Landline (eller en kanske-dags-att-skaffa-sig-en-mops-bok)

När Georgie och Seth skriver manus tillsammans blir det magi. De träffades redan under collegetiden och har jobbat ihop sedan dess. Nu skriver de för TV, för ett ganska mediokert humorprogram förvisso men det ger pengar. Fast den här boken börjar med att den där riktigt stora chansen kommer - att få starta en egen show! Men för att kunna ta chansen måste de få ihop ett antal avsnitt plus själva pilotavsnittet på två veckor. Och dessa två veckor är mitt över julen. Julen, som Georgie skulle tillbringa i Omaha med sin man Neal och deras två barn, hos Neals mamma.

Hon måste ju ta den här chansen? Resan till Omaha måste ställas in? Fast Neal kommer inte att bli glad, förstås. Han är nästan aldrig glad ändå. Faktum är att deras äktenskap inte är världens bästa, och Neal verkar olycklig.

Nej, Neal blir inte glad. Han tar barnen och flyger till mamma i Omaha i alla fall. Inte så kul, kanske, för nu får Georgie fira julen ensam. Fast det är ju skriva hon ska göra nu, intensivt skrivande i två veckor tillsammans med Seth för att äntligen, äntligen kunna starta den där tv-showen de har drömt om och planerat för i över tio år nu. Men hur ska hon kunna koncentrera sig på det där skrivandet när det gnisslar med Neal, och hon inte får tag på honom i telefonen så hon ordentligt kan säga att hon älskar honom? (det hanns inte med där på morgonen när han och barnen skulle med flyget)

Georgie hamnar hemma hos sin mamma, som envisas med att bjuda på middag och stötta Georgie nu när hennes make har lämnat henne (mamman är fullständigt övertygad om att han har lämnat henne för gott och inte bara över jul). Och hemma hos mamma, i sitt gamla flickrum, finns den där gamla gula telefonen med snurrmoj. Eftersom hennes egen telefon har laddat ur så testar hon att få tag på Neal ännu en gång, på den där gamla fasta telefonen ("landline"). Och han svarar. Men det är Neal i dåtid, 1998, när han och Georgie precis hade träffats på college, som svarar. En ringa-genom-tiden-telefon, alltså.

Det här är inte Rainbow Rowells bästa bok - men jag gillar en hel del i den ändå. Grejen är bara att jag fullständigt älskar hennes andra böcker, så mina förväntningar var alldeles skyhöga inför den här. Men det blir mycket ältande i den (är Neal olycklig? varför svarar han inte i telefonen?), plus att jag efter ett tag blir hyfsat förvirrad av hoppen i tiden. Vilken Neal tänker Georgie på nu, nutida eller dåtida? Är det här en tillbakablick, ett telefonsamtal tillbaka i tiden eller nutid?

Det jag gillar är dialogerna. Rowell är en mästare på dialoger! Och så tycker jag så väldigt mycket om att läsa om hur Georgie och Neal träffades och blev kära då under collegetiden. Så fint! Jag gillar också Georgies mamma. Och mopsarna. Och Georgies lilla sladdis-syster...och pizzabudet.

(men oj vad jag morrar över det faktum att Georgie när hon väl offrat så mycket på att skriva-skriva-skriva för en viktig sak ändå inte gör det...)

(och frågan kvarstår efter slutet: behåller Georgie en av mopsarna? fast hon inte gillar dem? så där öppna slut kan man väl inte ha i böcker??)

(i övrigt gillar jag inte slutet på den här boken(helt förutom mopsfrågan), som jag inte tycker har löst någonting och skalar av Georgie till att bli en ytterligt hjälplös person. Ni som har läst får gärna kommentera slutet och säga vad ni tycker...)

Titel: Landline
Författare: Rainbow Rowell
Utg år: 2014
Förlag: Orion Books
Köp den till exempel här eller här