Asimovs Stiftelsen

Stiftelsetrilogin har jag funderat några gånger på att läsa men det har aldrig blivit av. Nu läste jag en annan bok där den trevlige huvudpersonen läste om Stiftelsetrilogin för den var ju så bra, och jag tänkte att jag måste ju äntligen testa den där själv.

Nu har jag läst första boken i trilogin, och kommer ganska snart att läsa vidare del 2 och 3 eftersom de inte alls är fristående och historien på intet vis är avklarad i första boken. Jag måste  ju veta hur det går! De är dessutom snabblästa. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig - svårgenomtränglig sci-fi med mängder av tekniska termer kanske. Men detta är mest något annat. Maktkamp? Interstellära intriger? Planetkrönika?

Det börjar med att en übersmart man vid namn Hari Seldon genom matematiska beräkningar förutsäger hur det kommer att gå med civilisationen, livet och allting. De matematiska beräkningarna är en egen vetenskap som kallas psykohistoria och med hjälp av den beräknas liksom sannolikheterna för att människorna kommer att bära sig åt si eller så framöver med vissa givna förutsättningar. Ungefär. Det hela är enormt komplicerat (som väl är slipper vi läsare sätta oss in i de där beräkningarna), men i slutändan är det så att allt helt uppenbarligen kommer att gå åt skogen. Hela den kända civilisationen (och vi pratar om "vintergatsimperiet" i en för oss avlägsen framtid) kommer att gå under om 500 år. Därefter kommer mänskligheten att lida i totalt barbari under trettiotusen år eller så.

Men Hari Seldon har en plan. Han vill starta en slags stiftelse, en särskild plats befolkad av människor vars uppgift är att bevara kunskap, konst och teknik bortom den där civilisationsundergången. Får han bara startat den så har han beräknat att barbarin och eländet bara kommer att räcka i tusen år i stället.

Detta är alltså inledningen. Boken (eller trilogin får jag förmoda) består sedan av olika nedslag i de där femhundra åren som följer. Hur Stiftelsen grundas på en planet som heter Terminus, och framför allt hur de som bebor Terminus genom olika listiga sätt försvarar både planet och Stiftelse mot krig och undergång.

Det jag gillar med Stiftelsen är just att få läsa om hur de olika hoten och kriserna avvärjs. Varje bokdel har en eller flera nya huvudpersoner, och för varje gång har det gått ganska många år sedan sist - det som nyss hände har hunnit bli historia eller till och med myt och jag fullständigt älskar det där svindlande långa tidsperspektivet som finns. Men mest denna maktkamp mot omkringliggande planeters civilisationer. Det är så att personerna det handlar om är av den listiga typen. De har alltid en hemlig plan, ligger alltid steget före sina fiender, har alltid listat ut hur allting hänger ihop egentligen. Det är inte realistiskt på något sätt, men oj så underhållande jag tycker det är att läsa det.

Asimov skrev Stiftelsen på 1940-talet (som en rad noveller, första boken gavs ut 1951), och det är så fascinerande att läsa vad han trodde att framtiden skulle innebära vad gäller teknologi. Alla apparater som är något att ha är "atomdrivna". Ska det kommuniceras ränner människorna iväg till olika kommuniceringsapparater liknande allmänna telefon- eller bildtelefonkiosker. Riktigt brådskande brev skickas med något som liknar rörpost. Hissar går omåttligt fort - men bemannas fortfarande av en hissvaktmästare. Hari Seldon utför alla sina komplicerade räkneoperationer med hjälp av något som liknar en räknesticka. Datorer, smartphones och internet finns förstås överhuvudtaget inte i Asimovs fantasi. Tänk om han hade vetat hur otroligt snabbt vi nuförtiden utbyter information! (fast resa i rymden har vi inte lyckats med fullt ut ändå, och något vintergatsimperium har vi inte ens börjat jobba på än)

Och att den är skriven på 1940-talet märks också på detta: alla de där listiga huvudpersonerna som gör upp alla smarta planer? De är män. Alla mäktiga fiender på de andra planeterna? De är män. Alla de som har något att säga till om i Stiftelsen? De är män. I hela den här boken hittade jag överhuvudtaget bara två kvinnor. Den ena är någons dotter som i några sekunders gästspel får förevisa en fantastisk klänning (tror baske mig den är atomdriven, den också). Den andra är någon mäktig mans fru, som är av mycket finare familj än honom och nog den som i bakgrunden jobbigt tjatar sig till att han ska starta krig så att hon kan få den status och levnadsstandard hon är värd. Dessa kvinnor - det enda de vill ha är vackra kläder och smycken, och den bästa kvinnan är en tyst kvinna som inte lägger sig i männens viktiga affärer. Se bara hur det går annars!

Trots denna totala frånvaro av kvinnor såsom varande tänkande varelser med någon slags rättighet utöver att stoppa tvätt i den atomdrivna tvättmaskinen så fascineras jag alltså av Asimovs rymdmaktkrönika. Seldon har redan visat sig räkna rätt på 200 år eller så, och jag måste se om han har förutsagt resten rätt också.

Titel: Stiftelsen
Serie: Stiftelsetrilogin #1
Författare: Isaac Asimov
Originaltitel: Foundation
Översättning: Sam J. Lundwall
Utg år: 1970 (den här upplagan)
Förlag: Askild & Kärnekull
Köp den till exempel här eller här (på engelska, men ditt bibliotek har den säkert på svenska)