"Gripande"...åh nej, åh nej, åh nej

Vissa väljer bort böcker som marknadsförs som "roliga" (eftersom de oftast skrattar åt andra saker än de som är bestämda på förhand att vara roliga). Andra skulle aldrig plocka upp en bok där det skymtar någon alv eller dvärg eller något som andas fantasy på omslaget.

Själv läser jag ytterst sällan böcker som på något sätt beskrivs som "gripande". Allting inombords i mig vill bara vända sig bort då, och hittar hur många andra böcker som helst att läsa i stället även om den där gripande boken är årets snackis, har blivit film och alla, precis alla läser den, måste läsa den och uppmanar alla andra att läsa den.

Jag vet inte vad det är med mig. Jag klarar helt enkelt inte att börja läsa en bok jag på förhand vet att den kommer att beröra mig djupt. Att jag kommer att börja gråta. Det är likadant med film - jag vägrar att se på en film där jag vet att jag kommer att börja gråta. Har fortfarande inte sett The Fault in Our Stars även om jag har läst boken och tyckt om den. Tur jag läste boken på ett tidigt stadium innan jag hade hört så mycket om den - annars hade den raskt förvandlats till Typ 5A - gripande, hypad bok, undvik!undvik!undvik! i Carolina registret.Och nej, aldrig att jag ser Om jag stannar (fast samma där: har läst boken och älskat den). Och läsa Torka tårar utan handskar som alla har älskat sönder och samman de senaste åren? Inte en chans.

Men. Om jag inte på förhand vet att en bok kommer att få mig att börja gråta så är det OK att den gjorde det. Jag gillar böcker som berör mig - men jag vill liksom få upptäcka det själv.

Jaha. Vad vill jag nu ha sagt med allt detta inkonsekventa svammel?

Jo. Det är så här att jag har en bok på läsplattan jag har skjutit upp läsandet av i flera veckor. Men nu ska vi diskutera den om en vecka på en av mina bokcirklar, och just i kväll måste jag ta tag i den. (och skjuter nu förstås upp det en stund till genom att blogga om min vånda...) Det är Jag heter inte Miriam. Prisbelönt. Omskriven. En bok jag måste läsa. En bok jag kommer att beröras djupt av. Kommer att gråta av. Alla har läst den, alla älskar den.... och jag vill inte. Mår nästan illa av att se den där gula framsidan och veta att jag måste in i någon slags känslo-berg-och-dal-bana med tillhörande jobbiga funderingar efteråt om livet och olika livsvillkor och orättvisor och sorger och allt vad det är.

OK. Ett djupt andetag nu.

Hej, Miriam. Eller, just det ja, det heter du ju inte. Men vi ska tillbringa helgen tillsammans, du och jag.