Men Carolina - han finns ju inte på riktigt, fattar du väl??

Den här veckan undrar Annika i veckans bokbloggsjerka om

"Är det bara jag som kan bli "sjukligt" förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film?"

Nej, Annika. Det är inte bara du. Jag kärar regelbundet ner mig i bokkaraktärer, filmkaraktärer och andra karaktärer som inte finns på riktigt.

Den senaste var (och är) Jamie Fraser. Jamen, hur kan en läsa Outlander och inte bli kär i Jamie? Nä, eller hur? Går inte. Ännu värre blev det när jag tittade på tv-serien. Vilken perfekt Jamie-casting! Och kilten. Och håret. Och skjortan. Och ögonen. Och dialekten. Och...ja, alltihop.

Sedan hade jag för ganska många år sedan en längre period med suckande och trånande efter Anthony Andrews som Röda Nejlikan i filmen med samma namn. Jag har sett den filmen oanständigt många gånger. (och nej, Ivanhoe blir aldrig samma sak även om Anthony Andrews spelar honom också. Han ligger ju mest och är skadad och eländig i den)

Jo, så har jag ju den nog pinsammaste nedkärningen i min kär-i-fiktiv-karaktär-historia: Alastair i datorspelet Dragon Age. Fattar ni - datorspel? Pixlar och tecknat, liksom? Höll på några månader och fick mig att fullständigt spela detta spel sönder och samman.

Så, jodå. Nog går det att bli "sjukligt" förtjust i fiktiva karaktärer, alltid. Ibland tittar jag på min oäkte (och förstående) make där han sitter och svär framför sin dator där det verkar rulla stridsvagnar med mordiska planer både åt höger och vänster. Jo, visst är han på riktigt. Och min. Och han HAR ju lärt sig att laga till fiskmiddagar riktigt bra nuförtiden. Men det är ändå inte riktigt samma sak. Inte alls. Karln har ju inte ens någon kilt.