiv och blir aldrig trött. Hon har affärssinne. Hon kan titta igenom ekonomiska kalkyler och göra en genomtänkt analys av dem på några minuter. Hon kan laga mat. Hon kan lägga upp mat och dekorera en butik på ett ovanligt smakfullt vis. Hon är en duktig försäljare. Och, ja just det ja, hon kan designa kläder. Och hon kan sy kläder. Och när första världskriget börjar så inser hon snabbt hur det kommer att gå, hur länge det kommer att vara och vad det kommer att innebära för landets och hennes egen ekonomi.

Dessutom är hon förstås vacker.

Hela boken börjar ju med ett antal kapitel när Emma är gammal (men fortfarande vacker, pigg och klipsk förstås) där läsaren förstår hur världsomspännande och stora alla hennes företag är och hur omätligt rik och mäktig hon är, för att sedan hoppa tillbaka till när hon är sisådär femton och köksflicka på ett gods utanför Leeds. Framtiden är alltså klar och utstakad så det är bara att läsa på för att få veta hur alla de där miljonerna tjänades in. Men med ungefär en fjärdedel kvar att läsa på boken (Emmas första butik har vuxit och blivit till en hel kedja och hennes klädkollektioner är succéer och första världskriget har satt igång, och Emma har uppnått den aktningsvärda åldern av så där 25 eller nåt) lägger jag ner eftersom all denna käckhet och effektivitet står mig upp i halsen. Ja, jag förstår: Emma Harte är osedvanligt begåvad på alla de möjliga och omöjliga sätt som tänkas kan, och ja, hon väljer bort sånt som kärlek och lycka för att lyckas med det hon förutsatt sig eftersom pengar är lika med makt och trygghet. Eller nåt. Men roar det mig att läsa? Nja. Nej. Jag är ett antal decennier för sen på den här. Tyvärr.

Titel: A Woman of Substance
Serie: Emma Harte #1
Författare: Barbara Taylor Bradford
Utg år: 1979
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här