Det finns många andra, och finare, omslag till boken, men så här såg den ut som jag läste. |
Egentligen tycker jag själva titeln Mot fyren är rätt fel. Den borde hellre ha hetat typ Tusen ting under ett dygn eller något liknande. Handlingen är att det inte finns någon handling utom den att vi följer en grupp människors tankar och associationer under några timmar. Sen kommer ett slags mellanspel där det på bara några sidor förflyter tio år och dramatiska saker händer utanför scenen där vi inte kan se dem. Scenen är i stället samma hus som i bokens första del fylldes av människor, men som nu står tomt och förfaller. Jag känner nu när jag skriver det här att det nog kan vara det här mellanspelet, det här öde huset som är det jag tycker mest om i hela boken.
Eller kanske ändå inte. För trots att det är jobbigt att läsa (riktigt jobbigt ibland, när Woolf får för sig att skifta perspektiv mellan olika människor flera gånger varje sida, ibland i samma mening) så njuter jag. Virginia Woolf är så alldeles fantastisk på att beskriva och fånga människornas tankar och betraktelser. Så på pricken, så att jag som läsare kan se dem framför mig, eller känna igen känslorna. Ta bara den här lilla bilden av råkorna som far förbi innan Mrs Ramsay övergår till att fundera på varför dottern Rose verkar älska att få välja moderns smycken när hon klär om till middag:
Om de kommer till fyren eller ej är inte det viktiga. Det är de själva. Och vi som läser. Och om den här fantastiska saken som är vår hjärna, som kan associera, fundera, tänka abstrakt, få hela kroppen att känna känslor. Och så om skönhet i det lilla. Det är det viktiga, och Woolf är en mästare.
Jag är glad att jag bråkade mig igenom boken, för aldrig att jag skulle vilja ha den oläst, hur svår den än kan tyckas vara.
Titel: Mot fyren
Författare: Virginia Woolf
Originaltitel: To the Lighthouse
Översättning (den här utgåvan): IngaLisa Munck och Sonja Bergvall
Utg år: (den här utgåvan) 1991
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar