En man som heter Ove

En man som heter Ove av Fredrik Backman

Det här är den roligaste, sorgligaste och vackraste boken jag har läst på mycket länge. Jag läste slut sista kapitlet med tårar i ögonen och tänkte att den här ska jag pracka på mamma, svärmor, min sambo och ett otal försvarslösa låntagare på jobbet.
(märk väl att jag skrev "slutet på sista kapitlet" för sen kommer epilogen och den håller nästan på att sänka boken för den är läskigt sockersöt och jag gillar den inte alls. Hoppa gärna över den!)
Det känns nästan som att jag vill låta bli att läsa böcker ett tag och låta Ove få bo hos mig så jag får sakna honom riktigt mycket.

Det här är en sån där bok som är ganska svår att berätta om utan att säga för mycket, för man måste liksom läsa själv. Skriver jag för mycket om handlingen så förstörs den. Men så mycket kan jag i alla fall säga som att huvudpersonen Ove är en sån där som man stör sig på, en jobbig typ. Han går en inspektionsrunda varje morgon i radhuskvarteret och kollar så att inget otillbörligt har hänt. Sparkar på skylten med "biltrafik förbjuden inom området" så att den står kvar ordentligt, rycker i garagedörren, kollar så att sopförrådet ser OK ut och att folk har sorterat sitt avfall på rätt vis, kollar gästparkeringen och skriver upp bilarnas registreringsnummer så att ingen har stått där i mer än 24 timmar för då ringer han upp dem och skäller ut dem efter noter. Tycker att om man får köpa två blommor för 50:- i affären så borde man få köpa en blomma för 25:- och inte för 39:-, och bråkar länge om det. Tycker att folk som kör Volvo är märkliga, att folk som kör andra bilmärken som BMW eller Audi är helt sinnesrubbade och såna som kör Huyndai och sånt där inte ens är värda att uppmärksamma. Och att man håller sig till samma bilmärke genom hela livet - byter man från Volvo till BMW så är det skäl nog till att sluta prata med den personen.

En jobbig typ, alltså. Men man får läsa om honom, och om hans liv. Och om hans fru - och sedan ändrar man uppfattning. Ibland skrattade jag högt när jag läste, ibland grät jag. Och ibland var det så fint så att jag var tvungen att skriva ner citat ur boken. Till exempel det här:

"Ove begrep sig på saker han kunde se och ta på. Betong och cement. Glas och stål. Verktyg. Saker man kunde räkna ut. Han begrep räta vinklar och tydliga instruktioner. Konstruktionsmodeller och ritningar. Saker man kunde rita upp på papper. Han var en man av svart och vitt.

Och hon var färg. All hans färg."

En riktig bra bok. Läs den.

Bokbloggsjerka 25-28 januari

Den här veckan frågar Annika i sin bokbloggsjerka

Är du 100% ärlig i dina recensioner/omdömen?

och svaret är ja, det är jag. Jag sårar, och trampar på tårna, och låter orden bära iväg med mig kanske lite för långt ibland - men det har också hänt att jag berömmer sånt som ingen annan berömmer. Om jag inte kan få vara helt ärlig i min egen blogg - när ska jag då få vara helt ärlig? Tycker jag om en bok så skriver jag det. Tycker jag inte om en bok så skriver jag det. Framförallt skriver jag VARFÖR jag tycker om/inte tycker om böckerna (och ja, mina recensioner tenderar att bli alldeles för långa). Och jag försöker vara rättvis och se alla delarna: en bok jag inte tycker om kan ju ändå ha saker som är bra och då försöker jag lyfta fram dem. Som en bok där språket är fantastiskt men handlingen är stillastående och tråkig och sänker boken. Eller en barnbok som är väldigt rolig på sina ställen men som är alltför lång, mångordig och svår för målgruppen. Då skriver jag om de roliga ställena men skäller på att boken mer vänder sig till en tänkt vuxen högläsare än till barnet självt. (och oj, vad jag kan bli arg på just såna böcker). Eller tvärtom, förstås, en bok jag gillar kan ändå ha saker jag känner att jag måste klaga lite på.

Jag pratar mycket om böcker på mitt jobb, och där brukar jag mest framhålla böckernas goda sidor. Där är det ju meningen att jag ska få låntagarna (mest barn) att bli sugna på att läsa, och jag har ju efter många år fattat att alla (märkligt nog) inte tycker som jag, och att det som jag tycker är tråkigt kanske tilltalar någon annan. Tycker jag att en bok är riktigt dålig så pratar jag helt enkelt inte om den på jobbet. Men eftersom jag är så snäll och rekommenderande hela dagarna så bara måste jag ju få skriva och tycka som jag vill i min blogg. Det var därför jag startade den. Och den heter Carolina läser... och inte Carolina vill få andra att läsa...

Myteriet på Bounty

Myteriet på Bounty av John Boyne

Detta måste vara en av de finaste bokframsidor jag sett, tror jag. Och den i kombination med att det är John Boyne som har skrivit gjorde att jag kände att jag absolut måste läsa den här boken. Trots att den handlade om Myteriet på Bounty, någon slags historiskt sjöfararäventyr som filmatiserats och skrivits om förr men som jag hittills inte känt något sug efter att läsa om eller se. Sjöresor och sånt där har liksom aldrig varit min grej (att läsa om, alltså) (eller uppleva heller om sanningen ska fram).

Myteriet på Bounty är en historisk händelse som det finns mycket att läsa om. Jag läste till exempel den här artikeln i Allt om Historia. John Boyne väljer att skildra den ur fjortonårige John Jacob Turnstile som tvingas med på Bounty som kaptenens uppassare. Han är en fiktiv person, men de flesta av dem som förekommer i boken fanns på riktigt tydligen.

Tiden är slutet på 1700-talet. John Jacob Turnstile har hittills levt lite Oliver-Twist-liv i Portsmouth, fast med otäckare förhållanden ändå. Han lever tillsammans med andra föräldralösa pojkar i olika åldrar hos en "beskyddare" som på dagarna tvingar pojkarna till ficktjuveri och på kvällarna tar upp pojkarna i finare rum i huset och hyr ut dem till gentlemen som utnyttjar dem till sex. Detta bär förstås Turnstile med sig som otäcka minnen han inte berättar om för någon och som ytterligare påverkar allt det han upplever på Bounty.

Turnstile blir tagen för ficktjuveri och får välja mellan långt fängelsestraff och att följa med Bounty på dess resa till Tahiti på andra sidan jorden, som kaptenens uppassare. Han tycker valet är ganska lätt, men livet till havs är hårt och kommer kanske att vara lika länge som han skulle ha suttit i fängelse.
Ja, och sen börjar själva sjöfarandet. De åker västerut. Sen åker de lite till västerut. Det stormar och jävlas och de åker lite till åt väster. Sen upptäcker de att inte går att runda Sydamerika och Kap Horn som de tänkt sig utan får vända och åka österut. Sen åker de österut och österut och österut....ja ni fattar. Sjölivet är enformigt, alla dagar ser likadana ut (utom när det är storm, då gungar det mer och folk blir stressade). Boken fokuserar på de händelser som visar att förhållandet mellan kaptenen och båtens besättning inte är bra, att spänningar och fiendskap byggs upp. Och tänka sig - det blir myteri.

Förlåt, det lyser nog igenom lite för mycket att det här inte var en bok i min smak. Tyvärr blir det på tok för mycket sjöfarande och storm och skepp ohoj för mig. Och det enda som jag egentligen kunde ha tyckt vara intressant, det hur spänningarna ombord byggs upp och hur jobbigt det måste vara att leva och bo med människor man egentligen inte gillar något vidare 24 timmar om dygnet i en liten båt i veckor, månader och år, ja det har ju liksom redan blivit spoilat. Jag vet ju redan att det går överstyr, att det blir myteri, att kaptenen och några av hans män ska sitta i en liten båt och fara västerut, västerut, västerut under ännu större umbäranden än förut. Och vägen dit känns liksom inte så intressant längre.

Jag kom aldrig in riktigt i boken - jag har haft den liggande i evigheter nu och läst lite då och lite då, men helt förutom det där att jag redan vet hur det går så blir jag inte intresserad av någon av karaktärerna heller. De känns bara smutsiga och elaka och själviska, hela bunten, utom möjligen kaptenen.

Och språket. I början tyckte jag det var alldeles fantastiskt, alldeles speciellt, med just den där historiska-mustiga-färgrika touchen som alltid brukar finnas i historiska romaner. Men ju längre jag läste, desto tröttare blev jag på just språket och historisk-rustik-stilen. Det blev för mycket av det goda.

Det är klart att John Jacob Turnstile utvecklas under resans gång, och det är intressant att få läsa om. Men tyvärr, för mig försvinner detta enda intressanta i allt det andra med illaluktande elaka män som reser västerut och österut och gnabbas och slåss vem som står högst i rang.

De andra sagornas bok

De andra sagornas bok av Emma Lundqvist

Jag läste om den här boken hos Tina O och blev mycket lockad av sagor omberättade ur någon annans synvinkel än den normala "huvudpersonens".

Det börjar med att en kvinna sitter och tittar på ett tomt dokument på sin laptop. Höststormarna viner kring den lilla stugan mitt i skogen hon har hyrt för att kunna sitta och skriva en bok - men inga ord vill komma. Så knackar det på dörren - och in kommer en dvärg som helt sonika klampar in i köket och säger att hon ska sätta igång och skriva ner det han berättar för henne. Så det gör hon. Den första berättelsen är om honom själv, Blyger, och vi får höra sagan om Snövit ur Blygers synvinkel. Oj, det är olycklig kärlek, det. Han vågar ju aldrig berätta för Snövit vad han känner. Efter många våndor och månader vågar han till sist framföra en kort visa om en misslyckad rävjakt - en av de hundratals sånger han i tysthet har diktat till henne. Till belöning får han en puss på huvudet.

Men vi får förstås inte nöja oss med Blygers berättelse. Nej, här kommer en massa andra, vars berättelser Blyger har memorerat för att kunna berätta för kvinnan med laptopen. Blyger och kvinnan i stugan återkommer mellan varje berättelse, och deras samtal för alltid över till nästa berättelse. Vi får höra Askungensagan (berättad av hennes styvmor) Rödluvan och vargen (berättad av vargen, som inte alls är en varg utan en man som heter Zeke), Ariel (berättad av hennes syster), Rapunzel, Tummelisa, Törnrosa, Hans och Greta - alla berättade av någon annan. Sluten på sagorna är för det mesta likadana som de vi känner till, men vägen dit är annorlunda, orsakerna till att folk gör som de gör är annorlunda och mer mänskliga (de är olyckliga, de vill ha sex, de försöker skydda sin familj...). Personerna i sagorna träder fram och har fått bli människor, och ingen är längre heltigenom god eller ond.

Jag har många favoriter här. Ta till exempel prinsen i Prinsessan på ärten - han har hittat flera stycken prinsessor ute i världen han har blivit kär i och kan tänka sig att gifta sig med. Men nähä. Hans mamma ställer orimliga krav. Det ska genomgås ett eländigt prov med en sketen ärta under ett berg av madrasser som prinsessan ska kunna känna när hon sover, och gång på gång får den stackars prinsen lämna gråtande prinsessor efter sig. Less är han. Han vill sluta vara prins, sluta att leva under sin moders tyranni (kungen verkar också rätt kuschad), kunna bli kär i vem han vill.
Eller Rapunzels elaka styvmor. Hon växte upp i en familj som stod utanför samhället, och fick själv fortsätta att stå ut med folks spott och spe och misstankar. Aldrig hittade hon någon att gifta sig med eller skaffa barn med - och en liten dotter är det enda hon vill ha. Så när hon till slut får "adoptera" Rapunzel så blir hon helt överbeskyddande mot den lilla flickan. Ja, och så går det som det går.

Jag älskar att läsa alla de sagor jag känner till i den här vuxna, mänskliga tappningen. Att det aldrig finns något som lyckliga slut, eller något "så levde de lyckliga i alla sina dagar". (det visar sig att Snövits prins misshandlar henne, men eftersom de finns i en saga så kan hon aldrig bli fri, för de "levde ju lyckliga i alla sina dagar...."). Men - den här boken hade ändå kunnat bli ännu bättre, tycker jag.
Dels är den lite för spretig. Det är för många sagor instoppade. Jag hade hellre läst hälften så många sagor, och så att de hade varit längre, beskrivit karaktärerna mer. Dessutom är det för många sorters sagor - folksagor, H.C. Andersen och dessutom nordisk och grekisk mytologi (sagan om Balders död och myten om Persefone och Demeter).
Dels gillar jag inte ramberättelsen med Blyger och kvinnan som skriver, "sagoberätterskan". Det blir ibland lite krystade övergångar från en saga till nästa, och slutberättelsen som är sagoberätterskans egen saga där hon ska ställa allting till rätta gillar jag inte alls. Det blir hafsigt och fånigt. För mig hade det räckt med bara de omskrivna sagorna, möjligen med ett förord som binder ihop dem.

Men trots mina invändningar gillar jag alltså den här. Jag kommer ju aldrig mer att kunna läsa en av de vanliga sagorna utan att känna att "jag vet hur det gick till egentligen". Inte kunna se en varg (på bild) utan att tänka på Zeke i Rödluvan som drar mormor ur sängen och kastar in henne i något förråd någonstans för att själv lägga sig i hennes säng och vänta på Rödluvan så att...de kan ha sex.

Underbar och älskad av alla

Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) av Martina Haag

Jag behövde något lättsamt och snabblyssnat och inte-deckar-aktigt i lurarna efter att jag lyssnat färdigt på Det blod som spillts och innan jag fortsatte med Svart stig. Bläddrade runt lite på Storytel och fastnade för Martina Haags roman om Isabella. Perfekt, tänkte jag. Jag fnissade mig igenom Heja heja! i höstas (läs vad jag tyckte här) och tänkte att jag kunde få ha lite roligt i löpspåret ett par gånger. Ljudboken är på lite mer än fem timmar, och det är Martina Haag själv som läser.

Men, tja, nej, jag vet inte om det blev så lyckat. Alltså, Haag skriver jätteroligt, med många små vardagsdetaljer man känner igen sig i och fnissar över, och visst sprang jag där och skrattade för mig själv flera gånger i skogen. Men det blev för mycket på en gång. Jag springer ju ungefär en timme när jag springer, och en sån här bok tror jag känns bäst i småportioner. Lite kul då och då. Att lyssna i en timme på Martina Haags bok - det är lite som att äta för mycket godis.

Isabella Eklöf är drygt 30 år och har ännu inte kommit igång med sitt liv. Det riktiga livet. Hon ska slå igenom som skådespelare, och sen ska resten följa av bara farten: man, barn, bil, fint boende, tillhörighet och självkänsla. Men den där skådespelarkarriären verkar dröja. Den trevlige mannen också. Och vi får läsa om Bellas knapra vardag och misslyckanden. Det är julafton där hon är tomte hemma hos sin ex-kille och hans nya tjej (roligt!). Det är nyårsafton på en stor fest med massor av trendiga människor (där Bella inte känner någon och har det rätt pestigt). Det är turnéer på skolor med teatergruppen Godot där Bella ska spela Mor Teater med en teaterbyggnad på huvudet, i en pjäs med en lök och Filuren. Bella ska i slutet rappa en text om fortplantning och spermiens väg till ägget - så lagom coolt när det sitter enbart tonåringar i publiken... Det är lyckan när hon faktiskt får chans till en liten roll på teatern, på självaste Dramaaaaaten. Det är ångest när hon för att få den rollen ljuger och säger att hon är fullfjädrad akrobat, fast hon blir andfådd så fort hon knyter ett skosnöre.

Det är roligt. I småportioner. Men jag blir mäkta irriterad på Bella när jag måste lyssna i längre stunder. Jag skulle nästan vilja ha en skämskudde (och det har jag inte med mig när jag springer). Åh, människa, vad du försätter dig i pinsamma situationer! Var dig själv nån gång, gå inte på alla andras fina fasader, och ljug inte om något som förr eller senare måste avslöjas! Men det är inte så den här boken ska läsas, förstås. Det är, och ska vara, ren underhållning. Och det är det. (men inte som ljudbok....dessutom är det något med Martina Haags röst som jag inte gillar)

Fyra gånger Jasper Fforde

Jag läste för lite sen Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde och konstaterade förutom att det var en bok som inte liknade något annat att det finns fler böcker om Torsdag Nesta som jag gärna skulle vilja läsa.

Som man kan läsa i kommentarerna till mitt inlägg om den har jag en snäll bokcirkelvän som raskt utlovade att jag kunde få låna flera av fortsättningsböckerna av henne. Och idag när jag hade bokcirkel hemma hos mig så hade hon tagit med sig dem i en prydlig bunt. Yej! Här ska läsas vidare om Torsdag, eller jag får väl vänja mig vid att hon ju faktiskt heter Thursday Next. Och att hon kommer att gifta sig och få barn. (ja, jag har tjuvläst baksidestexterna) Hon ska också hindra Pride and Prejudice från att bli en reality-bok där läsarna får rösta fram slutet, och ta reda på vem som mördade Sherlock Holmes samt tydligen få släpa runt på en tjatig Hamlet.

Ser fram mot mycket galen men lockande läsning - tack Emelie!

Lost in a Good Book
The Well of Lost Plots
Something Rotten
First Among Sequels

Bokbloggsjerka 18-21 jan

Den här veckan frågar Annika i sin bokbloggsjerka:

Om du ser en bok av en författare som du aldrig har hört talas om tidigare, vad är det som gör att du bestämmer dig för att läsa den?

Helt ärligt så vet jag inte vad det är som får mig att välja en bok som jag inte kände till tidigare. Eller en författare jag inte läst förr.
Jag jobbar med böcker och umgås med dem i hyllorna varje dag. Det var riktigt länge sen jag själv åkte iväg till ett bibliotek utan ett särskilt ärende mer än att låna en försvarlig trave böcker. Det var nog innan jag började utbilda mig till bibliotekarie eller nåt. Ibland kan jag sakna det där planlösa ihopplockandet av böcker. Nu har jag alltid en lång mental lista på böcker jag sett, eller hört om, eller läst om på bloggar, eller har köpt in till bibliotekets barn- och ungdomsavdelning så jag väljer inte planlöst längre. I stället känns det som en enda lång hinner-inte-läsa-allt-det-där-jag-vill.

Men åh vad jag kan sakna de där vandringarna på bibblan med en boktrave som växte i famnen långt utöver pinsamhetens gräns. Vad var det som fick mej att välja böcker då? Framsidor. Sånt som "personalen rekommenderar". Lite grann baksidestexter (men jag har med åren blivit mycket misstänksam mot baksidestexter). Sånt som andas historiska miljöer. Eller blommor på framsidan. Eller att boken råkade ha turen att stå bredvid en annan bok jag plockade. En blandning av mycket, tänker jag.

Nuförtiden är det alltså det eviga ikappläsandet av allt jag vill hinna med. Men faktiskt finns en slags väg för böcker jag inte själv egentligen känner till att leta sig fram till min vill-läsa-hög. Det är utnötningsmetoden. Tjatmetoden. Böckerna som skriker om uppmärksamhet, böckerna som jag ser varje dag på något sätt och till sist inser att jo, jag måste nog läsa den där också. För de lånas ut och lämnas tillbaka och står framställda där jag jobbar, och nästan lägger sig i vägen på golvet och skriker att "låna hem mig! Erkänn att du är lockad! Läs mig!!"

Några såna just nu som ständigt placerar sig i min väg och skriker om uppmärksamhet är Kate Mortons böcker. Särskilt den där med en framsida som har en kvinna i grön sjal eller liknande på sig. Och så finns det en svensk bok av en kvinnlig författare (minns vare sig författare eller titel just nu) som handlar om någon liten by med hemligheter. Tror det är någon präst inblandad, och att titeln har med resväskor eller nåt att göra. Bokuslingen har landat i mina händer säkert fyra eller fem gånger den senaste månaden och jag får väl snart ge upp. Stål av Avallone är också en sån där bok som ständigt parkerar sig framför mig och skriker Läs!!

Ja, ja. Jag får väl säga upp mig från jobbet och sätta mig att läsa på heltid så att alla böcker som vill läsas blir nöjda nångång.